Rotten & Damaged [bubbles och jackies]

Någonting som liknande ett skratt undslapp honom. Tyst, men ändå roat. Var han en fara för samhället? Kanske. Men vad hade världen någonsin gjort för honom? Den hade övergivit honom för länge sedan. Vänt honom ryggen. Skrattat åt honom… Men vem skrattade nu? På kort tid hade Antone tagit sig upp på toppen av den kriminella undervärlden. Han hade spridit sig som ett virus över staden och människor hade anslutit sig till honom i hopp om förändring, om att få se samhället brinna. För dem var han så mycket mer än en man. Han var en symbol, en filosofi, som representerade allt de trodde på – en värld utan moral och regler.
”Vet du vad som är lustigt, doktorn? Du säger att man måste ha gjort hemska saker för att hamna på den här anstalten”. Antone lutade sig över bordet igen, och eftersom kvinnan redan satt framåtböjd hamnade de så nära varandra som kedjorna tillät. ”…det måste betyda att du inte är så perfekt själv?”. Han lyfte ögonbrynet och gav henne en menande blick. Leendet som kom sen var förvridet, vansinnigt. Tillräckligt för att ge bränsle åt ens mardrömmar.
”Och om du så gärna vill veta vad jag planerar att göra med den här staden ska jag se till att du får se allt från första parkett. Allt du behöver göra är att vänta och se, och njuta av föreställningen”.

Det där skrattet var någonting som hon inte riktigt sett komma, men det är svårt att göra henne förvånad vid det här laget. Dahlia har stött på många patienter som skrattar åt henne för massvis med olika anledningar, så hon har blivit van. Huvudet faller än en gång på sniskan medan hon betraktar mannen framför henne. Nu hade det inte direkt varit så hon formulerat sig.. hon hade inte sagt att man måste ha gjort hemska saker för att hamna på anstalten, hon hade endast påpekat att de flesta hamnar där för att de är en fara för samhället. Hon funderar över om hon ska påpeka det här och förtydliga, men hon bestämmer sig för att inte göra det. Hon är fullt medveten om att hon inte är perfekt, under hennes livstid har det varit mycket som bevisat det, tyvärr. Under hennes tidigare tonår hade hon haft ett drogberoende och varit svår att kontrollera efter det som hänt henne innan hon blivit adopterad. Dahlia hade hamnat i fel krets, träffat fel män och gjort helt fel beslut.
”Jag är den första med att erkänna att jag inte är perfekt Mr Russo. Jag tror att väldigt få faktiskt är perfekta,” svarar hon med en suck. Hon finner sig själv vara intresserad av hur samhället skulle se ut om mannen framför henne fick bestämma helt fritt. En del av henne tänker likadant som honom, hon vill se en förändring och hon skulle gärna se samhället brinna.. Dahlia har varit med om mycket under sina tjugosex år på jorden, och framförallt rättsystemet är helt bisarrt. I ett annat universum kanske hon skulle ha anslutit sig till honom för länge sedan, enda anledningen till att hon inte gjort det egentligen är att hon inte vill strunta i vissa lagar.. vissa straff, vilket mannen framför henne verkar vara väldigt angelägen om att göra. Det finns så många som varit i hennes liv som hon skulle vilja se bestraffade, och om världen skulle vara fri från regler skulle det aldrig hända. Någonting som den unga kvinnan inte märkt var att mannen även han hade lutat sig fram och glodde på henne med ett bisarrt leende på läpparna. Det får ögonbrynen att rynka ihop sig. Riktigt obehagligt måste hon erkänna.
”Okej, vi får väl se om jag kommer njuta av det eller inte,” Dahlia granskar det märkliga ansiktsuttrycket som glidit över mannens ansikte. ” Jag behöver inte höra dina planer, jag vill bara veta hur ett perfekt samhälle skulle se ut från dina ögon. Om du fick tänka helt fritt.”