Som solen och månen - Thalia & Medi

Lite förskräckt såg han på henne och samlade ihopp sina kläder, nära på att sätta sig på farstun men häjdade sig.
"Åh du skämtade..." Mumlade han och nickade sedan lite.
"Ja en säng är nog bättre..." Han reste sig och gick efter henne med smärtsamma steg. Väl vid rummet såg han sig om.
"Det är vackert. Tack så mycket." Han hade famnen med de dränkta kläderna i och han nickade.
"Jag tror jag kommer somna och sova natten ut." Han gav henne ett svagt leende.
"Sov gott. Vi syns i morgon." Han gick sedan mot sängen och lade ifrån sig kläderna innan han kröp ner i sängen.

"God natt," önskade hon medan hon böjde sig ner för att plocka upp hans blöta kläder. De skulle hon hänga upp på tork i tvättrummet. Då det var gjort gick hon för att sätta sig i vardagsrummet igen. Strömmen hade kommit tillbaka igen men med tanke på hur det fortfarande stormade där ute så var det bara en tidsfråga innan det blev avbrott igen. Valencia sträckte sig efter fjärrkontrollen för att uttråkad bläddra mellan kanalerna. I nyheterna verkade de inte ta upp något annat än stormen för tillfället. Man skulle kunna tro att det fanns större problem i världen att rapportera om än ett lite kraftigare oväder i Maine, speciellt eftersom det i stort sett bara handlade om ösregn och hård blåst. Hon fastnade tillslut för en deckare som precis börjat. För att ha något att göra med händerna så började hon fläta sitt långa kopparblonda hår.

Det tog inte lång tid innan han hade somnat och hans andetag var lugna. Regnet smattrade utanför och vinden ven genom träden.
Det kanske hade gått en timme innan han vaknade av blixten och han satte sig upp. Kallsvetten rann ner och han tog sig ur sängen. Så törstig hade han aldrig varit. Som om han inte druckit vatten i veckor.
När han hade tassat sig ut i hallen kunde han höra teven från vardagsrummet.
Försiktigt gick han mot badrummet och stängded dörren efter sig. Trevade efter knappen och varmt ljus spred sig när han hörde det lilla klicket.

Valencia sträckte ut sig på soffan med en uttråkad gäspning. Hon hade inte haft några planer för kvällen som på grund av stormen blivit inställda, men hon kände sig ändå lite dyster över att behöva spendera kvällen hemma på soffan. Miste om något spännande gick hon med största sannolikhet inte eftersom stormen tvingade folk att stanna hemma i säkerhet men hon kände sig ändå rastlös. Mycket sällskap av människan hade hon inte heller. Att han var vaken och uppe på benen var hon medveten om eftersom hon tack vare sin goda hörsel hört hans tysta fotsteg, men hon planerade inte att störa honom. Han verkade väldigt ängslig av sig. Det kunde förvisso ha att göra med både hans skador och att han hade ont och det faktum att han befann sig hemma hos en främling.

När han var klar tassade han mot trappans kant och lyssnade. Var hon fortfarande vaken? Med en axelryckning återvände han till sängen och kröp ner.
Ögonen var lika tunga som förut om inte tyngre. Det tog bara några sekunder innan han fallit in i sömnen igen.

Det knackade på ytterdörren innan en mansröst hördes.
"Är det okej att jag kommer Val?" En man med ljust långt hår tittade in och han flinade.
"Vilket väder va?"

Titus hade, tröttsamt nog, alltid haft tendensen att dyka upp från till synes ingenstans trots att ingen kallat på honom. Han hade också den irriterande vanan att bara bjuda in sig själv, något som han försökte släta över genom att fråga om det var okej att han tittade in.
"Hej Titus," hälsade Valencia och snurrade en slinga av sitt tjocka hår runt pekfingret medan hon iakttog den äldre mannen. Hon hade inte sett av honom på flera månader och hade helst fortsatt i samma stil men nu var det som det var. "Det kan man verkligen säga," instämde hon sedan då han kommenterade vädret.

(haha så jag heter titus. me like.)

Han slog sig ner och drog handen genom det blonda håret och skrattade.
"Och vi som skulle jaga. " Han blev sedan tyst och såg mot henne.
"Men vad är det jag känner? Blod?" Han slöt ögonen och drog in luft genom näsan.
"Människa här? Åh du är så mjuk nu.." sa han med sin mörka stemma och reste sig upp.
"Vad är dess namn?"

(haha det var det första namnet som dök upp i mitt huvud ;p)

"Skulle vi?" Valencia tog inte hans ord på allvar för de hade inte haft någon överenskommelse med varandra. Hon hade redan druckit på morgonen så hon kände sig nöjd.
"Du kan ta en blodpåse från kylen. Tror det finns en kvar," fortsatte hon sedan med en liten gäspning, ignorerade hans nyfikenhet angående människan. Hon visste ungefär lika lite om den unga mannen som låg och sussade i gästrummet som Titus gjorde. Även om hon hade suttit på mer kunskap än så, så hade hon förmodligen ändå hållit truten bara för att retas med den andre.

(han är bara lite äldre. kanske 30 ;D)


Hans min blev en bitter mask när han flyttade sig. Försvann till köket och kom tillbaka med en påse med blod.
"Så vem är han? Du verkar vilja ha honom själv?" sa han med en bitter min. Titus älskade at charme vem som helst bara han fick som han ville.

Som vanligt verkade Titus dra förhastade slutsatser utan anledning. Om Valencia inte visste bättre skulle hon tro att han var avundsjuk på att hon hade en annan man under sitt tak.
"Inte vet jag. Han ville ha skydd från stormen och jag som är så givmild lät honom komma in." Hon log kattlikt mot Titus då hon naglade fast honom med blicken.
"Se så, dra på mungiporna. Den där minen klär dig inte." Hon sträckte ut sig på soffan och vickade lite på tårna.