Boom, baby!

Cara kände att det hade varit ett fruktansvärt dåligt beslut att vända sig till internet när det kom till cancer, det var nästan så hon kände att hennes hjärna smälte av allt korkat de skrev. Visst en del saker var vettiga, mestadels alla vetenskapliga artiklar, alla forskningsrapporter och så vidare, men de var lite tunga att ta sig igenom. Hon försökte, men hon sparade dem mest till att läsa sen. Kanske kunde nån av dem hjälpa Sev.

"Cara det har gått några timmar, du kan inte bli expert så fort, och du kommer trötta ut dig alldeles för fort!" Sa Severus och hon blängde på honom och var på väg att svara något väldigt barnsligt, så som att han inte bestämde över henne eller att hon gjorde vad hon ville. Hon visste dock att han hade rätt.

"Jag är bara orolig!"

"I know, men det kommer inte lösa något!"

"Jag behöver inte en föreläsning nu!"

"Cara..." Dain mötte hennes blick och hon nickade, hon visste att Sev menade väl och han visste att hon var lika dan.

Ingen av dem ville bråka, de var bara en svår situation, men den skulle antagligen bli svårare så hon behövde verkligen samla sig.

"Sorry Sev."

"Det finns inget att be om ursäkt för, jag visste precis hur du skulle reagera när jag talade om det här för dig."

"Ja du får nästan skylla dig själv," flinade hon åt sin gudfar som suckade och återgick till maten.

"Du behöver göra något annat," Dain såg på texterna hon läste och packade upp hennes dator så hon kunde redigera lite bilder. "Jag kan fortsätta din research."

"Vad skulle jag göra utan dig?"

"Varit kvar i fängelset, eller i värsta fall bivit avrättad," sa han med ett flin och hon skrattade men slutade när Sev vände sig om. Det var en historia hon inte berättat för honom.

"Alla kan inte mötas på tråkiga ordinarie sätt," sa hon hemlighetsfullt innan hon började redigera och med att ignorera Sev's blickar.

Hon var snart så uppsluten i sin redigering att hon missade att det knackade en stund senare.

Det hade blivit mörkt när Solara skejtade sig fram längst Sevs gata. Hon for förbi några fulla gubbar som skrek efter henne att hon skulle stanna, men hon bara gav dem fingret och for vidare.
Hon gillade inte denna delen av landet, inte på grund av husen eller så. Men här i närheten låg hennes barnhem och den var något hon inte ville besöka. Den tiden var minnen hon inte ville väcka till liv. Mycket hade hänt där och det mesta hade hon trängt undan.
Hon stannade framför Sevs dörr, det lyste hemtrevligt genom fönstret och doftade underbart. Det knorrade till i magen när hon knackade på. Hon huttrade till i den svala kvällsluften, hoppas Sev bjöd henne in.
Efter ett tag kom Sev och öppnade med något som kunde tolkas som ett roat leende om man kände honom väl.
"Men vad förskaffar mig denna ära." sa han och Solara kunde svära på att han var otroligt road.
"Jag tänkte du ville smaka på mina brysselkål med chokladsmak, jag har framodlat dem själv. Sa hon och såg över hans axlar och med något av ett glädjetjut och skrik såg hon den blonda kalufsen av Cara.
"Jag visste det." log hon och blev insläppt av Sev.
"Du är här, äntligen." hon sken och gick fram till kvinnan och mannen som satt vid en varsin dator vid bordet.

Cara ryckte till när Dain petade henne i sidan för att få hennes uppmärksamhet och hon vände sig först mot honom innan hon hörde Solara's bekanta röst.

Först så blinkade hon bara, inte hade hon trott att Solara faktiskt skulle komma hit! tänk om något hände? Tänk om någon bara hade väntat på att få alla hon brydde sig om i ett och samma rum? Cara nästan förväntade sig att aurorena skulle komma infarande och arrestera dem allihop. Hon för att hon hade Voldemort som far och de andra för att de var i hennes närhet. Ja det var kanske Dain som skulle kunna ljuga ihop något för att komma undan, något hon visste att han aldrig skulle göra. Nej han skulle stanna vid hennes sida oavsett.

"Breath," viskade han till henne och hon nickade, det skulle inte vara någon fara.

De var alla skickliga magiker, ingen verkade ha märkt att hon var i landet än och både Solara och Sev var fria. Hon försökte övertala sig själv att inget skulle hände innan hon reste sig och gick fram till Solara och kramade om henne.

"Japp jag är här. Skulle kanske inte säga äntligen då jag verkligen inte saknat det här förbaskade landet, men jag kan äntligen träffa dig!" Cara log stort mot henne.

Oron var fortfarande där, men också glädjen över att få träffa Solara igen.Det hade varit så många år sedan sist!

"Det är underbart att se dig igen!" Cara ville nästan hoppa upp och ner av lycka men hon behärskade sig och vände sig mot Dain som också reste sig upp och gick fram till dem. Han la en arm runt Cara's midja och log smått mot Solara. "Solara det här är Dainsleif, Dain det här är Solara. En av de få vettiga människorna i det här landet!"

"Godkväll," svarade den blonda mannen artigt. "Ja Cara brukar säga att du är en av de få bra sakerna med England, och en av två anledningar att hon skulle återvända hit."

"Ja förutom Sev och Solara så finns det ju inget direkt bra kvar här!" Muttrade hon bittert innan hon log mot Solara igen. "Så hur är det med dig?"

Solara kramade om Cara.
"Jag har saknat dig så mycket." log hon och hälsade på Dain.
"Hej, så härligt att äntligen få träffa dig. Cara har berättat så mycket om dig, så glad att hon träffat någon." log Solara stort och satte sig ner då Sev dukat fram ytterligare en tallrik åt henne. Hon kände av Caras oro.
"Oroa dig inte, jag har inte använt någon magi sedan jag lämnade mitt hem. Jag vet att de inte har spårat mig. Jag brukar hålla mig till mugglarvärlden." sa hon och la för sig för mat.
"Tack, Sev jag är vrålhungrig. Det tar så låg tid att ta sig hit. Jag fryser." Hon åt med god aptit och unvek att svara på Caras fråga. Mest för att hon behövde betänketid. Hon slog ett öga mot en av skärmarna. Cancer? Vem? Hon kunde nog gissa vem, annars skulle väl inte Cara vara här.
Hon granskade Sev, men han verkade okej vad hon kunde se. Kanske inte så långt gången?
"Jo, det är väl bra. Ska han vernissage på några av mina tavlor." log hon stort. Hur det annars var, så var det både upp och ner. De nätter då hon kunde tömma flera flaskor vin och andra som var helt okej. Hon hade dragit sig undan från folk och egentligen var det väl inte bra för henne. Det fanns mycket ensamtid till att tänka och minnas. Dessutom att ha sin far i Azkaban gjorde det inte bättre. Hon avskydde det stället och hon behövde bara vara där några timmar på ett år.
"Och du själv?" frågar hon då hon lugnat ner sig med maten. Att fråga vad hon gjorde här, verkade inte bra. Hon ville inte lägga sig i om Sev inte ville. Om hennes misstankar stämde alltså.
"Jag såg några av dina fotografier i en konsttidning jag premunerar på." log Solara, så glad att det ändå gick bra för Cara.

Dain nickade endast och Cara visste att han var medveten om hur mycket hon berättat för de andra två om honom, hon hade trotts allt frågat om lov innan.

Först hade det tagit ett tag innan Cara ens övervägde att berätta för de andra, hon hade trotts allt haft andra innan Dain, några månade här, en stund där men aldrig talat om dem. Det hade liksom aldrig varit någon idé, sen när hon träffade Dain och de faktiskt höll ihop så frågade hon om hon kunde berätta om honom. Den blonda hade först varit både förvånad, som om han aldrig trott att någon skulle vilja berätta om honom, sen hade han varit fundersam. Cara hade lovat att visa honom allt hon skrev om honom, så att han fick godkänna det och i det övertygade honom. Med tiden behövde hon inte ens visa honom, han litade på henne utan tvekan.

Dock så undrade Cara vad både Sev och Solara hade sagt om de visste allt om Dain, men det var tankar hon slog åt sidan för de spelade ingen roll nu.

"Det är faktiskt inte er jag är mest orolig att de skall spåra," sa hon lågt. "Det är inte ni som är efterlysta eller hatade på grund av att min far var oansvarig och bara skaffade ett barn."

"Du var planerad Cara," skrattade Sev och hon blängde på honom.

"Det spelar väl ingen roll i det här fallet!"

"Du har vidtagit alla försiktighetsåtgärder du kan," sa Dain sakligt och det lugnade henne lite, men inte helt, något kunde alltid gå fel. Men hon valde att inte tänka på det medan de satte sig för att äta.

"Det finns varmare länder att flytta till Solara, du vet det va?" sa Cara skämtsamt när hennes vän påpekade att hon frös, medan hon granskade henne.

Cara visste inte vad den andra tänkte på, men det var något hon inte valde att berätta för henne. Dock så valde hon att inte fråga, ville Solara prata om det så fick hon göra det.

"Jag har googlat dina tavlor genom åren, försökte till och med buda hem än, men det är fruktansvärt svårt när man flackar omkring," flinade hon åt sin vän. "Var till och med inne på om jag skulle bryta mig in och sno än, bara för skojs skull."

"En konsttjuv, Cara..." suckade Severus.

"Jag sa tänkte, inte att jag gjorde det!"

"Hindrade du henne?" Sev tittade på Dain som inte rörde en min medan Cara log roat.

"Knappast, han fixade fram ritningar över byggnaden åt mig, men de kom annat emellan så det blev inte av," sa hon och ryckte på axlarna, medan Dain fortsatte äta utan att kommentera det hela.

Cara visste att hon och Dain hade gjort så mycket saker som Sev inte skulle uppskatta eller bli stolt över, så mycket som hon aldrig nämnt i sina brev. Så innan han hann fråga mer så vände hon sig till Solara.

"Det är helt okej, inte så glad över att vara tillbaka bara, men det är som det är," hon ryckte på axlarna och nickade sedan. "En av de härliga naturbilderna? Någon djurbild? Krigsbild? Eller något annat?"

Solara höjde ett ögonbryn mot Cara medans hon tog sin gaffel och började klia sig på armen med. Det hade redan blivit rött och irriterat runt om. Men hon ville bara bli av med den kliande känslan. Den blev värre som nu när hon inte hade något för händerna och kunde inte tänka på annat.
"Jo, men jag vet att ni har tagit alla säkerhetsrutiner ni kan. Så om alla gör det blir det bättre än att om en inte gör det och avslöjar allihopa." ler hon snett.
"Har ni ingenstans att ta vägen så har jag några rum lediga till er, det vet ni. Min släkt har genom generationer lagt flera olika skyddsförtrollningar och förbannelser, så där bör ni vara säkra. Men ni bestämmer själv." fortsätter Solara.
"Det är så svårt att andas i värmen." skrattar Solara väl medveten om att hon bara känt av Englands sommarhetta. Men på något sätt ville hon vara hemma för sin fars skull. Hon hade hela barndomen gått utan föräldrar, sen fick hon ha honom i ett år innan han åter försvann. På något sätt kunde hon inte lämna honom även om hon aldrig fick se honom mer än en gång per år. Så hade hon blivit bekväm hemma och fik närpå ångest i större sammanhang där hon träffade folk.
"En av de de där med elefantungarna. Så söta. Reportaget handlade om att tjuvskyttar sköt elefanterna bara för deras betars skull och att de blir utrotningshotade."
Hon skrattade sedan till.
"Hade varit kul om du lyckades sno någon, då hade det blivit skriverier. Men du kan få en alldeles gratis. Har massa olika hemma."

"Jo men vi har väl det," sa hon enkelt, väl medveten om att det inte alltid hjälpte.

Hon hade tagit skyddsåtgärder när hon blev attackerad sist också, men då hade de hittat henne genom att de sprang på henne mer eller mindre. Ibland spelade det helt enkelt ingen roll hur försiktig man var, saker gick ändå fel. Det var som om någon gillades att jävlas med henne helt enkelt!

Cara slängde en blick på Dain som svarade med en som talade om för henne att hon fick bestämma. Hon visste inte vart som var bäst att ta vägen. Som det var nu så var hennes alternativ Severus, vars hus verkligen inte var så skyddat som hennes fars eller Solara's hus var. Hon hade ingen aning om i vilket skick hennes fars hus var, men om någon kom så skulle Solara inte kunna komma i mellan eller hamna i trubbel. Dock hade det varit trevligt att kunna spendera några dagar med Solara.

"Vi kan stanna någon dag eller så," sa hon och Dain nickade då han inte hade några problem med att verkan flytta runt eller stanna någonstans ett tag.

Hon var så jävla tacksam över hur enkelt allt var med honom, inga bråk, inga krångligheter, ingenting. De båda anpassade sig enkelt för den andras skull!

"Jo jag föredrar verkligen kylan, men man vänjer sig vid värmen efter ett tag. Och det är ju inte samma typ av värme här som i till exempel Afrika."

Cara tänkte på alla platser hon varit och log, hon hade på sina resor sett stora delar av världen och att resa runt var något hon uppskattade. Och hon visste att oavsett vad som hände med Sev så skulle hon nog fortsätta att göra det ett bra tag till!

"Oh dem! De var fantastiskt roliga att fota! Deras snablar var överallt och de ville vara med hela tiden. De försökte hela tiden ta Dain's mask, tror en av dem lyckades tillslut, så vi fick skaffa en ny! Och ja tjuvskyttar är ett verkligt stort problem! De kanske fanns några mindre när jag åkte därifrån," Cara log ett mörkt leende när hon tänkte på de män som låg begravda under marken nu. "Men det kommer alltid nya, tyvärr."

Cara skrattade tillsammans med Solara.

"Men det hade inte varit lika kul! Men jag hade uppskattat att få några tavlor, och du kan få betalt om du vill. Du behöver ju också leva," sa hon uppriktigt.

"Toppen" log Solara stort.
"Sam kommer bli så glad att ha fler gäster. Han saknar det, när det bara är jag och han." skrattar hon.
"Min husalf, han kom med huset." säger hon åt Dain, så han inte skulle tro att det var någon okänd pojkvän. Hon var intresserad av killar på det viset. Dessutom ville hon inte att han skulle tro att hon skaffade en husalf för sitt höga nöjes skull. Men Sam ville vara kvar och då fick han det. Dessutom gillade han och städa och det passade henne utmärkt.
Solara log snett mot Cara och tog emot en tekopp Sev serverade dem.
"Jag har ärvda släktpengar, dessutom har jag sålt massa tavlor, de kan gå högt i pris. Så pengar har jag. Dessutom har jag massa magiska rörliga tavlor som jag inte kan sälja till mugglare." rörliga bilder kunde hon inte sälja. Men hon hade kommit på att blanda in magiska ingredienser i färgen så hennes tavlor blev berömda i mugglarvärlden.
Hon hade kämpat utan pengar och familj hela sin barndom och att nu ha tillgång till pengar var något som hon kunde kännas var konstigt. Att ministeriet ens kunna lämna henne på ett fattigt mugglarbarnhem var mer än hon kunde förstå. Det var väl inte hennes fel vem hennes föräldrar var? Men de ville väl göra henne ofarlig. Och det hade de väl lyckats med om hennes far inte kunnat fly.
Hon kastade en blick utanför fönstret och rös till. Där kunde man se siluetten av barnhemmet. Detta var en av orsakerna att hon inte gillade att komma hit. Hon möter Snapes blick, han visste och såg sen på Cara som säkert visste att det var något.
"Jag har inte nämnt det för dig, men där är barnhemmet jag växte upp på." sa hon i så neutral röst hon kunde. Hon hade berättat en del för Cara, det hon visste och mindes. Men det fanns säkert mer än så som hon tryckt undan och var det så hemskt ville hon inte minnas det. Det räckte med de hemskheter hon mindes.
Solara skrattar till och ser på Dain.
"Sån tur du fick en ny." hon log.
"Jag har aldrig målat en mask, gör jag det kan du få den." log hon.

Dain sa inget om Solara's kommentar och Cara skrattade lite åt hela situationen.

"Du hade kunnat säga att Sam var vem som helst och han hade inte reagerat, men man vänjer sig," hon log retsamt mot Dain som log tillbaka.

De båda hade sett så mycket vid det här laget att de knappt reagerade på något längre. Och vad fanns det ens att reagera på? Människors behandlingar av varandra? Okända personer som plötsligt kom nära? Oväntade väderförändringar? Död? Tortyr? Fattigdom? Ja de hade verkligen sett de mesta så det skulle nog kräva något väldigt speciellt för att de skulle reagera.

"Det vet jag väl att du har, men man kan betala för sig ändå. Jag har också en hel del pengar, jag skänker väl inte bort mina fotografier ändå! Så tänkte att jag erbjuder mig och om du sen säger nej, så accepterar jag tavlan som en gåva," sa hon vänligt och nickade sedan. "Det hade varit roande om du sålde en av dina magiska tavlor faktiskt. Mugglarna hade antagligen försökt komma fram till hur illusionen fungerade."

När hon började resa runt i världen hade hon faktiskt blivit förvånade över hur mycket magi det fanns runtomkring öppet. Det varierade självklart från land till land men det var mer än här. Trotts det så var det som om mugglarna inte såg det, som om de trodde att allt kunde förklaras med illusioner eller teknik. Hon ansåg faktiskt att i vissa lägen hade det varit enklare att tro på magi, än de invecklade förklaringarna vissa mugglare hade.

Dain nickade endast åt hennes förklaring, inget medlidande, inget dömande, inga fördomar. Hon accepterade faktan för var det var och såg Solara för den hon var idag. Cara visste att det var vad han gjorde med alla. Han la informationen på minne och så länge han inte behövde använda den på något sätt så lät han det vara.

Cara kunde skratta åt hur orolig hon varit för att berätta vem hon var och om hennes förflutna, men Dain hade endast nickat. Hans reaktion var så undervälmande att hon nästan trott att han inte hört eller förstått henne. Men han hade endast sagt att hennes förflutna inte spelade honom någon roll utan det var vem hon var nu. Men han hade uppskattat att hon var uppriktig med honom och han förstod hur det kunde påverka honom. Hans reaktion hade värmt och tanken fick henne att vända sig mot honom och ge honom en puss på kinden. Dain gav henne en undrande blick men hon sa inget och han log mot henne istället.

"Jag föredrar den jag har, tack."

"Han vill att alla kläderna skall matcha," låtsades hon viska i en varm retande ton till Solara.

Solara skrattar till.
"Bäst ändå att vara på den säkra sidan, folk bara antar att det är min kille." skrattar hon. Hon dricker sedan upp sitt te och försjunker i tankar. Den där Dain verkar vara, tja okej? Bra för Cara och visade säkert mer när de var ensamma. Men han verkade ändå lugn, även om det säkert fanns mer under ytan än vad både hon och Sev visste.
"Om vi ska ta sista bussen hem bör vi gå nu. Vi har en tjugo minuters promenad att gå till bussen." sa hon och tackade Sev för maten. Hon skulle fråga om hans tillstånd när hon blev ensam med Cara. Inte för att det egentligen inte angick henne. Men en av hennes trogna köpare var en doktor och kanske de kunde ordna något? De kunde ta sig in på ett sjukhus, eller fiffla med tiderna så han kom först på tur.
Solara drar på sig jackan och väntar på att de andra två ska göra sig redo att ge sig av med henne. Det skulle gå snabbare att transferera sig men hon ville inte riskera att bli spårad av magi.