in the darkness [prs]

”Tvivlar inte en sekund på det”, svarade Andrew och reste sig upp från stolen, varefter han sträckte armarna över huvudet och släppte ut en stor gäspning. Det var tufft nog att vakna tidigt nog för att gå till skolan och komma i tid, men ännu värre att vakna tidigt nog för morgonpasset på caféet innan skolan drog igång. Och det var inte så att artonåringen bara tog några öppningspass i veckan, nej han tog nästan alla utom ett en dag i veckan - dagen då han äntligen fick chansen att vara lite ledig. Grejen var ju den att han inte ens var ledig den dagen heller, utan tvingades gå igenom absolut tortyr för att inte tappa förståendet under resten av veckan. Desto längre han gick utan att skifta, desto mer labil blev han.

Artonåringen vände sig runt och studerade Miles, noterade ännu en gång solbrännan och det där skenet som hängde runt honom. Inte bokstavligt såklart, men han såg liksom hälsosam ut.
”63? Det ligger på den andra våningen till vänster”, berättade han och höll blocket intill sig. ”Jag har fysik i 24 så du får helt enkelt försöka följa min ytterst avancerade vägbeskrivning”, fortsatte han och började röra sig mot dörren. Det nyss fulla klassrummet var ju helt tomt på folk vilket tillät solstrålarna att dansa över bänkarna och golvet.

Med ett blekt flin släppte Andrew ner sin takeaway mugg i sopkorgen precis vid dörren.
”Jag antar att vi ses sen då”, sade han och slängde en blick över axeln mot Miles. ”Lycka till idag! Du ser ut att kunna behöva det”, ropade han därefter och försvann ut genom dörren, väl medveten om hur dryg han just måste ha låtit. Fan, han kunde ju inte låta Murphy tro att de blivit vänner.

Av någon anledning kändes det som om det fanns mer än bara ilska bakom Miles mörka ögon, som om det var någonting helt annat som rörde sig djupt där bakom de bruna irisarna. Andrew rynkade ofrivilligt på ögonbrynen och började gnaga sig själv i underläppen. Återigen kunde han inte undgå att känna sig en smula skyldig, varför hade han ens sagt sådär? Gud vad dryg han var, en rejäl hundraåttio från hur han varit några år sedan.
Artonåringen himlade med ögonen åt den jämnåriges fingerpekande och började röra sig mot klassrum 24, fortfarande med den där lilla klumpen ruvandes i magen. Hans humör var verkligen bipolärt dagen till ära, upp och sedan rakt ner till helvetet på några minuter. Det var både pinsamt och jobbigt på samma gång, och det var en underskattning, en rejäl underskattning.

Dagen rullade på hyfsat efter den jobbiga förmiddagen. Andrew åt lunch för sig själv, precis som han alltid gjorde, med mobilen klistrad framför ansiktet och hörlurarna instoppade i öronen. Matsalen var ganska stor, med ett trettiotal bord utspridda och i alla möjliga olika former. Det såg nästan rustikt ut, gammalt och slitet, speciellt i solljuset som letade sig in genom de stora fönsterna som täckte ena sidan.
Först framåt eftermiddagen började artonåringen känna sig sådär olustig som han hade en tendens att känna sig. Svetten började sakta men säkert samlas både i pannan och nacken, för att sedan rinna ner över den alltmer överhettade huden. Med vad i helvete? Varför nu?

Andrew, som satt i mitten av en historielektion, greppade tag om kanterna på bänken han satt vid och lutade sig framåt tills pannan kom i kontakt med det svala träslaget. Andas in, andas ut. Kom igen nu, du kan hålla det samman om du bara försöker. Om sanningen nu skulle fram hade sommaren inte gjort honom något gott alls, det kändes faktiskt som om desto mer erfarenhet han fick av sin förbannelse, desto mer labil blev han.

Under en ut av rasterna så stötte Miles på Connor en liten stund, men tyvärr har de inte någon klass tillsammans. De är väl inte så nära varandra egentligen heller, som sagt, någon stark kontakt har han inte med många. Men det var iallafall trevligt att se ett bekant ansikte som han inte blir arg på, men det varade bara i tio minuter då den andre varit tvungen att gå tillbaka till sin lektion. Under lunchen satt han I ett hörn och käkade några knäckemackor. Han såg Andrew ännu en gång, sittandes ensam han också. En liten del av honom funderade på om han skulle gå och sätta sig hos honom, men han bestämde sig för att inte göra det. Han slipper helst det. Tyvärr kan han inte putta bort skuldkänslorna, och han sjönk ner i flera olika tankar. Andrew var alltid väldigt social när de kände varandra, han hade flera vänner än Miles om han minns det rätt. Han började undra vad det är som har hänt under tiden han varit borta, varför han ser så ensam ut, men fråga tänker han då aldrig göra.

Efter sista lektionen, som varit engelsk litteratur, så bestämde sig Miles för att gå till musikrummet. Det blir en toppen slut på första dagen tillbaka i skolan. Det är helt tomt i musikrummet vilket är en stor lättnad. Han skulle nog fly sin kos om det varit någon annan där inne. Med ett leende på läpparna stänger han dörren efter sig och tar upp en ut av de akustisk gitarrerna. Han sjunker ner på golvet och lutar ryggen mot väggen innan han börjar spela en av Ben Howards låtar, som sedan leder in i sång. Miles tycker att han har en bra sångröst, men han är vanligtvis rätt blyg i att sjunga framför folk, även om han gärna skulle kunna göra det.

Efter att några minuter hunnit passera rätade Andrew på sig en aning och räckte upp handen. Lektionen var förvisso snart över men han klarade inte av att sitta kvar där längre.
”Ursäkta, får jag gå på toa?” Frågade han med en lätt darrning på rösten och reste sig upp innan han hunnit få något svar. ”Förlåt, men jag behöver verkligen gå”, fick han nätt och jämnt fram medan han rusade mot dörren, samtidigt som resten av eleverna i klassrummet brast ut i en massa fnissande.
Artonåringen drämde smått ilsket igen dörren bakom sig och rusade bort mot toaletten, där han drog upp en av dörrarna till de många båsen och tömde magen på lunchen han nyss ätit. Fan. Med ett stön gled han ner på golvet i båset, med armarna runt toalettstolen. Det här var nog en av de absolut grejerna med att leva med en förbannelse, det var mer som en sjukdom än en förbannelse.

Andrew satt där på golvet i några minuter, lyckligtvis ensam under den korta perioden. Tillslut kom han däremot tillbaka upp på benen och gick till ett av handfaten för att skölja av ansiktet och tvätta händerna. Han kände sig inte direkt bättre, men magen hade i alla fall slutat åla sig. Kanske det var chokladen han smällt i sig till efterrätt som ställt till det? Högst troligt. Hur korkad fick man ens vara? Han var ju väl medveten om att choklad fick honom att må apa.

Miles sitter och spelar på gitarren i ungefär tio minuter innan han hör hur någon springer förbi i rask takt, ångestfylld. Egentligen vill han stanna där och sjunka tillbaka till sitt, men det kan han inte riktigt göra, han fungerar inte på det sättet. Han lägger ner gitarren på golvet och rör sig ut ur rummet för att se om personen är okej. Han hinner precis se att det är Andrew som sprungit förbi musikrummet, vilket gör honom väldigt kluven över vad det är han borde göra nu. Lämna honom själv? Troligen det bästa, beroende på vem det är. Den jämnårige killen skulle nog inte uppskatta Miles sällskap, men ändå bestämmer han sig för att gå och kolla hur det är.

Han tassar fram till badrummet där den andre flytt in och stannar till en stund. Han är fortfarande osäker på om det här är rätt val att göra, men han påminner sig själv att om Andrew inte uppskattar hans försök till att ge hjälp så kan han faktiskt säga det. Det skulle inte förvåna honom om den andre skulle be honom att dra åt helvete. Men ja, han skulle inte döma honom för det… Miles hade nog gjort samma sak.
”Hej, går allt okej?” Undrar han efter en liten knackning.

Andrews första instinkt var att be personen på andra sidan dörren dra åt helvetet och lite därtill, men han påminde genast sig själv att det var inte så människor talade med varandra. Eller jo, men man vad inte någon dra åt helvete bara sådär.
Artonåringen stirrade på sin spegelbild ett tag, med händerna slutna om sidan av handfatet och håret hängandes i ögonen. Han stod så i några sekunder, innan han slutligen stapplade fram till dörren och drog upp den, bara för att stå öga mot öga med Miles sekunden senare.
”Jaha, det är du”, muttrade han och stödde sig mot dörrkarmen för att inte ramla ikull. Kanske det var dags att fly sin kos? Han kunde bokstavligen känna hur lederna började knaka och gnissla under huden. Aggressionsproblem och noll kontroll, vilken underbar kombination!

”Uh, jo, jag är okej”, svarade den längre av de två följd av en liten harkling och ögon som flyktigt gled från sida till sida. Det var så uppenbart att han ljög att det nästan var smärtsamt. Fan, han kunde inte ens se Miles i ögonen i en halv sekund, något som gjorde det hela ännu mer tydligt. Åh, han borde inte ha öppnat den där jävla dörren! Hade han bara fokuserat hörseln lite mer och hade han insett vem det var som knackat och hade kunnat fly genom fönstret istället för att stå där och stamma som en idiot. Bra, nu ville han spy igen, och inte pågrund av att han hade en massa choklad i magen.

Uppenbarligen så skulle Andrew gärna ha sluppit ha honom där. Det är inte så konstigt, när man mår så dåligt så är det ofta som man vill vara ensam. Inte ha sällskap med en gammal vän som man inte längre kommer överens med. Nu i efterhand så inser Miles att han borde ha struntat i att följa efter. Satan.
”Ja, det är jag,” svarar han stelt och kliar sig bakom huvudet. De mörka ögonen stryker sig över den andres ansikte. Han ser blek ut, nästan svimfärdig. Han ska egentligen inte fråga vad det är som har hänt, varför han mår dåligt, han har ingenting med det att göra.. och han ska verkligen försöka att inte bry sig så mycket om det. Däremot så tänker han att försöka hjälpa till lite, efter det så kan han sticka och inte behöva tänka på det hela igen. Han tar tag i handtaget och öppnar dörren lite till, trots att Andrew bara öppnat en liten springa. Ögonen ser hysteriska ut, de kan inte kolla på en och samma punkt och glider från sida till sida.
”Okej, jag kommer att ta tag i din arm nu, snälla bryt den inte,” kanske fel tillfälle att säga ett litet skämt, men det skulle inte förvåna honom om Andrew skulle vilja bryta hans arm. Efter att han tagit ett försiktigt grepp om den längres arm så leder han honom ner mot golvet så att han kan sitta ner. Kanske inte det trevligaste golvet att sitta på, men det gör nog gott iallafall. Efter det så tar han av sig sin ryggsäck och börjar gräva efter sin vattenflaska. Miles bär alltid runt på en vattenflaska, han är av någon anledning alltid törstig.
”Här, drick lite.”

När Miles bad Andrew att inte bryta armen på honom, kunde den sistnämnde inte låta bli att frusta till. Det hade väl ändå varit lite att gå lite till överdrift eller? Nu hade artonåringen förvisso skaffat sig ett förskräckligt illa ryckte under de senaste två skolåren, men han hade aldrig brutit någons arm, eller ben för den sakens skull. Inte ens en näsa!
Artonåringen lät sig föras ner på golvet igen, den här gången en bra bit bort från toalettstolen som han nyss suttit och hulkat över. Golvet var inte direkt fräscht där han satt ihopsjunken nu heller, men det var betydligt bättre än att sitta med ansiktet halvt nerstoppat i toaletten och spy.

”Jag är inte en bomb direkt, även om jag förstår varför du skulle uppfattat det så..”, mumlade Andrew och tog tacksamt emot vattenflaskan, för att sedan dricka några små klunkar. Det var inte bara uppenbart att han själv ljugit om att han mådde bra, nej, det var även glasklart att Miles ångrade att han knackat på dörren. Och det var såklart helt förståeligt, då den något längre eleven önskar att han inte öppnat och istället flytt sin kos med benen på ryggen. Med andra ord satt de i ungefär samma sits.
”Förlåt för innan, jag har varit onödigt dryg mot dig idag”, erkände artonåringen och sneglade ner på vattenflaskan, även de mörka ögonen fortfarande flackade hejvilt lite då och då. Benen i ryggen ville liksom ge upp och tja, han höll på att få sig en ordentlig panikattack.

Hade det verkligen varit ett skämt? Andrew hade blivit nästintill värdelös på att läsa folk under de senaste åren, förmodligen pågrund av det faktum att han aldrig umgicks med någon annan än sig själv. Jösses vad sorgligt det lät, nästan som om han skulle sitta och babbla med sig själv i något hörn. Nej, gränsen var dragen långt innan det.
”Med tanke på vilket vrak jag har varit idag skulle det väl inte vara helt omöjligt, eller?” Undrade artonåringen och började pilla med den jämnåriges vattenflaska. Det hade varit ett smart drag att ge honom vatten. Innan hade han förvisso sköljt ur munnen, men valt att inte dricka något då magen fortfarande kändes totalt off. Vattnet hade faktiskt hjälpt en del på den fronten.

De mörka ögonen gled upp från vattenflaskan och mötte flyktigt Miles egna, mörka ögon. Varför var han så snäll? Och varför hade han gått och fått för sig att det varit rätt åt honom?
Andrew rynkade genast på näsan och ställde ifrån sig flaskan på golvet.
”Nu gör du sådär igen..sådär som du brukade hålla på när vi var yngre”, började han och drog några darrande fingrar genom håret, med naglar som sakta men säkert började bli både grova och vassa. ”Det var jag som började så hur fan kan det ha varit rätt åt dig?” Grälade artonåringen fortsättningsvis och skakade på huvudet. ”Du har verkligen inte ändrat dig för fem öre.” Han kunde nästan inte hålla sig från att le, det var faktiskt lite gulligt, för att inte tala om fascinerande.

”Men det var då, det känns liksom som om den delen av mig har dött”, försökte Andrew förklara, väl medveten om att samtalet just tagit en väldigt verklig sväng. Även om han och Miles inte hade talats vid ordentligt på närmare fyra år, var det fortfarande lika enkelt att tala med honom som det varit förr i tiden. Det kändes inte som om han dömde honom trots faktumet att de fortfarande inte var på några vidare bra termer sinsemellan. Och så kvarstod ju naturligtvis faktumet att artonåringen inte hade någon att tala med, varesig det handlade om vänner eller familj. Föräldrarna hade dragit några veckor efter att han fyllt sexton, lämnat honom ensam med en packad väska på gatan och några hundra dollar att leva på. Så det var väl ändå inte så jävla konstigt att han inte kunde undgå att tömma en del av alla känslor framför den jämnårige eleven?

Artonåringen plockade upp den andres vattenflaska igen och började pilla på den hårda plasten. Okej, Miles hade rätt, han hade ändrat sig en hel del. Han var för det första längre än han varit då, men även mer..mogen på något sätt? Säkert personlighetsvis också, men han syftade för stunden på ett mer utseendemässigt vis. Nu såg han själv också annorlunda ut, men till skillnad från den föredetta vännen hade han inte förändrats på något bra sätt. Han såg mest härdad ut, blek om nosen med stora, mörka påsar under ögonen. Lite som ett spöke från en skräckfilm det ville säga.
”Kan säga redan nu att du inte är lika irriterande som du var då, du är betydligt modigare. På den tiden tvivlar jag att du hade vågat peka finger åt mig”, svarade Andrew med ett eget litet skratt och vände upp blicken från flaskan. ”Tack förresten, behövde nog den där slurken med vatten trots all-” Innan han hunnit avsluta meningen insåg han att fingrarna blivit alldeles blöta och att naglarna grävt ner sig i plasten på den där flaskan han nyss hintat åt. Fan. ”Uh..det måste vara väldigt dålig kvalitet på den här flaskan”, halvt stammade han och höll den en bit ut från sig, så att vattnet rann ner på golvet istället.