dystopia [prs]

Kanske Jeremiah borde sluta? Sluta konstant riskera sitt egna liv i ett försök att göra någonting bättre. Han har ju slutat döda, kanske han borde sluta helt och hållet. Han vet inte vad han tycker om den tanken. Det är väl egentligen det han skulle behöva, komma ut ur den miljön han befinner sig i och hitta någonting annat, samtidigt kan han inte acceptera det. Suktandet efter hämnd, efter att göra åtminstone någonting rätt, är för stor för det. Plus så trivs han med medlemmarna, trots att de egentligen inte har någon aning om vad han gör. Han trivs med Anthony, och Kaiden. Nej, kanske han kan sluta vara så dumdristig som han nu är, men han tänker inte sluta helt. Det är det han lever på, det är det enda som håller honom kvar. Förutom att hitta hans bror då. Om han ska vara helt ärlig så mår han betydligt bättre när han har hjälpt någon ur knipa, eller slagit sönder någon som är ruskigt elak. Det känns bra, uppfyllande på något sätt.

”Okej, vänta här en stund så fixar jag något att äta,” säger Kaiden och hjälper sin vän ner på en bänk på den öppna gatan. Egentligen så vill Jeremiah bara hem till sin lägenhet och sova, men han kan omöjligt komma dit själv och han bör nog ha någonting att äta. Det är många gånger som han börjat tänka att han ska ta hand om sig själv bättre, äta mer, röka mindre etc. Av någon anledning lyckas han inte med det. Han har däremot slutat med de hårdaste drogerna, så det är positivt iallafall. ”Gör dig inte ännu mer illa medan jag är borta, okej?” Jeremiah nickar och viftar lite med handen, som ett tecken på att det är lugnt. Tjugofemåringen lyfter upp huvudet mot skyn och försöker att leta efter stjärnor. Han och hans bror brukade kolla på stjärnorna när de var på barnhemmet tillsammans, när de lyckades fly från den vidriga personalen. Inga stjärnor uppe idag, tyvärr.

Istället börjar han granska människorna som går förbi honom med sin hand placerad där han blivit skjuten, över tröjan såklart. Jeremiah lägger märke till en sprallig, ung flicka som ropar glatt, och sedan männen som står bredvid. Det känns lite som han sett två ut av dem tidigare, men han har ingen aning om från vart. De ser hyfsat trevliga ut, men han bestämmer sig för att tvinga bort blicken. Att sitta och glo på några är inte särskilt trevligt, istället låter han blicken glida över mot ett par kvinnor som bråkar med varandra, och människorna som börjat ställa sig och kolla. Konstigt. Han vill då inte ha några andra gloendes på sig när han bråkar med någon.

Jeremiah försöker sträcka lite på sig men grimaserar. Ingen bra idé direkt. Ibland är han så himla korkad.

Zhongli hann precis stanna när en av männen som samlats runt kvinnorna blev knuffad åt hans håll, Xiao han dock inte stanna och han befann sig snart på marken.

Den kortare mannen svor till och knuffade genast bort vem det nu än var som landat på honom. Zhongli såg hur mannen tände till på det och blev arg och drog en kniv. Han fann hela reaktionen löjlig och överdriven, det var ju mannen som startat allt.

"Who the fuck do you think you are?" Skrek nästan mannen och hans röst fick några runt dem att vända sig mot dem. Folkmassan runt dem log åt att det kunde bli två möjliga bråk och Zhongli suckade, han hatade verkligen folk.

Det tog inte lång tid fören folket runt dem började hetsa både mannen med kniv, Xiao och honom att slås. Verken Zhongli eller Xiao såg direkt intresserade ut av det, medan mannen med kniv var exalterad, antagligen för att han hade en folksamling som uppmuntrade honom!

När mannen sprang mot dem kunde Zhongli inte säga vem som var snabbast med att agera, han själv eller Xiao. Xiao's ögon blev svarta och han hade snart ett eget vapen i handen medan Zhongli hade valt att enkelt parera undan mannens attack. Zhongli hade snart fångat mannens knivhand med sin egna hand medan andra handen fann mannens strupe. Hur enkelt det var gjorde det uppenbart för honom att mannen inte var en van fighter och tur var kanske det. Eller ja tur och tur, Zhongli tyckte mest det var skönt eftersom han kunde komma hem snabbare då.

Xiao sa inte ett ord innan han högg mannen i benet, långt ifrån ett dödligt hugg men ingen av dem ville döda någon ute på öppen gata. Och om någon skulle säga något kunde de åtminstone försöka påpeka nödvärn.

Mannen skrek till när Zhongli släppte honom och han tog sig genast för benet och stirrade förvånat på blödningen där. Det var ett sår som skulle göra ont, ta lång tid att läka men verkligen inget livshotande eller svår behandlat.

Folksamlingen runt dem såg ut på att fundera ifall de ville pröva att slås med dem också eller inte, tillslut valde de att gå tillbaka till kvinnorna som nu låg och brottades på marken.

"Är du okej?" Frågade Zhongli och granskade Xiao som var smutsig men såg oskadd ut.

"Mm," han var uppenbarligen fortfarande pissed off, inte för att Zhongli klandrade honom, det hela var en sån korkad grej! "Är du?"

"Förutom irriterad? Absolut," sa han och hjälpte den andra att plocka upp varorna som hamnat på marken.

"Jag kan ta dem igen."

"Du behöver inte bära allt och se det som ett tack för att du räddade mig från att bli knivhuggen."

"Ja för du klarade ju uppenbarligen inte av att försvara dig själv," muttrade den andra sarkastiskt innan de fortsatte gå mot Zhongli's lägenhet.

Jösses vad många bråk som pågår. Gruppen med människor vänder sig om mot de personer som verkar vara mest ilskna och mest troliga till att göra illa varandra. Jeremiah hade observerat det hela och fann mannens orsak till att attackera, om man ens kan kalla det för det, männen var töntig och obefogat. Aja, det hade inte någonting med honom att göra, och eftersom att ett par gloende ögon skulle kunna leda till ännu mer bråk drar han bort ögonen från havet med människor och vänder blicken mot affären istället. Kaiden är en väldigt snäll människa. Han har ofta fått skuldkänslor över att han oroat honom så många gånger, och det är nog dags att sluta med det. Han vet helt ärligt inte vad han skulle göra utan honom, han är en god vän. Efter en stund så plingar klockan på dörren till och Kaiden kommer ut ur affären med två fyllda påsar i händerna.
”Har något intressant hänt medan jag var borta?” Undrar han med ett leende och hjälper Jeremiah upp på fötter. Med armen runt hans midja och Jeremiahs arm runt hans axel börjar de röra på sig mot lägenheten igen.
”Några bråk på marken och ett par knivhugg,” säger han och rycker på axlarna.
”Ah, så det vanliga alltså,” svarar han med ett litet skratt. Ja, det är inte helt ovanligt att det sker på de här gatorna. Människor är dumma i huvudet, och uppenbarligen är Jeremiah en av dem. ”Blir det bra med att vi lagar pasta carbonara? Fick ett sånt himla sug för det.” Åh jösses, det var länge sedan han åt en riktig måltid. Han brukar nöja sig med mjölk och flingor under vardagen. Ibland lagar han något fint själv, han är rätt duktig på att laga mat men det är sällan han har orken. På grund av hans dåliga matvanor har han blivit rätt smal, smalare än vad han brukade vara. En del muskler finns det väl, men endast på grund av all den kampsporten han gör.
”Pasta carbonara låter utsökt,” svarar Jeremiah och slickar sig runt munnen. Han är visst hungrig, han kan höra hur magen knorrar och vrider på sig när den hör talandet av mat. ”Hur mycket blev det?”
”Strunta i det, jag bjuder.” Svarar han, vilket får Jeremiah genast att skaka på huvudet. Det tänker han inte tillåta. Med tanke på sitt arbete så tjänar han väldigt bra, han har råd med lite råvaror själv. Med en grimas så tar han upp sin plånbok och stoppar ner en del pengar i fickan på Kaidens jacka.
”Jag betalar mina egna råvaror, så elak är jag faktiskt inte.” Det går långsamt, men sakta och säkert börjar de komma närmre Jeremiahs relativt avlägsna lägenhet.

Zhongli granskade Xiao där han satt i soffan och stirrade ut, fortfarande uppenbart irriterad på mannen som attackerat dem. Han visste att den yngre mannen skulle vara irriterad ett bra tag så han lät honom vara.

Zhongli hade redan släppt händelsen, han hade inte ork att lägga på sådana människor. Hade han attackerat dem för att de var supernaturals så hade det varit en annan sak, nu var han bara en idiot och inte värd hans tid.

Han visste också att skillnaden på honom och Xiao var att den andra hade redan förlorat andra i sitt liv och han var rädd för att förlora honom också. Zhongli hade inte samma rädsla, självklart ville han inte att något skulle hända den yngre, verkligen inte, men det var inte samma rädsla som hos den andre. Sen var det en annan detalj som skilde sig, Xiao hade ingen aning om vad Zhongli var kapabel till och därför trodde han ofta att han behövde mer beskydd.

Xiao visste att Zhongli inte var hjälplös, det hade idag visat, men han trodde inte att han sprang runt och mördade folk. Zhongli log lite åt tanken, särskilt eftersom det betydde att han spelade sin roll väl!

Den långa mannen återgick till fiskgrytan och lämnade Xiao till sina tankar och tilltalade honom inte fören maten var klar. Zhongli gick över till den andra med två tallrikar och satte sedan på en film.

"Mår du bättre eller vill du ha något att dricka?" Frågade Zhongli.

"Du låter som Venti, som om alkohol löser allt."

"Du förolämpar mig, jämföra mig med honom," muttrade han roat.

"Ber om ursäkt," sa Xiao utan att mena orden och med ett litet leende på läpparna.

"Jag borde kanske låta dig återvända till basen och sova där i natt."

"Jag hade hellre sovit på gatan!"

"Förvånar mig inte det minsta," sa Zhongli och rufsade om den andras hår. "Hur lång tid innan du tänker hämnas på dem?"

"Jag har redan pratat kort med Diluc," ett hånleende spred sig på den yngres läppar och Zhongli log.

Diluc var en medlem som drev en bar, helt laglig bar och som få visste tillhörde ett gäng. Det var en fantastisk cover, precis som hans läkar cover. Dock var Diluc mindre entusiastisk att möta folk eller åtminstone spela som om han gillade att träffa andra. Han hade dock snart valt att sätta andra bakom bardisken, vilket var ett smart val och lät honom att hålla på med annat.

"Let me know if you need any help."

"I will," sa Xiao och de återgick till filmen som de egentligen inte brydde sig om.

Vanligtvis brukar Jeremiah vara med och laga mat tillsammans med Kaiden, men med tanke på hur sliten han är så är det inte så konstigt att han sjunker ner i soffan på en gång. Hans lägenhet är stor och i fint skick. Det ligger avlägset, men det är bara någonting positivt. Det är inte lika många skottlossningar som sker i det här kvarteret, och inte heller lika många bråk. Det är en fin lägenhet helt enkelt, och han är väldigt tacksam över att han har råd med den. Det är fyra rum och två badrum, i vardagsrummet finns det stora fönster som visar en rätt fin bild av sjön som ligger nära staden.
”Vila lite du så lagar jag maten,” säger Kaiden och drar en filt över vännen så att han inte ska frysa. Jeremiah mumlar ett tyst tack så mycket och sluter ögonlocken ett slag. Han har varit med om betydligt värre skador, men det tär ändå väldigt mycket på kroppen. Sen så lämnar han väsentligt mycket mer skador på andra än vad hon själv får, så det är väl någonting bra.

Kaiden ställer ner två tallrikar på soffbordet. Han har lagat maten och packat in olika råvaror i Jeremiahs kylskåp. Nu finns det mat så att han klarar sig på ett bra tag. Han petar lite på den andres axel så att han ska vakna till, vilket han tillslut gör. Jösses vad han är utmattad.
”Gud vilken lyx,” påpekar han med ett svagt leende på läpparna, innan han med ett kvidande läte sätter sig upp i soffan. ”Du är så duktig på att laga mat, kanske jag ska hamna i trubbel oftare,” skämtar tjugofemåringen. Det tänker han såklart inte göra, men det stämmer mycket väl att trettioåringen är en stjärna på att laga mat.
”Gör inte det är du snäll, du kommer att ta kål på dig själv på det sättet.” Svarar han efter ett litet skratt. De flesta ut av medlemmarna i deras gäng har gjort sig illa betydligt oftare än Jeremiah har gjort, så det är redan fullt upp med flera medlemmar som behöver hans hjälp. Det finns flera läkare inom deras gäng, det är någonting som definitivt behövs, men ingen är nog lika duktig som Kaiden är.

Jeremiah börjar äta av maten och känner hur magen tackar honom glatt. Jösses vad gott. Han förstår inte riktigt varför han inte lagar mat oftare, det är ju såklart någonting han behöver. Nu tänker han försöka att bättra sig på det, samtidigt kan han inte göra några sådana löften.
”Du borde bli kock du, fy satan vad gott!” Säger han med ett stort leende på läpparna och tar några klunkar av vattnet som står framme. Törstig var han också. ”Tack så mycket.” Lägger han till sanningsenligt.
”Du är inte så dålig på det själv, du behöver bara göra det oftare.” Kaiden stryker en hand genom sitt bruna hår medan han själv äter av maten han precis lagat. ”Efter vi käkat klart måste jag kolla in det där såret igen, alright?”

"Är Xiao hos dig?"

"Skall jag vara rörd över att du frågar efter honom, eller sårad för att du inte ens bryr dig om att hälsa på mig?" Zhongli's röst var en aning retsam när han svarade den andra.

"Gudarna förlåt mig för att jag inte hälsade på dig först," svarade den andra sarkastiskt. "Men god kväll Zhongli."

"God kväll Alhaitham," svarade han sin vän. "Och ja Xiao är här, Venti och Thoma umgicks igen och han ville komma bort. Har något hänt?"

"Jag såg skicket hans rum var i och ville försäkra mig om att han var okay, han är trotts allt din familj," Zhongli log åt att hans vän brydde sig så mycket.

Alhaitham brydde sig om alla i gänget, för honom var det viktigt att folk trivdes, Zhongli hade också påpekat att det fick människor att stanna längre. Men han visste att Alhaitham, precis som han själv, hade vissa människor han brydde sig om lite extra. Xiao hade blivit en sådan människa för dem båda.

"Hur illa är det?"

"Illa nog att han kommer behöva bo hos dig ett tag. Jag befarar redan vad han kommer göra för att hämnas."

"Han har planer med Diluc, och vi båda vet att de är mindre kaotiska än Venti och Thoma."

"Deras hämnder är dock värre, du minns väl hur det gick sist när de hämnades på Kaeya."

"Tror att Kaeye fortfarande har ett ärr på armen, dock så hade han inte fått det om han inte hade bestämt sig för att hoppa ut genom fönstret när 'gasten' kom mot honom."

"De fick lakanet att se väldigt trovärdigt ut," Zhongli kunde höra hur Alhaitham log.

"Absolut, dock så undrar jag ifall vi har ett dagis eller ett gäng," muttrade han.

"Jag har ofta undrat det samma. Det är tur att de iallafall kan sköta sig mellan allt jävelskap de gör."

"Det vet jag inte, Tartaglia var hos mig idag. Den mannen har ingen självbevarelsedrift och rusar in i varje situation som om det vore en lek."

"Han är en av de skickligaste vi har, så för honom är det nästan en lek."

"Bara du kunde säga det."

"Men i ärlighetens namn, alla skadar sig ibland."

"Inte Dainsleif."

"Fine, inte Dain men han är för taktisk för det. Vi alla andra normala människor skadar oss, du också."

"Jag gör också farligare saker än de flesta," sa Zhongli med ett leende.

"I know. När tror du att du ger dig ut nästa gång?"

"Inte fören Xiao har flyttat, är han bara här några dagar så har han för bra koll på mig."

"Jag skulle kunna skicka honom på ett uppdrag."

"Absolut, men det känns dumdristigt att göra det bara för att jag skall kunna gå på ett uppdrag."

"Förvisso, jag antar att vi inte har något super viktigt att göra ändå."

"Inte fören den nya fängelsedirektören kommer hit," muttrade Zhongli hatiskt.

"Det är två veckor dit, så det blir bra."

"Mm."

"Du kommer bara bli arg om du tänker på honom igen. Btw så har jag sammankallat till ett möte i morgon vid ett."

"Jag kommer."

"Tänk att jag visste att du skulle säga det," skrattade den andra. "Vi syns då. God natt Zhongli."

"God natt Alhaitham," Zhongli avslutade samtalet och återgick till filerna som han hade kollat igenom.

Några utav medlemmarna i gänget som Jeremiah tillhör hade hört att deras rivaler ska hålla i ett möte klockan ett följande dag. Det är en farlig uppgift att infiltrera ett annat gäng, vilket gör det väldigt smidigt att vara en shapeshifter som han själv är. Han brukar nämligen ta den uppgiften att tjuvlyssna på samtal de andra gängen har. En svart katt är någonting som man ser vardagligen, vilket gör honom väldigt diskret. Ingen i hans gäng förutom Kaiden och Anthony vet om att han kan ändra skepnad, så om det möjligen skulle finnas en förrädare i deras grupp så skulle de åtminstone inte kunna skvallra om det. Så, han har ingen aning om hur han ska klara av att skifta till en katt med tanke på skottet han fått i sidan, men det får han lösa. Det kan vara viktiga saker det handlar om.
”Det är verkligen inte en bra idé Jerry, du ska ligga och vila. Skadan kan bli värre om du bestämmer dig för att smyga runt.” Påpekar Kaiden som varit med när han fått det lilla uppdraget av Anthony. Jeremiah tar under tystnad ut sina linser och gnuggar sig om ögonen. När han är hemma kan han vara utan dem, så himla skönt.
”Jag är fullt medveten om det,” svarar tjugofemåringen med en stor suck och begraver händerna i sina möra lockar. ”Men vi behöver göra det. Så svårt är det inte. Jag tror knappast att de kommer att börja slåss med en liten katt.” Med ett litet leende på läpparna så vänder han blicken mot sin kompis igen. ”Du behöver inte oroa dig.”
”Det gör jag iallafall, hur i helvete skulle jag inte kunna göra det?” Kaiden himlar med ögonen åt honom och ställer sig upp från soffan för att ställa in disken i diskmaskinen. ”Jag vill inte, men jag behöver röra på mig. Det verkar vara fler medlemmar som har gjort sig illa idag.” Jeremiah är lite besviken, han vill gärna ha sällskap, men han är van vid att vara ensam. Han har tur som är nära både Kaiden och Anthony på ett eller ett annat sätt, men ensam känner han sig väldigt ofta. Särskilt i lägenheten. Ofta är det någonting som han uppskattar, lugn och ro, ensamheten. Men det har hänt flera gånger på sistone att han känner sig ensam och helt tom när han har bara har sig själv som sällskap. Det är därför han har skaffat en katt. Kanske det är lustigt när han i princip är hälften katt själv, men det får honom att känna sig mindre ensam och på många sätt känner han en stor koppling till den lilla katten, Milo.

”Du vet hur man tvättar såret, jag behöver inte gå igenom det med dig igen, eller hur?” Nej, Jeremiah har gjort sig tillräckligt illa för att veta hur han ska ta hand om sår. Anledningen till att han ringde Kaiden är för att den mannen är betydligt bättre på allt inom läkekonst. Det är även säkrare. Plus en bra ursäkt till att få lite sällskap och den andres uppmärksamhet.
”Herregud, ja det gör jag,” försäkrar Jeremiah. ”Gå du, jag kommer att klara mig utmärkt.”