Iliya PRV Vidomina & Medi

Qill skrattade och nickade ett farväl. Nog visste han när det var dags att gå.
"Jag ska se till att ta med det jag får tag i till er. Ni har första prioritet som alltid." Han lämnade sedan butiken och började gå mot sin vagn som stod redo för färd.

Hon kände sig genast konstig och bet sig i läppen. Såg över axeln och kunde skymta muren men vände sig sedan om.
"Jag är en lärling och ska hämta dessa saker." Hon visade listan. Den var rätt lång och hon såg besvärad ut. Hon hade inte pratat med en yngre man på veckor och detta gjorde henne nervös.
"Om du inte tänker förföra mig så går det bra." Sa hon efter en stund. Tog upp en dolk och visade.
"För jag KAN beskydda mig själv."

Estagan svarade honom inte, utan var i fullt fokuserad på sitt arbete. Han snickrade på ett liknande, annat, smycke nu.

"Hmm." Eruiel gick närmade och kisade med den ljusblåa blicken då han iakttog listan på närmare håll. "Brygder, sa du? Det här ser ut som ingredienser. Kom, jag vet var vi iallafall kan hitta några av de." Han vände sig om och gick före henne. "Det andra kan säkert min far hjälpa till med, han har många resurser.", förklarade Eruiel.
"Och jag tvivlar inte en sekund på att du kan skydda dig själv, det såg jag på håll. Du är modig som är här, Alice." Han rörde sig kvickt mellan träden i skogen tills de kom till fram till en skogsdunge. "Se här, här är finns några av örterna från din lista." Han pausade. "Vem är du lärling till?"

Hon såg på hans ryggtavla och började gå. Så gärna hon ville vidröra hans hår, Det såg lent ut jämförelse med hennes kråkbo till hår. Han doftade även gott. Borde hon lita på honom eller kunde han skada henne? Vad hade Estagan sagt om alver? För det var han väl?
Nä monstren kom bara på kvällen men vem sa att det bara var monster som var onda. Vargar och andra icke magiska varelser var lika onda.
Hon såg upp efter hon hört frågan.
"Åh Estagan." Sa hon och lade huvudet på sned medan hon böjde sig och såg på listan och lade huvudet på sned.
"Är du säker?"

Eruiel tittade över axeln på Alice. "Estagan. Hm. Han har jag aldrig hört talas om.", sa Eruiel och ryckte på axlarna. Det var inte konstigt. Han rörde sig sällan utanför skogsriket där hans folk höll till. Hans plikter, och liv, fanns där. Eruiel tänkte inte mer på det och vände sig till örterna igen och böjde sig ner för att plocka upp ris som växte ur marken. "Ja, titta. Det här är orpheus. Visst fanns den på din lista?" Eruiel hejdade sig sedan då han fick syn på hennes skeptiska blick och ställde sig upp.
"Jag ser att dina tankar skymmer dig för att tänka klart. Du är rädd. Men du kan lita på mig. Jag vill dig inget ont. Eruiel. Det är mitt namn."

Hon blickade mot honom. Hade han inte hört talas om Estagan? Kanske var för han inte blandade sig med människor. Men nog hade han rätt och hon plockade några och lade dem i ett fack av väskan och reste sig upp.
"Varför är du så snäll?" Frågade hon och lade huvudet på sned. Hennes gröna ögon gnistrade och hon drog ner luft djupt i lungorna.
"Eruiel... Det är ett vackert namn." Hon såg nu hur vacker han var och svalde. Vad åt alver egentligen? Vackra män och kvinnor?

Eruiel såg osäker ut och rynkade pannan oförstående för att samtidigt läsa av om hon på något sätt testade honom.
Men så log han sedan. "Du hade ett uppdrag när du kom hit och jag ville hjälpa dig.", sa han ärligt. "Jag råkade vara på samma ställe som dig och har inget annat för mig just nu. Dina planer låter mycket mer spännande än mina." Han skrattade lite då.
"Tack." Han tittade på örterna på marken. Och så tillbaka på Alice igen. "Få se, var det något mer?" Han tittade mot listan hon hade.

Hon kunde inte låta bli att skratta till.
"Du menar att du gav upp dina sysslor för att hänga efter mig?" Hon såg på honom och drog handen gnom det trassliga håret. Hon hade medvetet slutat borsta det, inte andvänt oljor för att lukta gott. Jaga bort männen på det viset.
"De där örterna." hon pekade och böjde sig ner.
"Det är de jag ska ha. Jag har sett dem så många gånger."

"Ja.", svarade han ärligt och lät förvånad. Han tittade på henne och nickade sedan när hon berättade vilka fler örter hon behövde. "Varsågod. Det är bara att ta.", svarade Eruiel henne.
"Är din lärare en trollkarl?", frågade han sedan. Började lägga ihop pusselbitarna.

Hon plockade några nävar och såg på honom med en förvånad blick. Hade hon inte nämt det?
"Ja Estagan är en trollkarl." Sa hon och reste sig och såg på listan och såg sig om. Han hade gjort så hon förvirrat sig.
"Vart är vi i jämförelse med staden? Bara så jag vet vart vi är." Sa hon och lade huvudet på sned. Hon hade inte ätit frukost än och började känna sig hungrig.

Eruiel nickade. Han kände till flera magiker bland alverna i skogsriket. Och hade hört talas om trollkarlarna i staden, men aldrig fått äran att träffa någon av de. Han blev nyfiken på Estagan, men teg och log vänligt åt hennes håll.
"Två kilometer ifrån staden ungefär.", svarade Eruiel Alice.
"Jag kan hjälpa dig tillbaka till vägen så att du hittar tillbaka om du vill.", föreslog han.