Draco Memoraid

Du har rätt! ^^

... har inte ord för din ff, spänningen, språket, storyn, karaktärerna, beskrivningarna - ALLT!!! den är *********bra!!!

(Citerade alla först men var tvungen att ta bort
det eftersom det blev nå lagg)
Alltså.....ååååååh!!!
Nu sitter jag här och bölar för att ni är så otroligt
underbara!
Jag har aldrig träffat såhär snällt folk, någonsin!!
Jag har en sjukdom som heter ADHD och jag har alltid blivit
trackad för att jag inte kan något, och så säger ni så här fina saker då blir man helt sjukt rörd!!! Tack snällasnällasnälla ni, ni fattar verkligen inte hur mycket det betyder för mig, att ni läser och gillar det och kommenterar så sjukt snälla kommentarer.
Jag går in och läser dem ofta, ni är så underbara!!!
Och Om ni har nån FF:s SNÄLLA mejla mig och berätta vad den heter, för ni är så grymma så jag måste få läsa allt som kommer från er!!!

Här kommer nästa Kapitel iallafall,
ni får ännu ett till ikväll.
Orättat igen.. men ni får överleva! Kram ♥

Kapitel 14
Den obrytbara eden



”Draco, din far vill tala med dig.”

Som om han inte visste det.
Som om han inte väntat på det i flera dagar nu. Som om om han inte försökt förbereda sig.
”Hälsa honom att jag kommer ner om några minuter.”
Narcissa steg in i rummet och fäste sina kalla ögon på sin son. ”Du kommer ner nu, Draco.”
Mor och son mätte varandra med blicken i några sekunder innan sonen vek undan och med en suck reste sig upp. Tillsammans med sin mamma gick den blonda bleka pojken nedför trappan med en känsla av att han skulle få höra något som han helst inte ville höra.
Hastigt vände han sig om och kastade en blick på Ellis sovrumsdörr, bad en tyst bön om att hon skulle ropa på honom, komma ut, vad som helst.
Men dörren förblev stängd, och en hård knuff i ryggen från sin moder fick honom att fortsätta.
Nere i soffan väntade hans pappa som vid synen av sonen rätade på sig och lade armarna
i kors över bröstet.
”Sätt dig, Draco”, sa han och log.
Draco satte sig mittemot Lucius med blicken stint riktad ner i knäet.
”Se på mig.”
Han lyfte lydigt blicken och mötte sin pappas gråa ögon, identiska med sina egna.
”Snart återvänder du till Hogwarts, Draco. Och då återvänder du också till det som lägger band för hela din framtid.” Lucius gjorde en paus och såg på Draco, som såg tillbaka med en blick full av fruktan. ”Det är inte bara din familjs ära som ligger i dina händer, utan också dess framtid.
Jag kommer följa din vistelse på Hogwarts med största vaksamhet, och jag hoppas att du inte ger mig någon anledning till att bli… besviken.”
Han sträckte sig fram över bordet och tog sin sons hand i sin, strök den varsamt med sina sträva fingrar.
Draco kände det som om han höll på att kvävas inifrån.
Något stort pressades upp från magen och ner i halsen på honom, och hindrade honom från att prata så han nickade bara kort. Hans mamma hade slagit sig ner på hans vänstra sida och hade hela sin uppmärksamhet riktad mot honom med en spänd förväntan i det bleka vackra ansiktet.
”Svara din far nu, Draco. Visst kommer du att göra allt för att uträtta det ärende som
mörkrets herre utsett dig till att genomföra?”
”Ja”, svarade Draco.
”Utmärkt!” Narcissa slog ihop händerna. ”Låt oss då svära den obrytbara eden…”
”Nej!” Han stirrade skrämt på sina föräldrar. ”Inte den obrytbara eden!”
”Varför inte det, Draco?” Lucius lade huvudet på sned. ”Om du nu verkligen tänkt genomföra ditt uppdrag precis som du hävdar att du ska, så borde väl inte en ed på dina ord vara något problem?”
”Nej”, viskade Draco och kämpade mot lusten att springa sin väg. ”Nej…far.”
”Då så. Narcissa?”, Lucius gjorde en gest mot sin fru och dem reste sig som en man.
”Vill du vara vänlig att vara vår sammanlänkare?”
”Självfallet.” Hon drog fram sin trollstav ur klädnaden.
”Lika bra att se till att få det avklarat innan vår lilla gäst vaknar och lägger sin näsa ännu mera i blöt”, fortsatte hon och vinkade åt Draco att resa sig upp.
”Du måste komma närmare, Draco. Ställ dig på knä framför din far… sådär ja.”
Draco hade sjunkit ner på ben som skakade så mycket att han tvivlade på om han någonsin skulle kunna ta sig upp igen. Lucius sjönk långsamt ner mittemot sin son och tog tag i hans händer.
Narcissa tog några steg framåt så att hon stod över dem och placerade spetsen av sin trollstav
på deras sammanlänkande händer.
Narcissa sa:
”Svär du, Draco Lucius Malfoy, att återvända till Hogwarts och efter bästa möjliga
förmåga väga din tid där åt att genomföra det uppdrag som mörkrets herre givit dig?”
”Det svär jag”, mumlade Draco. En smal tunga av lysande eld kom fram ur trollstaven och slingrade sig runt hans och Lucius händer som en rödglödgad tråd.
”Och svär du att inte anförtro någon information om uppdraget som mörkrets herre givit dig i förtroende?”
”Det svär jag”, viskade Draco.
Hans röst höll på att svika honom, och han var förbryllad över att det kommit ut några ord överhuvudtaget. En ny eldslåga sköt fram ur trollstaven och sammanlänkades med den första så att det bildades en tunn, glödande kedja.
”Och om det skulle visa sig nödvändigt…” Narcissa harklade sig tyst. ”Kommer du då att offra ditt liv för att tillgodo se mörkrets herres behov?”
Draco tittade upp på sin mamma. Han fick en sekunds ögonkontakt innan hon tittade bort men han var säker på det han såg. Han hade sett ett stänk av oro blänka i hennes ögon. Men när hon fortsatte tala så var rösten lika stabil som tidigare. Han måste ha sett fel.
”Svär du det Draco? Att oavsett vad som krävs, offra dig för mörkrets herre?
”Det…” Draco svalde ner klumpen i halsen, hela hans kropp skrek i panik.
”Det svär jag”, kved han fram och kände tårarna bränna bakom ögon. Han höll tillbaka dem.
Narcissas bleka ansikte glödde till i skenet från en tredje eldsflamma som sköt fram
ur trollstaven, vred ihop sig med de andra två och virade sig tjockt runt fadern och sonens sammanhållna händer som ett glödande rep.

”Varför sitter du här?”
Jag tog ett skutt över stenen som låg framför mig och damp ner bredvid Draco som satt med ryggen mot mig och stirrade ut i tomma intet.
”Men… vad är det?” Jag tittade oroligt på honom, stannade till.
Han hade inte gjort en enda rörelse som tydde på att hans ens hört mig komma.
Han satt hopsjunken på den lilla kullen bakom träden och stirrade utan att blinka utöver
landskapet nedanför.
”Du har väl inte blivit utsatt för Imperiusförbannelsen?” frågade jag halvt på skämt, halvt på allvar. ”Draco?”
”Vad vill du?” snäste han ilsket och burrade upp sig som en hotad uggla. ”Låt mig vara ifred!”
”Har det hänt något?”
”Vad skulle du säga om jag sa att jag nyss blivit försäkrad att jag ska dö inom en väldigt snar framtid?” svarade han med hög röst och stirrade på mig med ett ansikte som var blandat av ilska och förtvivlan.
”Jag… jag skulle antagligen säga att det bara var skitsnack och att du ska leva minst lika länge som jag.”
”Precis.” Draco drog efter andan och slet loss en sten från marken och drämde iväg den med full kraft nerför slänten. ”Så låt bli att fråga då!”
”Du ska inte dö Draco.” Jag tog tag i hans arm, men han ryckte den genast åt sig och drog upp ännu en sten. ”Säg inte sådär. Vad är det som har hänt?”
”Fråga mig inte, okej?” Han slängde iväg sten nummer två och det hördes ett klonk när den slöt sig till sin föregångare. ”Fråga mig ingenting.”
”Men varför är du ledsen då?”
”Jag…är…inte…LEDSEN!” Vrålade Draco och drämde handen i marken för varje ord.
”Jag vill bara att…(Han drog upp tre stenar och svingade iväg dem)… du går någon annanstans och låter mig vara ifred! Det räcker väl med att jag snart måste se dig varenda dag i skolan!”
”Jasså? Jag trodde vi var vänner”, sa jag kyligt och flyttade mig en bit ifrån honom.
”Det har då verkat som det i de tre veckor du har följt efter mig som en liten husalf.”
”Jag har inte… nej!” Draco la ansiktet i händerna och stönade.
”Jag önskar jag kunde berätta, men jag kan inte!” sa han halv kvävt och kved till.
”Jag kan inte… Jag kan inte…Jag kan inte…”
”Okej, jag förstår”, sa jag sansat och fick plötsligt en bild av Tinky som kvidande kröp runt på
marken medan hon drog sig själv i öronen, ”Du kan inte.”
Han skakade våldsamt på huvudet och kved igen, beteendet var så icke Dracoaktigt som det bara kunde bli och det var det som var mest oroande.
”Jag tänker inte dra med mig någon annan in i det här!” sa han häftigt och tog bort händerna från ansiktet och tittade på mig. ”Om jag ska dö…”
”Du ska inte dö.”
”… så gör jag det helst ensam.” Han reste sig upp och borstade av sig det osynliga dammet.
”Vad får dig att tro att du ska dö?” Jag reste mig också upp, väl medveten om att samtalsämnet var mycket märkligt. ”Har du blivit hotad?”
”Nej”, sa Draco tyst. ”Men jag kommer inte ha en chans.”
Jag vet inte om det var hans bedjande ögon som gjorde det, eller om det var hela situationen i sig. Utan att tänka tog jag några steg fram och slog armarna om honom.
Hela hans kropp spände sig och han stod där stel som en pinne mitt i omfamningen utan att veta var han skulle göra av armarna, så han lät dem hänga längs sidorna.
Jag stod kvar med mina armar om honom i ett par sekunder, sen släppte jag försiktigt taget och
gav honom en klapp på kinden. Han såg ungefär lika chockad ut som om jag hade slagit till honom. Kanske hade han föredragit det, för han verkade inte veta vad han skulle ta sig till.
Jag ordnade det åt honom genom att hugga tag i hans arm och bestämt dra honom med mig ner tillbaka till herrgården som jag kände att jag tyckte mindre och mindre om.

... (Det känns lite tjatigt att hela tiden skriva samma saker, och jag har inte heller så bra fantasi, men: ) JÄTTEBRA!!!!
Stackars Draco!
kan btw inte fatta att du har blivit trackad - du verkar så snäll och du är säkert bra på många saker, speciellt på att skriva!! ♥

Först och främst vill jag bara säga en sak: Vilka jävla idioter som har varit elaka mot dig!!! Du skriver helt U-N-D-E-R-B-A-R-T och du är jättesnäll, låt inte folk trycka ner dig!

Btw, superbra skrivet, tycker så synd om Draco men samtidigt blir jag helt euforisk över ett nytt kapitel, för som sagt, du är jätteduktig♥

Awesome

AWESOME!!!!!!!!!
Detärheltjävlaawesomedetduskrivetochduskrivervisstmyycketbättreänjag!duärjätteduktig!!!

Jag... Känner för att skrika rätt ut!!!!!!! Så bra!!!!!!! Synd om Draco!!!!!!


Idioter är dom som har varit elaka med dig!!!! Om jag hade deras adresser så skulle jag gå dit och tala allvar med dom!!!


Du skriver AWESOOOMEEEEEEE!!!!!!!!!!!!!!!!!!

altså jag vet inte riktigt hur jag ska kuna säta ord på deta för det är så awsomeperfektfantastisktmagisktamizing att det inte är sant
har du funderat på att bli förfatare för anars borde du verkligen göra det!

Bra!