Draco memoraid (DM)

Draco och jag är så lyckliga för att vi har er!! Hoppas ni ska gilla kapitlet.... Draco ogillade att jag skyltade med hans "Privatliv", men det struntade jag i. EnjoY!

Kapitel 21
I sina tankar

”Det enda jag bad er om var att stå här och se till så att ingen kommer, och inte ens det lyckas ni med!”
Draco knuffade ilsket till Goyle det hårdaste han var kapabel till, men eftersom Goyle vägde ungefär tio gånger mer än vad han själv gjorde blev effekten inte särskilt stor.
”Ni är helt hopplösa!” fräste Draco och fortsatte att vandra av och an i den tysta korridoren.
” Jag skulle lika gärna kunnat fråga Longbottom om hjälp, till och med han hade fattat
bättre!”
”Förlåt”, grymtade Goyle och hängde med huvudet. ”Men vi trodde inte du menade att vi skulle titta efter om det kommer någon…”
”Jag tror jag blir galen!” Draco drog sig i håret och stönade. ”Om jag säger att ni två ska hålla koll medan jag är därinne, så menar jag det jag säger! Hålla koll BETYDER att man TITTAR efter så att det inte kommer någon, din korkade stora idiot!”
”Men vi fattade inte…” mumlade Crabbe och kliade sig under ena armen på ett sätt som fick honom
att likna en gorilla ännu mera än vad han brukade göra i vanliga fall.
”Håll truten!” fräste Draco och knuffade in Crabbe i väggen.
”Nästa gång måste jag fråga någon med hjärna…”, Han suckade och lade huvudet i händerna.
”Vart man nu ska få tag på en sådan i Slytherin!”
Crabbe och Goyle tittade först på varandra och sedan på Draco som fortfarande såg väldigt arg ut.
De svalde båda två och såg sedan på varandra igen, utan att förstå speciellt mycket mera än att Draco var arg på dem för att de hade misslyckats med något, vad förstod ingen av dem riktigt.
”Kom igen nu.” Draco rätade på sig och stoppade tillbaka sin trollstav innanför klädnaden.
”Om någon får syn på oss här mitt i natten är vi körda, så sätt fart.”

De smög igenom det mörka slottet. Draco hade alla sina sinnen på helspänn, vid minsta ljud snurrade han runt och förde handen upp till bröstfickan där han bar sin stav.
Han erkände motvilligt för sig själv att han inte var så vidare förtjust i mörker, än mindre att vara ensam i det. Även om Crabbe och Goyle var sämre på att trolla än en ynk så var dem iallafall ett sällskap. Ett bittert minne dök upp i Dracos huvud och han ruskade irriterat på huvudet så att den blonda luggen föll ner i ansiktet på honom. Han och Potter… I den förbjudna skogen. Hur kunde de skicka ut tre elvaåringar dit, tillsammans med den där äckliga halvjätten Hagrid och hans dreglande fula hund? Han kom exakt ihåg hur skräckslagen han varit när han fått reda på att det var där de skulle ha sin straffkommendering fyra år tidigare. Idioten Weasley tillsammans med Hagrid och han och Potter ihop. Draco rös vid tanken på den där obehagliga äckliga varelsen de hade sett dricka från enhörningen. Han hade aldrig känt sådan fruktan En plötslig skräll fick hans kropp att reflexmässigt kasta sig bakåt och nästan snubbla över Crabbe som klampade på bakom honom. Dracos hjärta slog som kvickens vingar innan en qudditchmatch och flämtande riktade han trollstaven mot hörnet där ljudet hade kommit ifrån.
Om någon skulle upptäcka dem här så skulle allting gå åt skogen.
”Vem där?” Dracos röst darrande och han nöp sig själv irriterat i benet. Ingen skulle få se honom rädd. Ljuset från staven föll på någonting brunt och litet som långsamt kilade över golvet och han drog en suck som var så full av lättnad att han skrattade till.
”Jag trodde att han gjort sig av med den där jävla råttan…”
Rons skabbiga bruna råtta, Scabbers eller vad den nu hette ställde sig på bakbenen och snusade med
nosen mot de tre ungdomarna.  Sedan kliade den sig bakom ena örat, och i skenet från Dracos trollstav kunde man tydligt se att det fattades en tå.
”Han har ju ingen råtta längre”, grymtade Goyle och knep ihop sina små grisögon mot ljuset.
”Det har han tydligen, ser du väl din pappskalle!” svarade Draco irriterat och stoppade tillbaka sin trollstav. 
”Tänker ni stå kvar här hela natten och glo på den där äckliga råttan eller? Kom nu.”
De fortsatte utan att bli avbrutna någon mer gång till hans stora lättnad.
När de kom fram till fängelsehålorna och den stiliga stenorm som prydde ingången till Slytherins sällskapsrum stannade de alla tre.
”Smutskalle”, viskade Draco och ormen fick plötsligt liv och ringlade åt sidan och de klev in.
Lamporna i taket fick de kala stenväggarna i det avlånga rummet att skimra i blekgrönt och kastade ett mörkt nästan lite obehagligt dunkel över uppehållsrummet. Någon, antagligen en husalf hade tänt de båda brasorna som nu knastrade hemtrevligt. Draco gick fram till en av de mossgröna fåtöljerna och sjönk ner i den medan han frånvarande stirrade in i elden. Crabbe och Goyle iaktog honom tyst, osäkra på om de också skulle slå sig ner eller gå upp och lägga sig. Han hade inte gett dem någon order.

Tankarna for genom Dracos huvud där han som vanligt låg och stirrade upp i taket i sin säng. Det var inte bara för att Crabbe och Goyle snarkade så förbaskat som han inte kunde sova. Han hade nästan misslyckats idag… Han rös vid tanken och rullade över på mage. Vem skulle han be om hjälp nästa gång? Nej, inte be om hjälp förresten. 
Han var en Malfoy. Malfoys bad aldrig någon om hjälp.
Vem skulle han beordra att hjälpa honom nästa gång? Det lät bättre. Zabini kanske… Draco kastade en blick mot sängen längst bort där den smala pojken låg och snusade. Han var inte smart, men hade åtminstone någonting att tänka med.
Men han skulle väl vara mer upptagen med att beundra sig själv i någon spegel än att hålla utkik. Draco gjorde en grimas och suckade tungt. Pansy… Nej definitivt inte. För det första var hon tjej. Var dem inte fåfänga så var de gnälliga, korkade eller besserwissrar som Granger. Och för det andra skulle det betyda att Draco skulle bli tvungen att umgås dubbelt så mycket mera med Pansy än vad han redan gjorde, ensam dessutom. Och vem visste vad hon kunde hitta på då? Hon hade varit bra att ha många gånger, visst hade hon det. Hade han känt sig ensam så kunde han alltid få uppmärksamhet av henne, och han behövde aldrig oroa sig för att inte ha en partner om det var något sådant tjafs. Fast nog borde han kunna få någon så mycket snyggare. Han var ju ändå en Malfoy. Nej Pansy var också utesluten. Vilka fler kände han? Vilka fler litade han på? Fast… Han litade ju inte på någon egentligen, det var ju de som var problemet. Draco satte sig tvärt upp och lutade sig mot väggen istället. Kunde dem inte sluta snarka? Han behövde någon som han verkligen kunde lita på… Någon som inte skulle svika honom. Han bet sig i läppen och kastade en blick ut genom fönstret. Tanken var motvillig och den äcklade honom en smula men det gick inte att skjuta bort. Den enda han någonsin litat lite på gick ju i Gryffindor. Tänk om hans far och mor skulle få reda på det. De hade styckat honom levande. Elli skulle han aldrig fråga. Han fick motvilligt erkänna för sig själv, trots att det var skämmigt, att han brydde sig för mycket om henne för att låta henne bli inblandad. En fet fluga surrade omkring i taket och fick honom att tänka på den där reportern Rita Skeeter. Kunde inte hon förvandla sig till en sådan där? Han rynkade näsan och följde den stora flugan med blicken, där den vilset virrade hit och dit outtröttligt surrande. Han drog upp sin trollstav och riktade den mot insekten som förnöjt slagit sig ner på hans nattduksbord.
”Bombarda”, viskade han och en röd ljusstråle sköt ut ur trollstaven och fick flugan att falla ner till golvet tillsammans med Drömoraklet där den orörlig blev liggande med benen rakt upp.

Omg dör så bra ♥ ♥!!

Jag... jag tror jag dog av din awesomness

Sträckläste igenom allt jag missat, HoLY sHiT du e ju typ, mer än gudomligt bra????? ♥

Super som vanligt!!!!❤️

Jättenajs!!!!!!!!!

Va gulliga ni alla är ♥33
Ska lägga upp så fort nån kommenterar, antingen ikväll eller imorgon. Tack för att ni läser ♥ Det betyder sååå mycket

Gulliga duuuuu! Tack så sjukt mycket ♥33


precis som jag dör av DIN då!!!!


ÅH!!!!! Kära boknörd!!! Tack så GRYMT MYCKET!!!!! ♥3


Tack så mycket hjärtat ♥33


Tack tack och tack så mycket!!!!!!!!!

Elzyii Meh, du har en cool och kreativ användarnamn medan jag bara har ANnie och Lupin.....blöäöööö! DU ÄR COOL! DU VINNER! MJAW!

Tack älskade Annie Lupin! Tack vare dig får ni njuta lite av Numbuler! Enjoy mina favvoriter.


P.s, Jag älskar ditt användarnamn, Annie!!
/ Er Elzyii

Kapitel 22
Numbuler

Det var uppenbart att min hjärna fortfarande befann sig på sommarlov. Jag höll på att försova mig redan andra skoldagen. Mödosamt hasade jag mig upp ur sängen när Hermione för tredje gången kom in springande i sovsalen med väskan slängd över axeln och ett stressat uttryck i ansiktet.
”Elli! För tusende gången, vi börjar snart!”
”Ja, jag vet… Jag kommer.” 
”Du har missat frukosten.” Hon sneglade oroligt på mig och rynkade pannan.
”Du är väl inte sjuk?” 
”Nej”, sa jag och kvävde en extra envis gäspning medan jag rotade i klädhögen på golvet efter skolkläderna.
”Nej, jag är bara trött.” 
”Trivs du inte här?” sa Hermione försiktigt och låtsades vara väldigt upptagen med att plocka upp en av sina skolböcker som hon med flit tappat på golvet. ”Jag förstår att det måste kännas konstigt…”
”Jag mår fint”, sa jag och slet på mig klädnaden som jag hittat längst under sängen. 
”Och jag trivs jättebra här, det är bara engelskan som är lite krånglig.”
Jag gav henne ett snabbt leende och hon räckte mig min trollstav som ramlat ur innerfickan.
”Tack.”
”Jag tycker i alla fall att du pratar bra engelska”, sa Hermione vänligt och hjälpte mig att stoppa ner böckerna i väskan. ”För att bara ha varit här i några månader menar jag.  Det enda du behöver lära dig är att inte blanda ihop vissa ord som låter likadant, men det är krångligt till och med för mig som är född här.”
”Tack”, sa jag och sände henne en blick som var full av ärlig tacksamhet.
”Nu går vi.”

Professor Mcgonagall satt framme vid katedern när jag och Hermione med Harry och Ron i motvilligt släptåg kom fram.Vi tog plats längst bak i klassrummet och Hermione fick med en enkel sväng på sin trollstav en bänk att flytta sig från sin plats i andra änden av rummet och istället parkera bredvid de tre andra så att vi alla fyra kunde sitta tillsammans. Försiktigt ställde jag ner väskan på golvet medan hon med samma rörelse på staven också fick stolen att prydligt komma svävande genom rummet och med ett lätt dunk stanna framför bänken så att jag kunde sätta mig. Jag gav henne en tacksam blick som hon besvarade med ett leende och följde hennes exempel med att plocka upp Fortsättningskurs i förvandlingskost ur väskan. Sedan såg jag mig nyfiket omkring. Det var ett stort och nästan lite stramt rum, som om den som brukade hålla till härinne inte ville ge intrycket av att vara alltför bekväm. Stolarna var hårda och bänkarna var långa och smala till formen och ganska så låga vilket gav en känslan av att man satt väldigt högt upp. Elever som måste vara Hufflepuffare av deras emblem med en grävling att döma slog sig ner tillsammans med mina Gryffindorkamrater. Neville missade stolen och råkade sätta sig på golvet vilket fick många att bryta ut i skrattattacker. Jag tvingade mig själv att låta bli för hans skull.
”Tystnad!”, röt Professor Mcgonagall och höjde en ådrad hand, vars fingrar pryddes av flera olika
ringar, i luften. Alla tystnade och stackars Neville som nu lyckats kravla sig tillbaka till sin plats mellan Dean och Seamus, kröp ihop och kikade oroligt på McGonagalls stränga ansikte över bänken.
”Ni må fortfarande vara fyllda av ledighet, men här inne kräver jag tystnad och koncentration. Passar det inte kan ni lämna mitt klassrum nu ögonblickligen.” 
Ingen rörde sig och hon sänkte långsamt handen och lät den istället vila på katedern.
”I år kommer jag att kräva mera av er än vad jag gjort tidigare (Neville svalde oroligt) och det beror självklart på att det här är ert sista obligatoriska år med förvandlingskonst.
Jag tar inte in elever med längre än ett ”Utomordentligt” i betyg till min FUTT klass, så är förvandlingskonst något ni känner att ni behöver fortsätta studera inför ert kommande yrkesval så är det bäst att ni sätter fart. Jag skäms över att behöva säga det, men otroligt nog är det bara hälften i den här klassen som ligger på den nivå som krävs för fortsatta studier. Om ni vill fortsätta med mina lektioner är det verkligen på tiden att ni visar framfötterna.”
Hon kastade en vass blick på Neville som kröp ihop ännu mera i sin bänk och kved tyst för sig själv.
”Idag ska vi repetera lite av det som vi gick igenom förra året och sedan ska vi börja med transfiguration, konsten att förvandla föremål till andra föremål. Ja, Miss Granger?”
”Vi har väl hållit på med transfiguration sen årskurs tre Professorn?” frågade Hermione. Hon rätade på ryggen när McGonagalls blick föll på henne.
”Jag har för mig att…”
”Det stämmer, Miss Granger. Men eftersom det är något som jag vet kommer att komma upp i F.U.T.T examen och speciellt med tanke på att nästan hela klassen fortfarande har stora svårigheter med att få så enkla saker som tändstickor att förvandlas till hårnålar så kommer vi att fortsätta gå igenom det kapitlet.  Det finns väldigt mycket inom förvandlingskonst att lära sig, Miss Granger. 
Än är du långt ifrån färdigbildad även om du är på god väg.” 
Hermione rodnade lätt och borstade av osynligt damm från sin lärobok medan McGonagall marscherade fram till svarta tavlan och svängde sin trollstav i luften.
”Läs igenom punkterna noga och formulera era svar ordentligt”, sa hon och nickade mot frågorna som nu dykt upp på tavlan ur tomma intet.
”Jag godtar inte någonting som är kortare än en pergament rulle.” 
Ron stönade högt och lade pannan i djupa veck innan han böjde sig fram och viskade något ohörbart till Harry som sorgset nickade.
”Nej, ni får inte skriva av mig!” Hermione fräste ilsket och täckte över sitt redan halvfulla papper med handen. Gör något annorlunda och ansträng er istället!”
Hela lektionen gick åt till att besvara instuderingsfrågorna som Professor Mcgonagall givit oss. Flera gånger kom hon fram till mig för att kontrollera att jag hängde med och förstod frågorna. Detta verkade reta Ron. Varje gång Mcgonagall kom bort till oss för att prata med mig suckade han tungt och himlade med ögonen åt Harry som låtsades som om han inte såg.

”Hon kunde inte låta bli att ge oss läxa…Första lektionen på flera månader, och så ska
vi skriva två pergamentrullar…Två!” 
Hermione gav Ron, som kastade flera ilskna blickar mot Professor Mcgonagall på behörigt avstånd
när vi passerade hennes klassrumsdörr på väg från lektionen i Astronomi, ett irriterat ögonkast.
”Jag sa ju till er att det här skulle bli ett jobbigt år! Lärarna kommer att ge oss massor att göra… Och ni båda försöker inte ens anstränga er!”
”Titta inte på mig”, sa Harry trött när Hermione kastade en giftig blick också på honom, ”Jag har inte sagt något.”
Jag hade faktiskt svårt att förstå hur man kunde bråka så mycket när man varit ifrån varandra i nästan åtta veckor. Hermione hade berättat för mig att hon och Harry alltid kom och bodde hos Ron de två sista veckorna av sommarlovet eftersom det var han som bodde närmast King Cross. Den här sommaren hade varit lite annorlunda och dem hade träffats lite tidigare än vad de annars brukade göra. Men ändå, jag kunde bara inte förstå det. Inte ens jag och Draco hade bråkat lika mycket och ändå hade vi bott under samma tak i mer än fem veckor. Dessutom var Dracos temperament tio gånger värre än Harry och Rons. Jag kunde faktiskt förstå dem när de efter en blick på varandra suckade och gick förbi mig och Hermione bort mot stora salen.
”Titta där är Ginny!” Hermione vinkade åt den rödhåriga flickan som precis kom ut från flicktoaletten.
”Hej”, sa hon och kom fram till oss. ”Allt bra?” 
”Vi har fått en massa läxor!” Hermione suckade och bet sig i läppen.
”Och din bror går mig på nerverna.”
”Välkommen till min värld”, sa Ginny och gjorde en grimas. ”Ska vi äta tillsammans?”
Vi slog följe ner till stora salen som redan hade börjat fyllas. Jag kastade en blick mot lärarbordet när vi gick förbi och fick syn på rektorn, Albus Dumbledore som satt mittemellan Professor Sprout och en spinkig trollkarl med ganska så ungt ansikte och slitet grånande hår som hängde ner i ansiktet på honom. Han var väldigt blek och jag undrade vagt vad han kunde tänkas undervisa i, så sliten som han såg ut verkade han passa bättre in i sjukhusflygen än vid lärarbordet.

Efter en god lunch som bestod av blomkålspudding med potatis och grönsaker begav jag mig ensam tillsammans med Hermione vidare till nästa lektion, skötsel och vård av magiska djur. En nervös ilning kittlade till i magen när jag mindes att det här var en av de lektioner som Draco  bittert hade varnat mig för. Ironiskt nog visade det sig att han själv också studerade det ämnet. När vi kom ner till den lilla stugan där läraren Hagrid, ”Halvjätten” undervisade fick jag syn på Dracos vitblonda kalufs i flocken av brunt och svart.
”Hej”, sa jag glatt åt honom när vi gick förbi och anslöt oss till Harry och Ron som stod och tryckte under ett knotigt äppelträd.
”Hej”, svarade han surmulet och blängde på Hermione som envist fortsatte att se rätt fram
utan att ta någon som helst notis om honom, ”Umgås med smutskallar alltså…”
”Varför hade ni så bråttom?” sa Hermione stött utan att låtsades om vad Draco kallat henne. 
”Ni har väl aldrig tyckt om det här ämnet!”
Precis när Ron skulle öppna munnen för att svara något spydigt tillbaka dök Hagrid upp bakom husknuten och tecknade åt oss att vi skulle följa efter. Han ledde oss förbi den söta lilla stugan vars fönster lyste välkomnande i den fina höstsolen och bort till andra sidan dungen där en stor trälåda stod placerad.
”Kom hit allesammans! Kan ni se ordentligt? Bra…”
Han log mot klassen och fick några tillkämpade leenden tillbaka från eleverna i Gryffindor.
Slytherinarna såg elakt förväntansfulla ut, några gjorde till och med fula tecken åt Hagrid
som låtsades om som han inget såg.
”Välkomna tillbaka, hoppas ni haft ett bra lov allesammans.”
Några mumlade instämmande medan andra dystert skakade på huvudet och gav varandra sorgsna blickar.
”Idag ska ni få träffa på nå som ingen av er sett förut! Om ni kommer lite närmare allesammans… Lite närmare… sådär ja! Var bara lugna å fina nu, dom är lättprovocerade å gillar inte om man är för högljudd.”
Just då skakade lådan våldsamt till och hela klassen hoppade skrämt bakåt i rena förskräckelsen. I ögonvrån såg jag hur Draco knöt handen om sin trollstav. Jag var sugen på att göra detsamma men lät bli.
”Ta det lugnt, de e ingen fara. Vänta ska ni få se vad jag har åt er! Men ni måste ta det väldigt försiktigt... dom ogillar när man skriker åt dom. Lite finkänslighet, ni vet. ”
Hagrid stegade fram till den stora kompakta lådan och tog tag om locket med sina väldiga händer och bröt försiktigt upp det.
”Åå!” Utbrast Lavendel och grep Parvati om armen. ”Vad är det där?”
”Tillåt mig presentera nyfångade Numbuler från Rumänien!”
Flera i klassen utstötte chockade läten och jag lutade mig fram tillsammans med Harry för att  se bättre.  Först var jag inte riktigt säker på vad jag såg, det var en så sjuk syn. Jag hade aldrig tidigare sett något liknande. Krälande och hoppande i lådan satt minst ett dussin av de märkligaste varelser jag någonsin sett. De hade ansikten och hår som riktiga människor men kroppen var gjord av pinnar och istället för fingrar växte det taggiga små blad längst ut på deras kvistiga händer. När en av dem tog ett ilsket skutt rakt upp såg jag att också fötterna var gjorda som kniviga blad som satt hårt fast på de smala pinnarna som skulle föreställa ben.
”Oj Hagrid! Utropade Hermione chockat. ”De här måste vara väldigt ovanliga!”
”De e det”, svarade han nöjt och kastade en blick föll av ömhet på Numbulerna som ilsket tjattrade och hötte med sina små fula nävar åt oss.
”Ja tänkte att ja ville visa er nå riktigt intressant er första lektion.”
”Ja, det här är ju oerhört intressant”, sa Draco ironiskt och blängde på en särskilt ful liten Numbul som räckte ut en lång lila tunga åt honom. ”Vad exakt har du tänk att vi ska göra med dem? Ta upp varsin och kela lite kanske? Dem ser verkligen gosiga ut.”
Det hördes spridda skratt och Draco såg nöjd ut.
”Va… Åå… öh… Jag hade tänkt att ni…skulle ta ut varsin och…Bekanta er lite me dom…” Hagrid såg osäkert på sina elever som alla hade backat några steg bort från lådan, som nu gav ifrån sig obehagliga ljud. Det lät som varelserna försökte tugga sig igenom träet.
”Harry, vill du va snäll å börja!” Hagrid stack ut sin väldiga näve och ryckte tag i Harry som förskräckt hoppade till.  Bestämt sköt han fram honom till lådan och la sedan en arm som var minst lika lång som hela Harrys kropp runt hans axlar.
”Som ja sa innan… Numbuler avskyr när man skriker åt dom. De e väldigt stolta varelser och är inte så öh, förtjusta i människor överhuvudtaget.  Så därför är det bra att ta det säkra före det osäkra å handskas med dom på rätt sätt.” Han pekade mot en annan låda en bit bort som var betydligt mindre, ” Där finns handskar som är motståndskraftiga mot Numbulens gift…”
”Är de giftiga?” sa Draco tvärt och stirrade på Hagrid. ”Giftiga?”
”Öh, ja men de är inte så illa… Ta bara på er handskarna… Varsågod Harry.” 
Hagrid räckte Harry ett par tjocka gröna handskar som han motvilligt tog emot och satte på sig.
”När ni lyfter upp en Numbul ska ni ta ett tag om deras hår… Såhär…”, Han sträckte ner handen i lådan och drog upp en Numbulkvinna med långt blont hår. Hon sparkade ilsket med sina små fötter och visade upp en rad av spetsiga gula tänder som hon ilsket försökte sätta i Hagrids vänstra hand.
”Sen så kan ni ta ner dom här…”, han satte obekymrat ner den protesterande Numbulen i en liten inhägnad.
”Ja tänkte att ni skulle va fyra om varje Numbul… De finns mat å ge dom i låren där borta, ni får prova er fram jag vet faktiskt inte riktigt vad dom gillar…se så sätt igång nu allesammans!”
Utan någon större entusiasm och med uppgivna suckar slank klassen iväg för att hämta sig ett par handskar. Neville anslöt sig med sänkt huvud till vår grupp och jag hoppades att mitt leende skulle få honom att känna sig lite mer välkommen.
”Vilken ska vi ta?” frågade Harry och såg på Numbulerna som allihopa visade sina vassa små
tänder och taggiga nävar. 
”Ta den minsta”, sa Ron osäkert och kikade ner i lådan. ”Den där!” utbrast han och pekade på en liten rödhårig Numbul som pressade in sig i hörnet. ”Den är minst.”
”Kör för det”, sa Harry sammanbitet och stoppade ner händerna i lådan och drog snabbt upp händerna igen med ett fast tag om den sprattlande Numbulen. 
”Vart ska jag sätta honom?”
”Där”, sa jag och pekade mot en tom inhägnad bredvid Draco som tillsammans med Crabbe, Goyle och Zabini höll på att trycka ner en extra tjock Numbul i marken. ”Där är det ledigt.”
”Jag förstår varför”, muttrade Ron när vi vandrade bort och ställde oss så att en lättad Harry kunde bli kvitt sin börda. ”Det luktar här.”
”Jasså har du glömt att duscha igen, Weasley?” sa Draco släpigt och de andra skrattade.
Rons öron tog genast en lysande röd färg och han blängde ilsket på Draco.
”Eller vänta… vet du ens vad en dusch är? Hemma hos dig är det väl lyxigt med ett handfat.”
”Draco”, sa jag irriterat och vände mig om efter att ha hjälpt Harry att slita loss den lilla Numbulen som bitit sig fast i hans handske. ”Har inte du nog med ditt eget?”
”Han bad om det.” svarade Draco kort och såg genomträngande på mig med sina gråa ögon.
”Och om Vesslan ber om något så ska han såklart få det, som omväxlingsskull…”
”Malfoy, din Numbul rymmer”, sa Harry lugnt och log mot Draco som förvirrat snurrade runt och 
stirrade på sin feta lilla Numbul som precis hade kravlat sig över gallret och landade på sina tjocka små stockar till ben vartefter den chockerande snabbt började springa över gräset mot slottet.
”Idiot!” fräste Draco till Harry innan han med sina kumpaner i släptåg satte efter Numbulen på väg upp mot slottet medan vi vred oss av skratt.

Drarry... nej jag skämtade, DELLAAAAAA!

Jag gjorde det mest för min skull bara så du vet, jag ville veta hur nästa kapitel skulle se ut