Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)

Hjättebra kapitel! ♥

Lika bra som vanligt ♥!

Superbra kapitel! Undrar vad som ska hända nu? Det är två minuter tills jag ska gå så jag hinner inte skriva något. Superbra kapitel i alla fall. ♥

Jag vill ha meeeeeeeeeeer!!! ♥♥♥♥♥ Bääästa!!

Oh, vilket bra kapitel som vanligt! Adriana var en obehaglig typ, så det var skönt att bli av med henne! Sorry, men det måste bli sagt. Och vilken cliffhanger! Nu är goda råd dyra, då Karkaroff är en lika otäck typ! Undrar vad som ska ske nu? Kommer Snape att ana något?

En liten grej jag fastnar på: Det är visserligen roligt att du nämner Quirrell, men jag tycker det är lite konstigt att Miriam vet hans namn. Han har ju inte nämnts tidigare i storyn, så hon borde inte känna till hans namn. OBS! Jag menar inget illa, jag blev bara fundersam. (Du minns vad vi diskuterade om via ugglan. )

Nå, lite roligt att du nämnde honom.



Lite tips som vanligt:


– Men det spelar ingen roll, för jag kan röra vid honom nu, sa Voldemort och rörde lätt vid Harry, som vred sig i smärta. Jag blundade och vred mig plågat i repen. Voldemort släppte Harry och fortsatte att berätta om hur han den natten förminskats till blott och bart en ande, och väntat förgäves på att Dödsätarna skulle leta upp honom och hjälpa honom att få sin kropp tillbaka. Under den tiden hade han bebott andras kroppar, mest ormar, på avlägsna platser för att inte bli upptäckt av Aurorerna som jagade honom. Sedan hade han funnit Quirrell, vid den tiden lärare på Hogwarts, och bebott honom för att ta De vises sten som fanns gömd där på skolan, men Harry hade hindrat honom. Det hade varit under Harrys första år på Hogwarts. Quirrell hade dött då Voldemort lämnade hans kropp och han var tillbaka på ruta ett, tills animagusen Slingersvans sökte upp honom och de gemensamt lyckades fånga ministeriehäxan Bertha Jorkins, som kommit i deras väg av en lycklig slump. Med hjälp av kraftfull magi och tortyr fick han från Bertha fram information om den magiska turneringen på Hogwarts, och att det fanns en trogen Dödsätare som ville hjälpa honom. Den stackars häxan var så skadad efter tortyren att Voldemort dödat henne, och han kunde inte heller ta Slingersvans kropp i besittning, eftersom alla trodde att Slingersvans - Peter Pettigrew - var död. Däremot hade Slingersvans efter instruktioner kunnat tillverka en svag och outvecklad kropp, som Voldemort bebott i väntan på en äkta återfödelse. Den återfödelsen hade nu skett med faderns döda ben, kött skänkt av en tjänare och fiendens - Harry Potters - blod.

Om du ser texten med röd färg. Jag skulle vilja att du flyttade ner raden, för det blir lite för långt, kan jag tycka.

– Men det spelar ingen roll, för jag kan röra vid honom nu, sa Voldemort och rörde lätt vid Harry, som vred sig i smärta.

Jag blundade och vred mig plågat i repen. Voldemort släppte Harry och fortsatte att berätta om hur han den natten förminskats till blott och bart en ande, och väntat förgäves på att Dödsätarna skulle leta upp honom och hjälpa honom att få sin kropp tillbaka. Under den tiden hade han bebott andras kroppar, mest ormar, på avlägsna platser för att inte bli upptäckt av Aurorerna som jagade honom. Sedan hade han funnit Quirrell, vid den tiden lärare på Hogwarts, och bebott honom för att ta De vises sten som fanns gömd där på skolan, men Harry hade hindrat honom. Det hade varit under Harrys första år på Hogwarts. Quirrell hade dött då Voldemort lämnade hans kropp och han var tillbaka på ruta ett, tills animagusen Slingersvans sökte upp honom och de gemensamt lyckades fånga ministeriehäxan Bertha Jorkins, som kommit i deras väg av en lycklig slump. Med hjälp av kraftfull magi och tortyr fick han från Bertha fram information om den magiska turneringen på Hogwarts, och att det fanns en trogen Dödsätare som ville hjälpa honom. Den stackars häxan var så skadad efter tortyren att Voldemort dödat henne, och han kunde inte heller ta Slingersvans kropp i besittning, eftersom alla trodde att Slingersvans - Peter Pettigrew - var död. Däremot hade Slingersvans efter instruktioner kunnat tillverka en svag och outvecklad kropp, som Voldemort bebott i väntan på en äkta återfödelse. Den återfödelsen hade nu skett med faderns döda ben, kött skänkt av en tjänare och fiendens - Harry Potters - blod.

Harry och fortsatte att berätta om hur han den natten förminskats till blott och bart en ande

Tror det räcker med att skriva 'blott en ande'. Lägg gärna till ordet 'hade'.

Harry och fortsatte att berätta om hur han den natten hade förminskats till blott en ande



– Försök ingenting! väste Adriana till mig,


Jag tycker ordet 'inte' låter bättre.

– Försök inte! väste Adriana till mig,


hålla gisslan fast,

Byt plats på några ord, så blir det bra!

hålla fast gisslan,

I övrigt längtar jag till nästa kapitel.

Superbra!

Det finns många saker som är väldigt värdefulla för skrivandet, bland annat

- uppmuntran
- trogna läsare
- respons på innehållet
- konstruktiv kritik

och allt detta får jag av er! ♥ Ni är otroliga!


SweeneyTodd

Åå, trodde att det inte kunde bli mer spännande efter hela den här scenen, men Karkaroff på slutet? - Snacka om att tända spänningsglöden på nytt!

Som vanligt älskar jag dina beskrivningar, älskar hur du skildrar karaktärers känslor och liv. Tyckte särskilt om hur du lyckats väva samman din berättelse med den 'riktiga' storyn =)

Längtar redan efter nästa kapitel, undrar vad Karkaroff vill henne och om Snape kanske ingriper!

Blev alldeles lyckorusig av din kommentar, så glad att du tyckte det var spännande och att du gillar hur jag väver in min story i bokens!

Ja, man kan verkligen undra vad Karkaroff vill Miriam, med tanke på hur kryptiskt han uttryckt sig om henne i tidigare kapitel ... och om Snape ska dyka upp! Han har ju varit borta i flera kapitel. Visst saknar man honom lite?



Er uppmuntran betyder så otroligt mycket! Tänk att ni går in på morgonen och under dagen och läser; det känns ju som en hint om att kapitlen varit spännande.
Tack från mitt hjärta ♥

Mintygirl89, vi har ugglat så du vet hur tacksam jag är. Bland annat är avsnittet om Quirrell mycket bättre formulerat nu.



Tack, jättespännande med ny läsare, välkommen! Även roligt att följa din story om Tonks och Lupin.


Kapitel 43 - Rep


Först ville jag tro att jag fortfarande drömde. Igor Karkaroff såg ner på mig med outgrundlig blick, medan han snabbt skyndade fram på en mörk stig. Jag försökte se var vi befann oss och kunde se konturerna av Hogwarts på avstånd.
– Mr Karkaroff? Vad har hänt?
– Ni dök upp utanför labyrinten tillsammans med mr Potter och ... mr Diggory.
– Och mr Diggory var död?
– Ja, tyvärr. Alastor Moody och rektorn är på väg upp till skolan med mr Potter. Ni var medvetslös när ni anlände, så jag tog hand om er.
– Men, mr Karkaroff … skolan ligger ju åt andra hållet?
Hans grepp om mig hårdnade.
– Nu ska du ta det alldeles lugnt, min flicka, så kommer det att bli lättare för dig.
Jag kände hur hjärtat började bulta snabbare och rörde oroligt på mig. Vänstra handen smärtade och hela kroppen kändes öm, men jag fortsatte att vrida mig för att komma loss. Karkaroff stannade upp och när jag gled ur hans grepp kände jag att min klädnad hängde sönderriven i trasor. Den kyliga nattvinden tycktes blåsa rakt igenom den.
– Jag går tillbaka ensam, sa jag och försökte se stadigt och beslutsamt på honom, trots att hjärtat hamrade. Låt mig gå, mr Karkaroff.
– Ånej, det är du alldeles för vacker för. Jag lämnar inte Hogwarts utan vinst, svarade han obevekligt och höjde sin trollstav. Rep snodde sig fram ur den och band fast mina armar - för tredje gången denna natt. Karkaroff tog ett stadigt grepp om änden på repet och log svagt.
- Sådär ja, sa han, nu rymmer du inte, min skatt. Hans tänder glimmade i mörkret. Mer och mer panikslagen slängde jag en blick mot slottet och lät sedan en trädgren falla ner med ett kraftigt, krasande ljud. Karkaroff hajade till, men släppte inte repet. Jag prövade ögonen mot det, men ingenting hände, precis som då jag varit hos älvorna.
– Min vackra lilla, nu ska du lyda och komma med mig, så kommer du snart att slippa repen, vädjade han med sin sjungande brytning. – Jag ska hitta ett säkert gömställe åt oss. Du kommer att få det bra hos mig ...

Då fladdrade luften till som om en flygande varelse landat i skogen, och som kommen ur ingenstans, stod Snape plötsligt framför oss på stigen. Han höll sin trollstav höjd och det lyste från den över mattan av mossa och barr.
– Fly dit du vill, Igor, men flickan tar jag med mig upp till skolan, sa han lugnt.
Jag hade inte till fullo insett hur mycket jag saknat honom. Att se honom där på stigen, livs levande och nära mig, var en lycka jag inte trott mig om att få uppleva någonsin igen. Ivrigt började jag kämpa för att bli fri.
– För gammal vänskaps skull, Severus, vädjade Karkaroff medan han tog ett stadigare tag om repet, låt mig få ta med flickan. Jag går mot en ensam och isolerad tillvaro …
Snape höjde på ögonbrynen och betraktade mig medan jag, bunden, sönderriven och smutsig, kämpade ännu vildare.
– Tror du inte att flickan kan bli till hinder för dig på din flykt? frågade han sakligt. Hon verkar inte så samarbetsvillig.
– Åh, hon är bara lite vild, flinade Karkaroff rått och drog mig hårt intill sig.
– Jag ska nog trollbinda och tämja henne, så att hon blir lika lydig som hon är mot dig, Severus …
Hans hand mot min rygg började utstråla värme, och en förledande känsla av intensivt välbefinnande spred sig i hela kroppen, genom alla sinnen. Det var ytterst förvirrande, men jag tänkte på Harry och Imperiusförbannelsen, och började kämpa ännu vildare.
– Ge dig nu, Igor, sa Snape bestämt. Låt henne gå.
– Det är ju uppenbart att du förhäxat henne! utropade Karkaroff gällt och höjde sin trollstav mot Snape, utan att släppa mig.
– Expelliarmus!
Avväpningsbesvärjelsen träffade Karkaroff först, slog trollstaven ur hans hand och fick honom att tappa greppet om repet. Jag rusade fram mot Snape, som sände ut en skyddsmur mellan oss och Karkaroff, och befriade mig från repen ögonblicket därefter. Tillsammans såg vi rektorn från Durmstrang fly iväg, försvinna inåt skogen i ett moln av silvervita gnistor.

Äntligen var jag där jag helst av allt på jorden ville vara. Jag slog armarna om Snape som strök lugnande över mitt toviga, smutsiga hår, om och om igen.
– Mörkrets herre är tillbaka, mumlade jag, gömd i hans mörka famn.
– Jag vet, sa han dovt.
- Harry?
– Vi måste genast upp till skolan, Miriam, och söka upp Albus. Han följde efter Moody och pojken. Jag gissar att de är på Moodys kontor. Kom med mig.

Han svepte sin mantel om mig och vi skyndade oss upp mot skolan. Eftersom jag var skadad och sönderriven, kunde jag stödja mig mot hans arm, även då vi var synliga. Då vi kom in på skolområdet kunde man känna oron vibrera i luften. Elever fanns fortfarande i korridorerna trots den sena timmen, och folk skyndade hit och dit. Filch strök omkring med ett vaksamt uttryck i ansiktet.

Snape förde mig raka vägen mot Moodys kontor, där dörren var sprängd i småbitar. Där inne låg Moody medvetslös på golvet, medan Dumbledore stod bredvid honom. Harry var också där, med en min av oförställd chock och förvåning. Han stirrade på Moody. Professor McGonagall, som också var där, såg bekymrat på Harry.
– Severus, sa Dumbledore. Äntligen. Du kan lugnt lämna Miriam här. Vill du nu vara vänlig och hämta det starkaste sanningselixir du har på lager.

Jättebra kapitel! Hu! Karkaroff är en riktig slempotta! Tur att Miriam blev räddad! Nu ska vi se hur det går när Harry berättar allt. Snart lider storyn mot sitt slut, men vi vet ju att det kommer en uppföljare.

Kritik:

– Ånej, det är du alldeles för vacker för. Jag lämnar inte Hogwarts utan vinst, svarade han obevekligt och höjde sin trollstav. Rep snodde sig fram ur den och band mina armar fast

Om du ser det röda: Byt namn på några ord.

– Ånej, det är du alldeles för vacker för. Jag lämnar inte Hogwarts utan vinst, svarade han obevekligt och höjde sin trollstav. Rep snodde sig fram ur den och band fast mina armar

I övrigt var det ett spännande kapitel som vanligt, och vi får se hur det ska gå.

Så braaa!

Jättebra!