Prs tippest & JustAFriend

Sebastians hand på Elliots kind. Hårdare grepp om handen. Sebastian kom närmare. Ögonkontakt. Elliot antog vart det här skulle leda. Bubblandet i magen övergick till vilt kokande. Det kändes som att hjärtat stannat och rusade på samma gång.
Sebastians läppar pressades mot Elliots. Tivoli på insidan. Han blundade. Besvarade mjukt kyssen. Han ville vara med Sebastian resten av sitt liv. Det var han helt säker på. Han var hemma nu. Inte i radhuset. Inte i Sebastians hus. Bara hos Sebastian. Tätt tätt intill. Trygghet. Där var han hemma.
Varningsklockorna ringde. Tänk om han Sebastian skulle ångra sig igen? Elliot skulle inte klara det. Bättre att avsluta nu innan det blev alltför sent. Han drog sig tillbaka. La sin panna mot Sebastians. Viska tyst,
"Vill du det här... På riktigt? Så att du inte ång..."

Värme. Fjärilar i magen. Fjärilar i hjärtat. Eller hela hjärtat var som en fjäril. Det fladdrade runt, och runt, och runt. Sekunderna kändes långa, men inte tillräckligt långa, för Seb ville aldrig att kyssen skulle ta slut. Han ville aldrig sluta röra Elliot.
Men Elliot drog undan. Förvisso så lutade han sin panna mot Sebs, men det gjorde nästan ont i hjärtat på grund ut av att läpparna var någon centimeter ifrån varandra.
”Shhh”, viskade han tillbaka som svar och kysste Elliot igen. Behöll sin hand på hans kind, men lät den andra handen vandra upp till hans bröstkorg. Var det för mycket? Seb, tänk inte så mycket. Sluta bara.
Detta var bättre än cykeln. Så jävla mycket bättre. Mjukare, bekvämare, säkrare. På något vis. Inte så jävla dåliga omständigheter. Seb hade ingen anledning att tro att Elliot mådde dåligt, så han sköt tillbaka de tankarna så fort de började smyga fram. Tänk inte, Seb. Snälla.

Elliot hoppades att det betydde att Sebastian verkligen ville. Och Elliot ville. Så himla mycket. Det gick inte att övertänka mer, han kunde inte hålla igen. Han besvarade återigen kyssen. Sebastian släppte greppet om Elliots hand, men kände den strax inpå på hans bröstkorg. Fjärilar tog över allt utrymme inombords. Han behövde komma närmare. Han vände sig om mot Sebastians så han slapp vrida sig. Nu kom han ännu närmre. Han flyttade ena handen till Sebastians rygg. Den andra på hans kind. Allting försiktigt försiktigt. Han ville inte förstöra något. Han ville inte förstöra Sebastian. Inte för att han var så ömtålig direkt, men för Elliot kändes det så. Han var viktig. Värdefull. Lite som en diamant. Svår att ta sönder men behövde ändå hanteras med största försiktighet och respekt.
Han fortsatte besvara kyssarna mjukt. Sebastians läppar mmm...

Elliot. Hand. Kind. Rygg. Bra. Fjärilar. Jävligt bra. Alldeles för bra, egentligen. Seb, tänk inte så. Våga inte förstöra det igen. Var inte ett rövhål.
”Gud”, viskade han och lutade sin panna mot Elliots. Även fast det gjorde ont i honom att avbryta kyssarna så var han tvungen. För att andas. I och för sig var Elliot viktigare än att andas. Okej, ohälsosam tanke.
Han tittade in i de gröna ögonen. Grönare än all världens skog, grönare än gräset på andra sidan. Elliots ögon.
”Är detta okej?” frågade Seb halvt osäkert efter att han (så försiktigt som det går) puttat ner Elliot på sängen. Nu gick han nog för långt. Fan Seb, impulskontroll!

Han låg på rygg i Sebastians säng. Repetera det en gång till så det verkligen går in. Han låg på rygg i Sebastians säng. Han låg på... Okej, det räcker. Det har gått in. Typ.
Elliot hade svårt att hantera känslorna inombords. De tog över allt. Det här var så mycket mer än okej. Så sjukt mycket mer.
"Mhmm", Elliot hoppades att Sebastian inte skulle höra hans svaga flämtande. Han kramade om Sebastians nacke och rygg, drog honom närmare. Placerade ena handen på hans bakhuvud och den andra runt hans midja. Kysste mer intensivt. Benen lindades runt Sebastian. Okej, det var kanske lite att ta i Elliot. Men det gick inte att stoppa. Han försökte övertala sig själv om att ta det lugnt. Det gick inte

Det var okej. Okek. Bra. Bra bra bra bra bra... Bsra bra. För Seb gillade det. Älskade det. Mycket bättre än cykeln. Så jäkla mycket bättre. Han kände trycket från Elliot som drog honom närmare. Herregud. Ja.
Han satte sig i gränsle över Elliot. Kyssarna blev mer och mer intensiva (mer tack vare Elliot egentligen. Tack Elliot.) och Seb placerade sina händer på sängen, på vardera sida om Elliots huvud, för att kunna hålla balansen.

Knack på dörren. Dörren var inte låst. Dörren öppnades. Sebs hjärta stannade. Hel ve te.
”Seeeb-”, det var Brandon. Sebs äldre bror. Brandon, som såg ut precis som Seb fast lite längre, mycket brunare och mycket muskulösare. Helvete.
Han drog sig undan från Elliot. Snabbare än blixten. Ställde sig upp och tittade på sin bror. Med rosa kinder. Och andfådd. Så jävla andfådd. Brandon gapade nästan. Man kunde se att han gapade på insidan, men han hade väl för mycket hyfs för att göra det på riktigt.
”Ja?” Sebs röst darrade lite men han försökte låta så nonchalant som möjligt. Som att inget hade hänt. Som att Brandon inte sett det. Fan!
”Mamma undrade om du skulle äta hemma idag”, sa Brandon. Inte som en fråga. Han var fan chockerad, och Seb hade nog aldrig sett sin bror visa så många känslor förut. Sjukt.
Seb nickade försiktigt. Medveten om att hans röst nog inte skulle hålla om han sa något.
”Din, öh, vän också?” frågade Brandon och hans blick fokuserade på Elliot istället för Seb. Fan. Nej nej nej. Seb vände bak blicken mot Elliot och höjde frågvist på ögonbrynen. Snälla säg nej. Snälla snälla snälla.

Elliot var helt upprymd. Sebastian. Åh, Sebastian. Han undrade hur han hade kunnat hålla igen så länge. Sebastian. Satt. Gränsle. Över. Honom.
Herregud.

Det knackade på dörren. Om inte hjärtat stannat innan så hade det definitivt gjort det nu. Sebastian flög upp snabbare än Elliot typ hann uppfatta. Dörren hade redan öppnats. Fan. Någon som såg ut som en chockad större Sebastian klev in. Elliot antog att det var Sebastians bror. Jäklar. Det här övertog nog rekordet i stelhet. Usch. Elliot kände hur kinderna antog vad han misstänkte var en djup tomatröd nyans. Han ville sjunka ner i madrassen, genom golvet.
När killen Elliot misstänkte var brorsan tittade på honom hettade kinderna ännu mer, om det ens var möjligt. Så. Jäkla. Pinsamt. Sebastian gav höjde på ena ögonbrynet och gav Elliot, vad han nog skulle kalla, 'en menande blick'. Elliot skakade på huvudet med ungefär samma skräck i blicken som om det hade stått ett monster i dörröppningen.
"Ne..nej...tack", Elliot mötte snabbt blicken.

”Okej”, sa Brandon och stängde dörren utan att fråga någonting. Tack gode Gud. Seb vände sig om för att titta på Elliot. Elliot, som rodnade precis som han själv. Varför skulle det där tvunget hända? Det hade varit så jävla bra stämning - allt hade varit så jävla bra, och så kom Brandon? Brandon som egentligen skulle vars på college, men som hoppade av? Fan. Vad var oddsen för det där?
Innan han gick tillbaka till sängen och till Elliot så vände han sig om och låste dörreb. Något han borde gjort från början. Så jävla dumt. Mer än dumt. Korkat.

”Fan”, muttrade han och satte sig ner bredvid Elliot. Han begravde ansiktet i händerna och tänkte. Sicken chock att Seb tänkte!
Visste hans bror ens att han var gay? Fan. Skulle Brandon berätta för deras föräldrar? För Margot? Sina vänner? Inte för att Seb skämdes över att han var gay, men fan... Det var inte så han tänkte sig att alla skulle få reda på det. Långt ifrån. Helvete.

'Monstret' i dörröppningen gick ut. Sebastian låste dörren. Bra tänkt där. Fan fan fan. Det där var jävligt pinsamt. Sebastian kom tillbaks till sängen.
"Ughhh", Elliot begravde ansiktet i Sebastians täcke. Det luktade gott. Det luktade trygghet. Det luktade...Sebastian.
Han tittade försiktigt upp igen.
"Jag hoppas det där sista var en dröm", han skrattade till. Så jäkla sjukt. Varför just nu? Skulle det bli stelt nu igen? Nej, det fick det inte bli.

Seb la sin hand på Elliots rygg. Det var inte stelt väl? Fan, om Brandon hade förstört det här också...
”Han bor inte ens hemma längre”, sa Seb frustrerat och suckade. Han skrattade inte ens åt det Elliot sagt. Kunde inte. ”Och så kommer han hem nu? I mitt rum?”
Seb la sig ner och stirrade upp i taket. Vitt, precis som allting annat. Fan fan fan fan fan. Filmen var fortfarande igång. ’You go, Glen Coco!’ hördes. Favoritscenen i hela filmen. Men han var inte på humör. Fan vad han hatade sitt liv ibland. Fast om han sa det högt skulle han definitivt låta som en bortskämd ungjävel. Bäst att tänka sig lite för, Seb.