Elbastian +10 [PRS]

Väntat länge? Tja, i alla fall en halvtimme hade han ju suttit där. Men det spelade egentligen ingen roll och han ville inte riskera att fokus skulle läggas på det istället för hans ursäkt. Därför svarade han på Elliots fråga med en lätt axelryckning. Det krävdes inte heller mer än så, för sedan drog Elliot fram sin nyckel och öppnade dörren till lägenheten. Seb steg in efter honom och kände hur värmen omedelbart omfamnade honom. Herregud, vad skönt! Inte för att deras lägenhet var den mest uppvärmda, men definitivt mer uppvärmd än trapphuset. Han stängde dörren efter sig innan han började trampa av sig skorna.
”Nej, nej”, Seb avfärdade hans ursäkt och gick närmre den äldre. Ja, för det där avståndet mellan den tyckte han inte om. ”Det är lugnt. Jag var överdramatisk. Förlåt.”

Jösses. Varför gick det inte att bli sams såhär fort utan de där jobbiga timmarna emellan? Nu var ju större delen av lördagen borta. Kroppen gjorde ont. Hjärtat med, även om det sved mindre nu. Elliot nickade efter att ha sökt igenom den andres ansikte efter tecken på jobbigheter. Om det var en massa osagt eller så. Men det verkade som att ursäkten faktiskt gått fram och att det inte bara vara Elliot som var skamsen över dumma ord tidigare under dagen. Närmandet tydde ju också på att saker var mer okej än innan. Trots det fanns den jobbiga känslan fortfarande kvar inombords, även om det var mer hanterbar. Han sträckte iallafall på sig och pressade mjukt, men snabbt, läpparna mot den andres. Bekräftade nog egentligen mest för sig själv att det var dags att släppa bråket.
”Vart tog du vägen?”, frågade den äldre lika tyst som innan. Drog sig undan lite igen. Andetagen var fortfarande ansträngda efter löptimmarna och de typ oändliga trapporna.

Var tog du vägen, ville Seb fråga tillbaka. Tja, ut på en löprunda, det var ju uppenbart. Men han ville fråga hur långt han hade sprungit för det verkade ju varit en bit med tanke på hur han stapplat sig upp för trappan och hur ansträngd andningen fortfarande var. Äh, en sak i taget, Seb.
”Jag drog hem till Sam”, svarade han och drog av sig jackan när Elliot dragit sig undan. Hängde därefter upp den på kroken bakom sig innan han slog sig ner på pallen bredvid dörren.
Drog hem till Sam. Det kändes fint att kunna säga det. Inte just Sam då, trots att han var en fin kille, men det var fint att säga att han drog till en kompis. Visserligen hade han haft vänner i Albany också (främst Kyle) men hem till dem skulle han inte bara kunna dra till sådär för de umgicks ju mest i samband med fester eller att dra runt på stan eller att klottra någonstans liksom. Att sitta hemma och kolla på en film helt vanligt var liksom... Hm, ovanligt. Well well.
”Hur långt har du sprungit?” frågade han sedan och fingrade lätt på kanten till sin mössa, som fortfarande täckte snaggen.

Sam. Okej, det kändes ändå bra att den yngre hade varit hemma hos någon. Inte varit utomhus och yrat. Sam var en godkänd vän. Egentligen hade väl inte Elliot någon större rätt att bestämma vem Sebastian skulle umgås med men vännerna här i New York kändes tryggare än de i Albany. De här kändes mer som riktiga vänner. Vänner som Elliot kunde träffa utan att sambon skulle börja trampa runt nervöst. Det var helt enkelt bara fint att de båda började hitta fler vänner än varandra.
”Jag vet inte”, svarade han lätt frånvarande. Blicken for ned mot skorna, som han nu trampade av och ställde upp på skohyllan. Till och med den rörelsen var ansträngande. Elliot ville inte ens tänka på träningsvärken som med största sannolikhet väntade dan därpå. Då han dessutom skulle jobba. Ughhh. Tillbaks till frågan dock. Det var sant att han inte visste. Inte exakt. Inte hur länge han varit ute heller men det var betydligt längre än standardrundan. Men det kändes lite jobbigt att berätta det. Att det där självplågeriet fortfarande fanns där, bara att det plockades fram i andra former och tillfällen(absolut mer sällan än i tonåren). Självklart visste den yngre det, att allt inte var borta, men det kändes ändå jobbigt.
”Ganska långt antar jag”, fortsatte han istället och gick undvikande in i sovrummet, där han plockade ihop rena kläder. En dusch satt verkligen på sin plats.

Vet inte? Det lät ju inte lovande precis. ”Jag vet inte” lät i Sebs öron som ”alldeles för långt”. Elliot hade tyvärr fortfarande en tendens att inte vara snäll mot sig själv. Seb oroade sig för honom, det gjorde han alltid. Och sen kändes det skit att Elliot eventuellt plågat sig själv på grund av ett bråk som Seb orsakat. Usch, fan Seb. Dumt!
Sedan sa Elliot ”ganska långt” och det var ju ett tydligare svar än ”jag vet inte”. Fortfarande otroligt vagt, dock. Men Seb kände ju sin sambo väldigt väl och de där undvikande svaren tydde ju på något dåligt. Något mycket dåligt. Något dåligt som Elliot förmodligen inte ville att Seb skulle tänka på. Men det gjorde han ju. Han skulle aldrig kunna sluta tänka på sånt där.
”Varför gör du så mot dig själv?” frågade han och följde efter Elliot in i sovrummet.

Åh, varför kunde han inte bara ha sagt ’inte så långt’ eller något i den stilen. Ljuga. Inte något som Elliot varken tyckte om eller var bra på men det mesta var bättre än skam- och skuldkänslor. För det var precis vad som fyllde den utmattade kroppen där och då. Skam för att det var fel på så många sätt och skuld för att ett av de sätten var att detta riskerade att tankarna skulle dra igång hos Sebastian. Att det var han som orsakat det och allt det där andra som brukade komma fram när Elliot föll tillbaks i dåliga vanor.
”Jag vet inte vad du pratar om”, mumlade han och böjde sig ned för att öppna lådan med byxor. Satan vad ont det gjorde. Sådär ont som verkligen inte gick att ignorera. Trots det försökte han sitt allra bästa med att dölja det. Med andra ord var det tidigare en stor fet lögn. Vilket de båda två helt klart var väl medvetna om. Dem hade ju varit tillsammans i snart tio år, liksom?! De var inte direkt främlingar.
När Elliot kort därefter vände sig om, med en hög kläder i famnen, bestämde han sig dock för att sluta bete sig som ett barn. Herregud liksom, att ignorera detta var ju bara fånigt. Nu kunde troligtvis inte Elliot komma fram med något vettigt svar ändå, men att låtsas som ingenting var nog trots allt värst. De gröna ögonen letade motvilligt upp de mörka.
”Det spelar ingen roll”, fortsatte han tyst.

Visst, det hade varit en väldigt vag fråga, men Elliot visste ju vad han menade. Det var Seb säker på. Vaga frågor till högst konkreta saker - var inte det deras grej? Jo, det fick nog Seb själv i alla fall säga att det var. De kunde formulera så långa frågor med bara ett par ord. Det hade de alltid gjort, så att Elliot kom med sitt ”jag vet inte vad du pratar om” köpte han inte. Nej, långt ifrån. Men han visste inte riktigt vad han skulle säga utan att riskera en dålig alternativt eskalerande stämning ännu en gång. Så han bara stod där, lutade sig mot dörrkarmen och blickade ner på en tydligt plågad sambo.
”Vadå spelar inte någon roll?” frågade han och mötte de gröna ögonen. Inte motvilligt, som från den äldres sida. ”Du kan ju knappt gå?” Jo, det var klart att man ibland kunde träna så att man knappt kunde röra sig. Det hade Seb förståelse för, såklart. Men sambandet mellan deras bråk och Elliots överdrivna löprunda var tydligt. Det var inte en frisk fläkt av träningsinspiration som dragit över den äldre.

”Jag var dum så jag förtjänar det”, mumlade Elliot så tyst, så tyst. Ville helst inte att den yngre skulle höra men hade samtidigt tröttnat på lögner. De två delade ju sällan åsikter när det kom till sådant här. Hurvida det var rimligt att straffa sig själv så fort någonting blev fel till exempel.
”Jag kan visst gå”, fortsatte han muttrandes och vände bort blicken. Den inre treåringen verkade ha gjort en comeback igen. Suck. Med de orden vände han iallafall på klacken och lämnade sambon vid dörrkarmen. Varenda liten rörelse gjorde ont, för givetvis hade Sebastian rätt. Självklart.

Dum? Hur hade Elliot varit dum? Det var ju Seb som hade börjat övertänka på en blick och överreagerat utifrån det. Blickar gick ju knappast att kontrollera och dessutom var det i princip alltid bäst att lyssna på ord istället för att analysera blickar. Herregud, hur kunde Elliot säga så? Det var ju Seb som hade varit dum. Visst, Elliots kommentar om den nästintill obefintliga impulskontrollen hade ju svidit men det var ju sant. Och kanske behövde Seb den kommentaren. Ja, för att återigen bli medveten om det och försöka jobba på det. Dessutom hade de ju bråkat. Saker sas och saker sved. Det var okej, i alla fall i den milda grad som Seb och Elliot brukade hålla på med.
”Du, lägg av”, svarade han på Elliots otroligt tysta ord. Vände sig om i dörrkarmen och sträckte ut armen för att lätt gripa tag i den äldres tröja. Om detta fungerade och Elliot stannade upp drog han tillbaka armen igen samtidigt som han tog ett steg närmare, annars följde han efter den äldre in i badrummet.
”Du kan inte hålla på sådär, El”, fortsatte han med sitt försök att banka in lite vett och självkärlek i sambons skalle.

Trots att taget om tröjan var löst kändes det i kroppen. Benen var självklart värst men det var ömt överallt. Elliot fortsatte dock ett par steg till innan han lutade ryggen mot väggen precis utanför badrummet. Det här med att ignorera problemen ledde ju aldrig till något bra. Skadan var ju redan skedd och att prata om det hjälpte ju. Det var inte direkt första gången de två stått i liknande situationer. Ord och kramar var bästa medicinen.
”Jag har hållit på såhär sen innan vi träffades. Över femton år, Seb”, sade han uppgivet och drog frustrerat händerna genom fågelboet. Ja, det här med att inte vara snäll mot sig själv var något den äldre kunde utan och innan. Återigen, det var nästan som natt och dag i jämförelse med när självskadorna var som flest, men ibland hade Elliot svårt att känna sig annat än uppgiven.
”Varför kan jag inte sluta? Jag- det bara...gör ont”. Orden trillade ut. Kanske lite osammanhängande. Men det var svårt att tala tydligt när känslorna och tankarna var sådär överallt. Han drog frustrerat händerna över ansiktet och blickade sedan upp på sambon. Oklart om Elliot ens hade varit vid liv utan den yngre. Troligtvis inte. Nej, de behövde varandra. Punkt.