Di Vittorios - PRS Medi & Vidomina

"Bra." Cecilia log och gick efter de andra. Cecilia såg efter Lucia, ifall hon skulle föredra den färgen. Mara visste väl eftersom det var systrar.
När behandlingen satte igång pustade Cecilia ut och lät blicken vila på naglarna. "Det är skönt att komma iväg ett tag. Saknar inte skolan.", skrattade Cecilia och skakade på huvudet.

"Okej. Sitt du. Här, ta min telefon om du vill ringa. Men ring Vincent. Stör inte Matteo, han kan inte hjälpa dig." Han räckte över mobilen åt Alba.

"Jag håller med. Även om jag är 18" Lucia log och lutade sig tillbaka i stolen. Hon kunde höra prat utanför och hon såg på sin kusin.
"Så Cecilia... Har du någon pojkvän?" Frågade hon och flinade.
"Jag menar att du kanske har någon du gillar?

Alba såg på sin bror och tog emot mobilen.
"Men jag kan inte be Vincent komma ner bara för min fot. Det är fånigt." Han lade mobilen intill sig och skakade på huvudet.
"Man ser iallafall skillnad på oss när en av oss har ett fejkad fot."

Cecilia fnös ett skratt och betraktade naglarna som blev färgade röda. Det såg vackert ut.
Lite försjunken i tankar vaknade hon upp igen när hon hörde Lucias fråga. "Hm?" Hon tittade åt hennes håll. "Eh, nä." Cecilia skakade på huvudet. Sanningen var väl att hon skrämde bort killar, så fort de visste vilken familj hon kom ifrån. Det var både en välsignelse och en förbannelse. Kanske en dag skulle hon träffa någon som kunde se förbi det, eller acceptera hon för vem hon var. Men en annan del av sanningen var att Cecilia inte brydde sig så mycket om killar på det sättet. Hennes intressen var istället mode, något hon brann mycket för hon hoppades en dag få jobba heltid med det.
"Ingen på skolan som verkar så intressant.", sa hon ärligt och ryckte på axlarna. "Du då?"

"Men det gäller din hälsa!", manade Valentino och gestikulerade med händerna för att understryka sina ord. "Du, den ena av oss är väl lite snyggare.", flinade han skämtsamt sedan när han hörde Albas kommentar. I vem som helst ögon kunde folk se att det var skillnad på de. Valentino var mycket mer muskulös med tanke på hur mycket han gick på gymmet.

Lucia skrattade till och skakade på huvudet.
"Jag tror ingen vågar dejta oss. Vi är läskiga. Lite för läskiga. " Hon funderade en stund innan hon sa.
"Eller vår familj är läskiga. Tror att våra fäder och vröder skulle hålla stenhårt på vilka vi träffar." Hon såg på sina naglar och suckade tungt.


"Okej okej jag ska. Du låter som farmor." Alba såg på sin bror och skakade på huvudet.
"Knappast. Du är snyggare. Inte för att jag har något för dig sorry men du är mer attraktivare. " Han tog upp mobilen. Slog ett nummer och satte mobilen mot örat. Men sedan kom han på.
"Shit du kan inte be mig ringa Vincent mitt i natten!" Han tryckte bort samtalet.
"Tidskillnaden din dumskalle!"

"Men är det inte upp till oss att bestämma vilka vi vill dejta?" Cecilia lät en aning upprörd på rösten och kom på sig själv. Hon tänkte efter. "Jag menar bara att vi har väl samma rätt att välja vem vi vill vara med som våra föräldrar hade när de själva dejtade?" Hon log snett och betraktade naglarna igen.
"Jag vet. Men låt oss inte prata mer om dem. De är inte här. Berätta mer om Italien istället. Kan du lära mig hur man säger Jag heter..?"

"Jag vet!", flinade Valentino roat och låtsades föra håret i vinden. Han utbrast i ännu mer skratt då han såg hur förnärmad Alba var av samtalet. "Haha! Du skulle ha sett din min!" Han lugnade sig en aning. "Testa igen senare bara. Det är lugnt."

"Jag håller med dig. Det är väl våra kännslor som gäller." Lucia log och blickade mot sin kusin.
"Vill du verkligen lära dig det nu?" Sa Lucia och såg sig om.
"Jag trodde att farmor gav dig lektioner precis som oss?"

Alba suckade bara och skakade på huuvdet.
"Ibland undrar jag verkligen om du är lika gammal som mig." Sedan skrattade han och nickade.
"Jag får bara ringa igen. Det är det ända men snälla få mig inte till saker jag inte vet om. Medicinerna gör mig ganska snurrig."

"Jag trodde jag sa till dig att jag inte kunde italienska.", svarade Cecilia och ryckte på axlarna. "Farmor försökte lära mig, men eftersom jag aldrig fick tillfälle att prata italienska så glömde jag bort."

"Vad ska det betyda? Få dig till saker du inte vet om?" Han såg förvirrad ut och höll handflatorna uppåt i en fundersam gest. "Ja, ring senare."

Hon log bara och funderade.
"Men då ska jag lära dig. Om du vill säga'Hej jag heter' så säger du. 'Ciao il mio nome è'. Något mer?" Lucia log mjukt.

Alba skrattade och reste sig.
"Så kan fortsätta nu. Men se till att inte överanstränga dig. Du är den snyggare så om någon ska vila är det väl du." Han log retsamt mot sin bror och lade huvudet på sned.

Cecilia repterade orden följt av ett fnitter. Det kändes lite märkligt. Och kanske Lucia hade haft rätt- var det bäst att göra det här nu? När de faktiskt var bland lokalbor, som bara talade italienska? Cecila skakade på huvudet. "Nej. tack. Det är en bra början."
"Är vi klara då? Ska vi gå? Gian lär väl vara urless på att vänta på oss."

Valentino skrattade och hjälpte Alba upp på fötterna. "Så om en är snygg så måste en vila mer? Är det det du menar?" Han flinade och började gå förbi husets entré för att runda nästa hörn och komma till kortsidan. Fortfarande var huset och dess omgivning smickrande och vacker. Farmor hade tagit väl hand om huset, vilket syntes.

De hade fått både manikyr och pedikyr. Mara log nöjt medan hon rullade axlarna.
"Ja jag känner mig så utvilad." Sa hon och sträckte fram några sedlar med ett leende. Tackade och pekade mot dörren.
"Så ska vi ta en glass kanske?" Sa hon och log större.
"Deras glass är så mycket bättre."

"Nja man blir inte snyggare men man är inte snygg om man är trött." Han skakakde på huvudet.
"Men vad vet jag egentligen?"
Han stoppade på sig mobilen och pekade mot grinden.
"Ska vi gå vårt pass?"