Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Rowan var glad att äntligen få en stund helt ifred med henne, och samtidigt var han otroligt nyfiken på vad hon hade i kikaren vid det här laget, och om han skulle vara ärlig så hade han inte minsta lilla aning om vad det kunde tänkas vara. Han själv hade valt något relativt simpelt. Men ändå inte. Han hade tagit hjälp av folket ifrån hennes hemstad, för att verkligen få det rätt och kunna ge henne någon slags förankring dit. Han hade ärligt talat dåligt samvete över att hon numera skulle vara fast här för alltid - han visste ju att hon längtat hem till sin hemstad innan och nu var hon bunden här tack vare honom. Sen hade inte heller dess bybor kunnat komma hit. Han hade gärna låtit dem komma men han visste att det skulle skapa alldeles för mycket oro i staden med tanke på att de förknippades så starkt med Clavius ännu. Något de nog skulle göra för en tid framöver. Men han hoppades att hans present kanske skulle väga upp det något åtminstone.
”Får jag fortfarande inte några ledtrådar?” Frågade han halvt retsamt men kanske mest kärleksfullt.
Han förstod snabbt att hon verkade planera att använda sin magi, något som fick honom tio gånger mer nyfiken än tidigare över att faktiskt få se det i aktion. Fascinerat såg han på, något som snabbt övergick till oro då hon slogs till marken och han genast instinktivt klev efter.
”Gick det bra?” Med risk för att störa hennes magi, men han brydde sig långt mer om henne än det.
Hans fokus ändrades dock snabbt när han insåg vad ljusklotet hade formats till och kunde inte annat än att stirra på det i några sekunder.
”Far.” Det kändes fullkomligt overkligt att se honom framför sig på det viset, något han Sedan länge gett upp hoppet om. Skepnaden av fadern log lätt.
”Jag kunde inte vara mer stolt över dig, min son. Över att du blivit den du blivit. Acria kunde inte ha fått en bättre kung. Eller drottning.”

Thessa kunde slappna av mer nu när magin nått sin fulla form och själen av Rowans far hade visat sig och talat till honom.
Hon såg på samtalet samtidigt som hon rättade till klänningen och håret efter fallet. Var glad över att se Rowans reaktion.
Hon gick fram till honom och ställde sig bredvid för att möta den tidigare kungens blick. "Tack.", började hon efter hans komplimang. Och det värmde. För ett ögonblick gissade hon att han förmodligen inte visste vem det var han talade till. Men eftersom det var Thessa som kallat på honom så borde väl han lagt ihop pusselbitarna.
"Jag är ledsen över vad som hände med dig och din familj. Men jag är glad över att det har lett mig till Rowan." Hon iakttog själen en stund i tystnad. "Han gör mig lycklig. Och jag tror.." Hon kikade på Rowan och sedan hans far igen. "..att jag också gör Rowan lycklig."
Rowans far log mot henne och gav ifrån sig ett tyst skratt. Han behövde inte säga något. Thessa förväntade sig inte det.
Hans leende var inte av hån, men utav värme. Han var godhjärtad. Så mycket förstod Thessa. Till stor skillnad från vad hennes egen far varit.
"Jag ville att ni skulle få träffas en sista gång, innan du vandrar i dödsriket."
"Jag är tacksam, min drottning.", sa han och gjorde en liten nick åt hennes håll, som i en låg bugning. Sedan vände han sig till Rowan igen. "Adjö, min son. Vi vakar över dig.", nästan viskade han och Thessa förstod att magin inte skulle hålla honom kvar länge till.
Det hade varit en aning hjärtskärande att se honom för bara en sådan kort stund, någon som Rowan tvingats skiljas ifrån, för att sedan skiljas på nytt.
Rowans far drog en djup suckan, som om han tagit sitt sista andetag för att sedan skingras i en dimma framför de och spårlöst försvinna.
En tystnad spred sig och Thessa välsignade hans själ i en tyst bön innan hon vände sig till Rowan för att se efter hans reaktion. Hon hoppades på att det inte hade varit en alltför stor chock.

Rowan hade ju börjat ana att det skulle vara något speciellt hon hade planerat ut, men det här slog allt han nånsin trott. Att få se sin far efter alla dessa var en helt obeskrivlig känsla, och inte bara för det faktum att han saknat honom så mycket. Hans far hade alltid varit hans idol innan allt som hänt, och även efter förstås, men så hade det inte direkt heller blivit den mest normala familjen. Han hade aldrig fått säga adjö till dem ordentligt och varit för ung för att förlora dem egentligen. Men det hade också format honom till den han var idag, drivit honom till att bli mer beslutsam. Mer envis också kanske. Han hade fått kämpa otroligt mycket mer för sina mål. Men det hade också gett honom mycket tvivel på vägen, om det var värt allting och ifall han ens skulle passa i att ta sin fars plats på tronen. Ytterligare en tanke som slagit honom ett par gånger var också just vad hans föräldrar hade tyckt om Thessa ifall det varit här nu. Att han var med deras mördare. Han såg henne inte det minsta på det viset, hon hade inget med Clavius att göra, men ändå.
Thessa hade dock med det här putsat bort varenda tvivel som funnits, och han älskade henne än mer för allt hon gjorde för honom. Även om det här fick hans egen present att kännas betydligt mer simpel nu.
Efter att hans fars spöke återigen försvunnit kände han sig mållös, fann inga ord för att beskriva hur han kände sig. Istället vände han sig om och kramade hårt om Thessa i tystnad under några sekunder.
”Tack.” Viskade han, släppte taget om henne för att kunna se på hennes vackra ansikte istället.
”Jag kommer aldrig kunna tacka dig nog för det här - det betyder verkligen otroligt mycket. Jag önskar att jag hade något lika värdefullt att ge dig, men jag var inte det minsta beredd på styrkan i din present.” Log han snett och tacksamt, lät ringa i den lilla klockan på bordet för att få tag på en av tjänarna. De visste vad dem skulle ta med dit.

Thessa var glad över att hon lyckats överraska honom och glad att hon hjälpt till att förena Rowan med hans far igen. Om så bara för en stund. Det var det minsta hon hade lyckats göra, efter allt Clavius hade utsatt Rowans familj för. Även om det inte var Thessas ansvar. Hon skulle dock alltid vara bunden till Clavius, men förhoppningsvis så skulle minnena av han svalna i skuggan av Thessa som Rowans drottning.
Hon besvarade hans omfamning och lutade sig nära honom. "Varsågod."
All energi och ansträngning som gått åt för att utföra formeln hade kommit till nytta. Hon visste att hon skulle gå långt, göra allt i sin makt, om det gällde att göra Rowan lycklig. Hennes älskade Rowan.
När de lösgjorde sig från varandras armar mötte hon hans blick med ett leende. "Jag är glad att du gillade det.", sa hon och önskade att hon hade kunnat göra mer. Men de hade också resten av deras dagar tillsammans. Så hon nöjde sig med tanken att det förmodligen skulle komma fler tillfällen att uttrycka sin kärlek för honom.
Thessa sänkte blicken när hon förstod hans prestationskrav. "Rowan.. Jag behöver inget. Jag har ju dig.", sa hon och såg upp på honom igen. Ändå väcktes en nyfikenhet i henne när han ringt i klockan.

”Jag älskade det.” Log Rowan till svar, även om inte ens det tyckte vara ett tillräckligt starkt ord. I många år efter föräldrarnas död hade han drömt om att kunna få tillbaka dem med någon slags magi, men hade senare lagt ner det. Gett upp hoppet, vågade inte tro att det skulle vara dem på samma vis även om han skulle lyckas. Han skulle aldrig kunna få tillbaka dem som de varit innan allt som hänt. På senare tid hade han istället försonats med tanken på att dem var borta. Nej, det var nog fel ordval - han hade gett sig själv tiden till att sörja dem, något han inte tillåtit sig själv göra tidigare. Han hade bara koncentrerat sig på att hämnas istället.
”Men du är värd allt.” Protesterade han mjukt, hade gladeligen gett henne hela världen om han kunnat. Men en sak var han åtminstone fast besluten om, att hon skulle få allt hon bad om här. Han ville göra henne lycklig, få botgöra för det onda han orsakat henne också med hennes fars död.
Det dröjde inte lång stund förrän en av tjänarna kom in med Rowans present åt Thessa, ett relativt litet inslaget paket buret på en kudde. Rowan log genast och vände om för att ta emot det.
”Tack.” Hälsade han tjänaren och vände över till Thessa. Det var inte mycket jämfört med henne, men han trodde ändå hon skulle uppskatta den.
”Öppna.” Bad han henne mjukt och med förväntansfull blick på henne. Det hade inte varit lätt att få tag på amuletten, men han var nybliven kung och det innebar också att många ville hamna på god fot med honom - något han passat på att utnyttja i det här fallet. När det handlade om henne skulle han gjort vad som helst för att få tag på det, om han så skulle ha gått dit på egen hand och tagit den ifrån dem. Det hade varit det enda han funnit passande för henne, det enda som ens var i närheten bra nog present åt henne.

Thessa sträckte på sig för att iaktta det inslagna paketet Rowan räckte över till henne. Hon tvekade en sekund och såg mot Rowan som verkade intresserad över att se hennes reaktion. Hon log då igen. Det kändes smickrande att Rowan valt ut något till henne. Att det var hans idé. Att han hade tänkt på henne.
Hon plockade upp det i sin hand och snörade upp paketet för att ta bort inslagspappret. Papperet föll till golvet och i hennes hand visade sig en ask med en lapp snörad i runt det. Lite oförstående såg hon på lappen och till Rowan. Vad var det här? Blicken föll till lappen som förhoppningsvis skulle ha någon ledtråd eller förklaring om presenten.

"Ers höghet, drottning Thessa- Grattis på bröllopsdagen!
Det har kommit till vår kännedom att du tagit efter din mor och faders steg som regent. Jag är säker på att du kommer göra folket i Vrale gott och leda, med din kung Rowan, landet i rätt riktning.
Den här amuletten tillhörde en gång i tiden din mor. Och nu går den vidare till dig.
Det finns mycket att berätta och du har säkert många frågor. Skulle du någon gång ha vägarna förbi Garkhauth, finns jag här. Du vet var du hittar mig.
Allt gott,
Straker"

Thessa flämtade när hon läst klart meddelandet. Chocken att det var från hennes mamma fick det att snurra i huvudet på henne. Att regerande från hennes hemstad hade ansträngt sig för att höra av sig till henne. Det var smickrande och återigen värmde det att bli påmind om sin älskade hemstad. Thessa hade knappt fått lära känna sin mor, när hon tagits ifrån henne alldeles för tidigt och Clavius uppfostrat Thessa själv. Hon visste bara saker om henne som hennes far hade sagt, eller andra från staden.
Med en aning darrande hand lossade hon lappen och lade ner den försiktigt på ett serveringsbord bredvid för att vända sig till asken igen. Hon knäppte upp den och locket föll upp för att visa ett smycke vilande på ett sammetstyg.
Amuletten föreställde en dödskalle ingraverad i någon slags metall i silverfärg. Dödskallen gapade stort, som om den skrattade. Runt om hela smycket var metallen formad i gropar. Det var förmodligen spåren av verktygen som format det. Smycket var en aning mindre än Thessas handflata. Hänget hade ett svart snöre som klaffade mot det så genomtänka smycket. Fick det att se billigt ut, nästan respektlöst. Men i Thessas ögon var det vackert. Det var från hennes mamma. Hon hade burit det. Och nu var det hennes.
Hennes ögon vattnades när hon såg mot det. Gråten var påtaglig. Det snurrade av tankarna efter hennes mor. Det lilla hon komihåg från henne. Det var så sorgligt att hennes mor inte var med de längre. "Rowan.. jag.." Hon svalde och slängde armarna om honom och tryckte sig nära. "Det här betyder jättemycket för mig. Tack. Jag älskar den." Hon lösgjorde sig och såg mot honom. Svalde bort gråten. "Jag älskar dig.", flämtade hon.

Thessa fick snabbt samla sig då det ryckte i handtaget till rummet. Följt av tre bankade slag på dörren. Av ren chock backade Thessa från porten. Vad hände? Det dröjde inte länge innan hon fick svar på den frågan.
"Rowan! Hallå! Thessa! Är ni där? Eller jag menar, vafan.. Ers högheter. Släpp in oss, ni ska väl inte ha efterfest själva, eller jag menar, inte än iallafall?" Det var en aning berusad Erland som hade bankat på dörren. En av eftersläntrarna på festen. Men som bästa vän till Rowan hade han dröjt sig kvar, hoppades på att få spendera lite mer tid med honom. Dessutom ville han ju berätta den goda nyheten som han och Sienna hade.

Rowan såg förväntansfullt på henne medans hon öppnade det lilla paketet, det var inte stort i storleken men han hoppades att det skulle vara betydligt mer värt känslomässigt. Det var åtminstone det bästa han hade kunnat komma att tänka på till henne, med både koppling till hennes mor och hemstaden. Men han hoppades också att det kanske blev ett slags godkännande ifrån de regerande i hennes stad, ett bevis på att dem stöttade henne. För han kunde mycket väl förstå ifall hon tyckte det var det enda hon hade kvar av hennes tidigare familj, han beundrade och älskade henne för hur mycket hon tycktes ha gett upp för hans skull.
Han blev inte heller besviken på hennes reaktion som var långt bättre än vad han vågat hoppats på innan, en reaktion som fick också hans leende att breddas rejält.
"Jag är glad att du gillar den." Det smälte hans hjärta än mer att det till och med rört henne till tårar, men han kände sig rätt säker på att det inte var av ondo. Nej, han ville tro att han kände henne tillräckligt väl för att våga tro att de var av glädje. Han kramade omedelbart om henne med, kysste hennes hårbotten.
"Jag älskar dig." viskade han leendes och var precis påväg att dra henne intill sig i ännu en kram då han ryckte till av de plötsliga knackningarna. De första sekunderna undrade han vem som kunde tänkas knacka på det viset nu tills han insåg att det nog bara var en person. Mycket riktigt hörde han strax också Erland och log igen. Han hade något taskig tajming kanske, men det gjorde inte Rowan något - han och Thessa hade hela livet framför sig. Dessutom var han glad över att få fortsätta fira den här lyckans dag ihop med kamraten. Han gav Thessa en fjäderlätt kyss på pannan innan han vände sig om emot dörren.
Han anade att vännen nog hade hunnit få i sig något att dricka under den stunden som Rowan och Thessa varit iväg, och han missunnade honom det inte det minsta - det här skulle vara ett firandets dag.
"Du tror väl inte att jag skulle våga fira klart utan dig?" skrattade han glatt, gick bort emot ett hörnbord där det fanns några glas och karaffer. "Vill du ha något att dricka?" frågade han samtidigt som han hällde upp åt sig själv.

Sienna släntrade in i kungaparets gemak tätt bakom Erland, och log något urskuldande åt Thessa. Hennes blivande make kunde väl ha väntat på ett svar åtminstone men hon misstänkte att han var alldeles för ivrig att få dela nyheterna och firandet med Rowan för att ha tiden att vänta på sådana onödiga ting. Hon styrde stegen fram till sin egen vän istället.
"Nå, hur känns livet som gift?" frågade hon halvt om halvt skämtsamt Thessa.

Erland skrattade och sa något ohörbart samtidigt som han klev in i rummet. Han nickade som svar åt Rowans erbjudande och synade rummet. Hans blick fastnade på Thessa och han nickade mot henne med. Med tanke på hennes ansiktsuttryck av förvåning, insåg Erland att han kanske varit lite för framfusig med sitt iver och skämdes då en aning. Men Thessa log strax därpå åt hans håll och Erland släppte tanken för att vända sig till sin vän istället.
"Jösses vad mycket folk! Jag trodde att jag aldrig skulle få vara ifred. Den ena efter den andra.. jag verkar visst inte känna så många här i staden som jag tror.", började Erland och skakade på huvudet för att sedan smaka av drycken Rowan räckt över till honom.
"Men!", utbrast han och ögnade Sienna som hade närmat sig Thessa. Ett stort leende formades på hans läppar och han gick närmare Rowan, som om han skulle berätta en hemlighet. Och på ett sätt så var det väl det. Sienna hade gått med på att Erland skulle få berätta för sin bästa vän, men sedan skulle de ligga lågt med nyheten.
Han böjde sig för att kunna viska åt honom. "Sienna.. ja, alltså.. jag ska bli pappa.", sa han och skrattade sedan åt sina ord för att se åt Rowans håll efter hans reaktion.

"Sienna!" Thessa log lättat då hon fick syn på sin vän och vad snabb att lägga undan asken med smycket för att kunna rikta sin fulla uppmärksamhet åt Sienna sedan.
Hon kramade om hennes hand. "Hur mår du?", frågade hon en aning oroat med en glädje efter alla händelser från dagen.
"Ja, alltså..", hon ögnade Rowan för ett ögonblick och såg sedan på Sienna igen. Släppte hennes hand. "..Det känns fortfarande så overkligt. Men jag är väldigt lycklig.", erkände hon och log då.
"Kom, sätt dig, du behöver vila fötterna, inte sant?" Hon visade med handen åt två fåtöljer inne i rummet och slog sig ner i en av de.
"Säg mig, hur gick det att berätta för Erland?", frågade hon sedan och ögonen blev en aning större av nyfikenhet.

Rowan fann det något roande hur Erland redan tycktes ha fått i sig en del dricka, men det här var också rätt läge för det. Han ville åtminstone tro att hans egen kröning symboliserade vinsten de gjort, att landet var fritt ifrån Clavius ondska igen. Gudarna skulle veta att det var värt varenda droppe av firande.
"Jag kan inte annat än att hålla med. Jag hade behövt tre dagars förberedelser bara för att komma ihåg alla namn." skrattade Rowan glatt samtidigt som han tog ett par klunkar ifrån sin egen bägare med dricka. Även om de visserligen stört något, så var han ändå glad över vännens sällskap - det här var en dag han ville dela med honom. Nyfiket anade han att Erland hade något på hjärtat då han kom närmare och följde honom med blicken, för att istället förvånat se på honom då han berättade anledningen.
"Är det sant? Grattis!" utbrast han genast och klappade glatt vännen på axeln. Inte i sin vildaste fantasi hade han haft en tanke på att Sienna redan skulle ha blivit på smällen, men tydligen var väl inte Rowan och Thessa de enda som roat sig i förtid. Han kunde inte direkt döma dem för det.
"Vi har sannerligen anledningar att fira idag, gamle vän." skrattade han glatt och slog lätt i hans glas med sitt i en ordlös skål för att ta några klunkar till.

"Bara bra, tackar som frågar." log Sienna och följde efter vännen emot fåtöljerna, bara för att slå sig ner i den lediga.
"Jag kan inte gratulera er nog." De båda verkade vara ett så perfekt par, och hon ville faktiskt tro att de faktiskt var det och inte bara såg så ut mot omgivningen. De verkade bara så lyckliga ihop.
"Det kunde verkligen inte ha gått bättre - jag vet inte ifall jag sett honom så lycklig förut." skrattade hon till, hade inte kunnat önska sig en bättre reaktion ifrån honom.

Erland kastade en lycklig blick åt Siennas håll. Kände hur mycket han älskade henne. Han längtade ännu mer till bröllopet nu. och såg fram emot att få dela resten av sina dagar med henne. Älskade tanken att deras familj skulle utökas. Han lät sig drömma sig bort i tankarna av bröllopet- hur fint det skulle vara med alla vänner där. Och Sienna..
Innan hans tankar hade helt tagit över honom från verkligheten vände han blicken mot Rowan igen. "Men, du.. kungen!" Erland skrattade och slog med glaset sitt mot Rowans ännu i en skål.
"Var du nervös? Så många samlade för att få en skymt av dig. Hur kändes det?" Han såg nyfiket på sin vän och smakade av drycken igen. Mindes tillbaka till kyrkan. Folket, trängseln, blickarna. Prästen. Det hade känts stort, kanske rent av historiskt. Vilket det faktiskt var. Nu hade resten av kungens dagar börjat. Erland var väldigt glad över att få vara delaktig på ett hörn.

Thessa log lättat och sträckte sig efter en karaff med vatten för att hälla upp åt de båda. Hon räckte över ett glas till Sienna. "Tack, Sienna. Men det är jag som ska tacka. Jag var.. ja, som du märkte.. väldigt nervös. Jag är glad över att du var hos mig innan allt." Hon log lite snett åt tanken. Önskade att hon inte låtit känslorna tagit över så mycket.
"Det hjälpte.", tillade hon och smakade av vattnet.
"Hade du trevligt på festen annars? Jag är ledsen att jag inte fick någon chans att prata med dig då."