Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Hon hade plockat åt sig sin tallrik och hade börjat äta. Så fort han nämde hennes namn hostade hon till och såg på honom. Så nu var det hennes fel? Så länge hemligheten att rektorn slagit honom stannade så var det okej.
"Och jag har bett om ursäkt." Sa hon lågt och stoppade lite potatis i munnen.
"Men nästa gång vi ska ha fest så lagar jag maten. Mina händer måste bara bli bra."

Alistair ord och Lilys reaktion på det gjorde att Celia tvingades pressa samman läpparna för att förhindra ännu en skrattattack.
”På riktigt? Det hade jag velat se.”, sa hon när hon väl samlat sig tillräckligt för att prata. ”Du måste vara riktigt jäkla stark Lily, som fått till en sån smäll”.
Alistair gav Lily en ursäktande blick. Då han ville undanhålla sanningen för de andra hade han istället sagt det första som kom upp i huvudet.
”Som sagt, det var en olycka. Och därför ingens fel”.

"Åh sluta nu Celia." Vincent skrattade till och skakade på huvudet.
"Men olyckor händer." Han log mjukt och såg sedan mot Alistair.
"Ät nu."

Hon såg på Alistair och suckade.
"Ja tydligen så råkade jag slå upp dörren för fort." sa hon och förde gaffeln mot munnen.
"Och han bara stod där." Hon mindes Micheals ord och hon ryste till. Blicken hon givit dem och hon såg genast bort.

Alistair lade märkte till hur Lilys tankar vandrade iväg och anade att hon tänkte tillbaka på det hon bevittnat i hallen tidigare. Hans ansikte avslöjade ingenting, men under bordet flyttade han sitt ena ben och lät det vidröra hennes, för att på något sätt tala om för henne att hon inte behövde oroa sig.
Han började ta för sig av maten under tystnad och såret på kinden gjorde sig påmint när han förde gaffeln till munnen.

Celia flinade stort mot sin bror innan hon tog upp en kniv och klingade den mot sitt champagneglas. Hon reste sig från stolen och lyfte glaset med sina fingertoppar innan hon tog till orda.
”Nu när vi alla är samlade vill jag utbringa en skål för min nyfunna syster”. Hon vände sig mot Lily och sökte hennes blick innan hon lyfte glaset. ”Skål, Lily. Och välkommen tillbaka”.

Lily hoppade till och såg mot Alistair men sa inget. Blickade bara in i hans ögon. Men när Celia utbringade skålen fattade hin sitt glas och höjde den.
"Tack alla för allt ni gjort. Men jag har inte ens hunnit se mitt rum. Saker hände tydligen." Hon flinade innan hon nickade igen. Nu var det helg och hon kunde vila upp sig lite extra nu.

Alla skålade med varandra och ett dovt skratt hördes runt bordet.
”Då är det på tiden att du får se ditt rum”, log Julian. ”Vi tog friheten att be städerskan stryka dina kläder och hänga upp dem i garderoben”, fortsatte han och sträckte sig efter vattenkaraffen för att fylla på sitt tomma glas. Hans blick vandrade därefter vidare till Alistair som satt tyst vid Lilys sida, till såret på hans kind. Julian trodde inte på att Lily hade slagit upp dörren i hans ansikte – inte det minsta. Det såg snarare ut som att hans vän blivit träffad av någonting hårt och vasst. Men trots att nyfikenheten bubblade inom honom, valde han att inte säga någonting om det.

"Skräddaren?" Frågade hon och såg sedan på Vincent som harklade sig.
"Ja vi har två uppsättningar av skoluniformen till dig. Så du inte får mer besvär av lärarna." Han såg mot de andra innan han log svagt.
"Men i helgen ska vi ha kul och låt oss focusera på annat." Han såg mot Julian.
"Men ni behövde inte. Jag hade ju fått lov." Hon tystnade och rös till. Ville inte dra in rektorn i samtalet.
"Tack jag vet inte hur jag ska tacka er..." Viskade hon och tog glaset i sin friska hand.

”När vi ändå pratar om helgen...”, avbröt Celia. Hennes stora ögon praktiskt taget glittrade av förtjusning.
”Min stylist kommer hit för att göra mig i ordning inför balen, och jag har bett henne ta hand om dig också, så vi behöver befinna oss i mitt rum klockan tolv imorgon”. Hon sjönk tillbaka mot stolsryggen och vände blicken mot Caleb.
”Tror du att din far kan leta fram en klänning åt henne?”.

Hon såg upp och svalde maten. Fixas till?
"Ja det skulle jag väl. Vad skulle jag annars göra?" Hon såg sedan på Caleb som suckade.
"Du vet redan om det." Han såg på Celia och log.
"Jag har fixat en klänning till dig. Den kommer imorgon och det är återigen en present."
Lily började få tårar och skakade sakta på huvudet.
"Varför är ni så snälla? Vad har jag gjort för att förtjäna allt?"

”Allt du behöver nu är en man vid din sida”, sa Celia roat.
”Hon kommer att gå med mig”.
Det blev tyst runt bordet, och alla vände sina stumma och förvånade ansikten mot Alistair som nu satt tillbakalutad mot stolens ryggstöd med armarna i kors. Han lyfte ett ögonbryn mot dem.
Julian svalde hårt. Trots att han visste att hans vän förmodligen bara bjöd med Lily för att vinna hennes förtroende, kunde han samtidigt inte ignorera känslan av att det vilade någonting i luften mellan dem... Och alla som någonsin närvarat vid en av familjen Hawthornes baler visste att Alistair alltid gick ensam. Det hade inte funnits en kvinna vid hans sida sedan Hon levde. Han och Lily skulle bli kvällens stora snackis – allas ögon skulle vara på dem.

Celia var den som till slut bröt tystnaden.
”Ja, då hoppas jag att Calebs far hittat en riktigt fin klänning”, sa hon glatt, även om hon själv kände ett litet sting i hjärtat. Hur många gånger hade inte hon dagdrömt om att få närvara på Hawthornes bal tillsammans med Alistair?