What the shadows tell us [PRS]

När Ellis återigen lyfte blicken såg han hur blek Edmund blivit och hur hårt han höll i pennan. Ellis hade aldrig sett sin vän så här under ett prov tidigare. Men med tanke på att Edmund hade hällt i sig två flaskor vin kvällen innan, var det kanske inte så märkligt. Det var ett under att killen ens lyckats kliva upp ur sängen och ta sig till klassrummet. Ellis tvivlade på att han själv skulle ha klarat det, och han var ändå van vid att dricka alkohol.

”Så många frågor…”, sade mannen. Flyttade sedan blicken från Edmund och stirrade tomt framför sig. Ja, vem var han egentligen? Det var så länge sedan han hade tänkt på det. Han visste att han hade ett namn. Kanske började det på M? Han funderade på alla namn han kände till. Matthew? Nej, det kändes inte rätt. Mark? Nej, för kort. Hans hjärna, trög som den var, fortsatte att grubbla. Och plötsligt började något att klarna – ett namn som kändes bekant, som om det hade legat i dvala och nu sakta vaknade till liv igen. Och han mindes...
”Eddie. Är du okej?
Den främmande mannen var plötsligt borta. Som om han aldrig varit där. Istället satt Ellis på huk framför bänken och betraktade sin vän som nu gömde ansiktet i händerna.
"Beauford, tillbaka till din plats omedelbart!" röt Mr. Reynolds, först nu medveten om att Ellis lämnat sin stol.
"Självklart, Mr. Reynolds. Jag ska bara ta med min vän till skolsystern först. Om det inte passar, får du gärna förklara för både hans familj och skolledningen varför er stjärnelev plötsligt svimmat under din lektion?”, svarade Ellis. Han såg hur Mr. Reynolds spände käkarna och hur irritationen blixtrade till i hans ögon. Men han visste också hur mycket den mannen hatade dramatik och hur gärna han undvek en sådan uppståndelse. Så, utan att vänta på ett svar rundade Ellis bänken och lade en hand mot Edmunds rygg.
"Kom igen, kompis. Upp på fötter”.

Edmund hade sett honom så klart och tydligt. Även om han varit i färgen som ett spöke och sett helt annorlunda ut från någonting Eddie någonsin sett tidigare, så hade han varit säker på att mannen stått där.. mannen hade börjat prata med honom. Men nu? Det är nästintill svart framför hans ögon. Hade han svimmat? Hade han inbillat sig allting? Någon form av inbillning måste det vara, han försöker att påminna sig själv om det.. det enda logiska i det här är att det varit en inbillning, att han förlorat kontrollen och fått någon form av psykos. En rädsla strömmar genom hans kropp, han har ju aldrig varit med om någonting liknande. Artonåringen kan höra hur någon säger hans namn, men det känns ändå så långt bort. Han kan tyda rösten, för även i det här måendet så känner han igen Ellis röst.. den går inte att missta. Han särar lätt på fingrarna, som i att förbereda sig på att se mannen igen, som för att vara beredd på att täcka ansiktet med händerna. Men nej, den bleka mannen står inte där, han har försvunnit. Helt och hållet. Den enda personen han kan se är Ellis. När hade han kommit dit? Varför är han här? Hade Edmund faktiskt svimmat? Han sväljer hårt. Hans ansikte är blekt, ögonen är tomma och sminket som hans syster hjälpt honom sätta på gör inte längre ett lika bra jobb att hålla de mörka cirklarna borta.
”Okej..” Viskar han med hes röst. Att ställa sig upp känns som ett väldans jobb, men tillslut kommer han upp på lätt ostadiga fötter. Han kan känna klassens blickar på sig, och han avskyr det. Edmund har aldrig gillat att stå i centrum, och han skulle väldigt gärna gå tillbaka till en vanlig dag, där han sitter tyst och gör sitt prov med smidighet.. men det kommer inte gå idag.

Audrey hade inte lagt märke till någonting annorlunda förrän Ellis ställt sig upp från sin bänk. Hon hade suttit och försökt att skriva ner svar på varje fråga, försökt att komma ihåg all den hjälp hennes tvillingbror gett henne. Vilket funkar för engångsskull. Hon har kunnat svara på mer än vad hon brukar, tack vare sin brorsa.. Men när Ellis ställt sig upp och börjar röra sig genom klassrummet så hade hennes blick följt efter honom, och sett hur han stannat till vid Edmund.. som verkar ha tuppat av. Hon rynkar på ögonbrynen och känner en oro stryka sig igenom henne. Hon vet att han är bakis, men hon blir chockad och rädd när hon ser hans bleka ansikte.
”Jag följer med,” säger hon snabbt och ställer sig upp från sin stol, men Mr Reynolds blänger på henne och skakar på huvudet.
”Det räcker med att en person hjälper honom till skolsyster Ms Abbot,” svarar han och ser mot sina två elever som börjat röra sig ut ur klassrummet. Audrey känner hjärtat sjunka och hon följer Edmund med blicken, som viftar lätt med handen, som att visa att det är lugnt. Och att hon borde stanna för att göra klart provet.

Utan att bry sig om de andra eleverna lade Ellis en stadig hand på sin väns rygg och började leda honom mot dörren, redo att fånga upp honom om han skulle vackla. Precis innan de klev ut ur salen kastade han en snabb blick bakåt mot Audrey och mötte hennes oroade ögon. Han gav henne en kort, försäkrande nick – ett tyst löfte om att hennes bror var i trygga händer.
”Jag har dig”, sa Ellis när de kom ut i korridoren. De rörde sig långsamt framåt, och han lät Edmund själv bestämma takten. Skolkorridoren var ödslig, en välkommen kontrast till den kvava salen de just lämnat. Det enda som hördes var deras steg mot golvet och Edmunds ansträngda andhämtning.
”Jösses Eddie… Jag tyckte att du såg ut sliten ut i morse, men det här? Det här är nästa nivå. Hur orolig behöver jag vara?”, Ellis ton var lättsam och spetsad med humor, men hans ögon vilade vaksamt på Edmund. Det fanns en sak som han inte riktigt kunde släppa – blicken Edmund hade gett honom när han långsamt särade på fingrarna. Han hade sett… rädd ut. Som om han fruktade för vad han skulle se om han lät händerna falla från sitt ansikte. Vad var det som hade skrämt upp honom så?
Väl framme vid skolsystern sköt Ellis upp dörren med foten och manövrerade in Edmund utan större besvär. Mottagningsrummet var litet, prydligt och sterilt, men med en viss gammaldags charm. Väggarna var klädda i ljusa paneler med hyllor fyllda av glasburkar, linimentflaskor och noggrant märkta medicinska förpackningar. En svag doft av antiseptiska medel blandade sig med en underton av lavendel, som om man ville balansera medicinens strama doft med något mer hemtrevligt. Skolsyster Whitmore satt vid sitt skrivbord och sorterade dokument med vana rörelser. Hennes tunna stålbågade glasögon balanserade längst ut på näsryggen, och hennes grå hår var stramt uppsatt i en knut.
”Jaha?” sa hon till slut, utan att se upp. ”Vad har du nu ställt till med, Elijah?”.
Ellis drog ena mungipan i ett snett leende.
”Tyvärr, syster, jag är oskyldig den här gången. Men Edmund här skulle behöva vila upp sig lite.”
”Edmund?” Skolsyster Whitmore lyfte överraskat blicken och mjukade en aning när hon såg vem Ellis hade med sig, men hennes röst bar fortfarande det där tonfallet som krävde raka svar. ”Vad är det som har hänt?”

Det är som att ångesten bara stiger för varje steg som Edmund tar. Faktumet att hans klasskompisar ser efter honom gör honom bara osäker och han vill helst glida ner under jorden. Han har aldrig lämnat klassrummet under ett prov tidigare, han har alltid suttit kvar tills han gjort klart provet och kollat igenom det noggrant. Han har nästintill aldrig varit hemma från skolan, förutom när han hade fyrtio graders feber och knappt kunde ta sig upp ur sängen. Han har alltid envisats med att gå även när han mått som dåligas, men ja.. nu har han inget annat val. Hur ska han kunna förklara det här för någon överhuvudtaget? Antingen kommer ingen tro honom, eller så kommer de tro att han förlorat det helt mentalt och behöver psykologisk hjälp. Kanske det är precis vad han behöver egentligen.. men det är någonting han aldrig vill prova, han har alltid klarat sig fint, men hur ska man ens beskriva det som hänt det senaste dygnet? Han hatar faktumet att göra folk oroliga, han hatar att se sin systers oroliga blick, hon har gått igenom tillräckligt och han kan inte se sig själv dela med sig av det här med henne. Trots att han kanske borde det, trots att han endast haft en hemlighet för henne tills de var femton. Edmund lyssnar på det Ellis säger, och han skakar lite på huvudet.
”Du behöver inte vara orolig.. men jag.. jag såg någonting, som gjorde mig rädd,” säger han tyst, som en viskning, och greppar ett lite hårdare tag om Ellis arm… som att han ska känna sig säkrare då. Han har liksom svårt att greppa vad han sett själv, vad som händer i skallen på honom. Helgen har gjort så att han blivit lite närmre Ellis, de har delat med sig om hemligheter, även om inte allt. Samtidigt så vill han inte ändra den andres syn på honom, men ja.. han har nog gjort det redan. Plus så skulle det inte spela någon roll, ingenting skulle kunna få hans vän att besvara hans känslor. Han känner hur Ellis har ett stadigt tag i honom, och även om han inte riktigt har ork att tänka på det, så kan han känna en värme stiga över honom, en lättnad, som han endast får när Ellis är nära honom. Edmund kan höra skolsyster Whitmores röst, men han kan inte riktigt fokusera på hennes ansikte. Vad har hänt? Vad ska han egentligen svara på det?
”Inget speciellt.. jag mår bara väldigt illa och svimmade en kort stund.. tror jag,” svarar han och sjunker ner på en bänk i rummet. Artonåringen lutar sitt huvud mot väggen och skakar lite på huvudet. ”Jag kanske håller på att bli sjuk,” försöker han förklara det som. Han vet inte om den klipska sköterskan kommer tro honom, men med tanke på hans bleka ansikte så ser det inte helt otroligt ut att han håller på att bli det.

Vad hade Edmund sett som skrämt honom så? Ellis blev förstås nyfiken, men han hann inte få fram något riktigt svar ur Edmund innan de nådde fram till skolsysterns rum. Han hjälpte sin vän ner på bänken och tog ett steg tillbaka när syster Whitmore reste sig från skrivbordet. Hennes blick var som alltid skarp men varsam när hon närmade sig och lade en sval hand mot Edmunds panna.
"Du ser onekligen ut att vara i dåligt skick," konstaterade hon och plockade sedan fram en liten ficklampa ur en av sina lådor och lutade sig närmare.
"Låt mig se", mumlade hon. Ljuskäglan dansade över Edmunds ansikte när hon lyfte lampan och lät den svepa från sida till sida. "Följ ljuset med blicken.”
Medan undersökningen fortskred lät Ellis blicken svepa över rummets hyllor, där burkar och flaskor stod uppradade i prydliga rader. Snart fick han syn på en byrålåda märkt Smärtstillande och kastade en snabb blick mot syster Whitmore och Edmund innan han stack ner handen, fiskade upp en karta och lät den smidigt försvinna ner i fickan. Om han hade tur skulle de kanske ta bort lite av smärtan han fortfarande kände över ryggen.
Syster Whitmore drog ett djupt, eftertänksamt andetag och rätade på sig, och Ellis vände genast uppmärksamheten tillbaka mot dem.
"Kan vara utmattning. Kan vara något annat. Ingen feber än så länge." Hon lade en hand mot hakan och rynkade lätt på pannan. "Om jag inte visste hur viktiga dina studier är för dig, Mr. Abbot," sa hon långsamt, "skulle jag nästan tro att du är… påverkad av något." Orden hängde kvar i luften och Ellis kände hur ett skratt nästan bubblade upp inom honom. Om hon bara visste… Han svalde det, men ett litet leende lekte i mungipan.
"Men kanske behöver du bara vila. För att vara på den säkra sidan kan du låna en säng här i rummet intill”, la systern till, något mildare.

Edmund känner sig lite skrämd av att vara hos skolsystern. Whitmore är oerhört skicklig på sitt jobb, och hon skulle kunna se att han kanske har någonting i systemet. Det som möjligtvis skulle rädda honom från de anklagelserna är hans goda rykte, och faktumet att all personal vet att han vill ha högsta betyg i alla ämnen. Han gör som hon säger, och följer ljuset med blicken. I ögonvrån kan hon se hur Ellis stoppar ner någonting i sin ficka. Snor han seriöst någonting från skolsköterskan nu också? Så öppet? Han rynkar på ögonbrynen, och kan inte undgå att undra vad det är som hans vän fått syn på, något tillräckligt speciellt för att ta ur Ms Whitmores egna samling. Han kan se hur Ellis ser ut att vilja skratta åt det kvinnan säger, att hon nästan tror att han är påverkad av något.. helvete. Men ja, som han hade hoppats på så räddar hans goda rykte honom. Om lärarna fick reda på att han blivit så påverkad i skolans korridorer så skulle de nog skicka hem honom till hans moster. Det är en lättnad att de litar på honom tillräckligt. Ellis må kunna komma undan med nästan allting utan att bli relegerad, eller ja.. han blir piskad med ett bälte, vilket egentligen kanske är ännu värre. Men Edmund skulle bli utskickad från skolan på direkten.
”Ja.. det kanske är bäst,” säger han tyst och nickar lite. Nej, han känner sig inte febrig.. det är en annan typ av hemskt mående han känner, som inte handlar om en förkylning eller feber. ”Tack för hjälpen syster Whitmore,” säger han med ett svagt leende och ställer sig upp från bänken. Hans ben är fortfarande aningen ostadiga, men han kan iallafall röra sig vidare själv. Hans blick glider mot Ellis, som verkar stå och le lite.
”Ska du tillbaka till provet?” Undrar han och går vidare mot rummet intill där han kan lägg sig en liten stund och återhämta sig.

Skulle han gå tillbaka till provet? Tanken på att sjunka ner i en obekväm stol och stirra på ett papper fyllt av frågor han knappt brydde sig om var allt annat än lockande. Att istället ta sig till sovrummet, sparka av sig skorna och låta huvudet sjunka ner i kudden—det lät som himmelriket. Men samtidigt... äh. Han visste att han borde.
"Ja, jag borde gå tillbaka..." muttrade Ellis lågt, mer till sig själv än till Edmund. Han suckade överdrivet och drog handen genom det blonda håret. Övervägde att erbjuda sig att komma tillbaka efteråt, att kolla till honom, men svalde orden innan de hann lämna hans mun. Edmund hade väl knappast honom högst upp på listan över folk han ville hänga med just nu. Så istället lutade Ellis sig nonchalant mot dörrkarmen, körde ner händerna i fickorna och lät ett leende spela över läpparna.
"Vill du att jag ber Audrey komma hit efter provet?" Han höjde ett ögonbryn, lät frågan vila i luften mellan dem, och la sedan till:
"Eller... Henry?"
Det kändes fortfarande ovant—Edmund och Henry. Tillsammans. Ellis hade ännu inte vant sig vid tanken. Och det var inte det att han ogillade Henry, eller att killen hade gjort något fel. Han var bara… svår att få grepp om. Och nu var han på väg att bli en del av deras lilla vänkrets. Ellis var bara inte säker på hur han kände inför det hela.

En del av Edmund hoppas på att hans vän ska säga nej, att han inte kommer gå tillbaka till provet.. eller ja, vem försöker han lura? Hela han vill att Ellis ska stanna hos honom. Han gillar att umgås med honom, och av någon anledning känns det som att han är den enda som han kan prata med. Även om han länge känt att han kan prata med sin syster om allt möjligt, så känns det inte rätt nu.. hon skulle bli för orolig. Det känns som att Ellis skulle lyssna på honom, samtidigt som han inte skulle ta det allt för seriöst, kanske han skulle säga något roligt som skulle få Edmund att skratta. Men så hör han det den andre säger, och både axlarna och hjärtat sjunker lite. Han hade hoppats på att Ellis skulle stanna hos honom, trots att det skulle betyda att hans vän skulle missa mer av provet. När han sedan nämner Henry så höjer Edmund på ögonbrynen. Han ser på Ellis en liten stund i tystnad. Helt ärligt så hade han inte ens tänkt på att Henry skulle kunna komma.. hur skulle det bli? Hans.. pojkvän? Bryr sig ju om honom, men att berätta om det Edmund sett känns.. inte riktigt rätt att berätta för honom.
”Jag tror kanske att det skulle vara en dålig start på det hela,” säger han med ett litet leende och skakar på huvudet. Ja, det hade nog inte gett ett jättebra intryck på Henry om han berättar det han upplevt.. Nja, även om han kanske borde känna att det är just Henry som han ska vända sig till, så känns det inte rätt. Inte än. Ellis har på något sätt tagit den platsen de senaste dagarna.. ännu en sak som gör det svårt för Edmund att sluta umgås med honom. ”Nej, jag klarar mig själv. Jag behöver nog ändå bara sova lite.. jag sov hemskt inatt,” säger han och rör sig mot vilorummet. ”Lycka till på provet.”

Ellis stod kvar och såg efter Edmund när han gick mot vilorummet. Han gungade lite fram och tillbaka på fötterna, som om han övervägde att gå efter, men gjorde det inte. Ändå kunde han inte riktigt skaka av sig känslan av att han kanske borde. Edmund hade sagt att han klarade sig själv. Fast… hade han verkligen menat det? Det var något med vännens kroppsspråk när han sa att han skulle gå tillbaka till provet. Det där lilla, knappt märkbara ögonblicket när hans axlar sjönk.Var det besvikelse? Som om han hade hoppats på ett annat svar. Som om han hade velat att Ellis skulle stanna? Fan. Plötsligt kändes det fel att lämna honom där, ensam med vad det nu än var som tyngde honom. För något var det ju. Ellis var inte dum. Han såg hur trött Edmund var, hade sett skräcken i hans ögon tidigare. Och ändå... Ändå vände han om. För om hans vän varken ville ha sällskap av Henry eller Audrey, varför skulle han då vilja ha Ellis där?
"Ta en tupplur, prinsessan, så ses vi senare. Jag har en stark känsla av att Wes kommer dra ut oss alla i snön i eftermiddag.”, sa han och gick. Styrde stegen tillbaka mot provsalen, precis som han hade sagt att han skulle göra. Men trots detta, så lämnade tankarna aldrig riktigt Edmund.

Egentligen har det varit en vanlig vecka för Audrey. Inte mycket har hänt, bortsett från att hennes oro för hennes bror ökat grovt. Ända sedan de skrivit det där provet så har han betett sig aningen.. annorlunda, nu umgås han mer med Henry så hon träffar honom inte lika ofta. Men när de möts så stirrar han ofta ut i tomma intet, som att han ser någon på håll.. som att något fångar hans uppmärksamhet, något tvillingsystern inte kan se själv. Han hade aldrig pratat mer om varför han svimmat, eller varför han mått dåligt. Den resonliga delen av henne inser att det troligen varit pågrund av hur bakis han blivit, men en annan del av henne kan känna sig på att det är någonting mer än det. Någonting ligger och gnager, och det är någonting hon inte riktigt kan få bort ur skallen.
Någonting positivt med dagarna som gått är att hon umgåtts mer med Samuel, fått lära känna honom ännu mer, och allting känns nästan läskigt bra. För bra för att vara sant. Varför skulle någon lika perfekt som han någonsin lägga ögonen på henne? Det är en fråga hon ställer sig flera gånger om dagen, men det får bara henne att inse att hon för engångsskull är genuint lycklig med någon. Det har hon nog faktiskt inte varit tidigare, någonsin. Hon har alltid bara låtit sig själv gå till killar som behandlar henne som skräp, som att det är vad hon förtjänar. Som gör henne illa, både psykiskt och fysiskt. Men Samuel är omtänksam och varsam med henne, som att han verkligen inte vill göra henne illa. Hon har svårt att tro att hon förtjänar den typen av uppmärksamhet eller omtanke, men hon klagar verkligen inte.. Audrey trivs verkligen hos honom, så pass att hon saknar hans närhet även under lektionerna som är drygt en timme långa.

Just den här morgonen är hon uppe tidigt, och sätter på sin grammofon på lätt volym för att inte väcka de andra flickorna i korridoren. Hon tar sin vanliga, långa dusch och tvättar sina ljusa lockar och gör sig i ordning. Audrey har alltid gillat att dofta gott, fräscht, och har sina hudvårdsprodukter som hjälper till med det. Hon sätter på sig minimalistiskt med smink, som hon fått av sin moster första gången hon firade sin födelsedag med henne.. hon hade aldrig ens hört talas om smink innan dess. Hennes läppar är mörkrött målade, någonting hon dragits till nyligen, som har blivit lite av en stapel i hennes morgonrutin. Just den aspekten är däremot någonting som vissa av lärarna konstant vill att hon ska ta bort, brukar hon göra det? Nej, aldrig. Hon tar på sig en stickad, mörkröd tröja som hon stoppar in under sin svarta kjol. Sedan har hon på sig ett par strumpbyxor, och som vanligt alltid det guldfärgade halsbandet och örhängena som hon fått efter sin mamma när hon gått bort.

När hon är klar så rör hon sig mot frukosten. Hennes blick glider över den stora salen, det är inte så många som anlänt än, och ingen som hon har någon lust att sitta med. I ett litet hörn finns en stapel med dagens tidning, för alla elever som vill hålla koll på omvärlden.. med tanke på kriget som pågår så har Audrey gjort det till vana att försöka läsa igenom den varje dag. Hon snappar snabbt upp en och häller upp en kopp med te, och tar lite gröt, innan hon sätter sig ner vid ett hörnbord. Hon tar en klunk av sitt varma, svarta te och börjar läsa igenom tidningen. Som hon misstänkt handlar de första sidorna mycket om kriget som pågår, nyheter om vad som händer i alla länder.. det är rätt skönt att bo i Sverige under en tid som denna. Även om hon är av åsikten att de inte borde vara neutral i kriget, så kan hon ändå inte undgå att känna en lättnad av att inte behöva säga hejdå till sin bror och sina vänner som skulle behöva åka ut i det. Hon byter sida i tidningen.. och hon möts av ett bekant ansikte. Ett ansikte som får henne att känna extrem obehag, som får hela kroppen att rysa, och en rädsla slår henne hårt i ansiktet. Hennes mörka ögon låter blicken glida ner från hennes ex ansikte, och ner mot titeln… Audrey rynkar på ögonbrynen och känner hjärtat slå hårt i bröstkorgen.. tjugoårig man.. mördad? Hon stirrar på titeln framför sig. Hon minns alla slag och sparkar som hon fått av just den mannen. Alla hårda, elaka ord, allt för att göra henne ledsen, uppgiven och rädd. Hennes hand darrar mycket när hon försöker ta en till klunk av sitt te. Vem kan ha mördat honom? Vem kan ha gjort det hon velat göra, men aldrig vågat? Hennes blick glider ner mot texten, och hon börjar läsa medan ångest blandad med glädje stryker sig över henne.