Prs tippest & JustAFriend

Skulle han ta och slita ur den där dumma slangen? Nej, det skulle ju bara sluta med att den blev nedtryckt igen, det förstod han ju egentligen. Enda sättet att bli av med den igen var att äta. Vilket Elliot nu börjat med igen. Eller tja, börjat försöka med igen. Skavet hjälpte ju inte direkt på den fronten. Nåväl.
Tankarna avbröts när det knackade på dörren. Under de första veckorna hade han sovit i ett rum utan lås på dörren, men efter en tid av kämpaglöd var det nuvarade rummet låsbart. Dock gick det att låsa upp från utsidan med, vilket all personal brukade göra. Det var sällan någon som knackade, mer än andra patienter eller besökare till Elijah. Nåja, det kanske var någon av personalen som glömt nyckel till rummet eller så. Visst gick det att bara ignorera tills någon kom och låste upp, men det kändes väl lite väl drygt. Livet på avdelningen var ändå ganska innehållslöst, även om det var kämpigt. Elliot reste sig i alla fall upp och gick fram till dörren. Just det, han hade ju inte ens låst den. Suck. Jaja, det var väl lika bra att öppna nu. Han blickade snabbt ner på sina (egentligen Sebastians, men men)grå pösiga byxor, röda strumpor och stora varma blå tröja. Inte speciellt stylish, men det spelade typ ingen roll.
Den tanken suddades dock bort då Elliot försiktigt öppnade dörren. Vad-. Artonåringen förstod ingenting. En orimligt stor del av hjärnan valde dock att fokusera på att han såg ut som en luffare och Sebastian som någon seglar/golf/överklassunge. Önskade genast att han åtminstone dragit på sig ett par jeans. Det var ju dock aningen sent att komma på nu. Det dröjde innan han fick fram något att säga.
"Varf- vad gör du här?", frågade han minst sagt förvirrat och kom kort därefter på att det kanske var en bra idé att kliva åt sidan så att den yngre kunde kliva in.

Snacka om kontraster. Elliot med sitt vanliga fågelbo, en blå mysig tröja och stora pösiga byxor (var det Sebs?) skar sig mot Sebs stylade hår och outfit som kort sagt skrek bortskämd ungjävel. Eller bortskämd tonårsjävel, vad man nu föredrog.
”Öh...”, började han osäkert och steg in i rummet när Elliot klev åt sidan. Han kände inte sig jättevälkommen. Dock så släppte den äldre i alla fall in honom, vilket borde betytt att han inte var liksom helt och hållet o-välkommen? Äh, strunt samma. Tänk inte så mycket, svara bara.
”Jag eh- jag vill säga förlåt för hur jag betedde mig”, svarade han. Förhoppningsvis kunde han möta den äldres gröna ögon en kort stund innan han tittade sig runt omkring. Vitt. Ja, det var det verkligen.

Skulle han stänga igen dörren? Jo, det blev nog bäst så. Han stängde igen och gick sedan och satte sig på sängen. Övertänkandet hade definitivt dragit igång och det sista Elliot ville var att få Sebastian att känna som att Elliot höll kvar honom. Liksom, det var ju fritt att gå när som. Själv hade han ju inte ens vågat be om ursäkt per sms. Det fanns ju faktiskt en risk att det var Elliot som som skulle få köra ut den yngre. Om utskällningen blev alltför mycket liksom. Visst hade Elliot förtjänat en rejäl utskällning men, ja. Hur det nu än var så avbröts tankarna av sextonåringens röst. Osäkert mötte Elliot den andres blick. En ursäkt? Det var...ja, det var faktiskt oväntat. Sist hade ju ilskan osat och även om den till stor del lämnat Elliot så...nej, det var bara allmänt kaosigt.
"Jag-, okej", svarade han ytterst osäkert. Fan Elliot. Sämst är du. Efter en kort stund av stel tystnad började han prata igen. "Jag menade inte det jag sa om att du var...kallhjärtad och allt det. Det- jag var bara upprörd och...förlåt".

Nej, det var definitivt en dålig idé. Han skulle aldrig kommit dit. Skulle stannat hemma och väntat på att Elliot skulle höra av sig. Om han ens skulle göra det. För under den stela tystnaden blev Seb övertygad om att Elliot inte ville ha någonting med honom att göra. Överhuvudtaget.
”Nej, alltså du hade rätt”, mumlade han och gick till den äldres försvar. Seb stod fortfarande fast vid en del av det han sagt under bråket - det där med tålamod, typ - men sättet han sagt det på? Som att han använde det för att typ attackera Elliot? Det insåg även Seb att det var långt ifrån okej.
”Jag sa en massa dumma saker och jag ångrar det jättemycket”, fortsatte han och tittade ner på Elliot som slagit sig ner i sängen. Han fortsatte att stå upp - var långt ifrån tillräckligt bekväm för att sätta sig ner.

Vänta, gick Sebastian i Elliots försvar? Det hela gjorde den äldre ännu mer förvirrad. Han hade verkligen förväntat sig en utskällning. Det var ju vad han förtjänade efter det han sagt. Eller någon form utav hämnd. Elliot stod väl också för delar av det han sagt, men absolut inte allt. Nej, mycket hade varit kryddat och framförallt framfört på värsta tänkbara sätt.
”Nej, jag sa en massa saker som inte var sanna och det var fel av mig. Jättefel”, protesterade han fortsatt osäkert. Hmm. Skulle de fortsätta att skicka ursäkter fram och tillbaks mellan sig? ”Alla säger dumma saker ibland och jag borde inte gjort det till en så stor grej”.

”Jag tror vi kommer kunna snacka såhär i all oändlighet”, mumlade han när Elliot tystnat. Det var nog sant. De hade ju en tendens att inte hålla med varandra - speciellt inte när det rörde sig om självkritik. ”Och jag vill inte göra det.” Han fokuserade blicken på teckningarna och krya-korten på väggen bakom Elliot. Och sedan, en bit längre ner på väggen, polaroidbilden på Seb. Åh, så Elliot hade satt upp den ändå? Det betydde väl ändå något? Att Elliot inte ville avsluta allting med Seb? Ja, det tydde ju på det. Även Elliots ord gjorde det. Det kändes bra. Hjärtat lugnades.
”Öh, alltså du sa att du hade fyllt år”, fortsatte han sedan och lät ryggsäcken glida av axlarna igen. Satte sig på huk med ryggsäcken framför sig. ”Och öh - jag vet inte, jag har typ fixat födelsedagspresenter. I efterskott.”

Elliot nickade. Jo, det där hade Sebastian rätt i. Det hade kunnat fortsätta i en evighet och den tiden hade de inte. Besökare var inte välkomna dygnet om och om de två dessutom typ var sams nu så...ja, då var det nog bäst att släppa det andra. Inget mer att tillägga. Eller, kanske bäst att bara försäkra sig om att allt var lugnt.
”Så då är vi sams igen?”, frågade Elliot tyst efter att han blickat kort på den stängda dörren. Förhoppningsvis skulle de få vara därinne ostörda. Han hade låst men all personal hade som sagt nycklar. Ännu en gång bröts tankarna dock av den yngres röst.
”Presenter?”. Födelsedagen? Den hade Elliot i princip glömt bort. Familjen Parker firade inte födelsedagar. Alls. Sa knappt grattis. Visst var det sorgligt, men Elliot var van. Inga kalas, ingen tårta och definitivt inga paket.

Jo, det var väl självklart? I alla fall från Sebastians sida. Han nickade kort som svar. Sedan nickade han en gång till, när Elliot sa ”Presenter?”. Seb hade, ännu en gång, inte riktigt förstått Elliots liv. För honom var födelsedagspresenter en ren självklarhet - och han kunde inte tänka sig att någon inte fick några presenter på sin födelsedag. Nej, och det var väldigt naivt av honom att tro det. Nåväl, han tänkte inte mycket på det. Tänkte väl mest att Elliot blev förvånad över att Sebastian köpt presenter, inte förvånad över presenterna i sig.
Han öppnade ryggsäcken och drog upp presenterna; schampoflaskorna och ritblocket. Inget av det var inslaget, eftersom Seb ärligt talat inte hade någon aning om hur man slog in paket.
”Det är inte så mycket men...”, började han men lät sedan meningen hänga i luften. ”Grattis i efterskott, typ.”

Inte så mycket? Nej, kanske inte för de flesta andra, men för Elliot var det mer än tillräckligt. Klasskompisarna hade gigantiska partyn på löpande band. Att fylla arton var trots allt en stor sak för många. Men ja, för den här artonåringen blev det här helt lagom. Nästan lite mycket. Hjärnan drog igång och började tänka på hur han själv inte skulle kunna gratta Sebastian med några presenter, när det nu var dags. Nåväl, även om det nog syntes rätt tydligt att tankarna stökade hos den äldre, så bestämde han sig i alla fall för att inte sitta kvar där på sängen och stirra dumt. Istället reste han sig upp och gick fram till den yngre. Satte sig på huk för att därefter slingra armarna kring honom. Det kändes bra. Väldigt bra. De hade definitivt inte skiljts på ett bra sätt på söndagen och...eller tja, det hade ju gått fridfullt till. Men Elliot hade lämnat med en stor klump i magen och den hade liksom stannat där tills typ nu. Närheten började sakta men säkert lösa upp klumpen.
"Tack", svarade Elliot tyst in mot Sebastians nacke. Drog in doften som han älskade så mycket och till sin stora förvåning var den inte förpestad med röklukt. Tack Sebastian. Tack för att du inte drog igång onödigt mycket ångest hos din (pojk)vän. Det fick klumpen att lösa upp sig ytterligare, vilket också fick ögonen att bli blanka. Det blev lättare att inte bygga upp en fasad, när livet inte kändes riktigt lika tungt. Nåväl, det var inget ledsamt på gång, utan Elliot var helt enkelt rörd. Glad. Kanske inte för presenterna i sig, men att den yngre tänkt på honom och...äh, det var bara fint. Efter ett par sekunder drog sig Elliot dock undan. Plockade först upp en av schampooflaskorna och luktade. Vanilj. Mmmm. Doften påminde om Sebastian och det var definitivt en positiv sak. Därefter tog han upp ritblocket istället. Oklart varför, vita papper var ju vita papper liksom. Fast när han slagit upp första sidan så möttes han av ett öga. Ett grönt och väldigt bekant öga. Ett öga, vars original just i den stunden fällde en tår. Allt var så fint och perfekt avvägt och Elliot tvingades fokusera på att torka bort tårar istället. "Det är jättefin", fick han tillslut fram.

Åh, närheten var oemotståndlig. Elliot var oemotståndlig. Hur hade han någonsin kunnat bete sig så illa mot den äldre? Seb kunde inte förstå sig på sig själv. Hur kunde han riskera att bli av med Elliots närhet för all framtid? Nej, det fick aldrig hända igen. Kläck aldrig ut dig sådana hemskheter igen, för i helvete.
Han slingrade sina armar kring den äldre också. Förmodligen hårdare än Elliot. Ärligt talat var han nästan desperat. Desperat för att få tillräckligt med närhet. Desperat för att få tillräckligt av Elliot. Men sedan drog den äldre sig undan och då var Seb tvungen att släppa taget. Ville inte vara konstig. Jobbig, skum, knäpp. Inget av det där. Han ville bara att Elliot skulle tycka om honom. Hur det nu ens skulle vara möjligt.
"Gråt inte", mumlade han när en tår rann nerför Elliots kind. Efter att ha suttit i ett par sekunder och tittat på när han bläddrade igenom ritblocket, för att sedan få syn på det gröna ögat. Rädd var han, för att Elliot inte skulle tycka det var fint nog. "Jag vet att det inte är så mycket men... Jag visste inte vad du önskade dig." Samtidigt som orden lämnade hans läppar sträckte han ut handen för att kunna torka bort den ensamma tåren från Elliots kind.