Prs tippest & JustAFriend

Egentligen ville ju inte Elliot heller dra sig undan, men han ville inte verka för desperat. Klängig. Nej, att kolla igenom presenterna kändes mer accepterat.
"Det är mer än tillräckligt, Sebastian. Perfekt", svarade han och lät den yngre torka bort tåren. Inte för att Elliot brukade titta särskilt nog på sitt eget öga, men det han sett i spegeln såg ju ut typ såhär. Ögon var ju komplexa. Återigen var dock inte bilden i sig det viktigaste. Det var Sebastian, tiden och omtanken. Och...nej, den där kramen innan hade varit på tok för kort. Hela Elliots kropp skrek efter närhet. Sebastians närhet. Benen började dock klaga på huksittandet, så samtidigt som Elliot återigen slingrade sina armar runt den yngres midja så reste han sig långsamt upp. Förhoppningsvis lyckades han få med sig Seb. Och isåfall lutade han kinden mot dennes bröstkorg och drog ännu en gång in doften.
"Jag är inte så van vid att få presenter och att du liksom tänkt på mig och...det är bara fint", sa han tyst. Ett litet försök till att förklara tårarna.

Perfekt var väl verkligen att ta i, men Seb avstod från att kommentera det. Istället tittade han bara in in i de gröna ögonen, de gröna ögonen som han kunde falla för hur många gånger som helst. Var det verkligen rättvist av Elliot? Att låta Seb falla för honom, om och om igen?
Fast det var förmodligen inte Elliots avsikt. Det bara blev så. Seb föll utan att den äldre ens behövde försöka.
”Åh jag... visste inte det”, mumlade han när han rest sig upp och slingrat sina armar kring Elliot ännu en gång. Det borde han tänkt på. Insett att Elliot inte var som han själv; att presenter liksom inte var en prioritet i hans liv. Men det spelade väl ingen roll. För nu hade Seb gett honom presenter ändå och det skulle han göra varje år så länge de levde. Och förhoppningsvis skulle de alltid vara tillsammans för annars skulle det kanske bli stelt.
Sedan kom han att tänka på att Elliot sagt att han egentligen inte fick stå upp så länge och därför backade han bort mot sängen och satte sig ner. Förmodligen hamnade Elliot i hans knä.

Ett litet leende uppenbarade sig på Elliots läppar. Bara för att allt just då kändes så otroligt mycket bättre än för bara en kvart sen. Varför skulle det alltid ta så lång tid att lösa saker som var så...lättlösta? Nåväl, att slösa tiden på tårar kändes onödigt. Även om det inte varit en sorgsen sådan.
Att de två gick bort mot sängen var bra. Själv hade han inte vågat säga till igen. Det kändes tjatigt och överflödigt. Och sårbart. Ja, det de två var definitivt starkare än innan, men de lyckades ändå alltid bli oense och det slutade ju sällan bra. Därför kändes lugnet skört. Sjukhusregler kändes som hot. Jaja, hur som helst bra att Sebastian tänkte på det. Eller så hade han bara tröttnat på att stå. Nåja.
Elliot hamnade mycket riktigt i den yngres knä. Vilket genast väckte de vanliga 'han orkar säkert inte mig'-tankarna, men Elliot försökte ignorera dem. Ville inte att hjärnspökena skulle skapa dålig stämning.
"Kan vi äta tårta nästa gång jag får permission?", frågade Elliot och lutade kinden mot Sebastians bröstkorg igen. Ja, det där var ju verkligen tvärtemot vad tankarna sa. Tårta? Det var ju jätteläskigt och då skulle ju Seb få betala och det skulle ge dåligt samvete och Elliot skulle hata sig själv och-. "Vi firar inte hemma hos mig så jag har aldrig haft en födelsedagstårta och så, men det vore lite mysigt en gång i alla fall".

Tårta? Seb förstod verkligen inte vad som försiggick inuti Elliots huvud. Det kändes så o-Elliot-igt att fråga efter tårta. Visst var det förståeligt (hade han aldrig haft en födelsedagstårta, dock?!) att han ville ha en, och det var verkligen bra och ett stort framsteg, men Seb förstod ändå inte Elliots tankar.
"Klart vi kan", svarade han och började pilla med de kastanjebruna lockarna. De som tillsammans byggde upp ett enda kaosigt fågelbo. Men ett bra fågelbo. Det bästa som fanns.
Han bestämde sig för att inte fråga om varför Elliots familj inte firade födelsedagar. Det förklarade väl sig självt? Det skulle bara vara onödigt att ställa frågan. Och Seb skulle säkert bara bli arg utifall mamman kom på tal eller något. Bäst att låta bli, bara.
"Jag har bestämt mig för att sluta röka", mumlade han sedan. På tal om ingenting alls. Ville bara få det sagt. "Och öh... Det går inte jättebra, men jag har trappat ner på det en del redan."

Hur kunde en tårta väcka så mycket tankar? Oklart, men de fanns där. Många. Överallt. Genast ville Elliot säga att det inte behövdes och allt det där, men han avstod. Höll emot. Det var en bra träning, att öva på till synes pyttesmå saker. Det var okej att fråga om en tårta utan tusen ’om du verkligen är okej med det’. Bra, då var det klart.
Sluta röka? Elliot blev glad inombords. Visst var det där med att röka kanske inte en så big deal egentligen, men för Elliot var det det. Luktade äckligt och frammanade extra mycket ångest och ovälkomna minnen. Kanske var det lite fint också vad de gjorde, åtminstone delvis för varandra. Försökte sluta röka och försökte bli frisk. Det var ändå fint.
”Det är ju jättebra, Sebastian”, svarade Elliot mjukt och kom om möjligt lite närmre. Att låta superglad kändes inte så respektfullt. Han älskade ju den yngre oavsett liksom. Men det här var en bonus. En stor bonus.
”Och det är okej om det tar tid. Jag har tålamod”. Han blickade upp på den andre. Ja, det där speglade definitivt tillbaks på söndagens drama. Inte på ett hånfullt sätt dock. Nej, verkligen inte. Mjukt och varmt. Elliot menade det verkligen. Dessutom hade han ju gått igenom samma process själv något år tidigare, så förståelsen fanns definitivt där.

Seb kände sig nästan som ett litet barn. Uppmuntran generellt hade den effekten på honom. Det är ju jättebra. Blä. Fast det var inte fel på Elliot. Han var bara fin och snäll som stöttade. Som uppmuntrade. Sedan var Seb inte rätt funtad i huvudet men det kunde inte den äldre stå för och försöka rätta till. Det var bara ytterligare än grej som Sebastian skulle bli tvungen att jobba på. Prio ett var väl dock att sluta röka. Eller i alla fall sluta röka när han skulle vara kring Elliot. Äh. Prio två fick vara att fixa huvudet. Fixa tankarna. Sluta vara så jäkla konstig och dum i huvudet.
Sedan började han av någon anledning tänka på Elliots mamma. (Kanske skulle han flytta ner rökningen till prio två istället. Hjärnan var ju verkligen helt åt helvete konstig.) Vad hände ens i Sebs hjärna? Han reagerade inte överhuvudtaget på tålamodet Elliot nämnde, men hans hjärna var tvungen att dra fram den äldres mamma? Ughhhhh. Det där de hade pratat om senast de träffat, det med ärlighet och allting, gnagde inom honom. Hur länge skulle han kunna hålla käften om sitt besök? Nej, det kändes så jäkla orätt.
"Och öh...", började han och fuktade de tunna läpparna. "Det... Jag måste berätta en grej." Fan Seb. Nej, nej, nej. Han ångrade sig direkt. Helvete.

Nej, tankarna på att han nog var för tung trots allt tog över. Vem satt ens i någon annans famn när en var vuxen? Nej, Elliot flyttade ner till sängkanten. Fortfarande nära, med huvudet lutat mot Sebastians axel. Bara inte bokstavligt på. Det var ganska vilsamt det här med. Lugnt och mysigt. Egentligen fanns det väl en hel del följdfrågor på det där med rökningen, men Elliot höll tyst. Lät tystnaden tala för sig. Att göra saker och ting mer obekväma än nödvändigt kändes tja, just inte nödvändigt. Det verkade dock den yngre ha andra tankar kring även om Elliot inte riktigt visste det ännu.
”...okej? Vad för något?”, frågade Elliot och drog sig undan. Ögonkontakt kunde bli jobbigt i sådana här situationer, men det kändes nödvändigt. Sebastian lät ju inte sådär förfärligt avslappnad. Och varför var set då Emma som poppade upp i huvudet? Fan Elliot, tillit?!

Elliot lämnade hans famn. Det kändes inte bra. Seb hade verkligen tyckt om att ha den äldre så nära. Så nära att det var omöjligt att komma närmre, såvida de inte tog av sig kläderna. Och det var inte aktuellt. Inte just då i alla fall.
Ugh. Ögonkontakt. Seb undvek den. Han ville verkligen inte förstöra stämningen. Inte igen. Fuck, varför hade han ens sagt något? Satan. Kunde han inte sparat det till... Tja, någon annan gång? Eller kanske precis när han gick så att de inte skulle hinna bråka om det. (Fast det var riktigt lågt det med. Ughh.)
”Alltså... Nej, förresten. Det var inget. Inget viktigt”, mumlade han och började pilla med Elliots lockar igen. Som för att försöka distrahera honom.

Orden som lämnade den andres läppar stämde inte överens med någonting annat. Sebastian verkade nervös, eller åtminstone långt ifrån bekväm med allt. Nyss hade stämningen varit helt annorlunda och Elliot förstod inte vad som var fel. Var det kanske han själv som gjort något? Att det inte var något viktigt som Sebastian hade velat ha sagt, ja det kändes i alla fall som en solklar lögn. Följdfrågor skulle nog dock räknas som att pressa på och det visste ju Elliot, av söndagen att döma, var något den yngre inte uppskattade. Fast att bara lämna det sådär kändes också fel. Om till och med ögonkontakt var för mycket så var det ju definitivt viktigt. Ugugug.
"Är vi okej?", frågade Elliot tyst. Ja, det var väl ändå det viktigaste just då. Om Sebastian inte ville dela med sig av det där just då, så fine. Men att deras relation var hel och allt det, ja den säkerheten ville han ändå ha bekräftelse på.

Puh. Elliot krävde ingen förklaring. Pressade inte på med massa "bara berätta", liksom. Det var skönt. Det skulle definitivt bli dålig stämning. Visserligen var väl stämningen försämrad redan nu, men det kändes hanterbart.
"Du och jag? Herregud, ja", svarade han. Det var klart att de var okej. I alla fall sett utifrån Sebs perspektiv. Han kunde trots allt inte läsa Elliots tankar, även fast han hemskt gärna skulle vilja ha den förmågan ganska ofta. "Det är liksom bara... Det handlar inte om dig, det är bara något jag har gjort och... Vi kan prata om det någon annan gång?" Han blickade försiktigt in i de gröna ögonen och lät sin hand, som en stund tidigare börjat pilla med de kastanjebruna lockarna, istället flytta sig till den äldres kind.