Prs tippest & JustAFriend

Det kändes lite fel att bara bestämma sådär. Nu hade det ju inte sagts med en arg ton, men ändå. Sebastian verkade dock okej med det, så då lugnade sig tankarna en aning.
Skulle de ligga med Elliots sond i? Jo, det fanns ju inte mycket alternativ. Och tekniskt sätt störde den väl inte speciellt mycket, mer än att det skapade ett visst obehag hos Elliot. Ja ja. Bara att gilla läget. Eller snarare acceptera. Bara att acceptera läget.
Allt var så bra med den yngre. Ett konstverk. Elliots, inte längre iskalla, händer letade sig upp till Sebastians magmuskler. Tydligare än sist. Efter några sekunder inne i kyssen letade de sig vidare till den andres gylf och började knäppa upp.

(Nu hoppar vi tycker jag)

Lite senare, lite naknare, lite mer avslappnad. Söndagens bråk var långt, långt, borta då de låg där under täcket. Även tankarna gällande Elliots mamma var långt borta. (Öh, ja, det var väl ganska bra. Annars hade Seb some explaining to do...) Trots att det innerst inne gnagde. Det han egentligen borde berättat redan då det träffats där på söndagen. Men nu? Nu var det inte tillfälle. Bara skjut upp det du, Seb.

Jösses. Var det här vanligt? Att folk låg med varandra i de här sängarna? Hmm. Nåja, Elliot klagade inte. Det hade varit bra och tankarna på allt annat fick ta en paus. Så småningom låg de där, nakna under täcket. Elliot, med ena handen på Sebastians bröstkorg och den andra på respektives kind. Han sträckte på sig lite för att kunna lämna en puss på de beroendeframkallande läpparna. Tystnad. En bra sorts tystnad.
Dock förde den med sig annat. Mindre bra. Nämligen en massa tankar. Det var första gången Elliot visat sig för det yngre, nu efter inläggningen. Och även om har förstod att Sebastian inte tänkte så, så kröp sig ändå en massa dumma tankar sig på. Att Elliot faktisk hade energi och sånt nu, ja det sorterade hjärnan bort. Absolut skulle allt fokus gå till de mindre utstickande benen.
”Jag har fått tillbaks min telefon nu”, mumlade han.

Den tanken slog även Seb. Hur många hade legat i de här sängarna? I den här sängen specifikt? Det kändes orimligt att det var vanligt. Alltså - nej, Seb fick bara den känslan. Av att sex kanske inte var... En del av de flesta som bodde där-s liv? Öh. Nej, sluta generalisera. Seb och Elliot låg i alla fall. Och det var mysigt. Och nu myste de. Det var mycket trevligt. Tystnaden för Seb var, till skillnad från Elliot (vilket Seb inte visste om, för han kunde inte läsa tankar), väldigt uppskattad. Lugnande, avkopplande... Ja, inget negativt med den. Eller tja, visst var Elliots röst jävligt fin och underbar att lyssna till, så Seb blev inte besviken överhuvudtaget när tystnaden bröts.
"Redan?" Seb hade fått intrycket av att det skulle dröja ett bra tag. Men det var ändå riktigt bra nyheter, så ett leende växte fram över de tunna läpparna. "Men det är bra ju. Så kan vi snacka igen och sånt... Gud, det är fan skitbra."

Elliot nickade och lät ett litet leende ta form även på hans läppar. Jo, det var definitivt en positiv sak. Och överraskande även för honom själv. Helt plötsligt hade mobilen sträckts över liksom. Trots att sonden tvingats sättas in igen och allt det. Bra var det hur som helst.
”Och så tror jag att jag kommer få permissioner flera dagar nästa vecka. Så då kan vi ju ses. Vi har en del tid att ta igen”, svarade Elliot och lät handen vandra ner till den andres mage igen. Jo, saker och ting började faktiskt klarna upp och ljusna. I alla fall på den här fronten.

Permission? Flera dagar? Det där var nästan för bra för att vara sant. Seb och Elliot skulle a) kunna ha ständig kontakt genom mobilen, och b) träffas ett par gånger under den kommande veckan. Det var nästan så att Seb blev tvungen att nypa sig själv i armen, men han lät bli. Det var liiiite för cheesy.
”Vi har skitmycket att ta igen”, konstaterade han och la sin hand ovanpå Elliots, den som den äldre låtit vandra ner till Sebs mage. ”Vi skulle kunna titta på bio. Eller gå på det museet, du vet det med fiskarna?” Han tittade exalterat på den äldre bredvid sig. Åh, hur snabbt kunde han börja planera upp saker i huvudet? Det var egentligen inte Sebs grej alls. Att planera. Men när han hade gått miste om så mycket tid med Elliot - då var han fan tvungen att planera, för att inte riskera att mer tid skulle gå åt helvete.
”Vi skulle kunna ta med dina syskon också...”, tillade han. Aningen osäkert, dock. Det var fortfarande nervöst. Elliots familj, alltså.

Hade handen på magen varit att gå över gränsen? Fast nej. Herregud, de hade ju nyss legat. Lite intimt var okej. Kanske till och med mycket. Och den yngres hand, som Elliot trott skulle lyfta bort handen på magen, ja den lade sig bara på. Och det gjorde ju bara allt bättre. Sluta övertänk, Elliot.
Han nickade. De hade varit där med skolan. Annars hade han ingen aning. Museum kändes egentligen inte så Seb-igt. Visst var han konstnärlig och så men det kändes lite väl...långtråkigt? Äh, Elliot klagade inte. Museum var intressanta. Leendet på Elliots läppar växte sig större. Att Sebastian verkade exalterad över allt, värmde den äldres hjärta. Och så var det sjukt gulligt med.
”Dem skulle älska det”, svarade han och lät handen som inte var på magen, vandra upp till den yngres hår. Pillade lite med luggen. ”Men du vet att jag inte har råd”, lade han till. Lite tystare.

När Elliot började pilla med den stela luggen förbannade Seb sig själv över att han lagt ner tiden på att styla det. Varför hade han gjort det? Det var mycket bättre ostylat. Fluffigt, mjukt, och så var det mycket mysigare när Elliot pillade med det.
”Men jag betalar ju”, svarade han som att det vore en ren självklarhet. Vilket det för Sebastian faktiskt var. Han brukade alltid bjuda. Varje gång Kyle behövde cigg, varje gång någon behövde något att äta, varje gång han och Emma hade gått på bio... Det där med att hålla hårt i pengarna var verkligen inte hans grej, nej.

Elliot bet sig i läppen. Det där med att låta andra betala väckte ju alltid en massa jobbiga känslor hos Elliot. Det var jobbigt att aldrig kunna ge tillbaks. Att den yngre skulle betala för dem två, ja det förstod han ju. Kunde nästan vara okej med det. Bara nästan. Men syskonen med? Familjen Boyd hade ju verkligen inte ont om pengar(vad Elliot förstod i alla fall), men ändå. Det kändes ändå fel att låta sin pojkvän(-ish) betala för ens egna familj. Kanske fanns det en rimlig anledning dock. Och de skulle ju bli glada...
”Okej”, svarade han tyst och nickade lite. Sebastian visste ju redan vilken situation den äldre befann sig i...och att Elliot var Elliot och inte ville vara en börda.
”Du?”, mumlade han efter en stund. ”Har din mamma sagt nåt om mig?”. Det var kanske lika bra att berätta. Snälla, dra inte Seb.

Som tur var gick Elliot med på det där. Annars hade Seb inte blivit jätteförvånad om han skulle bli tvungen att övertala den äldre - men nu slapp han det, och det var jättebra. Att övertala var skitjobbigt. Och kunde definitivt räknas som slöseri med tid.
Hans mamma? Sagt något om Elliot? Okej, Seb fattade var det där kom ifrån. Att Elliot rusat ner för trappan och då hade hans mamma säkert sett honom... (Dock hade han ingen aning om konversationen de haft. Eller konversationen mellan Brandon och hans mamma.)
”Öh, nej”, svarade han och rynkade pannan en aning. ”Alltså hon blir bara sur om familjen använder skor inomhus, så Elliot det är lugnt.”