Prs tippest & JustAFriend

Okej, så mamman hade inte sagt något om deras konversation? Skulle Elliot bara ignorera det då? Han hade väl egentligen inte gjort något fel. Hade ju bara sagt saker som han stod bakom. Som att han älskade den yngre och tyckte att han skulle bli respekterad för den han var. Nej. Nej, att dölja det kändes inte rätt.
”Jag sa lite saker till henne när jag gick i söndags. Inget dumt eller så, men ja”, mumlade han osäkert till svar. Skulle Sebastian bli arg nu? Åh Elliot, varför varför varför.

Åh, så Elliot var inte oroad över att Sebs mamma var arg över skorna? Det... Jo, men det var väl ändå självklart. Varför skulle Elliot bry sig om en sån petitess? Ugh. Nu lät det dock mycket jobbigare. Vad fan hade Elliot sagt? I alla fall inget så viktigt så att hans mamma hade pratat med Seb. Det var väl ändå bra? Då kan Elliot inte ha sagt något så hemskt.
Och dessutom hade Seb ingen rätt att bli arg på Elliot för att han pratat med hans mamma. Seb hade själv pratat med Elliots mamma. När han var full, dessutom. Och Seb hade... Tja, skitsamma.
”Vad sa du då?” frågade han. Inte arg, verkligen inte.

Sebastian verkade inte överdrivet upprörd, men å andra sidan visste han inte heller vad Elliot hade sagt. Återigen var det ju inget dumt, men ja, han hade en känsla av att det inte var speciellt uppskattad att han basically kallat mamman homofob. Hur det nu än var, så hann inte Elliot svara på det. Han blev avbruten av en knackning. Då ingen nyckel vreds om drog han snabbt slutsatsen att det var rumskamraten som kommit tillbaks. Fan.
”Det är Elijah”, förklarade han och slängde iväg en snabb blick bort mot dörren. Illa kvickt for han upp och mer eller mindre klättrade över den yngre och ner på golvet. Fort på med de grå mjukisarna och Sebs kabelstickade tröja. Ja, det hade varit den närmst tillgänglig. Och tid till underkläder och strumpor fanns inte. Därefter drog han snabbt ihop alla andra kläder som låg slängda på dörren. Hans egna tröja la han i den yngres knä och resten tryckte han in under täcket. När de tydligaste tecknen på den lilla aktiviteten tycktes vara ur vägen skyndade han sig fram till dörren. Blickade bort mot Sebastian för att se om de var okej att vrida om låset.

Svaret på den frågan uteblev då det plötsligt knackade på dörren. Dörren som alltså var låst, vilket Seb ändå var tacksam över, nu efter hans hormoner lugnat ner sig och tankarna samlat sig.
Elijah? Seb antog att det var Elliots rumskompis. Hade den äldre nämnt namnet förut? Öh, skitsamma. Namn var inte Sebs grej, alls. Hur som helst fick den äldre verkligen fart. Helt plötsligt hade han Sebs tröja på sig och mjukisbyxorna. Shit. Till skillnad från honom drog Seb dock på sig kalsonger. Tanken på ett par sträva kostymbyxor utan underkläder, nej, den var inte så värst lockande. Sedan drog han på sig Elliots blå tröja också. Vilket inte blev en jättesnygg outfit om man säger så, men det fick duga. Det spelade fan ingen roll.
Hade han tagit för lång tid på sig? Det kändes som det. Eh, det var också skitsamma. Han nickade bort mot Elliot som för att ge honom godkännande att öppna dörren.

Elliot blev klar ett par sekunder före den yngre. Tiden han spenderade väntandes hade han definitivt hunnit dra på sig kalsonger han med. Men men, lite sent nu. Det knackade en gång till precis innan Sebastian bekräftade att det var lugnt. Okej Elliot, varför rusar ditt hjärta? Chilla.
Han vred om låset, öppnade dörren och in kom en betydligt längre kille. Kanske 1,85 eller 1,90. Elijah var ungefär lika tunn som Elliot och håret var mörkbrunt. På sig hade han en grön hoodie och svarta jeans. Runt halsen hängde hörlurar(utan sladd, för de var förbjudna) och på ryggen hängde en svart ryggsäck med en massa pins.
”Hej”, Elijah blickade på Elliot för att sedan rikta en lite förvirrad blick åt den yngres håll. ”Ja öh, jag har besök”, svarade den grönögde lite osäkert. ”Sebastian, Elijah. Elijah, Sebastian”, fortsatte han och gjorde en liten gest med handen.

Seb skämdes för att erkänna det men han blev svartsjuk så fort han såg Elijah, en reaktion han definitivt inte förväntat sig. Killen var förfan skitlång! (Okej, bara 5-10 centimeter längre än Seb, men att han var längre var typ hela grejen.) Det mörkbruna håret var fint och outfiten var definitivt bättre än den Seb hade på sig. Bättre än den han hade haft på sig innan också.
Var det alltså den här killen Elliot delade rum med? Inte för att Seb någonsin trodde att Elliot skulle göra något med någon annan men... Fan, det kändes så jäkla obekvämt helt plötsligt. Han hade inte riktigt reflekterat över det faktum att Elliot hade en rumskamrat och nu när han fick se honom också... Det blev för mycket på en och samma gång.
"Tja", hälsade han, aningen reserverat. Drog den mörka blicken över den allt för långa killen och granskade honom från topp till tå.

”Tja”, svarade Elijah med en nickning. Han lät blicken vandra kort över personen på sängen innan han riktade fokuset tillbaks till sin roomie. ”Det är mat om typ en kvart”, sa han och rufsade till lite i Elliots fågelbo. ”Lasagne tror jag”, fortsatte han och gav den kortare en klapp på axeln innan han började gå bort mot sin del av rummet. På vägen dit tog han på sig hörlurarna och satte på musik. Nej, att hänga med dem andra hade nog bara blivit stelt.
Elliot märkte av hur noggrant den yngre granskade den längsta. Det påminde om hur Kyle granskat Elliot den där första gången de setts. Det behövde väl inte vara något superdåligt? Hur det nu en var så började den där lasangen ta ett orimligt stort fokus i Elliots hjärna. Herregud, de hade typ en kvart på sig kvar att umgås och Elliot fokuserade på en jävla lasange? Ughhh. Han tassade tillbaks till sängen. Elijah syntes inte till. Bokhyllorna skymde all sikt. Artonåringen satte sig ner bredvid Sebastian och lutade huvudet mot dennes axel. Och sen tog alla möjliga tankar över vilket resulterade i att tårar började sippra nedför Elliots kinder. Mentalt stabil? Hell no.

Vad fan var det där? Vem fan trodde Elijah att han var? Stod och höll på med Elliot mitt framför ögonen på Seb? (Fyfan vad Seb kunde överreagera. Dessutom hade han kanske ingen aning om Sebs och Elliots ”förhållande”?) Hur som helst spelade det ingen större roll eftersom Elijah bara gick iväg. Tack och lov att han inte ville umgås.
Middag om femton minuter. Betydde det att Seb skulle gå då? Åh. Han var inte redo för att gå.
”Vad är det?” frågade han förvirrat när han blickade bredvid sig, på den äldre som lutat huvudet mot hans axel. När han blickade på tårarna som börjat rinna ner för de fräkniga kinderna. ”Vad... Sa jag något?” Han lyfte upp ena handen och placerade den på Elliots kind för att torka bort de nya tårarna.

Det här med att inte ha koll på känslorna what so ever, ja det började gå Elliot på nerverna. Kontrollbehovet var en stor faktor till varför han var där han var. Och att då inte kunna styra över tårar och sånt...nej. Det var bara jobbigt. Att Sebastian dessutom verkade tro att han själv var anledningen, det gjorde inte saken bättre. Då lades skuldkänslor också på högen av tankar.
”Nej nej, du har inte gjort nåt fel”, svarade Elliot tyst och skakade på huvudet. Han blickade lite skamset upp på den längre utav dem. ”Det är bara att vi träffades inte på flera veckor och sen i söndags så blev det ju inte så bra och nu måste du snart gå och jag vill bara va hos dig hela tiden och...och så är det lasange”, fick han fram. Ögonkontakten bröts. Ja, det där sista var ju fånigt. Visserligen inte hans fel, men ändå. Och visst gick det att vägra och ta genom sonden istället, men nej. Nu ville han ju faktiskt bli frisk. ”Förlåt. Jag vill inte slösa tid på det här. Det- det blev lite mycket bara”.

De där tankarna om Elijah och vad han höll på med försvann illa kvickt? Vad hade Seb missat som fått Elliot att börja gråta?
Okej, han hade alltså inte missat något. Det var bara tankar. Tankar som tog över och blev för mycket.
”Du behöver inte säga förlåt”, mumlade han och lät sin hand vandra upp från den äldres kind till det kastanjebruna fågelboet istället. Fågelboet som blivit omrufsat av Elijah bara en kort stund tidigare. (Okej, tankarna på Elijah hade alltså inte försvunnit.) ”Jag bara... Tycker vi kan stryka söndagen? Det där hände aldrig. Och då kan vi bara fokusera på idag och fan vad bra vi hade det, hm?” Han fokuserade blicken på sin egen hand bland lockarna eftersom Elliot vänt undan blicken.
”Och vi kommer kunna vara med varandra hela tiden sen. Men för att det ska bli så måste du äta lasagnen”, fortsatte han. Blev det för mycket press? Det kändes som det. Fan, Seb. Försök inte vara så jäkla inspirational för det är verkligen inte sån du är. ”Och öh, om du äter så röker jag inte alls idag, deal?”