Prs tippest & JustAFriend

Elliot snyftade till lite för att sedan nicka. Blicken ner i madrassen. Jo, de hade haft det bra. Väldigt bra. Bättre att fokusera på det. Nu var det ju verkligen inte så simpelt men men. Det gick ju att försöka.
Att de inte skulle kunna vara tillsammans hela tiden om Elliot inte åt lasagnen, ja det stämde väl inte riktigt. Däremot skulle det ju dra ut på det här. Det här jobbiga. Göra att det friska livet blev långt långt fram i tiden. Så det var bara att kämpa. Äta. Bli av med slangen i näsan igen.
Att inte röka på hela dagen såhär pass tidigt in i avvänjningen var svårt. Jävligt svårt. Och det visste ju Elliot. Även om han skulle bli båda glad och stolt om den yngre lyckades ta sig igenom huvudvärk och sug hela dagen, så fanns det ändå en förståelse att det kunde komma att ta tid. Tålamod.
”Inte en enda?”

Inte en enda? Det var egentligen först så som Seb insett sin egen insats i dealen. Fine att han visste att det skulle vara svårt, men när Elliot sa det sådär så... Fan, det blev mycket jobbigare. Insikten blev klarare. Det skulle bli ett helvete. (Jomen sure, överdriv liiiite.)
Fast med mycket vilja och ännu mer distraktion skulle det väl kunna gå? Om han dessutom höll sig undan från Kyle (eller någon annan rökare) skulle det också bli en gnutta enklare. Därutöver var det väl egentligen bara ett minimumkrav att sätta på sig själv om han nu så gärna ville att Elliot skulle äta lasagnen. Det var värt det. Det skulle vara värt det.
”Inte en enda”, försäkrade han Elliot om. (Trots att han ångrade sig direkt ändå.)

”Du klarar det”. Elliot var påväg med sina vanliga ’är du verkligen säker?’ och det, men stoppade sig själv. Det skulle inte hjälpa. Bara göra det svårare. Så istället klättrade han upp i den andres famn. Satte sig liksom gränsle i knät. Och så drog han in Sebastian i en kram. Lutade huvudet mot axeln. Det var mysigt. Nära. Just närhet hade det kanske inte varit brist på under stunden tillsammans men det här var ju en annan typ av närhet. Han satt så ett tag tills dess att det inte gick att hålla inne orden som inte fick överanvändas. Han var tvungen att säga; ”jag älskar dig”.

Hur illa var det att Seb önskade att Elijah skulle kunna se dem när Elliot kröp upp i hans knä? Åh, den där svartsjukan var ju verkligen hemsk. Krävde massor av tankar och skulle definitivt fucka hela Sebs humör efter han gått därifrån.
”Jag älskar dig med”, mumlade han tillbaks, utan någon som helst tanke på det där överanvändandet. Fast egentligen tog de bara igen sig eftersom de varit ifrån varandra så länge. Han hade tidigare besvarat kramen men nu lät han även luta hakan på Elliots axel.
”Är Elijah gay?” frågade han kort därefter, mycket osäkert. Det var kanske bäst att frågs. Om han nu inte var det så hade Seb ingenting att vara svartsjuk på.

Åh, närheten var underbar. Det var nog omöjligt att få för mycket av. Ja, så var det nog. Annars var det en bra bit kvar tills den kvoten var uppfylld.
Trots att det mesta var bra i den stunden så kände Elliot av hur någonting ändå var fel. Som att den yngre svävat iväg i tankarna. Vilket bekräftades kort därefter.
”Jag tror det”, mumlade han in mot Sebastians öra. Jo, det visste han nästan säkert. Alltså, självklart inte för att de två gjort något, utan helt enkelt för att de var vänner. Vänner pratade med varandra. Dock förstod Elliot att Sebs hjärna kanske härmade artonåringens. Övertänkte och blev svartsjuk. Och det fanns det ingen anledning att bli. Efter ett par sekunder drog han sig undan lite. Bara för att kunna ha ögonkontakt. Han lutade pannan mot den yngres.
”Men du vet väl att inget kommer hända mellan Elijah och mig, va? Han vet att jag har någon och vi har inte känslor för varandra. Inte alls.”

Fan. Då hade han visst något att vara svartsjuk för. Fast mest oroad. Och ledsen? Öh, strunt samma. Bara enkelt att säga att många olika känslor släpptes lös inom Seb när Elliot typ bekräftade Elijahs läggning.
Men sedan kom de gröna ögonen och ville ha ögonkontakt, vilket Seb inte kunde stå emot. Trots att ögonkontakten ibland var så jävla jobbig och tuff ville han ändå inte gå miste om ett tillfälle att få se de gröna ögonen. Inte allt för ofta i alla fall.
”Okej”, sa han och nickade. Fortfarande osäker. Fortfarande inte med en tillit som var helt hundra. Fast fan, Seb, skärp dig! Du ville att Elliot skulle lita på dig gällande Emma och nu får du lita på honom. Skärp. Dig.
”Jag litar på dig men...”, började han och bet sig i läppen. Förhoppningsvis hade Elijah inte stängt av sin musik. Ha, det hade ju varit stelt. ”...han är så jävla lång och... Jag vet inte.” Såklart var det annat än att Elijah var ’så jävla lång’, men det var andra känslor som Seb hade som han verkligen inte kunde sätta ord på.

Okej, det här var definitivt svartsjuka. Vilket ju Elliot kunde relatera till. Visste hur svårt det kunde vara att jaga bort tankarna. Men det var verkligen onödigt! Det fanns verkligen inte på kartan att göra något bakom den yngres rygg. Elijah var attraktiv, det gick inte att ljuga om, men Elliot hade Seb och ville inte ha någon annan. Aldrig någonsin. Sebastian var bättre än alla andra.
’Så jävla lång’. Det där fick nästan Elliot att skratta, men han lyckades hålla tillbaks det. Visst tyckte han om deras egna längdskillnad men det var definitivt inget som var anledning nog att byta partner för(nu var de ju tekniskt sätt inte ens tillsammans, men men).
”Det är förbjudet att ha relationer med varandra här. Jag vill och kommer aldrig närma mig honom på det sättet, men om det skulle ske så kommer vi tvingas byta rum och så. Han och jag är vänner, Seb. Bara bara vänner”.

Det var nog tur att Elliot lyckades hålla tillbaka sitt skratt. Annars hade nog Seb börjat rodna och det hade bara spätt på osäkerheten i honom.
”Jag vet att du aldrig skulle göra något sånt”, sa han efter att det blivit tyst. Trots att han intalade sig att Elliot alltid skulle vara trogen så var det fortfarande en relief att det i själva verket var förbjudet för Elliot och Elijah att göra något med varandra. Mentalt pustade Seb ut. Ingen fara, ingen fara. Det var bra. Elijah var inget hot. (Fast det var fortfarande störigt att han var så lång.)
”Men öh... Det är mat snart?” han ställde det som en fråga och väntade i princip på att Elliot skulle säga åt honom att det var dags att gå. Inte för att Seb ville gå, men när det väl var dags ville han inte ta initiativet själv.

Men blä, varför behövde det komma på tal? Elliot ville inte bli lämnad. Inte alls. Att besökare inte fick vara där dygnet runt var en dålig regel. Eller tja, kanske lite bra men just då kunde inte Elliot se någon som helst mening med besökstiderna. Att tvingas skiljas åt efter typ ingen tid alls? Nej. Lasagnen kunde vänta. Helst för evigt.
”Snälla stanna ett tag till”, svarade han tyst. Ja, det var bara minuter kvar tills de behövde skiljas åt, men han ville ta tillvara på varenda sekund. All tid var värdefull. Månader som behövde tas igen.

Elliots svar kändes ändå ganska bra. För Seb ville inte gå. Han ville aldrig gå. Aldrig någonsin. Men det var orealistiskt. Om bara några minuter skulle han bli tvungen att gå, vare sig han eller Elliot ville det eller ej. Det var så jäkla tragiskt egentligen. Och orättvist.
Men så var livet bara. Och det fanns ingenting annat att göra än att acceptera det.
”Jag stannar så länge jag kan”, försäkrade han den äldre om. Det var väl en självklarhet egentligen? Att han skulle stanna så länge han bara kunde, alltså.