Prs tippest & JustAFriend

Ännu en gång nickade Elliot. Även om det kanske var en självklarhet så kändes det bra att få det bekräftat. Fast sen blev det lite svårt. Vad skulle de göra de sista minutrarna, liksom? Vad fanns det att prata om? Det fick ju inte vara något som gav klump i magen och inte heller något som tog för lång tid. Samtidigt gick det ju inte att bara sitta och stirra på varandra. Eller gick och gick. Ögonkontakt var guld värd, men det kändes kanske inte som bästa sättet att ta vara på tiden. Så istället pressade Elliot mjukt sina läppar mot Sebastians. Kyssas, ja det var nog lagom ansträngande. Men ändå bra. Väldigt bra.
”Vågar du en hejdå-kyss i korridoren sen?”, mulade han.

Seb besvarade kyssen och lät båda sina händer vandra upp till den äldres kastanjebruna fågelbo. Att spendera de sista minuterna med att kyssas var verkligen ingenting han hade emot.
En hejdå-kyss i korridoren? Det lät väldigt mysigt. Och det skulle vara trevligt om Elijah fick se, bara för att markera, liksom. Samtidigt var det också lite läskigt. Visserligen var Seb typ ute, i alla fall i sin familj (dock ofrivilligt) och för Elliot. Och hans bror och ens vän. Han hade definitivt inte kommit ut för någon av sina egna vänner, men en hejdå-kyss i korridoren här? Det spelade väl ingen roll. Den enda han brydde sig om där var Elliot och han visste obviously redan att Seb var gay (eller bi?).
”Mm”, fick han fram tillsammans med en nickning innan han lutade sig framåt igen för att trycka sina läppar mot den äldres.

Okej, det kändes bra. Ett riktigt hejdå liksom. Att spendera den allra sista stunden skådespelandes kändes inte så värst bra.
Elliot besvarade kyssen och lät händerna hålla om den yngres kinder. Och det var väl typ så det fortsatte ett par minuter, tills dess att det gick att höra hur Elijah reste sig ur sängen på andra sidan bokhyllorna. Det kändes rätt så respektlöst att fortsätta hångla då liksom, så Elliot drog sig undan och lutade huvudet mot Sebastians axel istället. Uppenbarligen kunde inte Elliot se, men Elijah, utan hörlurar kom fram bakom bokhyllorna. Elliot hörde på stegen att han stannade till lite.
”Öh, det är middag typ nu. Kommer du?”, frågade han. Inte chockad men kanske inte heller helt bekväm med allt.
”Du kan gå i förväg, jag kommer snart”, svarade Elliot utan att vrida på huvudet. Som den lilla koala han var klängde han sig fast på Sebastian ett par sekunder även när dörren gått igen bakom rumskamraten. Ett par sekunder senare klev han dock ner på golvet istället. Snart skulle ju personal komma och knacka på och ja, det gick nog inte att dra ut på det hela mer.

Besvikelsen sköljde över den yngre när Elliot till slut drog sig undan och avbröt kyssandet. Uppenbarligen bara för att Elijah kom fram. Herregud, seriöst? Fine det där med att känna sig respektlös och grejer, men nu hade de ju bara minuter/ynka sekunder kvar med varandra! Det var dock ännu värre att bli grinig och gnälla på grund av det så Seb bet sig i tungan. Säg inget dumt, inget bittert, ingenting.
När Elijah gått och Elliot till slut ställde sig på golvet kändes allting plötsligt jättetomt. Seb var tvungen att gå. Liksom nu nu nu, right? Fan, vad det sög. Det sög ännu mer än vad han hade föreställt sig. Han satt kvar på sängen och blickade upp på Elliot som fortfarande hade hans vita tröja på sig.
”Jag vill verkligen inte gå”, mumlade han tyst.

”Inte jag heller”, svarade Elliot rätt tyst han med. Han ville ju inte heller att Sebastian skulle gå. Nej, aldrig. Och så ville han ju inte gå han heller. Sebastian över lasagne, alla dagar i veckan. Nej, det där var de helt klart överens om.
Elliot lyfte på täcket och drog fram sina kalsonger. Skulle han byta om? Jo, det kändes som en bra sak att göra. Kanske inte jättebekvämt mitt framför den yngre, men att gå till matsalen utan underkläder kändes sådär. Så Elliot drog snabbt av byxorna, på med kalsongerna och så på med byxorna igen. Därefter greppade han om Sebs händer och försökte få upp honom på fötter. Tja, om han inte redan stod upp det vill säga.
”Skriv till mig sen. Och efter maten får jag veta när jag får mina permissioner den här och början på nästa vecka”

Seb tittade bort när Elliot bytte om. Trots att de typ var tillsammans så kändes de inte riktigt okej att stirra. Sedan ställde han sig upp när Elliot försökte dra upp honom. Det var alltså dags. På riktigt, nu. Dags att gå. Något han verkligen inte ville göra. Aldrig någonsin.
”Okej”, svarade han. När var ens sen? Seb ville skriva så fort han var ute genom dörrarna, men det förstod även han att det var alldeles för på. Kanske skulle han vänta tills han kommit hem? Jo, men något sånt lät rimligt.
”Och så kan du fråga dina syskon om dem vill hänga med på nånting nästa vecka...”, mumlade han och blickade in i de gröna ögonen. Egentligen helt onödigt, för det var nog bättre att planera det senare, men det var något att säga bara för att fördröja det faktum att han behövde gå.

”Ja”, svarade Elliot. Det kändes som att varje sekund, varje blick, varje rörelse, bara var som tidsfördriv. Bra tidsfördriv, visserligen. Men ändå. De ville helt klart stanna hos varandra båda två. För alltid. Men Sebastian hade haft en poäng tidigare. Att det inte skulle bli så om Elliot inte åt den där lasagnen. Om han inte stannade tills han var redo att komma hem. Om han inte till 100% ville och försökte bli fri(sk).
Han ställde sig på tå och pressade läpparna mot den andres ett par utdragna sekunder innan han började gå mot dörren. Släppte dock bara en av Sebastians händer. Det var okej att hålla hand, va? Elliot tolkade det som så. Kyss i korridoren var väl ändå...mer?

Kyssen var underbar. Fast den gav ändå med sig en vemodig känsla. Varför varför varför var han tvungen att gå? Det fanns ingenting i världen som han kände sig mindre lockad till att göra.
Och handhållningen var definitivt också okej. Om de ändå skulle kyssas var handhållningen ingenting. Seb följde efter mot dörren. Men Elliot fick öppna dörren. Seb vägrade. Han ville verkligen inte gå och kunde inte ta initiativet till att lämna byggnaden. Var det töntigt? Jo, egentligen var det nog det. Men Seb kunde inte hjälpa det.

Även om Sebastian följde med utan några större protester, så kändes det som att Elliot nästan ville ha ut den yngre. Alltså, det ville han ju inte. Verkligen verkligen inte. Men när artonåringen tryckte ned dörrhandtaget kunde han inte undgå att hata sig själv lite extra. Som att det var hans eget fel att allt kändes så vemodigt. Vilket det väl i grund och botten också var men samtidigt inte. För det var egentligen inte rättvist alls att tänka så. Det var ju inte direkt så att han hade valt att hamna där han hamnat. Nåväl, kortfattat så stökade tankarna en hel del, men Elliot försökte att fokusera på den underbara känslan av Sebastians hand i sin, istället.
Efter att ha passerat x antal dörrar kom de två fram till entrén. Elijah stod och väntade, lutad mot väggen, utanför matsalsdörren längre bort i korridoren. Elliot vände sig mot Seb. Blickade upp i de mörka ögonen han var så förälskad i.
”Jag älskar dig”, sa han tyst, så att bara de två kunde höra. Inte personalen som gick förbi. Inte Elijah. Bara Seb och Elliot. Och kanske räknades det som överanvändning av orden, men då fick det vara så.
Därefter kupade han händerna runt den andres kinder och pressade läpparna mjukt mot den yngres tunna.

Det var nästan som att hjärtat tyngdes ner för varje steg de tog genom korridoren. Herregud, hur kunde han känna sig så tom utan Elliot? Det var ju långt ifrån hälsosamt. Att inte klara sig utan sin partner(-ish) var riktigt illa. Men vad skulle Seb göra åt det? Han kunde inte bara sluta vara så beroende av Elliot. Beroendet hade inte heller minskat av att de varit ifrån varandra så länge - då var det väl i princip omöjligt att bli fri från det?
Sedan var de där. Vid entrén. Seb såg Elijah en bit bort och kunde inte förhindra ett snett leende från att växa fram. Det var ändå satisfying att trycka upp det i hans ansikte. Inte för att han nödvändigtvis brydde sig, men ändå. Det kändes bra.
”Jag älskar dig mer”, mumlade han. Aningen högre än Elliot, men ändå oklart om någon annan än Elliot kunde höra. Han blickade in i de jäkla gröna ögonen, som han var så satans kär i. Han krökte på nacken för att enklare nå den äldres läppar, samtidigt som han slingrade armarna kring hans midja.
Inte redo att lämna. Så otroligt långt ifrån redo.