Prs tippest & JustAFriend

Ett ”nej, jag älskar dig mer”-krig kändes det inte läge för. Tidsbrist var vad de hade. Inget annat. Ellet jo, separationsångest, probably.
Elliot besvarade i alla fall kyssen, men blev efter ett par sekunder den första att dra sig undan. De behövde verkligen lämna varandra nu och helt bekväm med att stå sådär mitt i korridoren var han endå inte.
”Hejdå”, sa han tyst och höll tag i den yngres båda händer istället. Ville inte va den första att lämna.

Det där var inte rättvist. Det var inte rättvist av Elliot att säga hejdå och ändå hålla kvar Sebs händer. Det innebar ju att det var den yngre - inte den äldre - som skulle få dra sig undan först.
Fast nu fick Seb faktiskt skärpa sig. De skulle förmodligen inte vara ifrån varandra så länge ändå - ett tag utan den äldre var han ju tvungen att klara av, annars var deras förhållande nog inte så värst hälsosamt och bra för någon av dem.
”Vi måste skärpa oss”, mumlade han och avbröt inte ögonkontakten. ”Det ska inte vara såhär svårt att lämna varandra. Vi ses snart igen, okej?” Han krökte på nacken ännu en gång för att trycka läpparna mot den andres, men bara för en kort sekund. Han var faktiskt tvungen att gå. Ta sig i kragen.
”Hejdå”, avslutade han med till slut innan han släppte Elliots händer och öppnade dörren för att gå ut.

Elliot stod kvar ett par sekunder och blickade efter den Sebastian, innan han blev tvungen att slita blicken från dörren och styra stegen i Elijah riktning istället. Stegen var tunga och Elliot kände sig sorgsen och ensam. Och fånig. För det här borde de ju klara av, herregud. Att vara ifrån varandra ibland var hälsosamt. Fast två månader var på tok för mycket och det var faktiskt inte mer än rätt att försöka ta igen det.
”Så det där är han, huh?”, frågade Elijah och puttade Elliot kamratligt i sidan. De fortsatte in mot matsalen.
”Mm”, svarade den grönögde med blicken ner i golvet.
”Jag förstod det så fort jag kom in i rummet”, fortsatte den längre och och blickade ner på Elliot som motvilligt gick med på ögonkontakt.
”Vadå då?”. Elliot satte sig ner vid sin plats. Ja, det fanns bestämda platser.
”Det luktade kuk”, svarade Elijah med ett retsamt leende innan han gick bort till sin plats. Och där blev Elliot lämnad med en svag rodnad och en längtan efter den yngre som var orimligt stark.

Som tur var låg Sebs skateboard kvar där utanför entrédörren. Det var en orimligt stor portion tur. Vad var oddsen för att ingen jävel skulle plocka med sig den? Hm, hur som helst rullade han hemåt.

------

Några dagar senare hade Elliot fått permission. Och trots att Seb hade haft planer med att gå på museum och sånt fick han hålla sig med det. Den första permissionen var till för att äta födelsedagstårta. Eller tja, en ganska försenad en. Men det spelade ingen roll, för en tårta skulle det bli. Först hade Seb tänkt gå till det konditoriet som brukade göra hans egen födelsedagstårta, men hade i sista sekund ändrat sig. Kom det inte mer ifrån hjärtat om han bakade tårtan själv?
Sagt och gjort. Samma dag som Elliot hade permission stod Seb i familjen Boyds kök med ett förkläde på sig. Hade han haft det på sig förut? Kändes inte som det. Köket var inte ett jättebekant ställe för Seb. Hur som helst stod han lutad över mobilen där han hade tagit fram ett recept. Chokladtårta, det gillade väl Elliot? Seb hade ingen aning, men han antog att alla gillade choklad, så chokladtårta fick det bli.
När han börjat plocka fram ingredienser, skålar och allt som behövdes för ett gammalt hederligt bak, kom självklart ingen mindre än Brandon in i köket. En Brandon som av att döma av outfiten (ingen tröja och träningsshorts) nyss varit nere i familjens gym. Eller kanske på väg ner. Äh, det spelade ingen roll. Seb brydde sig inte om den idioten.
"Vad gör du?" frågade hans storebror förvirrat och tittade på Seb med förklädet på och ett mjölpaket i händerna. Seb tittade kallt på honom (vilket är förövrigt det enda sättet han tittat på Brandon sedan han listat ut att det var den jäveln som berättat om hans sexuella läggning för deras föräldrar) men bjöd inte med ett svar. Ignorera, ignorera, ignorera. Precis som alltid, den senaste tiden.
"Men ditt lilla fuckface", muttrade Brandon irriterat. Han förstod verkligen inte varför hans lillebror börjat ignorera honom - och fan vad det började gå honom på nerverna. "Ska du baka?" Fortfarande inget svar från Sebs sida. Istället för att invänta ett svar som aldrig skulle komma drog Brandon till sig ett förkläde och ställde sig bredvid sin lillebror.
"Jag vill också baka."

Och precis så blev det. Seb hade liksom alldeles för lite muskler för att ens ha en chans att putta bort sin storebror, så Brandon fick hjälpa till. Eller hjälpa och hjälpa - precis som Seb hade han aldrig bakat förut. Toppen. Två inkompetenta killar i ett kök! Kunde det bli bättre? Nej, men det kunde bli sämre. Särskilt då den ena var fly förbannad på den andre. (Fast ärligt talat hade det börjat lugna ner sig en aning. Det var så jäkla jobbigt att vara arg på någon som man ändå var tvungen att titta på varje dag.)
"MEN DU SKA JU SMÄLTA SMÖRET", röt Seb efter ett tag då han vänt sig om och fått syn på Brandon som försökte vända ner det hårdaste blocket smör någonsin i en bunke med mjöl.
"Oj ursäkta mig herr köksmästare", svarade Brandon obrytt och fortsatte med sitt mission impossible. "Visste inte att du hade bakat så många gånger att du kan ge andra människor tips och tricks helt plötsligt."
Det där fick Seb att tappa det. Om hans bror nu ändå tvunget skulle vara med och hjälpa till så kunde han väl ändå a) läsa receptet från början, eller b) lyssna på Seb som säger vad det står i receptet? Nej, den där arrogansen klarade han inte av. Inte när de skulle göra en jävla tårta till Elliot. (Vilket Brandon dock inte hade en aning om.) Seb tog träsleven han redan hade i handen och drämde i ryggen på Brandon. Vilket förmodligen skulle göra mer ont om Brandon inte varit ett muskelberg (överdriv lite till tack), men det gjorde definitivt skada då han släppte sin slev och skålen och tog sig för ryggen.
"Men vad fan gör du?!" röt han och vände sig om mot Seb. Seb som insåg att hans storebror faktiskt kunde se jävligt läskig ut ibland. Särskilt läskig i precis den stunden.
Oj då. Seb vågade inte ens svara och kutade bara iväg. Först bort till matsalen som var i anslutning till köket. Tänkte sedan springa iväg till vardagsrummet men hastigheten hade inte riktigt funnits med honom då Brandon redan var ikapp. Den längre brodern hade sin skål i handen med mjöl och ett hårt block smör. Oh no. Seb blev inträngd i ett hörn.
Varför hade han varit så dum? Om det fortsatte såhär skulle det inte bli någon tårta alls.
Varken Brandon eller Seb sa något innan Brandon öste ut skålens innehåll över sin lillebror. Tog smöret och pressade det allt han kunde i handen innan han smetade in det i Sebs ansikte.

Och precis där plingade ringklockan. När Seb stod där med vitt hår och smörigt ansikte, och Brandon med ett ilsket rött märke på ryggen.
Jäklar vilken timing Elliot hade. (Om det nu var han som kommit, men eftersom ingen av de väntade på något annat besök antog Seb att det var Elliot. Vilket Brandon dock inte kunde misstänka.)
Det var väl bara att gå och öppna dörren. Seb sa att han skulle gå och göra det men Brandon, irriterande som han var, sa att nej, det skulle han göra. Det slutade med att det var båda bröderna som öppnade dörren och förmodligen fick syn på Elliot.

Middagen gick...okej. Allt kom i magen trots en del tårar hos artonåringen. Men Seb och han hade ju en deal. Så Elliot kämpade sig igenom sin bit lasagne innan det var dags för vila. Strax därefter blev han inkallad i ett litet rum, där en behandlare berättade vilka tider han fått permission. Tre gånger de komma de sju dagarna. Det var ju verkligen ett framsteg omen tänkte på att söndagen varit den första på två månader. Trots det lilla bakfallet så fick Elliot lite mer frihet, något som både kändes bra och skrämmande. Hur det nu än var så meddelade han Sebastian tiderna direkt...

~~~~~~

...och tre dagar senare var han påväg hem till familjen Boyd. Syskonen hade han hälsat på innan. Ja, även om de var på sjukhuset rätt ofta så kändes det bra att träffa dem ”hemma”(tydligen tyckte inte Eric att det var nödvändigt för Elliot att veta vad fan som försiggick i deras familj. Vart var mamman? Varför nytt hus? Fosterfamilj? Det började definitivt gå Elliot på nerverna men han försökte stilla tankarna ett tag till åtminstone). Det nya huset låg ju rätt nära Sebastians, så Elliot var där kort efter att han börjat gå. Öppnade grinden, gick in, stängde. Stod framför dörren ett par sekunder innan han vågade ringa på klockan. Tänk om någon annan var hemma? Läskigt. Och stelt. Men att ta fönstervägen var inte ett alternativ, inte i det skick han befann sig i just då i alla fall. Elliot blickade ner på sina svarta jeans och jacka. Den vinröda halsduken var virad runt halsen, som alltid, och ryggsäcken satt även den på sin plats.
Synen han möttes av efter att ha ringt på klockan och dörren öppnats var definitivt oväntad. Elliot blickade från Sebastian, till Brandon, till Seb. Fann inga ord. Han bara stod där med munnen lätt öppen. Öh, va?

Det var mycket riktigt Elliot som stod där utanför. En mycket förvånad Elliot, och det med all rätt. Om Sebastian hade varit Elliot hade han kutat därifrån så snabbt han bara kunde, men nu var det väl tur att Elliot var Elliot och stannade kvar.
"Men hej!" hälsade Brandon med ett tillgjort leende på läpparna. På insidan kokade han förmodligen fortfarande av ilska. Seb däremot, stod fortfarande kvar stum och stirrade på Elliot. Smöret i ansiktet och mjölet i håret... Plus ett förkläde som fick hans bror att se naken ut. Jo men trevlig permission för den äldre. Underbar. Bra jobbat Seb.
"Bara kom in", fortsatte den äldsta och steg ur vägen. Förmodligen steg Elliot in och Brandon stängde dörren bakom honom.
"Vi försökte baka", hasplade Seb fram så fort stumheten släppt. Sedan vände han blicken från den chockslagna Elliot till sin storebror. "Men det gick inte så bra så nu får någon åka och köpa en tårta istället."
Brandon vände blicken från Elliot till sin lillebror. En tårta? Hade de bakat en tårta? Hm, intressant. Hur som helst ryckte han bara på axlarna och accepterade det. Trots ilskan på sin misshandlande lillebror ville han inte uppträda som en douche inför hans pojkvän/vän. Dessutom var tårta riktigt gott och en sådan ville han inte gå miste om.
"Lugna dig", sa han, fortfarande med det tillgjorda leendet på läpparna samtidigt som han drog handen genom Sebs fluffiga hår för att ta bort en del av mjölet. "Får jag ta på mig en tröja först kanske?" fortsatte han samtidigt som han drog tillbaks handen och drog av förklädet. Där under avslöjades några oerhört omänskligt definierade och gyllenbruna magmuskler. De där magmusklerna som Seb siktade på men som han aldrig skulle uppnå.
"Jättegärna", svarade Seb och tittade menande på sin bror, vilket fick honom att räcka över förklädet till honom innan han gick iväg och stegade upp för marmortrappan. Seb väntade tills han inte kunde höra stegen längre innan han återigen tittade på Elliot och klämde fram ett leende.
"Hej", hälsade han tillslut och gav den äldre en varm kram.

”Öh, hej”, hälsade Elliot tillbaks. Nej, att bara stå där och stirra skulle ju bli konstigt. Hela scenariot tog en stund att ta in bara. Allt mjöl och...ja, uppenbarligen var inte Sebastian ensam hemma. Även om nog de båda två hellre ville vara ensamma så kände sig Elliot i alla fall inte ovälkommen. Brandon verkade vara okej med det. Vad det nu var han visste. Lite oklart var det allt. Hur det nu än var så klev Elliot in genom dörren och började knyta upp skorna. Trampade av dem. Baka? Umm, inte för att den grönögde heller var så speciellt rutinerad när det kom till bakning, men...nej. Bara nej. Och tårta? Till Elliot? Fanns en risk att det var så. Eller risk och risk, det var liksom bara de vanliga ”vill inte va till besvär”-tankarna. Han lindade av halsduken och tog av jackan medans bröderna Boyd demonstrerade syskonkärlek. Blickade ner på sina ben. Svarta jeans, röd tröja. Kände sig enorm. Allt som vanligt, alltså.
”Hej”, hälsade Elliot igen. Bara till Sebastian den här gången. Han besvarade kramen, inte så länge och nära som vanligt, dock. Mjölet var väl okej. Det gick ju liksom att borsta bort. Smöret däremot...det var det ju kladdigt. Och över hela den yngres ansikte. Och sen så var Elliot också rädd för det. Ja, hur vrickat det än var. Ibland lyckades hjärnspökena övertala honom att fett och så kunde ta sig in genom huden.
”Du måste tvätta ansiktet”, påpekade han med ett leende. Lämnade en puss på en osmörig nästipp. Sedan tog han tag i en av den yngres händer. Bara för att, liksom. Närhet. Och till något handfat hittade han ju inte och tänkte han gå med på att lämna Sebastian en endaste liten sekund? Nej. Svaret på den frågan var ett tydligt nej.

Nej, den där kramen blev mycket kortare och inte alls så varm som Seb tänkt sig. Han hade lite glömt av det kladdiga smöret i ansiktet och inte riktigt tänkt sig för. Nåväl. Han fick i alla fall en puss och ett leende. Och en handhållning. Tvätta ansiktet? Jodå. Det behövde han nog göra. Tro det eller ej så gillade faktiskt Seb inte att vara helt kladdig i ansiktet. På det sättet var han väl ganska normal.
"Gillar du inte smör-looken?" frågade han sarkastiskt, men inväntade ingen respons innan han drog med Elliot in i köket. Köket, som var stort och vitt med marmor- och koppardetaljer här och var. Köket, som vid detta tillfället var... En röra. En kakaoburk som trillat omkull och pudrat ner både bänken och golvet. Ett smörpaket som Brandon fullständigt misshandlat då han tänkt sig få loss en bit smör utan kniv, och mjöl. Mjöl. Överallt. Som tur var gillade Monica Boyd färgen vit så mjölet smälte ändå in. Typ. Lite.
Seb gjorde en mental notis om att ringa någon städfirma eller något som kunde komma dit och städa innan föräldrarna kom hem från jobbet (vilket var jäkligt orealistiskt) innan han gick fram till handfatet, släppte Elliots hand och började skvätta vatten i ansiktet för att ta bort det där jäkla smöret.

”Herregud, Seb”, mumlade Elliot när han såg bakkaoset. Köket matchade röran i det yngres ansikte. Eller ja, det var ju inte ansiktet det var fel på. Verkligen inte. Men smöret och mjölet som var kletat där, ja det fanns i köket. Överallt. Golv, väggar. Nästan imponerande hur två pojkar(eller unga män, välj själv) kunde åstadkomma det där utan att få ihop något ens i stil med en tårta?
Att bara skvätta vatten i ansiktet skulle inte hjälpa. Mot mjöl? Kanske. Men absolut inte mot smöret. Elliot tog en klick diskmedel i ena handflatan.
”Blunda”, sa han och började gnugga in diskmedlet på Sebastians kind. Kanske framstod det som att Elliot såg den yngre som ett litet, litet barn, vilket inte stämde. Dock fick han väl skylla sig lite själv om han inte lärt sig att vatten inte löste fett.

Seb, som böjt sig över diskhon, sträckte på sig och vände sig mot Elliot. Han hade inte en aning om att vatten inte skulle fungera för att lösa upp smöret. Kemi var inte riktigt hans grej. Eller var det där ens kemi? Hm... Hur som helst slöt han ögonen när Elliot bad honom och kände hur han gnuggade in diskmedlet på kinden. Mycket riktigt kände han sig som ett litet barn, vilket inte var jätteuppskattat. Men sen var det ganska mysigt med Elliots hand mot den solbrända kinden och då var det dumt att egentligen klaga.
"Den mesta röran är Brandons fel, jag svär", sa han fortfarande med slutna ögon. "Fan vad arg mamma och pappa kommer bli om dem får se det här. Det är liksom mycket värre än att använda skor inomhus, fattar du hur illa det är då? Jag måste verkligen ringa någon som kan städa upp det här snabbt." Seb var högst omedveten om att han förmodligen lät så jäkla bortskämd just då. Måste ringa någon som städar upp? De flesta skulle bara ta sig i kragen och städa själva; men sen var Seb inte uppfostrad på det viset heller, så who could blame him?