Prs tippest & JustAFriend

Elliot gnuggade nogsamt in den yngres ansikte med diskmedlet. Lät honom prata till punkt innan han satte på kranen och sköljde av med vatten.
”Du kan inte ringa någon som får städa upp, Sebastian. Det måste du kunna göra själv. Vi får hjälpas åt”, svarade Elliot bestämt. Inte argt på något sätt, men lite uppfostran behövde trots allt den yngre. Fast på Elliots milda, mjuka sätt. Han räckte över en kökshandduk för den andre att torka av sig på.
”Om du springer upp och byter till en ren tröja, så kan jag torka av här sålänge. Vart har ni dammsugaren?”.

Elliot lät typ som Sebs mamma. Eller nej, för rösten var lite för mjuk. Kanske mer farmor? Eller mormor? Inte för att de någonsin sagt åt honom att städa (mer än att torka av bordet efter frukosten) men tonfallet var mer accurate. Han tog emot kökshandduken och torkade av ansiktet innan han kunde slå upp de mörka ögonen helt och hållet.
"Men vi ska ju äta tårta", gnällde han i ren protest samtidigt som han tittade ner på sin svarta tröja efter att han tagit av sig förklädet. Jo, mjölet hade satt sig på den också. "Och jag vet inte ens var vi har dammsugaren. Eller andra sånna städgrejer."

Herregud. I en kort sekund ifrågasatte Elliot varför han ens försökte. Varför han var med den yngre. Dock för att, kort kort därefter, blicka in i de mörka ögonen och inte förstå hur han ens kunnat tänka så. Sebastian var underbar. Men bortskämd. Ja, det gick inte att komma undan. Det i sig var väl inte hans fel, men Elliot kunde inte undgå att bli frustrerad. Tog inte åt sig personligt, men här fanns det verkligen förbättringspotential. Elliot blickade menade på den yngre.
”Nu låter du jävligt bortskämd. Bara...”. Han placerade händerna på vardera av den yngres axlar. ”...gå upp och byt om så letar jag runt lite sålänge, hm?”. Samma tonläge. Mjukt, men ändå bestämt.

Elliot skulle alltså inte ge sig så enkelt, hm? Inte Seb heller. Alltså jo, han skulle förmodligen ge sig bara så att det inte skulle bli dålig stämning mellan dem igen, men han var verkligen inte sugen på att städa. Han visste inte ens hur man gjorde. Och sen ville han inte att Elliot skulle göra något som att städa på sin permission. Det var väl ändå rimligt? Att vilja ta vara på tiden med lite roliga saker?
"Det är jättefint att du vill städa Elliot", började Seb och blickade in i de gröna ögonen. Kände sig nästan lite uppstudsig, typ som att han stod emot mamma eller någon lärare. Hm. "...och jag skulle jättegärna låta dig städa om det var hemma hos dig. Men nu är vi hemma hos mig och du får inte städa."

Det där var väl ändå inte rimligt på något sätt? Eller tja, inte mycket i alla fall. Fine att det var Sebastian som bodde där, men vad fanns det för poäng med det där? Att städa hade ju bara varit att gjort de två bröderna en tjänst. Elliots pedantiska sida fick det svårt. Ugh. Sen att det där förbudet stämde överens med det han fått från sjukhuset ville han inte låtsas om. Han fick ju inte stå så mycket och uppenbarligen inte träna eller anstränga sig mycket. Städning fanns helt klart med på listan.
”Om det ser ut såhär när din mamma kommer hem, kanske jag aldrig får komma hit mer. Kan vi inte bara dammsuga och torka av bänkarna, snälla?”. Ögonkontakten fortsatte. I det tidigare hemmet var det ju aldrig städat och fint så egentligen var det kanske konstigt att Elliot fingrar kliade såpass mycket som de gjorde. Kanske var det för att den gigantiska köket ändå hade potential att bli rent? Eller då hade Elliots hjärna bara konstaterat att det andra var en soptipp.

Seb rynkade bara pannan. Varför skulle hans mamma inte tillåta Elliot att komma dit fler gånger? Det var bara orimligt. Till och med för att vara Monica Boyd. Dessutom skulle Seb dragit in Elliot i huset ändå, så det skulle inte ens spela någon roll. Dock hann han inte mer än att öppna dörren innan Brandon, som klampade ner för trappan, öppnade käften.
"Jag kör nu", meddelade han, men stannade inte upp för att kika in i köket. Istället gick han bara vidare till hallen och trampade på sig skorna. "Och Seb, ring någon som städar upp i köket och matsalen. Stanizlaw brukar kunna komma snabbt, tror mamma har skrivit upp deras nummer i den svarta kalendern." Och så försvann han ut i vinterkylan.
Seb, som vänt blicken ifrån Elliot tittade nu menande tillbaka in i de gröna ögonen. Med en blick som sa typ "I told you so", för att visa att det var så det fungerade i familjen Boyds hus.
"Vi ska inte slösa bort din permission på att städa", sa han, fortfarande med den menande blicken. "Jag vägrar. Så vill du följa med mig upp och byta tröja?"

’Jag kör nu’ innebar att Brandon skulle iväg och köpa tårta, right? Jo. Och med största sannolikhet var det på grund utav Elliot. Återigen gjorde skuldkänslorna entre. Suck.
Så de skulle ringa städfirma trots allt? Nej, det kändes inte rätt på något sätt men det bar väl bara att acceptera. Det verkade inte vara läge att bråka om det. Och visst hade Sebastian en poäng. Att det inte var jättebra eller roligt att spendera permissionen oå städning. Men ändå.
”Mm”, mumlade Elliot till svar. Tydligt missnöjd.

"Kom igeeeen", gnällde Seb som svar till Elliots missnöjdhet. Han placerade händerna på den äldres kinder och, med hjälp av pekfingrarna, drog han upp mungiporna till ett litet leende. Eller tja, ett ganska bisarrt leende. Men... Mungiporna uppåt i alla fall, och det var väl alltid något?
"Inga sura miner idag, snälla?" tillade han sedan och blickade in i de gröna ögonen med bedjande blick. Inte för att det var Elliot som bidrog med de flesta sura miner i deras relation, men öh, ja, Seb var väl inte sådär jättelogisk. Han drog tillbaka sina händer och fattade tag om en av Elliots innan han drog ut honom ur det stökiga köket. Släppte handen för en kort sekund då han gick in i vardagsrummet för att kika i den svarta kalendern, och Brandon hade haft rätt; numret till städfirman stod där. Han drog upp mobilen för att knäppa en bild så han kunde ringa dit senare. Sedan lämnade han vardagsrummet igen, och om allting gått som Seb tänkt sig, stod Elliot fortfarande där utanför och väntade på honom. I sådana fall tog Seb hans hand ännu en gång och drog med honom upp för trappan.

Elliot blängde kort på Sebastian innan han blev ivägdragen ut ur köket. Även om han egentligen fortfarande tyckte illa om sätter bröderna Boyd hanterade röran, så tog han sig samman. Han hade ju liksom förlorat den diskussionen. Hade inte direkt någon rätt att komma och bestämma i någon annans hem, även om han just då gärna velat det.
När den yngre släppte greppet om Elliot hand, blev den äldre stående kvar. Det var kanske lite bra att samla sig. Nu lät det kanske som att han blivit riktigt upprörd, vilket inte stämde. Men han fick några sekunder på sig att komma överens med sig själv om att släppa det där. För stunden åtminstone. Ingen mening med att förstöra den lilla stund som de hade tillsammans. Så när Sebastian kom tillbaks och återupprättade handhållningen stod Elliot där utanför och hängde därefter med upp. Fortfarande tyst, men inte lika tydligt missnöjd.

Snart var de inne i Sebs sovrum. Som vanligt var det prydligt städat (skulle Elliot strypa Seb om han berättade att det var en städfirma som varit och städat hela huset i helgen?) och fönstret stod på glänt, vilket dock inte var meningen. Han hade råkat glömma bort att stänga det efter att han suttit där i fönsterkarmen och tagit en morgoncigg. Den kyliga utomhusluften hade alltså haft flera timmar på sig att ta över hela rummet - vilket var anledningen till att Seb nästintill rusade fram till fönstret för att stänga till och sedan höja temperaturen på elementet. Nej, trots att hans täckte var tjockt skulle det ändå bli omöjligt att somna under kvällen om han inte gjorde något åt den isande temperaturen i rummet.
"Um... Hur mår du?" frågade han sedan då han vänt sig om och återigen fäste blicken på den äldre.