Prs tippest & JustAFriend

Sebastians rum var kallt. Riktigt kallt. För någon som Elliot, som frös i vanliga fall, var det inte så värst mysigt. Dock det var ju fortfarande just Sebastians rum och den yngre stängde ju fönstret, så vad mer kunde en begära?
’Hur mår du?’. Ja, det var kanske en bra fråga. Men utan något klart svar. Sonden var fortfarande i. Måltiderna var tunga. Men samtidigt var ju deras förhållande hyfsat stabilt och någon längtan till broar och rakblad fanns inte där. Livet var som en berg- och dalbana.
”Jag mår okej”, svarade Elliot och närmade sig Sebastian. Ja, okej var en bra sammanfattning. Visste att han borde sätta sig, men stod kvar. De skulle väl ändå ner och en stund. Lika bra att passa på.

Okej. Okej var inte bra men det var bättre än dåligt. Okej. Det var väl inte konstigt egentligen att Elliot mådde okej. Elliot kändes som en ganska okej kille. Som sa okej trots att det inte var okej.
”Varför bara okej?” frågade han och gick bort mot garderoben. Missade helt det faktum att den äldre börjat närma sig honom och kanske ville ha lite närhet. Men de hade ju gått upp för att byta tröja, så det var väl inte konstigt att han gick bort till garderoben?
Hur son helst öppnade han den ena garderobsdörren innan han drog ut en vit hoodie. Drog av sig sin mjöliga tröja och ersatte den snabbt med sagda hoodie innan han stängde igen dörren och vände sig om igen.

Nähä, ingen närhet. Nu trodde inte Elliot att det hade varit meningen att verka kall eller så, men lite bortvald kände han sig ändå. De gick ju upp främst för ett tröjbyte så det var ju verkligen inte konstigt att garderoben var prio ett, men ja...
Elliot vände sig istället om och blickade bort mot den yngre. Försökte besvara den minst lika krångliga frågan och helst med ett hyfsat enkelt svar. Eller ett svar på en bra nivå liksom. Inte för ytligt men inte heller något djupdyk. Det var en svår balans. Förtroendet fanns kanske inte heller där fullständigt med tanke på hur många gånger Elliot ljugit om sitt mående tidigare.
”Nej, men det skiftar ju rätt rejält från dag till dag, timme till timme liksom. Och allt är liksom så dubbelt hela tiden”, svarade han osäkert och fäste blicken på sina fötter. Hade de också växt? Benen var i alla fall gigantiska i Elliots ögon.

Seb nickade förstående. Det lät rimligt. För en gångs skull kunde han verkligen förstå vad Elliot menade - vilket inte var jättevanligt när han pratade om sitt mående. Att den äldre anpassat sitt svar och skalat av det en del hade Seb ingen aning om. Det misstänkte han inte överhuvudtaget.
”Okej”, mumlade han efter att ha gått fram till Elliot igen. Slingrade armarna runt honom och drog in i en kram. En kram som förhoppningsvis skulle vara längre än den tidigare. Mycket, mycket längre.
Åh, var det ens rimligt att han saknat Elliot så otroligt mycket? Det hade ju faktiskt inte varit så länge sedan de träffats senast.

Det var rätt skönt att inte få en massa följdfrågor. Sebastian tycktes förstå någorlunda. Att det var ostabilt hade den yngre med största sannolikhet förstått under månaderna (typ) tillsammans.
Kramen höll i sig länge. Mycket längre än den nere i hallen. Inger smör, inget mjöl. Bara värme och kärlek. Och lite röklukt, tyvärr.
Efter ett tag drog Elliot sig dock undan. Han hade något att berätta. Något som troligtvis skulle förstöra stämningen, men som den andre hade rätt att veta.
”Jag...”, började han och blickade in i de mörka ögonen. ”...jag vet vem som berättade om oss för dina föräldrar”.

Tystnaden som spred sig i och tog över rummet då de stod där, med armarna runt varandra, var okej. Mer än okej. Rofylld, på något vis. Bara att få känna Elliots doft, Elliots kropp mot sin egen, helt utan distraktioner, det var fantastiskt.
Men allt gott har ett slut och Elliot drog sig undan tillslut. Fångade direkt Sebs ögonkontakt. Skiftade stämningen, eller var det bara som han inbillade sig?
Så fort Elliot öppnade munnen kunde han konstatera att ja, stämningen hade förändrats. Ingen inbillning där inte.
”Men det vet jag ju också?” sa han frågande, fortfarande helt säker på att det hade varit Brandon.

Stämningen hade definitivt skiftat. Inte så att det störde dock. Den blev inte sådär jobbigt tung. Så uppfattade i alla fall Elliot det hela.
Han blickade förvirrat tillbaks på Sebastian. Va? Hur visste han det? Själv hade Lucas, som var den skyldige, berättat för Elliot bara ett par dagar tidigare. Och såvitt artonåringen visste hade de andra två inte någon kontakt med varandra? Nej, och dessutom hade inte Lucas verkat förstå att han gjort fel. Tydligen hade han kommit och knackat på hemma hos familjen Boyd, dagen efter att Elliot kollapsat. Han hade undrat om Elliot, Sebastians pojkvän, var där. Varpå Mrs Boyd svarat att han inte var och så hade det liksom inte varit mycket mer än så. När det hade kommit på tal mellan de två pojkarna, där under måndagen, hade Elliot dock gjort det klart att Lucas gjort väldigt, väldigt fel.
”När fick du reda på det? Har han bett om ursäkt? Via sms?”

Seb rynkade pannan och tittade förvirrat på Elliot. Vad fan menade han? Varför skulle Brandon be om ursäkt via sms? Nej, det där gick inte ihop.
”Nej, han har inte bett om ursäkt”, började han långsamt och blickade förvirrat in i de gröna ögonen. Försökte Elliot berätta att det inte alls var Brandon? Men vem fan skulle det varit då? Vem fan ville fucka upp Sebs liv? Vilka fler visste ens om hans sexuella läggning?! ”Och varför skulle han gjort det via sms? Fine att han gjort jävligt fel, men Brandon är inte feg och isåfall skulle han bett om ursäkt face to face.”

Brandon? Nej, det var ju Lucas. Åh, då var det ju inte konstigt att förvirringen osade. De pratade om olika personer. Betydde det här att Sebastian gått och varit arg på Brandon i onödan? Eller hade Elliot bara trott att det var så den yngre reagerat, men egentligen var han lugn med det? Typ som kyssen i korridoren. Nyfunnet mod. Elliot var tyst någon sekund och redde ut det hela för sig själv.
”Det var Lucas som berättade. Han hade varit och frågat efter mig här och din mamma öppnade och...ja”. Han bet sig i kinden. Vad skulle hända nu? Skulle Sebastian bli arg på Elliot? Eller...nej, bara på den dör lilla stunden eskalerade övertänkandet rejält.

Han bara stirrade på Elliot. Det hade alltså inte varit Brandon. Seb hade varit arg på Brandon, ignorerat sin storebror, helt i onödan. Bestraffat honom för något han inte ens gjort.
Lucas? Varför i helvete hade han gått hem till Seb för? Om han varit så jävla desperat kunde han i alla fall skrivit till Seb på instagram istället för att söka upp hans fucking adress och förstöra allting. Fan. Fan fan fan. Och hur länge hade Elliot vetat om det?
Det enda han kunde förmå sig att göra de första sekunderna var att skaka på huvudet. Det där kunde faktiskt inte varit sant. Han hade inte ignorerat sin bror i flera månader för någonting han inte ens hade gjort. Fan, han hade inte haft någon som helst anledning att vara arg på Brandon.
Seb backade undan från Elliot. Satte sig ner på den bäddade sängen och begravde ansiktet i händerna.
”Hur länge har du vetat om att det var han?” frågade han tyst. Lugnt, lugnt. Men på insidan var allting ett jävla kaos.