~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Briañna - Palatset i Norr:
Hennes fötter klampar mot golvet, den ena skon faller av efter ett tag då snörningen gått upp. Hon lämnar den mitt i hallen i hennes sprint mot Leeas boning. Bakom henne ekar tyngre fotsteg och vetskapen om att Rok är där, tätt bakom henne, ingjuter känslan av lugn och stabilitet. Varför kan hon i den stunden inte förklara och inte heller har hon tid att fundera på det. Måste till Leea… tänker hon med lungorna kämpar efter luft, benen känns tunga och hennes bröstkorg stretar emot det dunkande hjärtat innanför revbenen.
“Bri!” Roks röst genomsyrar henne men får henne inte att sakta av, inte förens hon ser bokhyllan som döljer ingången. Hon slänger sig mot den och med en suck öppnas den tungt och knarrande.
“Rok! Skynda!” ropar hon ut och slänger sig in i den dunkla korridoren. Efter henne, ett par meter bort skymtar hon gestalten som är Rok men han hinner inte in innan dörren stängs. Briañna väntar på honom, men han kommer inte. Det hörs ett bankande på dörren och någon försöker använda våld för att få upp den.

Ett skratt ekar bakom henne, Briañna snurrar runt.
“Leea!”
“Hmhmhmh.” skrattar hon med kalla ögon och ett rävliknande leende, “ingen kan komma in om de inte tidigare fått en inbjudan eller tillåts utav mig på annat sätt att beträda mitt hem.” Briañna rynkar ögonbrynen men skakar huvudet så det krulliga håret flänger från sida till sida. Hon har inte tid.
“Leea! Jag måste tala med Erik! NU!” vrålar hon och Leea blir allvarlig i samma sekund som deras ögon möts. Hon nickar och i flytande sprint försvinner hon ner längs med korridoren. Briañna kutar efter.
“Skynda.” säger Leea och stänger dörren bakom Briañna när hon tagit sig fram.
“Berätta.” befallde Leea men Briañna skakar flåsande på huvudet,
“Ingen tid, koppla mig till Erik.” frustar hon fram och hennes röst är befallande - på ett sätt den aldrig tidigare varit. Leea nickar stelt och ovilligt och börjar med förberedningarna inför ett själasamtal medan Briañna lägger sig på sängen för att återfå en del av styrkan hon förlorat under ridningen och springandet. Hon måste vara stark och lugn inför samtalet. Hon drar några djupa andetag och sluter ögonen.


Erik -Festen i Öst:
Deras tatueringar lyser upp. Deras märken på tillhörighet. Deras stolthet - Letoyanernas stolthet. Erik sänker sin flöjt, Wilheim sin gitarr och Freja slutar nynna. Hela världen tycks falla in i tystnad och långsamt faller de in i samklang med stampningar i marken, klappningar av händer och händerna mot låren blandat med fingerknäppningar. ( https://www.youtube.com/watch?v=V-Rj1GS9anA ) Det hela måste te sig makabert från utsidan men det som pågick just i den stunden var återförenandet av mista band. En själalänkning mellan dem tre. Något som var en utav Norrs styrkor, att känna varandra genom mer än bara närhet. Detta var en närhet som inte ens de mest intima paren kunde uppnå. En hemlighet som i tusentals år delats bland det man kunde kalla adeln av Norr. Deras andning saktar ner, hjärtanen slår i takt och deras kroppar hamnar i full synkronisering. Wilheim inträder i ett hummande, Freja börjar nynna och innan Erik vet ordet av det har han fallit in i djup sång.
“Ravn flyg i himmelhjul, i skogen gjestar gamal Tul. Algir! Stien kovnar, togna talar. Algir…”
( “Korpen flyger i himlahjulet, i skogen lever de vise Tul. Algir! Spåren försvinner, tungan talar. Algir…” ) sjunger Erik om och om i en fängslande mörk röst. Han känner något, något han inte på år har upplevt. Den där tillhörigheten som han tydligen, omedvetet, saknat.

“Ravn flyg i himmelhjul, i skogen gjestar gamal Tul. Algir! Stien kovnar, togna talar. Algir…” Freja stämmer in med en låg kvinnostämma i bakgrunden och det känns som om Erik är hemma. Känslan är underlig och malplacerad. Onaturlig i Öst men likaväl flyter den genom honom som en svallvåg i de mest förrädiska haven. Känslan blir kraftigare och han känner inte något annat för tillfället, hör inget annat. Att deras sång följs upp utav matchande trumslag och stränginstrument tar honom ett tag att förstå och när han väl hör det så slocknar deras sammanlänkning men energin byggs upp allt högre. Barnen börjar stämma in och härmar det de sjunger och Erik reser sig från marken där han suttit.
“Anuk! Kom!” ropar han och sträcker handen mot henne, Anuk hopapr upp och springer glatt fram till honom. Sången börjar skifta till en gladare, mer fartfylld men fortfarande norr-liknande musik.
“Dansa med mig.” säger han och greppar flickans händer, deras fingrar sammanflätade och Erik börjar steppa. Det tar inte lång tid för Anuk att hänga med i takten och snart dansar de runt runt runt det stora bålet. Händer börjar klappa och snart tystnar alla sångröster så att enbart musik spelas. Erik skrattar och ler. Det var längesedan han kunde slappna av så och låta sig själv vara glad. De alla var i säkerhet för tillfället, det var något att fira.

“Fantastiskt Anuk.” ropar Erik över musiken och flickan skrattar glatt. De steppar runt fortare och fortare,
“Tjoho!” utropar Anuk och Erik kan inte annat än skratta. På himlen speglar stjärnorna sig i glansen från eldens lågor. Runt om honom fanns vänner - gamla och nya - och inte allt för långt bort fanns kvinnan i hans liv. Erik släpper ut ett tjoande och de ökar takten på dansandet. Runt runt och Erik känner hur han blir alldeles varm och upprymd. Folket började dansa runt om dem och det skrattades, klappades händer och tjoades glatt. Erik skrockade och försökte hålla jämnt tempo med Anuk, men han fick kämpa. Flickan var fantastisk på att dansa och röra sig. Erik ser glatt på henne och hoppas innerligt att han kan få dansa så fritt och glatt med Arya en vacker dag i framtiden.

Det hugger till i bröstet, Erik stannar tvärt och greppar runt skjortan med starka fingrar. Det hugger till igen.
“Aah.. hhe…” stönar han stelt och böjer sig framåt.
“Erik?” han hostade till och det smakade blod i munnen. Han drog handen över sin mun och den färgades röd av hans egna blod.
“Erik?!” anuk stannar upp och Erik faller ner på knä med händerna gripande om skjortan över bröstkorgen. Det stramar och hugger. Något slingrar sig om hans hals och han kan inte annat än falla till marken.
“ERIK!” musiken slutar, alla stannade upp och Erik hostade till en gång till varpå marken färgades med fläckar blod.
“Jag… Jag vet inte.” säger han med stram röst och flåsande andetag. I nsäta sekund invaderades hans medvetna.


Freja - Festen i Öst:
Hon slänger sig fram till Erik och greppar tag om en av hans knutna händer där han fallit ihop på marken.
“ERIK?!” vrålar hon men han finns inte där. Hans ögon är slutna och hans andetag tunga, kämpande.
“B...Bri…” mumlar han och Freja greppar hans huvud, hon placerar det i sitt knä och håller honom så stilla hon kan. Hans kropp krampar och stretar mot något. Men freja har sett det innan. Det finns inget någon kan göra fören vem det nu än är som intagit hans medvetenhet släpper taget om honom. Men hon hade aldrig sett någon reagera så våldsamt som Erik, men å andra sidan vet hon inte hur många gånger han utsatts. Att hysa två själar i kroppen är påfrestande och för många samtal leder till att man fysiskt inte kan återhämtar sig och slutligen dör. Kroppen förstör sig själv inifrån för att göra plats för de två själarna.
“Håll ut Erik. Håll ut.” säger hon medan folket samlas runt omkring.
“Vad-”
“Tyst! Det finns inget vi kan göra!” vrålar Freja när anuk försöker fråga vad de kunde hjälpa till med. Freja kan känna tårar i ögonvråna och hon är helt ärligt innerligt orolig för Erik. Hur många gånger hade han utsatts? Hur många gånger hade han själavandrat? Hur många gånger kunde han klara av det? Runt omkring stod alla tysta och väntade. Alla utom en. Rava - en utav de starkaste krigarna - betedde sig konstigt. Freja kunde se henne i ögonvrån. Hon stirrade i motsatt håll, lyssnade efter något. Men Freja kunde inte fokusera så hon kan inte lista ut vad krigaren höll på med.


Briañna - Palatset i Norr:
“Erik!” Det gjorde ont i bröstet och smärtan var värre än någonsin förut,
“B...Bri…” Erik var så svag och hans medvetna var knappt öppet för henne.
“ERIK! Du är i fara! Ni är i fara! Något, någon, jag vet inte, kommer! Spioner från Norr kommer! De, De ska… döda Arya!” vrålade Briañna så att Erik verkligen skulle höra henne men inget svar kom. Hon drog ett djupt andetag,
“Minns detta! Mei fjoer en wetter neame ik jo. Mei ierde en loft kommando ik jo. Mei himel en de ûnderwrâld, ik jimme gebied. Mei leafde en haatsje ferwiderje jo!” Vrålade hon och innan deras kontakt kunde brytas kände hon hur något började rinna ur hennes egna mun,
“Jag älskar dig broder!” skrek hon med kvävt gråt och sedan bröts kontakten. Hon rullade av sängen och hostade upp blod med våldsamma kväljningar emellan.

Med skräck såg hon upp mot Leea,
“Vad, vad är detta?” frågar hon med rädsla för svaret. Leea skakar sitt huvud.
“Du har inte lyssnat på mina varningar, inte låtit mig varna dig…” muttrade Leea med ogillande och plågad röst.
“Erik är din broder och min närmsta vän i denna världen och du kan ha själviskt dödat honom.” sade Leea med en isande kall röst och blixtrande ögon. Briañna skakar på huvudet,
“Vad, vad menar du?” Leeas hår började rycka och svindlande fort blåsa omkring medan hon långsamt höjdes från marken. Som om hon flävade. Hennes käke vart hårt sammanbiten och hennes nävar knutna.
“DU med ditt SJÄLVISKA bettende och dinb rist på respekt för det själsliga kan ha mördat din broder! Utan att lyssna har du helt frångått allt!” vrålar Leea med ilska och förtret. Briañna skakade på huvudet och hostade upp mer blod,
“Berätta vad du menar!” Leea bokstavligen flyger fram så deras ansikten nästan slår ihop,
“Att själavandra, samtala via själen, tvingar era själar in i varandras kroppar! Kroppen är enbart gjort för en själ! Inte två! Din dumma unge! Lär dig att lyssna!” vrålar hon, “Erik har själavandrat hundratals gånger nu! Du har ingen aning vilken smärta du utsatt honom för! Vilka plågor hans kropp går igenom! FÖRSVINN!” vrålade hon och dörren flög upp lika hastigt som Leeas hår svindlade omkring. Briañna kastar sig ut genom dörren och något, något osett, för henne i svindlande fart längs med korridoren, dörren slås upp och hon kastas flera meter framåt och bakom henne stängs dörren med en smäll innan hon ens hunnit ta i golvet med ett högt brak och ett krasande ljud från hennes axel. Men smärtan känner hon inte, det enda hon känner är ekot av vad Leea sagt.


Erik -Festen i Öst:
Han hade hört henne, men nu kunde han knappt förmå sig att återvända till världen. Något fattades inom honom. En tomhet ekade där och samtidigt var han sprängfylld. Det gick inte att beskriva eller förklara. Han kravlade sig tillbaka, genom sjöar av blod och kroppar. Genom hat ord från hans Arya och avvisande av hans kärlek till henne. Genom allt det som skar i honom kravlade han sig tillbaka till verkligheten.
“Erik..?” Det var Frejas röst, han försökte dra ett djupt andetag men i halsen gurglade blodet från tidigare. Med slutna ögon rullade han över på sidan för att kunna hosta upp blodet och frigöra sina luftvägar. Det lyckades och Frejas hand höll hans huvud stadigt i knät trots den konstiga ställningen.

Paniken började bubbla inom honom, Arya...Arya...Arya..! Han försökte tala men inget kom fram. Han var tvungen att ligga där ett par sekunder innan hans själ fullt återvänt till den egna kroppen och kopplats samman med alla fysiska funktioner.
“A...rya…” lyckades han andas ut men Freja hade inte hört honom då hon tydligen lutade sig närmare hans mun med sitt öra. Erik sväljer ner en klump,
“A-rya.” säger han, “fara.” fortsätter han och försöker få Freja förstå att hon måste hämta Arya, att Erik är rädd för Aryas liv. Men det var inte han som övertygade. Det var krigsropet som hördes från en av osianerna,
"Halilili!" utropades och genast var allt annorlunda.
“Halilili!” hördes från flera andra och Eriks huvud nådde marken samtidigt som en drös med fötter försvann srpingandes.


Freja - Vid hyddorna i Öst:
Freja springer för allt hon orkar, Wilheim är tätt bakom henne och krigarna är med dem. De är fem stycken totalt.
“Fortare!” vrålar Freja när hon hör ett brakande långt bort, från riktningen av hyddorna. Hon ökar pås tegen ytterligare och svär över att hon inte har mer än en liten dolk i skoskaftet. Deras steg dunkar och när hyddorna är i sikte ökas tempot än mer då man kan skymta någon blond som försvinner in bland buskaget bakom med vacklande steg. Ilskan rusar inom henne. Hon drar klumpigt upp dolken mitt i sprint och Wilheim gör det samma.
“Halilili!” utropas från krigarna och de anländer till hyddorna. Den ena är sönderslagen och det ligger en blodig, död, Letoyan som ser ut att ha tagit en flygtur genom väggen.
“Arya.” biter Freja ut och inom henne hugger något till - oro, eller ilska kanske - för Eriks skull. Hon springer upp för trapporna men möts av en blick hon inte hade kunnat föreställa sig. De söderländska spionerna, generalerna - eller vad fan de nu var - måste kommit ikapp och smugit in för där står en av dem.
“ARYA!” utropar hon vid åsynen av den förstörda hyddan och den blodiga söderlänningen som står mitt i hydda.
“VART ÄR HON?!” vrålar Freja vilt med flåsande andetag medan Wilheim och krigarna sluter upp bakom henne i den totalt förstörda dörröppningen.

Leela - Den förstörda hyddan i Öst
Ash var borta. Hon fanns inte längre på golvet där en av de nedslagna Letoyanerna tappat henne. Priyanka hade fört bort henne och Leela hade inte ens märkt det. Hur kunde hon ha varit så blind? Så upptagen av striden att hon inte ens märkt när systern smugit in och fört bort den hon beskyddade. Leela förbannade sig själv tusen falt. Hon kände sig så otroligt misslyckad, ilsken, rent förbannad.

Hon kunde höra ljud. Människor. Fler människor var påväg, redan utanför till och med. Någon var påväg att springa upp för trappan till hyddan hon stod i. Snabbt plockade Leela upp sina sablar från golvet och vände sig om för att möta vem som än var kom springande. Freja. Den Letoyanska generalen. Förräderskan. Leela kunde höra och förstå att det var hon bara på stegen. De två kvinnornas blickar mötte varandra, den ena med förvåning och den andra med en mörk vrede.
"ARYA!" vrålade Freja, "VART ÄR HON?!"
Den andra Letoyanska generalen, Wilheim, och tre Osianer kom upp bakom Freja men Leela släppte inte den andra kvinnans blick för så mycket som en halv sekund. Hon stod med sina blänkande, blodiga sablar i händerna vid sidan och bara stirrade på den kvinnliga generalen framför sig. Hennes blick var mörk och vredes full. Leela var läskigt lik sin syster när hon stod på det viset. Hon var så förbannad, förbannad på allt och alla. Sig själv, Letoyanerna hon precis spöat upp, sin syster och på Freja och Wilheim. Kanske hade hon inte varit fullt så arg på de Letoyanska generalerna om situationen varit annorlunda, men efter striden och Ash's försvinnande gick det inte att dämpa ilskan. Hon tog ett par steg framåt, närmare människorna vid dörren, utan att släppa Frejas blick. Då ljuset från hålet i väggen föll över henne såg hon riktigt skräckinjagande ut. Mag- och armmuskler var spända, de vita kläderna dränkta i blod, ansiktet fläckat av blod, blod över allt och ett vredes fullt mörker låg över hela henne. En varnande blick som talade om för alla att akta sig noga. Leela stannade upp tre meter ifrån Freja. Stod tyst en kort stund innan hon sade med en mycket mörk röst, långt ifrån så trevlig den varit tidigare då de träffats.
"Hon är borta." sade hon, "De tog henne medan jag spöade skiten ur de två blonda jävlarna vars blod jag är dränkt i."

Arya - Skogen någonstans i Öst
Arya hade inte varit vid medvetande då de tog henne. Hon vaknade av att hennes huvud doppades lite för länge i iskallt vatten någonstans långt borta från bostaden. Hon hostade och flämtade efter luft då förövarna drog upp henne. Skräcken i hennes ögon då hon såg vem som fört bort henne fick Priyanka att skratta.
"Ser man på vem som har vaknat?" skrattade Priyanka mörkt, "Men jag tycker att hon ser lite sömnig ut fortfarande. Doppa henne igen älskling."
Innan Arya hann reagera hade Ranveer tryckt ner hennes huvud i den kalla bäcken igen. Hon kämpade, försökte slita sig loss från hans grepp, komma upp ur vattnet och kunna andas igen men det var lönlöst. Hon var redan svag efter Letoyanernas attack i hyddan och Ranveer var långt mycket starkare än henne. Hon försökte skrika efter hjälp men ingen kunde höra henne under vattnet och försöken orsakade bara att hon fick hemska kallsupar.

Priyanka - Skogen i Öst
Priyanka skrattade hejdlöst åt den panikslagna kvinnan i vattnet. Att se henne lida, att äntligen få den hämnd hon i så många år drömt om kändes otroligt fantastiskt. Men hon tänkte inte ha barmhärtigheten att låta demonkvinnan drunkna. Nej, nej, så lätt skulle hon inte få komma undan. Priyanka slutade skratta men ett leende var fortfarande kvar på hennes läppar då hon bad sin make att dra upp deras kämpande fånge ur vattnet.

Därefter följde en lång rad plågsamma händelser för prinsessan. Den värsta misshandeln hon någonsin utsatts för tog sin början. Om man ens kunde kalla det misshandel - tortyr var ett mer passande ord. Ranveer slog henne ett antal gånger i magen tills ett kraschande ljud bekräftade att ett flertal revben brutits, antagligen på mitten. Då slog han henne med en knuten näve i ansiktet så att läppen sprack och prinsessan föll omkull. Då offret låg på marken tog Priyanka direkt över.

Hon ställde sig på alla fyra över Ashiwarya, viskade glåpord, hot och förbannelser i hennes öra och skrattade häxlikt emellan åt samtidigt som hon drog en dolk över hennes armar, ben, mage och ansikte. Då kvinnan under henne försökte skrika förde hon en hand till hennes mun och knep med fingrarna om hennes näsa så att hon skulle hindras från att kunna andas.
"Skrikandet kan vänta ett tag tills vi tar i lite mer, eller vad säger du?" Priyanka log ett fruktansvärt leende, "Vi vill ju inte att någon ska höra oss riktigt än."
Sedan skrattade hon igen och skar ett djupt sår strax under prinsessans nyckelben.

Arya - Skogen någonstans i Öst
Skärsårsbehandlingen pågick ett tag. Tårar rann från Aryas blodiga och sönderskurna ansikte. Överdelen till hennes klädsel hade slitits av och låg i bitar på marken bredvid. Kjolen hade även den blivit hälften så lång och full av revor. På hennes vänstra överarm hade ordet "mördare" skurits in och på den högra ordet "demon". Blod rann längs hennes kropp och droppade ner på marken efter att hon bundits upp på ett träd för att nästa fas skulle inledas. Hennes handleder var fastsurrade i varsin gren och vristerna runt trädets smala stam. Hennes bara torso, armar, ansikte och ben var helt oskyddade och blödande från ett trettiotal olika ställen. Priyanka skrattade igen men Arya orkade knappt ens lyfta på huvudet.
"Ranveer älskling, tar du över en liten stund?" sade Priyanka, "jag måste bara ordna något innan jag kan fortsätta. Se till att hon inte skriker."
Lukten av rök nådde Aryas blodiga näsa. En ny skräck flammade upp inom henne men det fanns ingenting hon kunde göra. Ranveer hade tänt en liten eld undertiden Priyanka skurit sönder Arya. Nu kom han emot henne med en glödande gren i handen. Panik bubblade och gav henne lite energi till att försöka kämpa emot då Ranveer band en del av den sönderrivna kjolen om hennes huvud som munkavel. Men det tjänade ingenting till. Munkaveln bands hårt i hennes mun ändå och den glödande grenen trycktes emot hennes hud upprepade gånger i vilket fall som helst. Efter vad som kändes som en evighet tog Ranveer ett steg tillbaka, slängde grenen i bäcken och slog henne i ansiktet.
"Äckliga oäkting." var det enda han sade innan han lutade sig mot ett träd och lät Priyanka ta över.

Priyanka kom med samma hemska leende som tidigare mot den sönderskurna, brända prinsessan. Hon skrattade och grep tag om Aryas blodiga, söndriga kinder och vände hennes ansikte mot sitt.
"Åh ser man på! Lilla demonen gråter!" hon skrattade igen och torkade bort en tår med sin blodiga kniv, "Oroa dig inte, det är snart över, snart är du död för vad du gjorde mot min far, min bror, min syster och alla som tidigare försökt stoppa dig din vidriga varelse. Men inte riktigt än..."
Utan förvarning tryckte Priyanka in kniven hon hade i sin hand i Aryas lår. Arya försökte skrika, vråla ut den fruktansvärda smärtan, men munkaveln satt för hon och kvävde henne i stället. För ett ögonblick svimmade hon. Men väcktes igen av Priyanka som kastade iskallt vatten i hennes ansikte. Det svalkade åtminstone på brännsåren.
"Så lätt kommer du inte undan!" sade Priyanka, nu med ilska i rösten, "jag har två knivar kvar att dela med mig av!"
Därefter tryckte hon igenom kniv nummer två i Aryas handflata. Arya svimmade igen och vaknade åter upp av iskallt vatten i ansiktet.
"Såja, bara en kvar." sade Priyanka och skar loss munkaveln från Aryas mun. Kniven hon använde var skolhet och brände bort en del av Aryas hud samtidigt.
"Nuså," Priyanka skrattade, "brinn i helvetet äckliga demonkvinna."
Sedan tryckte hon in det heta vapnet strax under Aryas lungor.

Priyanka - Skogen i Öst
Prinsessans plågade gallskrik efter att Priyanka tryckt in den sista heta kniven i hennes kropp var som musik för hennes öron. Hon stod och bara log med slutna ögon ett tag innan Ranveer tog hennes hand och sade;
"Det dröjer inte länge innan någon kommer hit, vi måste ge oss av, nu."
Det släckte elden med vatten ifrån bäcken och kastade sig sedan iväg genom skogen. Prinsessans svimmade eller dog till sist strax därpå då hennes skrik upphörde inte långt efter att de lämnat henne.

Freja - Vid hyddorna i Öst:
Blodet pumpade i hennes vener, det dunkade och forsade i öronen. Om Arya berövades sitt liv skulle Erik aldrig kunna leva sitt igen och Freja skulle delvis bära ansvaret. Likaså Wilheim, även om Erik aldrig skulle yttra orden om det så skulle de hänga där i luften.
"VART ÄR HON?!" vrålar Freja med sådan ilska i rösten att den nästan låter som ett rovdjursvrål, "BERÄTTA!" fortsätter hon och upp bakom henne sluter Wilheim och de tre osianerna. Freja knyter sin ena näven så hårt att blod sipprar från handflatan och knogarna blir vita på den andra handen som omsluter dolken hon bara några sekunder tidigare dragit ur skoskaftet. Hon brydde sig inte om de andra letoyanerna, konstigt nog med tanke på hennes grymma lojalitet mot Norr, nu var det bara Arya och Erik som fanns i hennes tankar. Det ryckte i henne, hon ville hoppa på generalen framför henne men hon var kallt beräknande och väl medveten om att generalen framför, trots indränkning av blod, hade mer kraft att ge.


Erik -Festen i Öst:
Det skar i honom. Ömmade. Bultade. Pulserade och dunkade. Han klöste mot sin bröstkorg där det kändes som om något försökte slita sig ut från hans insida. Men det var inte känslan av att något vildsint fanns där inne utan det var något annat. Det skar över hans kropp och hans hud kändes som om den skulle brinna upp på flera ställen. Han hade knappt någon energi att stå emot vrålet som ville välla genom honom och i samma sekund som han höll på att brista kändes det som om allt försvann och ersattes av en enda ohygglig smärta i bröstkorgen av något som trängde sig in. Det var nog för att få honom att vildsint sätta sig upp och gripa med båda händer över platsen där smärtan var lokaliserad.
"Erik?" Det var Anuk som var vid hans sida, hon såg livrädd ut. Erik räckte sin hand mot henne och i samma sekund som Anuk greppade den kom en skakande vision för hans inre öga. Något kämpade för sitt liv, för två liv.
"Arya..." mumlade han ut men det kändes som om visionen kom från någon annan. Han tittade på Anuk. Han måste bli av med henne.
"Hjälp mig bort härifrån, jag kan inte andas här." sade han med flåsande tunga andetag och smärtan började avta, likaså kraften han kände inom sig. Som en flamma på väg att slockna. Paniken spred sig i honom och det var som om något ropade på honom. Anuk hjälpte honom upp på fötter och Erik pekade vart han ville. Anuk stöttade honom dit.

"Hämta vatten." flåsade han och lika hastigt som Erik hållit hennes hand var hon borta, sprang mot samlingsplatsen för att hämta vatten och Erik som stått lutad mot ett träd samlade all styrka han hade och började halvt springa mot den kallande rösten.
"Arya, håll ut." muttrade han med ansträngd röst och smärtan som pulserade inom honom och utanpå var förfärlig. Den hindrade honom från att ta sig fram så fort som han ville och det gjorde honom förbannad. Men samtidigt ofantligt ohyggligt rädd. Plötsligt var rösten så svag att han knappt ens kunde känna dess energi och med adrenalin och panik pulserande i ådrorna tog han i med all kraft han kunde finna för att röra sin otympliga skadade kropp.

Där var hon. Erik stannade upp vid åsynen som var värre än det helvete han genomlidit vid varje själavandring. Värre än något annat han kunnat föreställa sig ens i sina vildaste mardrömmar.
"ARYA!!" Paniken slog till och att se henne hängdes vid trädet med blod sipprande och dolkar intryckt i hennes sargade kropp var mer än tillräckligt för att all smärtan han själv kände helt skulle domna bort i glömska. Han sprang.
"ARYA!" allt var en enda dimma, han kunde inte se tydligt, hans rörelser var brutala och råa, knappt att han själv ens vet vad fan han gör. Det är som om hans kropp redan vet vad han vill och måste göra. Bara några få sekunder efter att han kommit fram till Arya ligger hon på marken framför honom. Erik skakar och frustar. Tårarna väller ner för hans kinder och glider genom det blonda skägget. Ilskan pumpar inom honom, Arya... Jag skulle varit där, jag skulle varit vid din sida! Jag skulle aldrig ha lämnat dig ensam! Han greppar dolkarna och drar ut dem ur hennes kropp. Blodet flödar och han hör ett raspigt, nästan helt kvävt andetag komma från henne,
"Jag skulle aldrig lämnat dig ensam!" hans röst kvävs av gråt och i samma sekund som hans händer greppar hennes lilla kropp tar hans innersta väsen över. Allt han har, allt han känner, alla hans tankar och hans livsenergi flödar ut genom hans kropp. Överallt där hans kropp är i kontakt med Arya. Hans tatueringar lyser blå och det lyser starkare än någonsin förut. Erik vrålar ut och drar upp Arya i sin famn med ett illvrål av rädsla och ilska släpper han alla barriärer som han lärt sig bygga upp för att hantera sin blå magi. Den slår sig fri och flödar ut ur honom. In i Arya och runt henne.

Dunkande hovar hörs långt bort, de kommer närmre och närmre men Erik kan inte ge dem någon uppmärksamhet. De får döda honom om det är det de vill ,så länge han hinner rädda Arya. Men det är ingen människa som kommer. Frustande andetag och mängder av hovar hörs och i nästa sekund stegrar sig Frigga vid hans sida, hon gnäggar och gnyr, vandrar av och an innan hon lägger sig vid Erik sida och vilar mulen mot Aryas lår. Erik gråter och skriker, vrålar och skakar. Frigga frustar till och sluter sina ögon. Erik känner kraften från sin ädla vän flöda in i Arya och kanske, bara kanske finns en glimma av hopp att Arya kan överleva. Något dunkar till inom honom. Slår hårt. Hans hjärta. Det kämpar. Men Erik bortser från det. Han bryr sig inte.
"Arya..!" Vrålar han så högt att de närmsta skogsvarelserna flyr i panik och för en kort sekund finns där något annat, en lila flamma som strålar från Aryas mage och möter Eriks bröstkorg. Den bränner honom men inte med någon smärta.
"Lila...?" frustar han ut innan hans hjärta hugger till. Frigga frustar och Erik faller åt sidan med Arya i sin famn. Hennes spruckna läpp och slutna ögon är det sista han ser innan ögonlocken drar slöjan över jorden och han hamnar, ingenstans.

Leela - Vid hyddorna i Öst
Leela klickade med sin tunga och skakade på huvudet. Hon lutade sig mot ena höften men såg fortfarande lika skräckinjagande ut trots hållningen. Om något såg hon nästan mer farlig ut i den tillsynes utåt avslappnade ställningen.
"Tror du att jag hade stått här om jag hade vetat?" frågade hon Freja lugnt men fortfarande mörkt, "borde inte du veta det bättre än jag? Du var ju med och förde henne till Öst, den absolut farligaste platsen för henne att befinna sig på."
Leela lät nedlåtande på rösten samtidigt som hon höjde på ögonbrynen i en spelad gest. Hon hade sina aningar om vad som hänt och att Letoyanerna lämnat prinsessan ensam på ont och gott. Nu använde hon det i sin vrede mot Freja.
"Nu, kan ni alla vara vänliga och flytta er ur min väg? Prinsessan av Söder behöver mig."

Parvati - Någonstans i Söder
Parvati drog ett självande andetag. Den lila elden från doftljuset hade slocknat, vinden avtagit och rummet återgått till hur det sett ut före händelsen. Som om ingenting hänt. Parvati reste sig skakande upp från golvet och platsen hon suttit på. Nu visste hon vad hon skulle göra.

Som i trans gick hon igenom varje vrå av det enorma gemaket. Något inom hennes bröst gjorde henne tvärsäker på vad hon skulle göra, även om huvudet inte riktigt hängde med på vad som hände. Hon sökte febrilt utan avbrott eller minsta tvekan, tills hon fann vad hon sökte efter. En liten sliten träask med nötta målningar av blommor på som legat gömd mellan plankorna på undersidan av den stora dubbelsängen. Försiktigt öppnade hon asken och plockade upp ett av de många gulnade kuvert som låg inuti. Försiktigt började hon vika upp det gamla pappret för att läsa brevet.

Steg hördes utanför dörren hon kommit ifrån. Förskräckt väcktes Parvati ur sin trans. Snabbt lade hon ner kuvertet hon haft i handen i asken igen och såg sig hastigt om i rummet efter en plats att gömma sig på. Hennes ögon föll på dubbelsängen framför henne. Hon kastade sig ner på golvet och rullade in under sängen med asken tryckt mot bröstet samtidigt som hon kunde höra dörren öppnas och fötter gå in i rummet.

Freja - Vid hyddorna i Öst:
Freja skrattade ljudligt, det var ett rasande skratt som hon inte ens försökte dölja sin ilska bakom. ¨
"Hon var helt jävla säker tills ni kom!" sade hon med vrede i rösten och spände blicken i generalen, "du har gjort tillräckligt söderlänning!" sade hon sedan och ilskan hon kände steg över hennes tolerans. Hon hade aldrig tyckt om söderlänningar och denna människa var inget undantag trots att hon hade släppt dem båda tidigare. Men Freja hade inte en chans att anfalla innan Wilheim redan hade kastat sig förbi honom ed sin dolk dragen. Han hade kastat sig mot henne med otrolig lätthet och hans smidighet förvånade till och med Freja.


Wilheim - Vid hyddorna i Öst:
Han adhe hört nog och nu kunde han inte längre kontrollera hatet för generalen framför och utan att blinka ahde han tagit ett sidosteg och kastat sig mot generalen med dolken dragen bakom sig. Han var smidigare än folk gav honom kredit för och han var stark och snabb. Dessutom såg generalen framför mer sliten ut än han själv som hade pulserande energi i hela kroppen. Han kastade sig mot henne och för alla andra såg det ut som om hans mål var att få dolken i hennes bröstkorg. Men föga visste det att han bara hade halva styrkan i armen, resten satt i benen som han skulle använda för att fälla henne till marken med ett enda svep. Men i samma stund som han var halvvägs mot generalen hördes ett vrål som var så isande skärande att han tappade balansen för en sekund, men med blixtsnabba reflexer stannade han upp mitt i språnget och tvärvände. Han kastade sig ut genom dörren och hörde hur Freja var honom hack i häl.
"DET VAR ERIK!" vrålade hon med panik i rösten och de båda sprang för allt i världen i riktningen för vrålet.


Rava - Vid hyddorna i Öst:
Det hela hade gått otroligt fort, den blonde mannen hade rört sig likt en minx och Rava var för en kort sekund förbluffade men då de två blonda sprang förbi drog hon, Rejva och Riga sina vapen för att hålla kvinnan från söder kvar. Scenen som hade utspelat sig tydde på flera saker. De kände varandra, var medvetna om varandras styrkor till viss del och där fans en historia. Men Rava kunde inte bry sig mindre. hon ville avliva patrasket som stod i hyddan täckt utav blod. Stämningen var spänd och de tre osianerna väntade på att kvinnan skulle göra sitt drag eller tala. I andras blick var de vildingar, men de var kalkylerande och smarta vildingar.

Leela - Vid hyddorna i Öst
Leela tänkte för en halv sekund fräsa tillbaka något om vilka som faktiskt försatt Ash i fara efter att Freja talat. Men det var inte lönt att ens låtsas att blondinerna lyssnade på henne. Wilheims utfall kom plötsligt men inte oväntat. Med tanke på den spända stämningen på platsen och det märkbara hatet mellan Leela och de övriga var det bara en fråga om när någon skulle göra ett utfall och inte om. Leela höjde sina vapen i försvar men den Letoyanska generalen nådde aldrig fram till henne innan det fruktansvärda vrålet ljudit. Leela ryckte till då ropet nådde hennes öron och tydligen hade Letoyanerna påverkats på samma sätt. Wilheim hade stannat upp mitt i sitt utfall och vänt sig om tvärt.
"DET VAR ERIK!" vrålade Freja och hon och Wilheim försvann ifrån hyddan lika fort som de kommit. Kvar stod Leela och de tre Osianerna.

Osianerna drog sina vapen. Leela rörde inte en muskel. Hon granskade kvinnorna framför sig med sylvassa ögon samtidigt som hennes huvud blixtsnabbt reflekterade över alternativ för vad hon kunde göra. Hon hade aldrig tidigare mött de här kvinnorna, aldrig förut slagits mot Osianska krigare. Det var en stor svaghet. Hon visste ytterst lite om deras slags tekniker, styrkor och svagheter. Hur de betedde sig i strid - och inte en chans att hon skulle kunna springa ifrån någon med så otroligt långa ben. Det enda alternativet som fanns var att försöka överlista dem på något sätt. Hur var bara fråga. Leela backade ett par steg in i hyddan, inte för att komma undan från Osianerna utan för att få en bättre överblick av ytan de befann sig på. Ljus föll på hennes ansikte och utan att så mycket som titta på sin flyktväg hade en farlig plan tagit fart i hennes huvud. Utan att tveka stack Leela blixtsnabbt sina vapen i sidan och slängde sig utan förvarning ut genom fönstret till höger om henne. Det var långt ner till marken och fallet gick fort, fortare än hon räknat med. När det inte var långt kvar till marken gjorde hon en volt i luften som fortsatte när hennes kropp inte längre föll. Hon slog ett par snabba kullerbyttor och kom därefter snart upp på benen, till synes oskadd bortsätt från den skadade armen som värkte i protest. Men hon hade inte tid att stanna upp och kontrollera skadan utan började direkt hon återfått balansen att springa för allt hon hade åt motsatt håll Freja och Wilheim sprungit. Planen var oerhört riskabel och osäker, men det var den enda hon hade för att komma undan Osianerna.

Parvati - Någonstans i Söder
Sex personer steg in i rummet. En kvinna och fem män.
”Lämna oss.” rösten tillhörde en man och fick Parvati att sätta en hand till munnen för att inte skrika högt av rädsla. Fyra av de andra männen lämnade rummet och stängde efter sig. Kvar stod kvinnan och mannen som talat. De båda sade först ingenting till varandra utan satte sig istället på var sin sittkudde en liten bit bort i gemaket.
”Hon har stängt mig ute.” kvinnan var först att tala, ”Kashibai menar att vi inte kommer att kunna nå henne på annat sätt än att hon kontaktar oss, hennes krafter är för starka.”
”Då har hon övat upp dem trots allt. Hur har detta kunnat undslippa min vetskap?” mannen lät inte glad. Parvati skakad
e av rädsla.
”Jag vet inte,” sade kvinnan, ”jag hade ingen aning om något av det här sedan tidigare. Aningar hade jag kanske, men, inte såhär…”
Mannen suckade.
”Ashiwarya har tränat upp sin gåva, rymt med-” mannen tycktes inte ens vilja yttra prinsen av Norrs namn eller titel då han avbröt sig kort och fortsatte meningen efter att ha hoppat över ett par ord, ”till Öst och lämnat Söder i totalt kaos, detta ser inte ljust ut.”
Kvinnan verkade skaka på sitt huvud då ljudet av hennes smycken och klädjuveler klirade i det tysta rummet.
”Jag vill försöka ige-”
”Nej.” mannen avbröt kvinnan innan hon hunnit säga färdigt sin mening, ”om hon stängt oss ute så går det inte, det är inte värt att riskera något igen. Du har smugit ut tre gånger redan, det räcker.”
”Vi har inget val Saubhari! Hon måste föras tillbaka till Söder igen, vi måste få tag på henne!” kvinnan lät upprörd på rösten, mannen höll sig lugn.
”Nej.” sade han bestämt, ”du kan inte göra något. Hon måste kontakta oss, det går inte på något annat sätt.”
”Men-”
”Nej Kehlani. Lita på mig.”
Kvinnan var tyst en lång stund innan hon suckade.
”Jag tänker försöka igen om sju dagar, oavsett om hon kontaktat oss eller ej, det spelar ingen roll hur mycket som riskeras. Det är utan tvekan värt det.”
Kvinnan reste sig och mannen likaså. De stod tysta en liten stund innan mannen sade:
”Hon har utan tvekan din envishet.” vilket fick kvinnan att fnysa lätt.

Parvati kramade asken hon tryckte mot sitt bröst. Det här var ett samtal som hon definitivt inte var tillåten att höra. Hon måste ut. Fort. Innan kungen och drottningen upptäckte att de inte var ensamma.

Freja - Springandes från hyddorna i Öst:
Hon flåsade och flämtade, sprang med snabba om än lite tunga ben efter Wilheim so ledde vägen. Freja hade ingen aning om att mannen framför henne var så otroligt snabb och lätt på foten. Något hade förändrats med honom sedan de inledde denna resa gentemot vad hon visste om honom och vad som funnits mellan dem innan de hade gett sig av efter Erik. Hennes tankar slogs bort när hon skymtade en massiv häst, nej, inte en häst - en hatari - på marken inte långt bort från dem. Freja kunde inte skynda mer än vad hon redan gjorde även om hon önskade att hon kunde ta sig fram fortare. Om Frigga låg där betydde det att Erik och Arya förmodligen också var där.

Några meter längre fram i sprinten var det som om allt saktade ner och rörde sig i semi-fart. Det var som om jorden saktade ner och tiden var nära till att stå still. Freja kunde se varje liten rörelse Wilheim gjorde, kunde höra fåglarna kvittra ovanför, känna den mjuka vinden dra henne lätt i håret och fläkta bort svettpärlorna på nästippen och pannan. Krasande av gräs under hennes fötter hördes som om det var ett brakande ljud. Eriks bleka ansikte lyste i gräset och Aryas blodtäckta kropp glittrade i röda nyanser. världen stod nästan helt stilla för tre andetag. Sedan gick den i hyper-fart.
"ERIK!"


Rava - Springandes efter Leela:
Kvinnan hade varit borta på en sekund. en hastig sekund. Ut genom fönstret hade hon hoppat och det hade tagit dem ett par sekunder att reager.
"Halilili!" utropade Riga och sprang ut genom dörren, Rejva och Rava själv var kvickt ute efter henne.
"Halilili!" utropade Rava och tog snabbt ledningen, hon var en av deras snabbaste krigare. De fem i toppen hade alla olika skickligheter och var bäst i varsit fält. Förutom Riga, Riga var annorlunda då hon ledde i flera fält. Rava hade lärt sig mycket av henne och nu brukade hon band annat spårningsteknikerna hon övat senaste halvåret.
"Framåt!" utropade hon och de satte av i full sprint. Rakt in i skogen, mot den norra delen av öst medan Freja och Wilheim hade försvunnit samma riktning som skriket - riktningen mot gränsen.

Leela - Skogen i Öst
Leela sprang för allt vad hon orkade utan att så mycket som se sig om.
"Halilili!"
"Halilili!"
Osianernas rop hördes bakom hennes rygg längre bort i skogen. Än så länge hade hon ett litet försprång, men de skulle allt för snart vara ikapp. Att springa ifatt Leelas 166 centimeter var antagligen en barnlek för dem. Leela ökade takten. Hon hade kommit en bit in bland träden nu och kunde svagt höra Osianernas sex fötter inte långt bort. Då stannade hon hastigt upp och kastade sig in i ett busskars ett par meter åt sidan. Där satt hon och höll andan medan hon inväntade sina förföljare.

Rava - Springandes efter Leela:
Träden runt om viskade, buskarna skakade och gräset böjde sig omkring dem medan de sprang efter kvinnan från söder. De hade sprungit ett bra tag och inte fören efter ett par hundra meter stannade Rava upp då skogen omkring hade fallit i tystnad.
"Stanna!" utropade hon hastigt och alla tre stod still en sekund senare, "hon har inte kommit detta hållet."
"Va snackar du om nu?" frågade Rejva irriterat med sura ögon,
"Skogen är tyst här... Hon måste gömt sig någonstans på vägen!" svarade Rava irriterat och vände om,
"Sätt fart!" utropade hon och de tre osianerna hade börjat springa i motsatt håll men då Rava tänker tillbaka bör de sammanlagt sprungit nästan en kilometer för långt om man räknade vägen de sprungit och vägen de skulle få springa tillbaka.


Freja - Vid Erik & Arya i Öst:
Hon hade kastat sig fram till Erik och Arya, Frigga hade frustat frustrerat och utmattat.
"Erik, Erik?" hon kallade hans namn flera gånger och tog hans huvud i sitt knä. Hans andetag var tunga och korta, hans bröstkorg expanderade och föll ihop i alarmerande takt. Freja kastar en hastig blick mot Arya, täckt av blod och skador, men hon verkade för tillfället stabil och inte i allt för stor fara. Erik å andra sidan kunde man inte säga samma sak om.
"Wilheim, hjälp mig!" skrek hon till Wilheim som stod bredvid och höll uppsikt runt omkring och även delvis på situationen som utvecklades på marken framför hans fötter. Freja stirrade på honom men hon visste att han skannade av området efter lurande faror, inte fören han hade konstaterat med en nick att de var ensamma satte han sig bredvid Freja och tog en utav hennes händer medan han lade sin andra hand på Eriks axel. Freja lade sin fria hand på Eriks kind och de sänkte sina huvuden för att kunna ge Erik så pass mycket utav sin energi att han skulle vara utanför direkt fara att dö där i skogspartiet under månens bleka sken.

Deras blå ljus lös upp hela skogspartiet och sträckte sig mot himlen i ett skimrande medan det samtidigt letade sig in i Erik. Freja kunde känna hur han var långt borta någonstans och vandrade på kanten mellan liv och död. Känslan var isande kall och samtidigt brinnande het. Tillsammans upprepade de mantran av uråldrig nordiska för att frammana de djupaste reservarna inom sig själva. Men de var tvungna att vara försiktiga, även om Freja ville ge Erik så mycket att han mådde bra så var det inte en möjlighet i läget de befann sig i. De var tvungna att själva ha energi nog att slåss och föra Arya och Erik till säkerhet. Frigga hade rest sig och gått bort ett par steg från situationen för att åter lägga sig ner på marken och återhämta sin styrka och Freja kunde inte annat än känna tacksamhet mot varelsen över hennes förstånd och lojalitet..
"Freja, det är nog." sade Wilheim plötsligt och släppte hennes hand och Eriks axel. Freja ville göra mer, ge mer, men hon visste att Wilheim hade rätt. Så hon nickade stelt och släppte Eriks kind samtidigt som hon avbröt flödet av energi. Eriks andetag var mer stabila och lite längre. Hans bröstkorg rörde sig inte lika hektiskt och även om han fortfarande inte var helt utom fara då Freja mindes hur han bara några minuter tidigare hade spottat blod och nästan kvävts borta vid samlingsplatsen.

Leela - Springandes genom skogen i Öst
Leela hade väntat en kort stund efter att ha sett de tre Osianerna springa förbi bussken hon satt tryckt i. Om hon hade rest sig direkt skulle de märkt henne och hennes plan hade misslyckats katastrofalt. Men nu väntade hon tills de var utom synhåll och flög då snabbt som ögat upp ur bussken och kastade sig iväg åt motsatta håll. Tillbaka mot den söndriga hyddan.

Åh, måtte detta lyckas nu, tänkte Leela då hon kunde se en öppning mellan träden och skymtade stugväggen en liten bit bort. Samtidigt antog hon att Osianerna måste förstått att hon lurat dem vid det här laget och att de antagligen var påväg tillbaka i riktning mot henne. Det skulle inte dröja lång tid innan de var ifatt och Leela hade slut på idéer för tillfället. Om det tog henne skulle det utan tvekan innebära henne en säker och förmodligen smärtsam död. Leela svalde hårt och ökade farten så mycket hon kunde.

Arya - Skogen i Öst
Medvetandet kom sakta men säkert tillbaka till henne. Det var som om hon gick genom en tunnel, alla ljud, smärtan och verkligheten kom successivt tillbaka, små steg i taget. Långsamt och försiktigt slog Arya upp ögonen och såg med en grumlig blick upp i det stjärnbeströdda himlavalvet ovanför sig. Kroppen värkte, överallt. Det fanns inte en fläck som inte gjorde ont på något sätt. Det brände, sved, ömmade och smärtade över hennes armar, ben, överkropp och ansikte. Hon frös samtidigt som hon hettades sönder. Hon kunde andas, men det kändes som om hon var påväg att drunkna. Hon var bunden till marken men flög svindlande högt upp i luften. Vad Priyanka gjort emot henne var som en surrealistisk mardröm i verkliga livet. Hon kände sig som döden och såg antagligen ut som det också. Hon kunde känna smaken av sitt eget blod blandat med jord i munnen och med tanke på smärtan kunde hon bara ana hur fruktansvärd hennes kropp och ansikte måste se ut.

Rörelser och ljud slog hennes medvetande som en onådig hammare mot pannbenet i hennes verkande huvud. Så snart hon vant sig vid ljuden förstod hon att hon inte var ensam på platsen. Det tog all den styrka och envishet hon hade inom sig att långsamt och smärtsamt lyckas sätta sig upp. Det långa håret föll över hennes bara överkropp då hon vände sig mot människorna vid sidan. En känsla av skam drog över henne då hon såg vilka det var. Freja och Wilheim var definitivt två av de sista människorna hon ville visa sig på det viset inför. Hon ville gömma sig. Gräva ner sig i en grop och inte komma fram igen på hundra år. Men hon gjorde ingenting. Istället föll hennes blick nedåt, på mannen på marken mellan henne och de andra. Aryas ögon spärrades upp och stirrade skräckslaget på Eriks medvetslösa kropp. Vad hade hänt på platsen sedan hon förlorat medvetandet? Arya gav inte ett ljud ifrån sig. Hon satt blickstilla och stirrade på Erik med halvöppen mun. Inkapabel att utföra någon annan handling.