PRS Vidomina & Lupple

Hon slutade tvärt att klippa och stod stilla för en sekund innan hon lugnt satte undan saxen in sin ficka igen för att vända sig om och se åt deras håll. "Ni talar om mig som att jag inte är här. Kom, Astral, låt mig se på dig." Astral tvekade och såg på Melanie. Han hade hört hennes kommentar om siare. Många fascinerades över deras kraft och kunskap, men det fanns många som även räds för de. Hon hade inte behandlats rätt, det visste han då, och det visste han ännu. Han höll med Melanie, trots att det emot mycket, Ingham var inte den rätta kungen för riket, han hade förrått Astral alldeles för många gånger nu. Detta var svårt att acceptera och erkänna. Det gjorde ont i honom, så länge som han följt sin kung, hyllat hans namn. Till vilken nytta?
Han reste sig upp och gick fram till Serena som sträckte ut sin armar åt hans håll för att greppa tag i dem. "Något skaver i dig, Astral." När han kände hennes grepp om hans grova händer och mötte hennes tomma, men ännu så levande blick, kände han en sorg, blandad med trötthet skölja över honom. I den stunden kändes inget viktigt längre. Men han sa inget. Han tänkte inte låta varken Serena eller Melanie se hans plåga. "Du döljer det för oss.", sa hon med en lika lugn och varm ton som tidigare. Hon släppte taget om Astral och vände sig mot Melanie igen. "Melanie, säg mig, vad har fört er hit? Något är gömt, eller försvagat för er?"

Melanie såg på henne med stora ögon när hon bad Astral närma sig och deras händer greppade tag om varandras. Hon skulle sia. Melanie var full av iver och hon fick tvinga sig att hålla tyst, att inte ställa tusen frågor till henne. Det hon sa oroade henne, skaver- dolde? Varför dolde han något för henne? Hon själv hade varit väldigt öppen. Hon bet sig besviket i läppen och tvingade sig ännu en gång att hålla tyst. Att inte ställa Astral mot väggen, hans hemligheter hade han rätt att hålla hemliga. Det enda hon kunde göra var att försäkra honom att om han ville berätta så skulle hon stötta honom. Kvinnan, Serena vände sig mot henne och Melanie log. " Jag tror du har en aning. "Viskade hon lekfullt men samlade sig. "Jag är försvagad, mitt folk är försvagat och gömt. Jag behöver hitta dem. Jag behöver hitta mina minnen. "Förklarade hon och svalde. Hon hade fått tillbaka en hel del minnen, men det kändes ännu inte komplett. Kanske skulle de återkomma när hon återfick sin fulla styrka. Något inom henne var säker på att hon inte varit i sin fulla kraft på 77 år. (tror det är rätt år) Om det var sant så skulle det förklara varför hon blivit så svag. " Serena, det vi behöver är skydd- någonstans som är säker att vila upp oss på och ifall du kan så skulle din vägledning uppskattas högt. "Log hon och rörde lätt vid hennes axel, som för att visa att hon verkligen var där. "Och säg till ifall du behöver något. "Bad Melanie leendes.

Astral drog in luft och betraktade Serena och Melanie. Vid hennes beröring hade han också upplevt hennes smärtor som hon hade upplevt i slottet under kung Inghams styre. Hon visade inga tecken på svaghet eller smärta. Hade det varit ett rop på hjälp? Astral var inte säker och betraktade istället de båda i tysthet.
Serena gick fram till Melanie, kanske en aning för nära för att betrakta hennes ansikte med en nyfikenhet. Hon log fortfarande varmt och verkade gilla vad hon såg eftersom hon log så. Sakta höjde hon en hand för att röra vid Melanies ansikte. "Så vacker. Så vis. Så klok.", viskade hon och verkade borta i sina tankar igen. Astral tvekade- kanske inte Serena mådde så bra som det framgick?
Hon sänkte handen för att se på Melanie och backade då ett steg. "Dina minnen, din styrka, de finns här. Du behöver bara välkomna den." Astral gick fram. "Serena, är vi säkra här?" Men hon verkade inte höra på. Hon var alldeles för upptagen med att iaktta Melanie. "Ditt folk.. ditt.." Hon flämtade och tog fram saxen från sin ficka igen för att klippa i luften. Var det ett sätt när synerna visade sig för henne. Hon klippte hastigt och verkade oroligt då hon flämtade så. "Serena!" Astral greppade tag om hennes handled och Serena stannade upp. För ett ögonblick blev det tyst. "Ditt folk, Melanie. Du måste rädda dem.", suckade hon och satte långsamt tillbaka saxen i sin ficka igen. En aning fundersam över var hon fått saxen ifrån och vad den egentligen gjorde, såg Astral på Serena med en oförstående blick för att sedan vända sig till Melanie. "Vi är säkra här. Det är inhägnat för att kunna stänga ute det onda." Astral släppte taget om Serenas handled och Serena lämnade de för att gå till vattnet igen och se ut över det. Hon verkade försjunken i tankar. Hon sa inget.
Det oroade honom att Serena delat med sig av sina syner, han var inte säker på vad Melanie skulle tro. Han hade ju tagit hit Melanie för att vila, inte för att jaga upp henne ännu mer. "Vi stannar här. Jag är säker på att träden, naturen.. kommer tala till dig igen. Bara.. du ber den?" Astral var säker på att Serena låg bakom trädens tystnad gentemot Melanie. Men eftersom de båda var varelser av skog, så skulle Melanie också kunna övertala de till att tala med henne. Däremot var han inte alls kunnig på hur detta gick till då han själv inte behärskade sådana krafter.
Astral gick fram till vattnet igen och satte sig ner vid det, en bit ifrån Serena. Han var inte säker på att hon ville ha hans sällskap där då.
"Fokusera på att bli hel igen, Melanie.", sa han lågt och sköljde ansiktet igen i det svala vattnet.

Melanie studerade och lyssnade på Serena, hon närmade sig och Melanie fann det inte obehagligt- tvärtom, hon uppskattade närhet det var ju så man fick en bild av den andra personen. " Jag vill väldigt gärna höra mer om din förmåga, den intresserar mig du stolta och kunniga kvinna. " Log Melanie och mötte hennes blick och hörde hennes ord. Det hon saknade, det som tillhörde henne själv - hennes kropp verkade finnas här. Här som på denna platsen? Eller här som om i sin kropp? Hon gjorde en mental notering om att ifrågasätta exakt detta senare men så märkte hon en tydligt skillnad på Serenas hela person. Hon verkade uppjagad, orolig. Hennes ord om hennes folk gjorde inte direkt Melanie lugn, hon med blev uppjagad och oerhört orolig. Att Astral hade greppat tag i henne gjorde Melanie ganska irriterad. Sådant skulle möjligtvis förstöra synen. Kanske skulle Serena haft mer information men att hon behövde rädda dem var ändå tillräckligt. Hon såg Serena vandra iväg mot vattnet och svalde hårt, något inom Melanie övertygade henne om att hon inte skulle störa Serena något mer- på ett tag. Försiktigt vände hon blicken mot Astral och svalde hårt. " Vi måste stanna, jag måste bli stark igen. " Förklarade hon, trots att det smärtade henne. Att rädda sitt folk skulle kräva en hel del styrka och hon var inte ens i närheten. Hon satte sig sorgset ned på gräset och log svagt. Det värmde att Astral förstod hur viktig naturen var för henne, han måste förstå annars skulle han inte försäkra henne om att de skulle tala igen. "Vi får hoppas det, naturen kan veta något om mitt folk. "Viskade hon och sänkte sedan blicken och försökte le. Bli hel? "Åh Astral, för att jag ska bli hel måste balansen återställas. Naturen lider, den måste lida. Vi vakar inte längre. " Viskade hon förtvivlat och svalde hårt. "Mitt folk, de är i fara- vill du hjälpa mig?" Frågade hon och såg bedjande på Astral. Det kändes som om de borde hålla ihop, det kändes rätt men hade han andra planer så kunde hon inte göra annat än att låta honom fortsätta med dem. Försiktigt så la hon sig ned i gräset och slöt ögonen och försökte att välkomna det hon saknade, det var vad hon behövde göra enligt Serena men hon visste inte alls hur hon skulle åstadkomma detta.

Astral torkade bort det droppande vattnet från sitt ansikte med baksidan av sin ändå blöta hand. Han pustade ut och reflekterade över Serenas beteende gentemot Melanie. Han hade inte bestämt sig om han skulle behöva oroa sig för Serena. Hur stabil var hon? Han sneglade försiktigt åt hennes håll. Serena stod still och blicka ut över vattnet med den pupillerlösa blicken. Hon verkade lugn och sansad. Det gjorde honom en aning lugn.
När han sedan hörde Melanies stämma vaknade han upp ur sina tankar och nickade, utan om han visste att hon såg på. "Ja, vi stannar.", sa han en aning trött tillbaka. Han reste sig långsamt då och kände hur kroppen värkte. Han hade ansträngt sig så igen. Det skulle vara skönt att få vila lite. Han gick fram till Melanie där hon sjunkit ner på marken och slog sig ner snett mittemot henne. "Ja, jag hjälper dig att hitta ditt folk."
Astral hade själv inte någon familj återse. Det gav honom energi att Melanie iallafall hade en, och kanske Astral kunde hjälpa henne finna den igen. Han tystnade för en kort stund. "Jag är inte säker på att Serenas syner.. att de fungerar helt. Jag vet bara en del av den tortyr som Serena genomled i slottet.", sa han sedan lågt, osäker på ifall det skulle känna Melanie mer lugn eller få henne mer uppjagad. Han öppnade munnen igen. "Det är bäst att vi vilar.", tillade han då och svalde innan han kastade en sista blick åt Serenas håll innan han lade sig ner i gräset för att sedan sluta sina ögon.

Melanie tittade upp på honom när han satte sig vid henne och lyssnade. Det gladde henne att han ville stanna och hjälpa henne. Hon ville säga något om detta, uttrycka sin tacksamhet men fann inga ord. När han började tala om Serena så lyssnade hon med ett vänligt leende. "Jag är säker på att hennes syner är korrekta Astral." Viskade hon och svalde. "Sierskor är ovanliga, men de riktiga säger som det är även det hemska- de som inte är riktiga lindar in en människas lyckoönskningar och får dem att låta sanna." Sa hon med en mjuk ton och fortsatte varsamt att låta sin hand glida över det gröna hon satt på. Hon kunde känna livsenergin men den var som omsluten i en kokong och hon kunde inte nå den. " För länge sedan var sierskor högt ärade och uppskattade av de som ledde. De som var värda att leda eftersom de inte bara behövde höra det bra utan också det dåliga för att kunna göra förändringar som skulle gynna alla." Viskade Melanie och såg sorgsen ut. "Det smärtar mig att denna mäktiga människa, sierska- Serena fått utså sådana plågor. Det är inte rätt Astral. Hon borde ha haft en hedersplats bredvid er ledare." Viskade hon och såg mot Serena med sorgsen blick. Önskade att hon kunde hjälpa henne men Melanie antog att hon var hyfsat lycklig i denna glänta. Att den gav henne frid och frihet, det var det intrycket Melanie hade fått av kvinnan.

I bakgrunden hade han hört Melanies ord. Hennes tal om sierskor. Hans tankar for till Serena och han mindes de tidigare dagarna. Han drömde om henne. Och i drömmen talade hon till honom. Hon verkade hjälpa honom med något. Trots att hon rörde på sina läppar förstod han inte hennes ord. Han vred på sig i gräset, otålig och en aning oroad tills han kände något hört mot sin arm och vaknade hastigt för att sätta sig upp. Han han rullat mot väskan bredvid sig. Han flämtade och såg sig om. För ett ögonblick var han inte säker på var han befann sig, men så kom han ihåg. I det mer skymmande ljuset verkade det inhägnade området inte lika välkomnande. Han kände sig iakttagen, men var säker på att det var tröttheten som spelade Astral ett spratt.
Han såg mot Melanie, tvekade om han skulle tala till henne. Han var inte säker på ifall hon också var vaken.
Var höll Serena hus? Han såg sig om, men upptäckte henne inte längre vid vattnet. Hade hon klättrat upp i något av träden? Han var säker på att hon inte var långt borta. Denna plats var hennes. Hon skulle inte lämna sitt hem bara sådär.
Han kvävde en gäspning och flyttade väskan från sig för att lägga sig tillrätta igen i gräset och somna.
När han vaknade igen nästa gång kände han värmen av solen skölja över honom. Han hörde fåglarnas kvitter och vinden som susade förbi. Han satte sig upp och gnuggade bort tröttheten i sin blick. "Melanie, är du vaken?", sa han sömnigt utan att se åt hennes håll. Han var fortfarande upptagen med att blinka bort tröttheten.

Melanie hade sovit djupt trots att hennes drömmar hade varit oroande men när solens varma ljus och fåglarna glada kvitter väckte henne var drömmarna som bortblåsta. Hon låg stilla i gräset och iakttog omgivningen ifrån den plats hon låg och hon gjorde detta med ett leende. Hon hörde Astrals ord och log. "Godmorgon." Kvittrade hon och satte sig upp. "Ser du vilken vacker dag det är Astral?" Frågade hon lyckligt och tog sig fram till vattnet för att dricka, släcka sin törst och blöta den snustorra strupen hon hade. Vattnet var kallt och uppfriskande och hennes leende var ännu bredare när hon satte sig rakt och torkade sig om munnen med ärmen på sin klänning. "Drick lite vatten, det är väldigt uppfriskande." Sa hon upprymt och pekade med ett stort leende på vattnet för att sedan resa sig upp och vandra runt i gläntan och ta in naturen omkring sig- det var så vackert. Och om det fanns något Melanie verkligen älskade så var det skönhet.

Astral upptäckte Melanie vid vattnet. Han rörde sig ansträngande upp på fötterna för att gå fram till henne vid vattnet för att se efter vattnet som hon talade så gott om. Han kupade handen och doppade den i det kalla vattnet för att skölja sitt ansikte. Det fick honom att piggna till. Strax därpå tog han ännu en skopa av vattnet i sin hand för att dricka av vätskan. Det var ljuvligt och han tog ännu en. Han svalde sträckte på sig igen för att se sig om efter Serena. Han hade inte sett till henne. "Melanie, hur länge ska vi dröja här? Jag vet att vi är skyddade här, men det betyder inte att vakterna är långt borta. Och ska vi hjälpa ditt folk.. jag vet inte ens var vi ska börja leta." Han kastade en blick åt hennes håll för att sedan se sig om. Här fanns det inget hot.
Uppdraget efter det magiska förmålet, det som Ingham skickat honom efter, det kändes gammalt och glömt. Återigen brusade han upp sig bara vid tanken. Han hade satt Astral, och Melanie, i en fälla. Han skulle aldrig, kunde aldrig, förlåta honom för det. I tystnad knöt han sin näve och andades kort ut genom näsan. "Jag är inte säker på att vi ska dröja.", tillade han sedan i försök att komma bort från sina tankar.

Melanie såg forskande på honom, det märktes att något gjorde honom upprörd och hon kunde inte vid alla blommor ens förstå vad det var. "Jag vet inte Astral, jag skulle vilja bada - bli ren och göra rent mina kläder. Men vi skulle kunna lämna efter det." Sa hon lugnande och suckade sedan. "Vakterna, jag tror de är begravda under rötter."Viskade hon allvarligt och ärligt. Men hennes glada humör försvann med vinden när han nämnde hennes folk. För inte ens hon skulle veta vart de kunde börja leta. Hon slöt sina ögon och försökte sortera runt bland sina minnen men det var en enda röra- hon fattade inte varför. Med en suck öppnade hon ögonen och såg på Astral. "Jag vet inte vart dem är, men jag vet att det kommer finnas spår av dem- i själva naturen."Viskade hon leendes. "Det enda vi behöver göra är att följa det spåret. "Men hon tystnade för ett ögonblick. "Men först måste vi hitta spåret." La hon till, som en eftertanke. Hon reste sig och gick fram till honom. Han var så stressad. " Försök att hitta en väg vi kan följa Astral om du får problem så pratar bara med naturen." Sa hon enkelt och gick mot vattnet igen och började knäppa upp sin kappa. "Jag ska göra mig ren. " Log hon och la ned kappan i vattnet och gnuggade på den med sand en lång stund innan hon hängde upp den i trädet och fortsatte sedan med att knäppa upp sina skor.