Lupple och Ginerva2003

Hon följde efter honom och tog hans hand i sin och hoppades att han inte skulle ha något emot att hon gjorde det.

Han blev minst sagt chockad av hennes närhet, av att hon ville hålla hand men han flyttade inte undan sin hand utan kramade hennes, försiktigt.

Hon njöt av närheten.
”Vad tror du din familj kommer säga om allt” frågade hon

Eliah studerade träden, ja löven de alla var unika. På något sätt. Hennes fråga ryckte honom tillbaka till verkligheten, till nuet. Han såg på henne och sedan tittade han fram igen. Ja vad skulle han säga? Skulle han ens berätta? Han undanhöll sällan saker för dem, ja han hade nog aldrig gjort det tidigare men nu. De skulle hata honom för det. Och att hon visste? Det var fan lika illa. "Jag vet inte ens om jag borde berätta. "Sa han som svar på hennes fråga och suckade.

”Okej men om dom får veta säg till dom att jag aldrig skulle skada dom” sa hon

Eliah skakade lite på huvudet. " Det är en lättnad, men sanningen är den att vår anonymitet är allt. "Förklarade han och fortsatte att gå.

”Kan du vissa mig hur snabbt du kan springa” frågar jag.

Han såg på henne och flinade lite. " Inte här. " Sa han på en gång. " Det är för öppet. " Kommenterade han.

”Okej” sa hon.

Han log och kramade hennes hand lätt. "Men en annan gång kanske. "Viskade han leendes.