Almost PRS

Så Hayley hade alltså funderat över någonting som hade att göra med Yaosu men som hon inte ville erkänna för sig själv? Alltså ungefär samma sak som den sistnämnde gjort för en månad sedan, när han låtit den där lilla tanken undslippa. Men det var knappast något i den stilen hon inte ville erkänna för den äldre, det var han rätt så säker på. Däremot hade han mer än gärna hört henne säga de där orden, men med tanke på att han själv inte vågade yttra dem högt, skulle hon nog inte heller göra det - om det nu varit det hon funderat över, vilket det som sagt troligen inte var. Hur som haver tänkte han inte spinna vidare med sina funderingar och frågor. Kanske någon annan gång, när de var ensamma. Även om de kanske rent tekniskt sett var ensamma nu också, så var det inte riktigt samma sak som att ha ett rum för sig själva. Rätt som det var kunde madam Pomfrey skrida ut från sitt kontor och dra draperierna åt sidan, vilket betydde att de inte alls var ensamma längre.
”Du vill alltså inte erkänna för dig själv hur olidligt stiliga jag är alltså?” Skämtade tjugoåringen och flinade till. Usch, han hade verkligen börjat ta efter sin lillebror, det borde ha varit ombytta roller. Nåja, det spelade ingen roll så länge det lättade upp stämningen, trots att denna redan var väldigt behaglig. Dock kunde väl ingen klaga på ett skämt lite här och där, bara för att bibehålla de glada tonerna.
”Tycker du? Äsch, det är säkert bara för att du tycker synd om mig och inte kan sluta stirra”, svarade Yaosu och petade till sjuttonåringen löst i pannan. ”Men helt ärligt, du och Joshua är begåvade..betydligt mer skickliga än jag var för tre år sedan”, fortsatte han ärligt och ryckte på axlarna. Jo, de var helt klart de bästa eleverna han hade för stunden. Det fanns såklart fler duktiga elever, men inga som verkligen kunde greppa allting, oavsett område eller svårighetsgrad. Under hans egen tid på skolan hade han bara klarat sig så bra som han gjort för att han spenderat dygn ut och dygn in med näsan i hundratals böcker, inte för att han var naturligt duktig. Envis däremot och målmedveten, men inte direkt begåvad.
Att kyssa Hayley var typ som att kolla på ett fyrverkeri, eller något i den stilen. Den äldre av dem kunde inte beskriva känslan ens om han försökte och det var nästan obehagligt lätt att förklara sig i henne. Ögonlocken var slutna och han hade en extremt stor lust att sätta sig i grensle över sjuttonåringen och “go all in”. Det var ingenting han skulle göra, men det riktigt kliade i hela kroppen på ett smått olustigt sätt. Typ på samma sätt som det kliade i tänderna på honom. Nej vänta nu. Yaosu lutade sig hastigt tillbaka och satte sig upp med ett ordentligt ryck. Andetagen var grunda och han kunde riktigt känna hur svetten bröt ut över ryggen på honom.
”Förlåt..jag tror inte att jag kommer kunna kontrollera mig själv”, mumlade han och masserade tinningarna. ”Tror att jag var några sekunder från att bokstavligen sätta tänderna i dig.”

Hayley är väldigt tacksam över att den andre inte tjatar på henne och insisterar på att få veta. Det skulle inte kännas bra, inte nu. Egentligen är det kanske det perfekta tillfället, de har precis blivit tillsammans igen, efter en hel del om och men. Men det finns tid, hon kommer kunna säga det när hon är redo. När hon inte klankar ner på sig själv för att hon är förälskad. Det är inte bråttom, det perfekta tillfället kommer nog snart. Däremot känner hon sig långt ifrån modig, en av orden som Yaosu beskrivit henne med. Hon känner sig faktiskt riktigt feg för att hon inte orkar med det.
När den äldre sedan får för sig att så smidigt ge sig själv komplimanger himlar sjuttonåringen med ögonen. På skämt såklart.
"Jag lovar dig, jag har funnit dig stilig sen dag ett. Det kommer jag aldrig förneka, du är den stiligaste mannen jag någonsin sett faktiskt." Förklarar hon och knäpper fingret mot Yaosus pannan, försiktigt. Han är ju förskräckligt trevlig att kolla på, hon skulle kunna glo på honom i all evighet och aldrig tröttna. Så har hon inte känt för någon annan innan. Nu hade hon inte insett detta första dagen som de träffade varandra, för att han bettet sig som skit. Men det tog inte lång tid för henne att falla för de mörka ögonen, den lilla näsan och de beroendeframkallande läpparna.
"Nej, jag tycker uppriktigt sagt att du är en av de bästa lärarna, att du är.. fin att kolla på är ett plus." Täcket som hon dragit över kinderna låter hon glida ner. Nu är hon inte lika varn om kinderna, och förhoppningsvis betyder det att de inte är lika rosiga. "Det tror jag inte på.. känns som att du var duktig på allt." Det känns som att Yaosu och Joshua är likadana i det där, hemskt duktiga på allt i skolan. Det är åtminstone den uppfattningen hon fått, men det kan vara fel. När den andre sedan sätter sig upp raskt rycker hon till. Inte särskilt bra med tanke på smärtan. Hayley försöker att sätta sig upp så att hon kan krama honom, tyvärr kan hon inte det. Än en gång, smärtan. Den är fortfarande hemsk och hon sjunker missnöjt ner i sängen igen.
"Det är okej.. det kanske blir lättare efter fullmånen. Du har inte förlorat kontrollen än iallafall." Kanske det är bäst om de inte fortsätter med sitt eviga hånglande, som hon älskar. Hon är verkligen inte redo för att gå hela vägen, nej fy fan vad ont det skulle göra. Plus är det rätt traumatiskt det som hänt.

”Den stiligaste mannen du någonsin sett?” Upprepade Yaosu belåtet och såg alldeles för nöjd ut. ”Ingen har sagt så till mig innan..även om det kommit fram en del skumma människor och erbjudit mig jobb bara för att jag ser bra ut”, fortsatte han därefter och såg smått fundersam ut. ”Undrar om jag hade varit känd om jag varit en mugglare.” Lite självgod var han kanske, men med tanke på hur många såna där erbjudanden han fått under livets gång, hade det inte förvånat honom. Inte för att han själv kunde föreställa sig det, däremot verkade tydligen många andra kunna göra det.
”Tack”, svarade den äldre efter ett slag och log svagt. ”Ända sedan dag ett har jag varit orolig över att jag är värdelös på att lära ut, men det känns bra att veta att åtminstone en av mina elever tycker jag är en bra lärare”, förklarade han och pillade med påslakanet på täcket, någonting som var betydligt lättare nu när Hayley låtit tyget glida ner från kinderna. Vad hade det ens varit för mening att dölja dem? Det var inte precis som om det var den första gången han sett henne rodna, inte ens den tionde gången. Fast å andra sidan Hade han själv också kunnat få för sig att göra något liknande, så han hade ingen lust att påpeka det för henne. För precis som innan skulle hon säkert tycka att han var en hycklare. Nej, hon hade aldrig sagt det, men han kunde föreställa sig att det var precis vad hon skulle tänka.
”Duktig? Ja, men det hade ingenting att göra med att jag var begåvad..bara extremt målmedveten”, sade Yaosu sanningsenligt och vände de mörka ögonen mot ett av fönstren. ”Och jag fortsatte vara målmedveten ända tills de kickade mig från botar-utbildningen. Sedan dess verkar jag inte kunna kämpa mig fram till något överhuvudtaget. Förutom dig, men du räknas inte i det här fallet.” Blicken föll mot den yngre flickan istället och leendet på läpparna blev med ens smått sorgset. Det enda positiva med att han blivit utslängd från utbildningen var att det öppnat upp ett litet fönster istället. Och det fönstret var Hayley Clarke. Utan henne hade ingenting känts speciellt meningsfullt.
Tjugoåringen drog upp benen mot bröstkorgen och vilade hakan mot knäna. Nej, han hade inte förlorat kontrollen än, men vem visste när den dagen skulle komma? Om en månad? Om ett år? Kanske aldrig?
”Allting blir lättare efter fullmånen”, mumlade den äldre och ryste till. ”Det är som om en bägare fylls upp ända fram tills den slutligen svämmar över, och sedan töms så snart förvandlingen är överstökad”, fortsatte han bittert och suckade. ”Åh, och jag glömde att säga att du också är trevlig att titta på.” Leendet på läpparna blev med ens lite gladare. ”Väldigt trevlig att titta på faktiskt.”

Om Hayley varit en osäker lite flicka hade hon nog blivit förnärmad av det den äldre säger. Om hon vetat hur mycket det skulle påverka hans ego hade hon kanske hållit käften, en smutta självbelåten är han uppenbarligen. Hade hon förväntat något tillbaka? Jodå, det hade hon definitivt. Men det tänker hon inte säga någonting om, nöjd med sig själv ska han då ändå få vara ostört. Hon himlar med ögonen och drar en hand genom det långa håret. Trots allt som hänt har det inte blivit det minsta tovigt, väldigt skönt.
”Du kanske ska satsa på en karriär som modell istället?” Undrar hon och rycker på axlarna där hon ligger. Sjuttonåringen sträcker på armarna, innan hon låter dem glida ner till magen istället. Händerna lägger sig där den lilla bullen tidigare varit. Det känns så konstigt, hon hade vant sig vid att ha någonting växande hos henne. Plus så känner hon en väldans saknad. Den delen av henne som velat behålla det lilla knytet är i princip helt krossad för närvarande. Dock har hon inte funderat så mycket på magen då hon mest pratat med Yaosu hela den här tiden. Men hon måste lägga tid på att försöka förstå det här förr eller senare.
”Jag lovar dig, det är flera stycken som tycker att du är en bra lärare.” Jo, definitivt. Nu har nog många av den andres elever en förälskelse på honom, men det är definitivt flera stycken som genuint tycker att han är en bra lärare. Det är hon säker på. Det där leendet som befunnit sig på läpparna försvinner i och med det den äldre säger. Fy fan, hon vill slå till vilka det än var som kickat honom från den där utbildningen. Bara för att han behöver skifta en gång varje månad betyder det inte att han skulle bli en sämre botare, snarare tvärtom. Världen är verkligen sjuk. Hur de kan behandla varulvar på det där sättet är oförståeligt för Hayley.
”Finns det inte någon annan botar-utbildning?” Frågar hon med rynkade ögonbryn. Det borde det ju finnas, kanske tvärs över landet men det borde ändå finnas. Kanske det skulle passa honom bättre. Hon kan verkligen inte greppa hur det måste vara för både honom och Zihao, och alla andra som lider av det här. Ens liv blir svårare på så många sätt. Inte tillräckligt med att behöva gå igenom förskräcklig smärta varje månad, utan vem som helst kan komma och döda dem om de ser dem. Helt sjukt.
När Hayley sedan får en komplimang glider ett svagt leende upp över läpparna. Men det är bittersweet. Efter allt det här är det liksom svårt att ta åt sig det.
”Tack..”

Jovisst, det hade kanske varit ett mycket realistiskt karriärval, men det var liksom inte den vägen i livet han var intresserad av. Sedan skulle Hayley snarare vara den som passade som modell, med de där långa, blonda lockarna och förtrollande ögonen.
”Om det är någon som borde satsa på att bli modell så är det nog ändå du”, påpekade den äldre och lade sig ner igen, för att sedan lägga sig på sidan så att han kunde betrakta den yngre flickan. Jo, hon hade nog kunnat få ett kontrakt för vilken firma som helst om hon så ville. ”Och du vet..du är den vackraste personen jag någonsin lagt ögonen på”, fortsatte han och blinkade långsamt. ”Borde ha sagt det innan.” Tjugoåringen började pilla med en test av det ljusa håret, tvinnade det mellan tummen och pekfingret gång på gång. Ögonen hade fäst sig på Hayleys händer, som låg placerade över magen där den lilla bullen helt plötsligt inte längre befann sig. Det måste ha varit förskräckligt jobbigt för henne, för även om hon kanske inte tänk behålla det lilla knytet hade hon ändå förlorat en del av sig själv - ofrivilligt. Yaosu kunde inte ens börja föreställa sig hur det måste kännas, och helt ärligt ville han inte göra det heller. Med en liten suck virade han armarna runt sjuttonåringen och snörvlade till. De där tankarna hade genast gjort honom känslosam som bara den.
”Kanske, men det absolut viktigaste är ändå att du tycker att jag är en bra lärare”, mumlade han och slöt ögonlocken, medan armarna klamrade sig fast vid den yngre flickan. ”Förlåt, det är bara så hemskt att se dig gå igenom något sånt här”, fortsatte han och tog ett djupt andetag, ett tappert försök till att försöka samla sig själv.
När Hayley sedan frågade om det inte fanns någon annan botar-utbildning, ruskade Yaosu på huvudet, där han låg tätt intill henne. Oavsett vart han ansökte skulle de få reda på vad det var han led av, det fanns liksom register för sådant.
”Nej, jag finns i deras register för varulvar, så det är nog ganska kört”, förklarade han tyst och bet sig själv löst i underläppen. ”Och även om jag åker till ett annan land kommer de göra en bakgrunds check på mig, så det är också kört”, fortsatte han bittert och lät en av händerna försiktigt placera sig över magen på sjuttonåringen. ”Om jag bara haft den där utbildningen hade jag kunnat hjälpa dig bättre..det suger.”

Att vara modell känns som ett skrot jobb. Hayley skulle nog ha varit intresserad av det om modellerna inte blivit så dåligt behandlade, vilket många av dem blir. Att bara äta smulor hela dagarna skulle hon inte stå ut med, hon har ju sin chokladpudding och det vill hon inte ge bort. Sen tycker hon inte att hon är rätt material för att bli modell.. ja hon ser inte dålig ut, det vet hon. Men hon har ett lite speciellt utseende. Inte det där eftertraktade ansiktet.
"Jag är alldeles för kort för att bli modell.. tyvärr. Ge mig massa av dina centimeter så kanske det går." Påpekar hon med en liten suck. Nej, hennes längd är inte den bästa för att bli modell. De vill väl åtminstone ha någon som är 175, men hon har hört att hela 185 är populärt bland alla firmor. Hon är inte ens nära. På sina korta, antagligen 159 centimeter kan hon inte tänka sig att de skulle vilja ha henne. Även om det skulle kännas bekräftande om hon fått liknande erbjudanden. När Yaosu sedan lägger sig ner bredvid henne igen glider blicken automatiskt från den vackra himlen utanför fönstret, till honom. Det är fint ute, alldeles mörkt och stjärnor så långt ögat ser. Det är mitt inatten, men ändå är hon inte utmattad, vilket hon kanske borde vara efter allt som hänt. Av komplimangen ler hon glatt, att hon är den vackraste personen han lagt ögonen på kan hon inte riktigt tro på. Inte för att hon inte litar på honom, utan mer för att hon aldrig sett dig själv som den vackraste. Däremot tänker hon inte protestera, hon litar på honom och det gör henne väldigt glad faktiskt.
"Det är hemskt att se dig gå igenom allt det här med fullmånen också," mumlar hon och lutar försiktigt huvudet mot Yaosus respektive. Det är skönt när han kramar om henne på det viset, betryggande. Hon skulle vilja stanna där i alla evigheter. Det här med utbildningen gör henne däremot förbannad, varför i helvete ska han inte få klart den? Bara för att han är varulv.. det är helt sinnessjukt, det är ju det han strävat efter, och att inte kunna göra det man vill bara för det.. nej, Hayley kan verkligen inte förstå det. Sen är hon ju rätt korkad också, men hon kan verkligen inte förstå hur de tänker.
"Jag kan inte förstå mig på dem.. är lärare ditt andrahandsval, eller vill du bli något annat hellre?" Handen stryker sig över kinderna på Yaosu, hon vill bara röra vid honom. Att vara nära honom känns så förbaskat bra. Blicken glider från Yaosu till magen, där hon finner både sin egna och hans betydligt större hand. Det får tårarna att trycka mot murarna än en gång.. för även om hon antagligen inte hade behållit det så är det en hemsk saknad. "Sluta, du hjälpte mig mycket.. och nu behöver jag inte göra något val.." Hon skrattar bittert till, ah, det var alldeles för tidigt för henne att skämta om det. Det gör liksom bara ont. Men det är sant, nu behöver hon inte besluta sig, universum tog det från henne. Och det känns rätt skit.

”Du vet redan att jag inte tänker dela med mig att mina älskade centimeter, påpekade Yaosu och drog på munnen. Det här var någonting han skulle kunna säga om och om igen, bara för att han visste hur mycket det irriterade henne. Självfallet hade han delat med sig om det faktiskt varit en möjlighet, men nu var det liksom inte det. Och han tyckte om henne längd, alltså att hon var kort. På något sätt gjorde det Hayley ännu sötare än hon redan var och han tyckte om att vara så mycket längre som han nu var. Det var som deras personligheter, raka motsatsen till varandra.
”Och vad är det för fel med att vara kort? Jag tycker att det är gulligt”, fortsatte han och följde de blå ögonen som riktat sig mot fönstret. Ironiskt nog var det en väldigt vacker kväll, med stjärnor som täckte den mörka himlen och månen som spred sitt bleka sken över marken. Det kändes verkligen att det var höst, med alla färger och atmosfären i sig. Åh, han älskade verkligen hösten, men efter allt som hänt under kvällen kunde han inte riktigt njuta av allt det där vackra. Fast på samma gång kunde han nog ändå det, då åtminstone en positiv grej kommit fram genom allt kaos - de var tillsammans igen.
”Äsch, fullmånen kommer och går, jag börjar nästan bli van”, protesterade Yaosu och ruskade på huvudet. Nej, han kunde inte ens jämföra de två olika situationerna. Förvandlingarna var jobbiga, ja, men de var inte ens i närheten så otäcka och hemska som det Hayley nyss gått igenom. Det hade varit så mycket blod, hon hade varit så blek och..usch, att bara tänka tillbaka på det fick tjugoåringen att må illa.
”Det som du gick igenom ikväll, Hayley, det var verkligen hemskt på alla olika nivåer som existerar”, mumlade han efter en stunds tystnad och borrade mer näsan bland de ljusa lockarna, där han sedan drog in den där ljuvliga doften. Kokos och vanilj, inget blod eller svett vad han kunde känna. Dock kunde han tydligt känna lukten av blod från skjortan han bar, som var täckt av torkat blod. Kanske han skulle bli tvungen att bränna den sen, bara för att samtidigt försöka bränna bort den där otäcka bilden ur skallen.
”Jag har alltid drömt om att bli en botare och det är fortfarande det enda jag verkligen vill här i livet”, började den äldre långsamt. ”Den enda anledningen till att jag började jobba här på skolan var för att McGonagall erbjöd mig tjänsten..annars hade jag nog varit arbetslös nu tillsammans med min käre bror i någon håla..” Det kanske lät lite brutalt men det var trots allt sanningen. Om Minerva inte skickat det där brevet hade han nog inte ens haft något ställe att sova på under nätterna.
De svarta ögonen gled ner mot sjuttonåringen och en av handen som nyss befunnit sig över magen på henne, gled istället upp mot en av kinderna.
”Du borde ha fått göra ett val..ingen hade rätten att ta det ifrån dig”, svarade Yaosu och strök försiktigt med tummen över den sammetslena huden. ”Det är hemskt, så otroligt hemskt.”

Nu är Hayley mer än medveten om att det aldrig kommer gå, om man kunde få några centimeter från någon annan hade mycket varit annorlunda. Tyvärr kommer det aldrig att hända, men jösses vad hon önskar att det gick. Det är jobbigt att inte kunna se tavlan på lektionerna när andra sitter framför henne, det är jobbigt att hitta byxor som passar henne väl. Det finns helt enkelt många anledningar till att det inte är särskilt bekvämt.
"Men det blir ju ett stort problem om jag vill kyssa dig ståendes. Det är nästan omöjligt," klagar hon, som bra gärna vill sno åt sig några centimeter av Yaosus längd. Tänk vad lättare det skulle vara för de två. Om de kunde kyssa varandra utan att hon behöver stå på tå, och den äldre inte behöver böja sig ner och få ont i nacken. Hm, ja tänk om. Meningar som börjar på de två orden kommer aldrig leda till något bra. Bara önskningar. Hayley pillar lite med tyget av nattlinnt hon fått av madam Pomfrey. Ett sånt där som alla får på sjukhuset. Rymlig och bekväm, däremot långt ifrån värmande. Hur som helst är blicken fäst på magen, där händerna vilar. Varför gör hon ens såhär mot sig själv? Att fokusera på Yaosu gör så att hon mår betydligt bättre, men nu är uppmärksamheten fäst på magen. Något som bara gör henne bara mer ledsen.
"Jo.. det var hemskt, blev så förskräckligt rädd," mumlar sjuttonåringen medan pillandet fortsätter. Magen är så mycket mindre nu. Det hade inte varit så synligt med kläderna på, men Hayley hade både sett och känt bullen. Rädslan som sköljt genom kroppen, den bedövande smärtan. Allt var riktigt hemskt. Blicken glider upp mot honom när han pratar om hur han alltid drömt om att bli botare. Fy fan vad hemskt det måste kännas. Hayley har inte riktigt ett dröm jobb, vilket betyder att hon inte kommer behöva känna smärtan om man inte kan nå det.
"Du hade blivit en perfekt botare.. vi får försöka hitta något mer du brinner för," Yaosu hade blivit en perfekt botare. Efter allt han hjälpt henne med med är det ingen fråga om saken. McGonagall hade verkligen varit räddaren i nöden. Tänk om han inte fått erbjudandet.. tänk om, tänk om.
När en av den andres händer glider upp till hennes kind vänder hon lite på sig, så att hon kan se på honom bättre.
"Jag hade nog gjort fel val ändå.. det gör jag alltid," viskar hon. Det gör hon verkligen alltid. Men hon känner sig ändå bestulen. För att komma på andra tankar lämnar hon en kyss på hans läppar.

Det där var ju faktiskt sant, längdskillnaden var ett stort problem när det kom till det där. Men å andra sidan var det i princip den enda gången det var ett problem, och om det blev jobbigt i längden fick han väl börja kånka omkring på den yngre flickan. Hon var inte direkt svår att fiska upp från golvet och det skulle dröja många århundraden innan hans relativt vältränade armar blev trötta. Så slutsatsen var att det inte alls var mycket av ett problem när det väl kom till kritan.
”Du kan försöka övertyga mig hur mycket du vill, men jag kommer aldrig ge med mig”, svarade Yaosu och lipade mot henne, för att sedan rufsa till det blonda håret. ”Och om du vill kyssa mig när vi båda står upp får jag väl helt enkelt lyfta upp dig”, fortsatte han och såg förnöjd ut. Det liksom ryckte i ena mungipan på honom. Förr eller senare skulle hon nog bli trött på honom och sparka ner honom från sängen. Helt ärligt hade det inte förvånat honom ett dugg, men samtidigt kändes det som om Hayley gillade att ha honom där. Kanske den enda anledningen till att hon kände sig så trygg runt tjugoåringen var ett vandrande värmeelement såhär innan fullmånen? En mycket intressant tanke.
”Jag förstår det, hade också blivit rädd om jag haft så ont, särskilt med tanke på den där mängden blod”, sade Yaosu tyst och fäste blicken på den platta magen. Tummen fortsatte att stryka över den mjuka huden några gånger innan den gled tillbaka ner mot magen och fiskade upp hennes små händer.
”Tror du? Tja, ska jag vara helt ärlig tror jag det också”, erkände den äldre och skrattade svagt till. ”När man har ett så stort intresse för något och är passionerad brukar man tillslut bli riktigt skicklig”, fortsatte han och skakade därefter på huvudet. ”Det finns inget annat jag brinner för, om man bortser från dig.” Så otroligt fånigt, men det gjorde det inte mindre sant. Jösses, att han ens fick för sig att säga sådana saker var ju bara sorgligt. Inte lika sorgligt som att Hayley fått för sig att hon alltid gjorde fel val, dock inte alltför långt därifrån.
”Vadå alltid fel val? Skulle knappat säga att du alltid väljer fel val”, protesterade tjugoåringen och rynkade på ögonbrynen. När hon sedan lutade sig in för den där lilla kyssen, blev huvudet genast lite..dimmigt? Ännu en av de många saker han inte förmådde beskriva. Suck. Däremot besvarade han kyssen utan att tänka två gången, även fast han innerst inne visste att det mycket väl kunde sluta illa. Inte vidare troligt, men risken fanns allt där. Onekligen.

Aww... Hayley putar missnöjt med underläppen. Ännu mer missnöjd blir hon när han rufsar till hennes hår. Nu var det nog inte helt slätt att börja med, med tanke på att hon blivit in knuffad i väggen, sjunkit ner mot golvet och bara gått igenom rena helvetet. Men ändå. Envist börjar hon kamma ner det rufsade håret igen med händerna medan hon glor stinkt på Yaosu. Hon kommer på lite andra tankar när han påpekar att han alltid kan lyfta upp henne, ansiktet mjuknar och en lite rosig färg sprider sig över kinderna. Varför? Det vet hon inte. De har redan gjort betydligt mer med varandra än att han bara ska lyfta upp henne. Men av någon anledning blir hon en smula generad, kanske för att hon vill skutta upp i famnen just nu. Kroppen accepterar däremot inte det. Dumma kropp.
"Okejdå.. men bara för att det låter väldigt tillåtande." Svarar hon tillslut med en nickning. Nu skulle det bara vara konstigt om de går ute någonstans och vill ha en kyss, att bära upp någon annan på stan är inte riktigt socialt accepterat. De kommer inte kunna kyssa varandra i publik på ett bra tag, men ändå.
"Jag blev nästan lättad först, innan jag fick så ont. Trodde de skulle göra något annat än att kolla om ett jävla rykte var sant." Kanske det här är något hon borde hålla för sig själv, kanske det är något som Yaosu vill höra om. Men hon vill prata om det med någon, för fy fan vad rädd hon varit. Alla minnen som kommit tillbaka de kristallblå ögonen fäster sig på de tre händerna som ligger vid magen. Två av hennes och en av den andres. Att Yaosu känner att han inte brinner för något annat gör henne så hemskt ledsen för honom. Stackarn hade varit så nära att få sitt dröm jobb, och så hade det tagits ifrån honom. Att han brinner för henne får hjärtat att skutta likt förbaskat. Men att han inte brinner för något annat.. ja som sagt, så jävla orättvist.
"Jag brinner för dig också.. men förhoppningsvis kommer det något nytt.." mumlar sjuttonåringen trevandes. Hayley vill så gärna hjälpa honom, men hur? Hon vet verkligen inte.
Kyssen är lika varsam som innan, försiktig. Hon stannar däremot upp en stund, hon är osäker på om kyssarna kommer göra Yaosu sådär osäker igen. Att han kanske skulle bita henne eller något.
"Förlåt, dina läppar är bara så fina.."