Di Vittorios - PRS Medi & Vidomina

"Ja, det låter som en bra idé." Cecilia betalade och tackade på den lilla italienska hon kunde. Sedan gick hon efter sina kusiner ut från salongen och klev ut i det vackra varma vädret.
"Var köper vi glass?", frågade hon och såg sig om. Hon hann tänka ifall hon skulle ringa efter Gian, men innan hon ens plockat upp mobilen hörde hon hans välbekanta stämma. "Hey! Är ni klara?" Med stora steg korsade Gian gatan när han gick fram till de andra. Cecilia suckade och lade ifrån sig mobilen i sin handväska igen. "Vi ska köpa glass.", förklarade hon lugnt, men aning less. Gian svarade inte, utan bara log åt idén.

Valentino gav ifrån sig ett skratt. "Du är rolig, du!" och nickade åt Albas förslag. "Vi går.", bekräftade han och hjälpte Alba upp på fötterna. "Det har inte varit några rapporter härifrån på väldigt länge om någon större situation. Så jag tror det är ganska lugnt.", sa Valentino och ryckte på axlarna. "Vad tror du?"

"Ska du ha någon glass då Gian?" Mara höjde ena ögonbrynet och flinade mot honom. Såg sedan över axeln.
"Tror du vi är säkra i staden? Jag menar eftersom farmor är död så kanske många troor de kan göra vad de vill."

Alba började gå sakta medan han såg sig om.
"Om jag ska vara helt ärlig så tror jag det är lugnt. Men ska inte ropa hej innan dagen är slut."
Han kikade sig omkring och såg sedan tillbaka till huset.

Gian flinade. "Ja, lite glass kan jag väl ta?" Han skrattade och gick efter de andra.
När han hörde Maras fråga försvann leendet och han såg istället allvarlig ut. "Jag är säker på att vi är säkra här.", började han, men så log han i försök att lätta upp stämningen igen. "Fast försöker någon någonting så är jag beredd.", skrattade han skämtsamt.

Valentino nickade åt Albas ord och gäspade stort. Det var uttråkande att gå vändan. Han försökte koncentrera sig på omgivningen, det var ju väldigt vackert här. Och det värmde skönt med solen som gassade. "Bara sista kröken där framme då."

Mara och Lucia visade ett litet ställe och log.
"Det absoluta bästa stället i hela staden. Det ända faktiskt." Lucia flinade och öppnade dörren för dem.
"Så kusinerna först." Sa hon och såg på Gian.
"Du får betala din glass själv..."

Smärtan var för jobbig och han stannade upp, lutade sig mot väggen.
"Jisses jag ringer så fort jag kan. Om du inte har något emot det så lägger jag mig sen." Han bet ihop. Att det blivit så illa på så kort tid var oroväckande.

Cecilia klev in före Gian. Hon såg sig om. Det såg mysigt och idylliskt ut. Också en av de äldre byggnaderna, gissade hon.
Cecilia fick syn på glassen och gick fram för att titta närmare. Det fanns olika smaker att välja mellan. Hon pekade och försökte på den lilla italienska hon kunde att beställa. Det verkade gått helt okej. För sedan blev hon serverad en liten bägare med en glasskula vaniljglass i.
Cecilia betalade och smakade sedan av den. "Wow. Det här var supergott!", utbrast hon.

"Men lägg av, brorsan! Du måste ringa NU. Vincent jobbar för oss, han får betalt för det här. Om inte du ringer, så gör jag det!" Han lät både orolig och upprörd på rösten samtidigt som han räckte över mobilen till Alba. "Här, ring nu."

Både Mara och Lucia hade slagit sig ner med en var sin glass och nickade.
"Jag sa ju det. Det här slår glassen hemma." De skrattade och såg på Gian.
"Ta hasselnöten den är så underbar."

Alba såg på honom och suckade. Han hade ju en mobil i innerfickan men han tog sin brors. Slog nummret och sjönk ner på en liten pelare.
Det tog några signaler innan en tröt Vincent svarade.
De utbytte några ord och Alba suckade trött.
Efter det lade dem på och han såg upp.
"Han sätter sig på planet nu. Sen kommer han skriva ut mycket starkare medicin." Han såg bort och torkade bort en tår.
"Jag ber om ursäkt..."

Utan att fråga sträckte sig Cecilia, med skeden i högsta hugg, efter sin brors glass som var ju hasselnötssmaken. "Ey!" Cecilia skrattade bara åt Gians protester och smakade glatt på glassen. Den var utsökt. "Wow.", instämde hon på Maras ord och nickade lika instämmande förtjust. "Så shoppingen då- var brukar ni gå?"

"Bra, Alba.", sa han bestämt och klappade honom på ryggen. Och när han upptäckte att Alba verkade ledsen slog han sig ner bredvid honom på en stol. "Det blir bra det här. Du ska se att han hjälper dig. Och du har inget att be om ursäkt för. Är det någon som ska be om ursäkt så är det väl han som orsakade dig skadan."

Mara brast ut i ett skratt medan hon såg på sina kusiner.
"Ja det ska vi. Men håll med att vi måste ta med resten hit? Alba behöver nog en glass tror jag. Samma med pappa och varför inte Valentino även om han säger nej? Hon reste sig och vinkade åt mannen som stod bakom kassan.

"Jag är inte ledsen. Det är smärtan som får mig att gråta." Han skakade på huvudet och viftade med foten.
"De är döda sen många år tillbaka. Jag minns det knappt för jag har försökt bearbeta det. Men jag var bara ett barn." Han såg på sin bror.
"Minns du hur jag var när jag kom hem?"

"Ja, definitivt!", höll Gian med och åt glupskt upp resten från bägaren. Skrapade länge, ett tecken på att han inte ville att det skulle ta slut. "Valentino och Alba skulle älska det."
Han tackade mannen i butiken och slängde skräpet i papperskorgen.
"Nå, ska vi gå vidare då?"

"Vila, det är bra att du får vara stilla med benet kanske.", försökte Valentino. "Eller vi du gå tillbaka in i huset?" Han såg undrande ut på sin bror. "Jag minns, men du kan berätta ändå."

Mara öppnade dörren och suckade när de kom ut i värmen igen. Hon såg över axeln och gav mannen ett leende.
"Tackar."

Alba såg på honom med ett svagt leende.
"Vi går in. Då kan jag skuva av foten och lägga mig i sängen. Ta en värktablett och sova en stund." Han suckade medan han lade handen för ansiktet.
"Jag vill helst inte minnas. Jag var ju så rädd. Men jag minns att jag vägrade gå till skolan en tid efter. Jag ville bara ha pappas och farbror Matteo i närheten.
Hur rädd var inte jag? Jag kunde knappt sova och fick sömntabletter som barn. Mardrömmarna red mig tills jag antinge svettades genom lakana eller kissade på mig." Han såg ner.
"Men jag kan dra det en annan gång."