Prs tippest & JustAFriend

Den yngre verkade ha lite svårt att greppa det hela, vilket inte var så konstigt. Även om stämningen ändrades ytterligare så var det lugnt. Eller nej, men samtalstonen var åtminstone normal än så länge. Vilket definitivt var ett plus. De två hade ju en tendens att bara dra iväg när de blev upprörda. Att då bara prata istället, var en bra lösning.
”Sen i måndags”, svarade Elliot lite högre än Sebastian , men fortfarande tyst. Han stod kvar där. Tolkade det som att den yngre behövde lite space just då. ”Men att skriva det på sms kändes fel”.

Sen i måndags. Okej. Det var bra. Om Elliot hade vetat om det i flera månader... Nej, det hade han inte klarat av. Då hade han blivit arg. Men sen i måndags? De dagarna mellan hade inte gjort någon skillnad. Nej, inte när det handlade om flera månaders ignorering. Och så hade Elliot rätt. Det hade varit fel att skriva det på sms.
Han lyfte huvudet och knäppte ihop händerna i knät. Andas. Det skulle inte hjälpa att skrika på Elliot. Det var inte honom han var arg på. Han var arg på Lucas. Jävligt arg.
”Han kan dra åt helvete”, sa han bara. Tomt, precis som hans blick som stirrade rakt fram. Han var fortfarande chockad. Lucas, av alla människor? Fan.

Även om lugnet var bra så kändes det också lite läskigt. Hotfullt. Som att det kanske skulle smälla snart. De båda två hade väl en hel del tankar som snurrade runt och i sådana situationer var kanske inte tystnad alltid det bästa, trots allt.
”Jag är ledsen. Det-”, började Elliot. Visste inte riktigt vad han skulle säga. Hans vän hade gjort något som verkligen inte var okej. Och trots att var och en skulle skämmas för sig, så tog Elliot på sig ansvaret att skämmas för alla. Lucas hade fått en rejäl utskällning, där när han var på besök. Så pass att Elijah, som kommit in, såg till att Lucas lämnat rummet.
”Han blev utkörd från avdelningen för att jag blev så arg på honom. Och jag ska väl försöka prata med honom igen. Men just nu vill jag inte se honom alls”.

”Jag vill inte att du pratar med honom igen”, svarade han kortfattat. Fortfarande tomt. Nästan all tankekraft gick åt till att försöka hålla sig lugn. Att inte brusa upp och höja rösten. Och då all tankekraft gick åt det fanns det inte tillräckligt mycket över för att lägga ut en passande känsla över rösten. Han vände blicken för att titta på den äldre en kort sekund innan han blickade ner i golvet istället. Så mycket tankar. Ilska som bubblade under ytan. Ilska som fullständigt skulle förstöra stämningen, så därför var han tvungen att lägga den under lock.

Det där kalla i Sebastians röst började nästan bli läskigt. Obehagligt i alla fall. Elliot ville bara sudda bort allt tungt och jobbigt. Önskade nästan att han inte sagt något. Fast då hade de ju återgått till tidigare stadier i relationen, då de hållit allt för mycket hemligt för varandra. Och det hade varit ett stort bakslag. Bättre att bita i det sura äpplet och inte dra ut på det hela.
”Okej”, svarade Elliot tyst och tassade försiktigt närmre den yngre. Just då hade han ingen lust alls att prata med Lucas. Men i framtiden? Det var kanske bäst att låta både Sebastians och hans egna upprörda känslor svalna lite. Ta ett steg i taget, liksom.
När Elliot stod nära den yngre lät han ena handen vandra upp till dennes kind. ”Gjorde jag rätt i att vänta tills idag med att berätta?”, frågade han lika tyst som innan.

En cigarett hade egentligen behövts för att skingra tankarna och för att lugna ner. Men a) han hade redan tagit en av två cigaretter för dagen och b) Elliot var där. Det gick bara inte. Och kanske var det alla känslor som bubblade på insidan som gjorde honom så förvirrad att han inte ens ville ha Elliots närhet. Handen på kinden kändes bara fel. Och det var inte ens Elliot han var arg på. Det var bara hans jävla vän. Herregud.
Försiktigt föste han bort Elliots hand från kinden. Nej, det gick faktiskt inte att ha den där. Den bidrog bara med ännu fler tankar som Seb inte orkade ta itu med.
”Mm”, mumlade han med en nickning innan han återigen begravde ansiktet i händerna. Kände hur en klump började byggas upp i halsen och tårar som började bränna bakom ögonlocken. Nej snälla nej, börja inte gråta. Snälla.

Elliot blev genast mer osäker. Om inte handen var välkommen där, hade han då misstolkat stämningen? Trott att det var lugnare än det var? Åh, ännu fler tankar gjorde intrång i Elliots hjärna. Var Sebastian alltså arg på Elliot med? Bara Elliot. Eller kanske både Elliot och Lucas. Ughhh. Han hade ju skällt ut sin vän men det var ju verkligen riktigt illa gjort och den klart den yngre var upprörd. Elliot ville bara lägga armarna om den andre, men han var uppenbarligen inte välkommen så nära inpå. Så han backade undan en bit.
”Är du arg på mig? Vill du att jag ska gå?”, frågade han tyst och otroligt osäkert.

”Nej”, svarade han mot handflatan på båda Elliots frågor. Han var inte arg på honom och ville verkligen inte att han skulle gå. Nej, varenda permission skulle bli perfekt. Elliot fick inte gå. Seb var bara tvungen att... Samla sig. Andas. Och inte låta tårarna leta sig ut. Men fan, vad svårt det var. Efter att ha låtit ett par sekunder ticka förbi tittade han upp igen. Knäppte, ännu en gång, ihop händerna i knät. Vågade dock inte titta på Elliot. Stirrade bara rakt fram, precis som förut.
”Det är bara mycket att ta in”, mumlade han och svor inombords åt klumpen i halsen som gjorde hans röst skakig. Klumpen i halsen som avslöjade hur nära tårarna han faktiskt var. ”Jag har liksom ignorerat Brandon i flera månader och han hade inte ens sagt något och jag bara... Fan, jag vill bara att Lucas ska dra åt helvete. Han hade ingen rätt att komma hit, till mitt hus och bara... Fucka upp allting.”

Okej, det var i alla fall skönt att veta. Att de inte var osams eller så. Och även om det inte var någon närhet så var det ändå bättre att vara i samma rum än att skiljas åt direkt.
Sebastians röst var långt ifrån stabil. Elliot misstänkte att det var gråt som vad i närheten. Dock visste han ju hur obekväm den yngre var vid att visa känslor, så han kommenterade det inte. Gjorde inget nytt närmande. Ville inte vara för på. Kände sig samtidigt hjälplös. Som bara stod där och glodde.
”Jag visste inte det”, svarade Elliot. Nej, månader av ignorans gjorde ju allt betydligt allvarligare. Stackars Brandon. Och Seb. Mest Seb, såklart.
”Men Brandon förlåter dig nog. Han tycker ju om dig oavsett och verkar inte vara så långsynt?”.

Brandon, inte långsynt? Ha, Elliot kände verkligen inte Sebs storebror. Dock var Brandon inte långsynt när det kom till familjemedlemmar, och där räknades Seb såklart in, men i andra fall var han förjävligt långsynt. Men det hörde inte hemma i diskussionen.
"Det... ja, det är klart han gör men han... Jag vet inte, han har inte haft det lätt det senaste halvåret", mumlade han och försökte frustrerat svälja undan klumpen i halsen för att stabilisera rösten. Dessvärre var alla försök misslyckade. "Men jag orkar inte prata mer om det här nu." Nej, slösa inte bort mer tid. Det var så jävla onödigt. Han reste sig upp från sängen och gick bort mot fönstret för att öppna upp det så han skulle kunna sticka ut ansiktet. Och andas in den friska luften. In. Ut. Och trots att en cigarett fortfarande var lockande fick han hålla sig. Ren luft fick duga. Han tog ett par till djupa andetag innan han drog in huvudet och stängde fönstret igen.
"Jag måste bara ringa städfirman och sen tror jag att Brandon snart är tillbaks med tårtan", sa han och vände sig om mot Elliot, precis som att det de hade pratat om alldeles nyss aldrig hade hänt.