Prs tippest & JustAFriend

Nej, det där kunde ju inte varit speciellt roligt. Nåväl, från och med nu kunde väl brödernas relation börja lappas ihop igen. Med tanke på att de tidigare bakat ihop verkade väl Sebastian redan vara hyfsat förlåten?
”Okej”, svarade Elliot ännu en gång. Det var förståeligt. När den yngre gick bort mot fönstret var Elliot övertygad om att det var en cigarett pågång, men blev positivt överraskad. Andas var ju okej. Mer än okej. Han gick fram till Sebastian när denne vänt sig om. La mjukt armarna om honom. Kanske var närheten fortfarande ovälkommen, men det kändes verkligen som att den yngre kunde må bra utav en kram.
”Gör det du”, svarade han sedan och drog sig undan.

Ibland var allting man behövde en kram. I den stunden ville Seb dock inte ha en kram. Om kramen varit hårdare hade den kanske manat fram tårarna och det ville han verkligen undvika. Det enda han ville var att trycka undan de jobbiga känslorna och bara fokusera på att vara glad. På att göra Elliots permission perfekt. (Det var väl dock redan förstört.)
Men kramen slutade och Elliot drog sig undan utan att Seb behövde göra något. Kanske, men förhoppningsvis inte, hade den äldre dragit sig undan för att Seb inte besvarat kramen. Ansågs han vara kall, för att han i den stunden inte ville ha närhet? Kanske. Mycket möjligt. Men det var inte lönt att hänga upp sig på småsaker. Närhet var inte alltid välkommet. Och det var väl okej?
Han nickade och ringde städfirman. Ett kort samtal och han fick beskedet om att de kunde komma om... två timmar? Hm, det kunde bli tajt med tiden, men det borde fungera. Ja jo, föräldrarna brukade inte komma hem jättetidigt från jobbet. Nåväl.
”Har du frågat dina syskon om dem vill, typ, umgås med oss?” frågade han sedan, livrädd för att en tystnad skulle ta över rummet. Om det skedde i detta läget skulle det mycket väl kunna bli stelt.

Nej, kramen hade inte heller verkat så välkommen. Elliot gjorde en mental anteckning på att försöka hålla sig någorlunda borta, någon timme framöver åtminstone. Det var ju okej, även om hans kropp egentligen skrek efter närhet.
”De blev jätteglada, speciellt Emmett”, svarade Elliot med ett försiktigt leende och den vanliga, mjuka blicken. Nu hade ju syskonen sina likheter när det kom till att inte vilja vara till besvär, vilket gjorde att det hela blev lite känsligt. Men de yngsta såg i alla fall fram emot att hitta på något. Troligtvis blev det museet. ”Kanske på lördag? Då har jag nästan hela dagen ute”.

Emmett. Det var den yngsta, right? Hm, jo. Det var det. Det var han i alla fall ganska säker på.
”Lördag blir bra”, svarade han med en nickning och ett litet leende. Det hade dock inte spelat någon roll vilken dag Elliot hade föreslagit, svaret hade blivit desamma ändå. De planer som Seb möjligtvis hade haft skulle bli avbokade direkt.
”Vad heter dina syskon nu igen?” frågade han, aningen försiktigt, med tanke på att han redan frågat det förut. Men det var ju så jävla många. ”Emmett, Eric och Emma kan jag, faktiskt.” Ja, för någon som Seb, som var helt hopplös med namn, var det imponerande.

Okej, så lördag blev det. Ett par dagar dit. Det var bra. Lite tid att förbereda syskonen, men inte för lång tid att vänta. Eller tja, det var för lång tid oavsett.
”Och Esther”, fyllde Elliot i med ett litet leende. Jo, visst hade han sagt det förut, men inte så många gånger. De var trots allt fem syskon och Sebastian hade ju knappt träffat dem andra. Museibesöket kunde nog göra gott för relationen med. Även om Elliot brukade försöka hålla familjen borta från vänner, så kändes det här viktigare. Som att det var dags att börja ta in familjerna med. Inte föräldrarna kanske, men syskonen. ”Smidigt med samma förstabokstav”.

Så han hade bara missat en? Hm, okej. Syskonskaran var alltså inte så stor som Seb inbillat sig. Esther, okej. Emmett, Emma, Eric och Esther. Det skulle väl inte vara så jäkla svårt att komma ihåg?
”Eller bara mer förvirrande”, svarade han skämtsamt. I och för sig hade man alltid rätt om man sa ’det är i alla fall något på E’, men äh, förvirrande. Eeeeee. Okej Seb, vafan? ”Och vad heter dina föräldrar?” Det hade han väl inte frågat förut? Nej, då han varit på ’besök’ hos Elliots mamma hade han inte haft en aning om vad hon hette. Kanske hade han bara glömt bort det då för att han var så satans full, men öh... Han kom ju fortfarande inte ihåg det.

”Sant”, konstaterade Elliot. Jo, det var väl liksom lite dubbelt det där. Som med så mycket annat. Lite irriterande med liknande namn, men äh. Det fungerade. Gick väl typ att gissa sig till. Lite jobbigt att Emma hette just Emma, dock. Nåväl.
”Ellie och James”, svarade han och leendet blev med ens lite mindre. Föräldrarna var ett lite känsligt samtalsämne. Men det var som det var.
”Och dina?”, fortsatte han. Nej, det visste inte Elliot. Syskonen hette Brandon och Margot, men föräldrarna? Inte en aning.

Kanske hade det varit en dum fråga, insåg Seb när han såg hur Elliots leende minskade. Sagt var dock sagt, så det var dumt att noja sig över det där. Däremot skulle han kunna be om ursäkt för att han frågat, men det kändes dumt. Han hade bara frågat efter deras namn, det var väl ändå inte så farligt?
”George och Monica”, svarade han. Ellie och James. Det lät inte som namn på typiska rövhål, faktiskt. Fanns det egentligen några sådana namn, dock? Huh. Kanske inte. Fast efter Seb fått reda på den äldres föräldrars namn skulle han definitivt ha aningen svårt för dem i framtiden. Ellie. James. Blä.

George och Monica. Monica och George. Det borde inte vara så svårt att komma ihåg. Nej, Sebastian hade ju Elliots fyra syskon att hålla koll på. Då fick Elliot allt ta och klara Sebastians fyra andra familjemedlemmar. Sen så hade ju den äldre två föräldrar han med så det där blev ju bara rörigt. Summa kardemumma var väl helt enkelt att de båda borde lära sig familjemedlemmarnas namn. Sebastian hade längre tid på sig, dock.
”Får jag hålla din hand?”, frågade Elliot ännu mjukare, ännu försiktigare än innan. Kroppskontakt hade inte varit välkommet tidigare, men handhållning var väl lugnare, eller? Om det inte var okej, så var det givetvis lugnt det med. Annars tog han försiktigt tag om den andres hand. Hur det än blev så fortsatte han prata.
”Öhm, i söndags när jag inte hann prata klart...jag sa inget dumt till din mamma. Bara så du vet”.

Hålla handen? Öh, okej. Det var inte kroppskontakten i sig som Seb ville undvika, mer det där varma, omfamnande; det som skulle få tårarna rinnandes. En handhållning skulle förmodligen inte få den effekten. Särskilt inte då många av känslorna tryckta undan. Inte helt, såklart, men en del av dem.
”Okej”, mumlade han och lät Elliot ta hans hand. Strök tummen över den äldres handrygg innan Elliot hann fortsätta.
Åh. Det hade Seb nästan glömt bort. Visserligen hade han skänkt en del grubblande till det där, men just denna dagen hade hans fokus varit på en viss tårta. Och en viss Elliot. Inte vad denne Elliot hade sagt till hans mamma.
”Men vad sa du då?” frågade han tyst.