Prs tippest & JustAFriend

Okej. Hålla hand var okej. Det kändes bra. Lite närkontakt, liksom. Att bara stå och glo kändes lite stelt. Och kallt. Det här var bättre. Mycket bättre.
”Ja, umm...”, började Elliot. Skulle den yngre bli upprörd? Det var ju just var Elliot varit när han slängt ur sig allt det där. Som visserligen var sant, men kanske inte något som Sebastian uppskattade att (pojk-)vännen la sig i.
”Jag sa typ att jag tycker att hon borde respektera dig. Att det suger att du inte kan prata med din familj, utan typ bara med den personen som de helst inte ens vill ska vara nära. Och så sa jag att jag älskar dig”.

Seb tittade ner i golvet och bet sig i kinden. Det var oklart hur han skulle reagera på det. Å ena sidan var det fint att Elliot stått upp för honom och sånt, men hade han inte gått för långt? Alltså, att bara säga något sånt till någons mamma, det var... Nej, Seb älskade inte det. Han gillade inte att blotta sin själ och sina tankar för sin familj (trots att han gjort det några enstaka gånger tidigare) och att Elliot då bara blottade Sebs själ utan tillåtelse var bara... Nej, det var jobbigt. Dock ville han inte bli arg. Ville inte förstöra ännu en permission. Andas, Seb. Andas. Han blickade upp igen och mötte de gröna ögonen.
”Du hade inte behövt säga sådär”, sa han, så lugnt han kunde. Vilket inte var det lugnaste man hört om man säger så. Definitivt lite ansträngt. ”Vi... Vi pratar inte så. Känslor och sånt alltså... Jag vet inte ens om du gjorde saker bättre.”

Det var väl bra att Sebastian inte blev riktigt arg. Inget skrik eller så. Stämningen hade dock ändrats ännu en gång. Mer ansträngt. På en hanterbar nivå, men ändå. Jobbigt att det var Elliots fel. Tekniskt sätt var det ju inte fel, men samtidigt var det ju det. Allt blev snabbt rätt mycket jobbigare.
”Jag vet. Jag var upprörd och...det blev liksom bara så. Det var ju sant, men jag hade inte rätt att säga så till henne ändå. Prata med din mamma utan att prata med dig liksom. Förlåter du mig?”. Rätt tyst och långsamt. Försiktigt. Elliot-igt.

Elliot verkade inse sitt övertramp, vilket var bra. Förhoppningsvis skulle något sånt aldrig hända igen. På sätt och vis fick han ändå vara glad att Elliot pratat med Sebs mamma istället för hans pappa, en person som definitivt inte skulle hållit käften om konversationen. Om något hade pappa George gått runt och skrattat åt Elliot. Puh, ja, tur att Elliot pratat med mamma Monica. Väldig tur.
”Det är klart jag förlåter dig”, mumlade han och strök ännu en gång tummen över Elliots handrygg. Hur skulle han inte kunna förlåta honom? Det var liksom inte som att utspelet lett till några konsekvenser för Seb. Det var bara... En bit över gränsen. Och det hände ibland. Right? ”Jag har pratat med din mamma också så vi är liksom kvitt.” Åh, fint Seb. Försök nämna det sådär naturligt i förbifarten som att Elliot inte skulle lägga märke till det bara för det. Bra försök, grabben.

Tummen som strök över handryggen lugnade de tankar som Elliots hjärna dragit igång. Skapade lite trygghet. Och så orden efter det. Han var förlåten. Se där Elliot. Det är okej. Alla gör fel ibland, bara du ber om ursäkt. Ingen är perfekt och Sebastian kommer inte dumpa (när skulle de ens bli tillsammans?!) dig bara för ett snedsteg. Stort eller litet.
Fast sedan började Elliot hjärta rusa igen. På ett dåligt sätt. Mamman? När hade Seb pratat med henne?
”Va? När då?”. Blicken blev orolig och kroppsspråket gick från hyfsat lugnt till...tja, inte lugnt.

Nej, det var klart som fan att det där inte bara skulle passera Elliots öron fullständigt obemärkt. Seb, är du korkad på riktigt?
Han släppte Elliots hand och kliade sig i det fluffiga håret. Ville han verkligen prata om det här? Ville han verkligen berätta? Han skämdes ju. Och Elliot hade all rätt att bli arg men han fick inte bli arg och det skulle bara förstöra allting... Samtidigt så gnagde sanningen inom honom. Ville komma ut. Det blev för jobbigt att hålla emot. För jobbigt att undanhålla sanningen från Elliot.
”Öh, samma dag som du typ... kollapsade”, mumlade han osäkert och vek undan blicken. Nej, han ville inte berätta. Fan.

Åhhh, ny stämning igen. Den yngre såg allt annat än bekväm ut med samtalsämnet. Men Elliot kunde inte bara lämna det. Hade alltså Sebastian gått och pratat med Elliie utan att prata med Elliot först? Och sedan inte berätta? Kanske var det lite samma sak som den grönögde gjort men det var ju nyss och hur länge hade Sebastian egentligen tänkt att vänta? Det hade ju kunnat bli något osagt. En hemlighet. Och sådana hade de väl konstaterat att det var en dålig sak, eller? Framför allt orsakades kaoset på insidan av vad mamman kunde tänkas gjort, dock. Om hon hade skadat Sebastian. Eller sagt något dumt. Ja, bara allt. Paniken växte sig större inombords.
”Varför- vad sa du till henne? Och hon till dig? Eller vad- vad hände?”, orolig och stressad blick. Ughhh.

Många frågor. Orolig Elliot. Dum Seb. Jävligt dum Seb. Det var verkligen inte tillfälle att ta upp det där - och fan vad naivt att tro att han bara skulle kunna ta upp det i förbifarten. Det var alldeles för stort för att kunna försvinna sådär! Helvete. Fan. Dumt. Dumt dumt dumt. Så satans dumt.
”Jag... Jag vet inte, jag var full så jag... Jag kommer inte ihåg”, orden bara trillade ur munnen. Fortfarande hade han ens handen i det mörka, fluffiga håret och blicken bortvänd från Elliot. Dessutom ljög han ju. Visst att han hade varit full och att en del detaljer försvunnit ur minnet, men att säga att han inte kom ihåg, det var en lögn.

”Du var full?”, utbrast Elliot ännu mer stressat. Ögonbrynen var höjda båda två. Åh, herregud. Fulla människor tillsammans var sällan en bra idé. Om dessa personer dessutom var en alkoholist och en arg ungdom kunde det inte sluta annat än illa. Tydligen inte såpass illa att Sebastian mindes, dock. Fast Elliot tvekade på om den yngre verkligen talade sanning. För att tappa allt minne krävdes det att vara ruskigt packad och då hade han nog inte kunnat ta sig hem bara sådär. Utan att typ somna på vägen. Eller spy. Och något sådant hade Elliot inte fått höra om. Nu avgjorde ju inte det om orden var sanna eller ej, men ändå. Elliot var tveksam. Stämningen var spänd.
”Så du gick hem till min mamma när jag låg på sjukhuset, utan att ha något att säga henne?”. Snälla säg sanningen, Seb. Det skulle bli omöjligt för Elliot att slappna av det minsta annars.

Nej fan, det hade inte varit bra att säga så. Full, är du dum, Seb? Det skulle inte heller bara försvinna i förbifarten. Fan. Nu blev allting så jäkla dumt och permissionen var redan förstörd, eller hur?
Han satte sig på sängen. Blicken fäst i golvet och snart rufsade båda händerna om håret. Som att det skulle få honom att tänka mer klart. Vad skulle han säga? Elliot verkade inte gå på hans lögn. Och även om den äldre inte genomskådar honom kändes en lögn inte okej ändå. Fan. Jävla principer! Jävla ryggrad!
”Jag vill inte att du ska bli arg”, fick han fram till slut. Vågade inte lämna golvet med blicken.