Prs tippest & JustAFriend

”Du gick hem full till min alkoholiserade mamma?! Och kommer inte en ihåg vad ni pratade om?”, fortsatte Elliot mer upprört. Eller mest stressat egentligen. Det var kanske kontrollbehovet som spökade. Men mest var set nog ändå att det gällde två personer som han brydde sig så otroligt mycket om. Som inte fick komma till skada.
Inte bli arg? Nej, Elliot var faktiskt inte speciellt arg. Mycket känslor, men ilska var inte bland de starkaste. Med tanke på vad han själv gjort så hade han väl inte heller någon rätt att bli sådär förfärligt upprörd. Han gick lite närmre den yngre och böjde sig ner en aning. Försökte fiska efter ögonkontakt.
”Skadade hon dig, Sebastian?”, frågade han lugnare än innan. Oro, rädsla, ja lite allt möjligt var inblandat i rösten.

Ingenting var bra. Allting var förstört. Permissionen som hade alla förutsättningar för att bli så jävla bra hade Seb redan lyckats förstöra. Hur var det ens möjligt att vara så dum?
Hade hon skadat honom? Well, örfilen räknades väl som skada, men det var inte rätt att ta upp den utan att nämna vad han själv hade gjort. Puttat, spottat... Och att bara säga nej rakt ut, tja, det var en lögn. En lögn han helst av allt ville undvika.
”Jag vill inte prata om det”, sa han istället. Undvek Elliots fråga precis som han undvek ögonkontakten.

Nähä? Men Elliot ville det. Eller kanske inte ville egentligen. Snarare kände att han behövde. Behövde veta. Uppenbarligen var det något som Sebastian inte ville att den äldre skulle höra. Eller så kanske han bara inte ville säga det själv. Fast hade inte Elliot typ rätt att veta? Han hade ju själv berättat och det var liksom hans mamma. Men istället för att förstöra stämningen ännu mer så reste han sig bara tyst upp efter ett par sekunder av fiskande. Ingen ögonkontakt. Han gick bort mot fönstret istället och blickade ut. Det här sög ju. Varför kunde de inte bara mysa och vara glada? Varför hade Elliot tagit upp det där från första början? Ughhh.

Kanske förstörde han allting mer genom att inte berätta. Dessutom hade Elliot rätt att veta. Den äldre hade berättat om vad han hade sagt till Sebs mamma så... Det var bara rättvist om Seb också öppnade käften. Visst att Elliot kanske skulle bli arg, men fan, stämningen var redan åt helvete.
”Jag knuffade och spottade på henne”, sa han tyst med skakig röst när Elliot gått bort mot fönstret. Fan, den där klumpen i halsen var tillbaka igen. Det var klart att de upprivna känslorna skulle medföra det. Fan. ”Och hon örfilade mig.”

Elliot stirrade bara ut med blanka ögon. Ville inte kolla på Sebastian. Det där var värre än vad han trott. Inte nog med att den yngre ljugit, och visst kommit ihåg. Utan han hade alltså spottat på Elliots mamma. Den mamma som han älskade, trots all skada hon gjort. Det var inte okej. Inte på långa vägar. Men det var inte heller örfilen. Fast vad hade Sebastian ens gjort där? Nu gick inte Elliot på ”jag kommer inte ihåg”-grejen alls. Nej. Och han ville veta. Men rösten skulle inte hålla om han frågade. Så han förblev tyst. Vad fanns det egentligen mer att säga? Just då ville Elliot rusa iväg därifrån, men det var inte ett alternativ.

Tystnaden kändes inte alls bra. Seb ville, precis som Elliot, bara springa därifrån. Rymma från den tryckande atmosfären. Från problemet. Från det där jobbiga.
”Förlåt”, viskade han. Rädd att om han pratade ordentligt skulle klumpen göra sig påmind igen. Och tårarna, ja, de var farligt nära i detta läget. ”Jag var... Arg. Och trodde att du skulle dö. Och jag var full så jag kunde inte tänka klart och jag bara...” En tår rann ner för hans solbrända kind. Fan. Händerna, som gripit tag om håret, begravde nu istället ansiktet. Fan fan fan.

Då Elliot stod en bit bort var det precis så att han hörde viskningen. Och det andra. Tur var väl det. Han vände sig om och gled tyst ner intill väggen. Blickade snabbt på Sebastian, vars ansikte var begravt i händerna, innan blicken fästes i golvet istället.
Dö? Ännu en gång blev Elliot påmind om hur nära det varit. Och hur de runt omkring tänkt att det kanske var över. Det var något som Elliot inte börjat ta in förens då, över två månader senare. Var det orsaken till fyllan med? Kanske. Åh, vad svårt det blev. Det gick inte att bara strunta i det. Arg ville han inte bli. Dessutom hade han ju gjort liknande(fast utan spott och slag och jada jada) själv, så det mesta skulle bara studsa tillbaks liksom. Efter en stund höjde han blicken och torkade bort en ensam tår som slingrat sig nedför en av kinderna.
”Vi säger att vi är kvitt”, sa han tyst. Som en liten bekräftelse på det som Sebastian hade sagt innan. Elliot hade ingen lust att bråka. Nu skulle väl inte stämningen gå att rädda upp bara sådär, och stressen tog fortfarande mer eller mindre över honom, men ändå. Att göra det ännu större kändes dumt. Uppenbarligen hade redan de båda pojkarna tagit hårt på det som sagt. Det räckte så.

Kvitt? Först kunde Seb inte avgöra om Elliot var allvarlig eller inte. Tonfallet tydde ju på allvar - men vad han faktiskt sa, nej, det trotsade tonfallet helt och hållet. De var inte kvitt. Seb hade spottat på Elliots mamma. Elliot hade pratat med Sebs mamma. Hur var de kvitt?
Men okej. Seb ville ju vara kvitt. Han ville inte prata mer om det här. Aldrig någonsin, faktiskt. Därför fick han ta och acceptera att de var kvitt.
”Jag älskar dig”, mumlade han tyst, som förut. Fortfarande rädd att klumpen i halsen skulle avslöja sig själv om han höjde rösten till det normala.

Nej, egentligen var de väl inte alls kvitt. Elliot skulle aldrig lyckas glömma. Kanske förlåta, men alltid alltid komma ihåg. Varför kunde inte de båda två bara ha välfungerande, kärleksfulla familjer? Sådana som hade stöttat, oavsett. Och som gått att komma överens med. Tänk om de någonsin skulle på släktmiddag tillsammans? Redan där var det ju kört för Elliots familj. Och troligtvis hade det inte gått så förfärligt mycket bättre hemma hos familjen Boyd. Varför skulle allt vara så komplicerat?
Trots klumpen i magen så höll Elliot i alla fall fast i att släppa det hela. För stunden åtminstone. Det skulle ju ta ett bra tag att bearbeta allt, oavsett. Det var inte värt att förstöra allt, även om stämningen redan var raserad.
”Och jag älskar dig”, svarade Elliot efter en stund. Tyst. De blanka, gröna ögonen blickade upp på den yngre. Så otroligt många och blandade känslor. Kärleken för den andre fanns dock kvar och det var väl ändå lite fint mitt i allt tumult.

Elliots svar dröjde visserligen, men det kom ändå. Till slut. Och det lättade Sebs hjärta. Och jag älskar dig. Det gällde i alla fall fortfarande. Trots att han inte förstod sig på det. Förstod inte sig på Elliot.
Och sedan slog det honom hur bisarrt det var. Att han fuckade upp allting varje gång han verkligen inte fick göra det, alltså. (Fast han lyckades fucka upp saker annars också, men det tänkte han inte på just då.) Det var typ så bisarrt att det blev roligt. Hur som helst kunde han inte hålla tillbaka ett kort skratt samtidigt som han torkade bort de fåtalet tårar som runnit ner för kinderna.
”Jag är så fuckad”, skrattade han fram då han la sig ner samtidigt som han flyttade händerna från ansiktet till håret istället.