Draco Memoraid

*Hrm hrm* Nadi, nu blir den hära Sandy lite småirriterad, för du säger att du ska lägga ut kapitlet "imorgon" somvarigår.
herregud jag klarar bara inte av det här!
ok, jo. förshitochguuddetkommerettnyttkapitelsnart omg omg omg.
det spelar ingen roll hur lång tid det tar för du är ändå bäst. ♥333
och den här saken skolan har jag lärt mig lite om, även om den verkar lite konstig, men jag tycker att den verkar ganska jobbig.
juste går ju själv i en så vet hur det är : (((
men puss på dig nadiafinis och gör mig stolt och lägg upp ett kapitel snart. ok? jag tolkar det som ett ja. ♥
puusssss

Bra ff

FÖR NÅNS SKULL LÄGG UPP DET SATANS KAPITLET JAG VILL LÄSA OCH JAG ÄLSKAR DIG NADIA, SÅ JAG ÄR INTE ARG PÅ DIG JAG BARA SKRIKER.

När nyheten nådde mig:






MWAHAAHAHAHAHAHAAAAAAAAAAAAA
I can feel your awesomnesssss~

Tyvärr har jag också drabbats av det här viruset Elzyii ... ja, det har nog alla.

..

..

Fast jag är upptagen Måndag, Tisdag, Onsdag på fritiden OCKSÅ så jag är inte heller så mycket mer aktiv
()
... men jag ska ändå försöka att kommentera, en sån där fet en vettu! Imorgon har vi nåt engagemang på skolan så jag kommer antagligen vara skittrött, MEN JAG SKA SKRIVA EN PINKIPROMISE
Stay Awesome u and Draco

Med vördnadsfulla hälsningar,
Hanlio

HAHAHA omg tashi du kunde bara ha sagt att det var du då skulle hon fattat från början X)

Hej mina små smörbjörnar!
Har både varit utan internet OCH förkyld (Misstänker att det är Draco som kastat någon skum förbannelse över mig) så har inte haft någon möjlighet att logga in. Men nu är jag här och det bästa av allt- JAG HAR ETT NYTT LÅNGT KAPITEL ÅT ER.
Det blir nog annorlunda än vad ni har tänkt er...Jag gillar ju som ni vet att överraska Och oroa er inte, nästa kapitel är snart klart det också. Förlåt för att ni fått vänta mina älsklingar.
Överge aldrig mig eller DM, trust me that ♥.

Och jo, jag vill verkligen svara på era underbara kommentarer som får mig att LE- Men misstänker att ni helst vill läsa så fort som möjligt. Så jag svarar på era nya istället

Orkar ni inte kommentera, TUMMA gärna så jag sett att ni läst det! De är bra för mitt värdelösa självförtroende. Om det inte varit för er hade jag inte kommit upp idag. LOVEU♥

Kapitel 62
Pansys utlåtande

”Jag är så otroligt besviken på er, allesammans!” Minerva McGonagall spände sin vassa örnliknande blick i oss, en efter en. Den enda som klarade sig helskinnad från hennes utskällning var Neville.
Med ett lätt chockerat ansiktsuttryck stod han och darrande bredvid Proffesor McGonagall som beskyddande hade lagt armen om hans mulliga axlar. ”Att smyga ut mitt i natten och förbruka alkohol på skolans område... I sådana här tider... Tänk på vad som skulle kunna ha hänt! Jag måste medge att det chockade mig att den enda från mitt elevhem som hade vett nog att hålla sig utanför var Longbottom. Ni borde verkligen skämmas, allesammans!” Neville, som var mycket ovan vid att favoriseras av någon lärare svalde nervöst och stirrade ner på sina smutsiga strumpor. Hermione snyftade tyst till vänster om mig och jag kände ett stygn av dåligt samvete. Det var jag som hade övertalat henne att följa med och nu riskerade hon att bli av med sitt prefektemblem. Som om Proffesor McGonagall hade läst mina tankar vände hon sig mot Ron och Hermione som bägge två förläget mötte hennes blick.
”Och angående ert uppförande, Ms Granger och Mr Weasley- Jag är således mycket besviken. Särskilt på dig, Ms Granger. Weasley har ställt till med en del ofog tidigare -men att du skulle göra det- en riktig chock. Jag hoppas att ni vet vad detta innebär.”
Hermione föll i gråt och Proffesor McGonagall krökte sina läppar på ett obehagligt Snape-liknande sätt. ”Jag måste tyvärr ompröva er prefekt position hos rektorn. Om valet hade stannat hos mig så skulle jag avsatt er båda två omedelbart.”
Hermiones gråt hade stillat sig en smula och jag såg hur hon förkrossat nickade med ansiktet begravt i händerna. Jag tyckte fruktansvärt synd om henne.
Ron stod på hennes andra sida och såg slokörad ut. Även om han inte brydde sig i närheten så mycket om sitt prefektemblem som Hermione, så skulle det ändå vara ett stort misslyckande från hans sida. Hans mamma hade varit oerhört stolt när han hade fått sitt emblem med posten förra året, och bara tanken på att se hennes besvikna ansikte när hon blev varse att han förlorat det och på så vis smutsat ser familjens heder på ett nästan lika makabert vis som hans tvillingbröder, var olidligt skrämmande. Molly Weasley kunde bli mycket arg och Ron hade ingen lust att få ännu ett illvrål skickat till sig vid frukosten.
”Ni kommer alla att få straffkommendering”, Proffesor McGonagall rynkade ogillande på näsan som om ordet smakade illa i munnen, ”Och med tanke på att också det resterande tre elevhemmen har elever från både femte, sjätte och sjunde årskursen som ska straffas kommer ni att ha gemensamma straffkommenderingar. Tid och datum om dessa kommer att levereras snarast. Och den elev som vågar sticka ut sin näsa utanför Hogwarts portar efter mörkretsinbrott igen kommer jag personligen kasta ut härifrån.”
Med de orden och efter en sista rasande blick på sin äldre generation elever marscherade Proffesor McGonagall ut genom porträtthålet som svängde igen med en ilsken smäll efter henne, och lämnade Gryffindortornet betydligt tystare än det hade varit på länge.

Trots att nästan alla skämdes över festen så var det veckans stora samtalsämne.
Och de flesta som deltagit kände sig fortfarande lite möra under måndagens lektioner.
Lappen om min straffkommendering hade kommit tillsammans med morgonposten under tisdagen. Och det var inte direkt så att jag jublade högt över det slarvigt ner krafsade meddelandet.
Jag skulle straffkommenderas tillsammans med Pansy Parkinsson, Millicent Bulstrode och deras väninna Susanna Travers som för övrigt ägde ensamrätten om skolans mest hårresande skratt.
Vår uppgift var att sanera Proffesor Flitwicks klassrum från danstuffssmöss; ett mycket lustigt och obehagligt litet kreatur som till utseendet liknade en liten dammtuss med skära musöron och en stor gapande mun. Vad som gjorde dem obehagliga var det två stora huggtänderna som pekade ut från munnen och deras tendens att hugga till blixtsnabbt. Till råga på allt var dem giftiga; ett bett av en danstuffsmus kunde klia i veckor och gjorde huden runt området där tänderna hade borrat sig in självlysande.
”Klaga inte”, sa Ron och tittade dystert på sitt papper. ”Varför gör dem såhär mot mig? Titta-jag måste ha straffkommendering med både Malfoy och Zabini-samtidigt!”
”Jag byter gärna med dig”, sa Hermione som skulle tillbringa fyra timmar nere i fängelsehålan tillsammans med Crabbe och Goyle, ”Jag är hellre tillsammans med två elakingar som kan tänka än två som inte kan det. Vilka ska du vara med Harry?”
”Seamus, Ernie och Lee, inte så illa antar jag. Vi ska skrubba rent kvastarna i förrådet tillsammans med Madam Hooch.”
”Rena drömscenariot”, sa Ron och stönade. ”Varför ska alltid jag ha sådan otur?”
”Som sagt, jag byter gärna med dig”, svarade Hermione rappt och smällde igen sin trolldrycksbok som hon hade plockat med ner till frukosten, ”Nu är det bäst att vi skyndar oss om vi inte vill ha ännu en straffkommendering att se fram emot. Proffesor McGonagall är inte den som väntar.”
”Så ska det låta, Hermione!” sa Ron imponerat, ”Du börjar nästan bli dig själv igen!”
”Tig med dig!” Fräste hon och dängde ryggsäcken i hans röda bakhuvud, ”Jag orkar inte höra några pikar från dig för tillfället, jag har redan tillräckligt mycket att tänka på.”
Ron reste sig långsamt upp från bordet; fortfarande med ett lätt imponerat ansiktsuttryck och skyndade sig att slänga sin arm om Hermiones avvisande axlar. Jag och Harry gav varandra ett litet leende i samförstånd och följde efter på behörigt avstånd.


Fast han inte ville så höll han ständigt koll på den.
Det lilla myntet som glänste som ny putsat silver i hans handflata.
Oroligt sneglade han på det och varje gång knöt sig hans mage i protest över vad han skulle få se.
Men hittills var det slätt och fint. Inte en enda gång på flera månader hade det blinkat, inte sen den kvällen Bellatrix och de andra hade överasskat honom nere vid sjön. Det värsta av allt var att Draco hade tappat ett av dem. Han hade sökt igenom hela skolan efter det förbannade myntet men utan något resultat. Draco var livrädd för att någon skulle hitta det och överlämna det till Dumbledore, som med säkerhet skulle förstå vad det var för något och vad det var tänkt att användas till, och då skulle allting gå i stöpet. Varför tog dem så lång tid på sig? Ibland verkade det nästan som om dem hade glömt alltihopa. Men sedan, lika oväntat som när Longbottom kunde svara rätt på en fråga; dök Mörkrets herre återigen upp i Dracos huvud för att framföra olika meddelanden. Det fanns inget som Draco avskydde mer än det. Bara för en enda natt hade han kunnat glömma allt som hade med Voldemort att göra. Vid minnet av den lördagsnatten så steg en ofrivillig rodnad upp på hans bleka spetsiga kinder och han blev tvungen att vända sig bort för att inte avslöja sig för Zabini som han delade bänk med. Hade det verkligen hänt? Hade han, Draco Malfoy, förlorat sin oskuld med skolans snyggaste tjej? Hade hon verkligen gett honom det där saliga leendet som utan tvekan kunde jämföras med en av guds änglar, lutat sig ner och kysst honom? Det fanns stunder då han nästan inte kunde tro det. Och det bästa av allt-hon verkade inte komma ihåg någonting.
Rädslan hade sakta kommit krypande över honom dagen efter och hade snart förvandlats till skräck.
Hade hon sett det? Draco visste att hon hade slitit av honom tröjan, och trots att det hade varit dunkelt i det lilla förrådet så hade märket lyst som ny putsat silver på hans vänsterarm.
Han hade bett hela morgonen för att hon skulle ha varit för berusad för att lägga märke till det, och det verkade som om han hade blivit bönhörd. Inte kunde hon veta om att det existerade när det som hastigast stötte ihop med varandra i korridoren, då hade hon väl aldrig gett honom ett sådant bländande leende? Han var tvungen att prata med henne, var tvungen att få veta säkert om hon sett det eller inte.
Alkoholen hade gjort honom oförsiktig och han skulle inte låta det hända igen.
Det var säkert ingen fara, han oroade sig som vanligt helt i onödan.
Ointresserat iaktog han Proffesor Flitwick som med sin pipiga röst förmanade dem om vad som skulle hända om de bröt mot reglerna på ett sådant här illavarslande sätt igen. Draco fnös och la armarna i kors över bröstet medan han stirrade stint på Flitwick tills han nervöst började snurra fingrarna i sitt tjocka vita skägg. Snart skulle det inte finnas någon skola kvar att ha några regler på. Snart skulle Hogwarts vara slaget i ruiner och Draco skulle personligen se till att Flitwick befann sig långt under dem tillsammans med de andra idiotiska lärarna. Varför skulle han ens slösa tid på att lära sig sådant strunt som hur man stoppar förtrollningar och förvandlar djur till bägare? När skulle han få användning för det? När Voldemort hade tagit över världen skulle Draco inte behöva försvara sig längre, då skulle han sitta säkert. Fundersamt lät han blicken svepa över sina klasskamrater. De skulle troligtvis dö allesammans, åtminstone de uppnosiga besserwissrarna i Ravenclaw. Och Hufflepuffarna- Hah, vilket skämt! Över hälften av dumskallarna i det flummiga elevhemmet bestod av smutskallar. Och Gryffindorarna skulle bli mördade bara för att ingen tyckte om dem eller kände någon som inte tyckte om dem, eller helt enkelt för att de hade haft oturen att bli placerade i samma elevhem som Sankte Potter. Tänk Isånafall om det var vän med Potter... Draco svalde och skakade på huvudet som för att befria sig från den gräsliga tanke som hade slagit rot i hans huvud. Bara dem inte dödade henne. De kunde klippa huvudet av varenda en utan att han skulle röra så mycket som en fena, bara dem lät bli henne.
Men innerst inne så visste Draco att det skulle bli ohållbart.
För eller senare skulle hon komma emellan dem på något sätt. Men han skulle göra sitt bästa för att dra ut på det så länge som det bara var möjligt.


Hur jag än försökte kunde jag inte minnas vad som hade hänt efter det att jag lämnat festen.
Den sista minnesbilden jag hade var när jag och Draco gick därifrån. Vart vi gick eller vad vi gjorde kom jag inte ihåg, jag hade vaknat upp med en dundrande huvudvärk i min säng tidigt på söndagsmorgonen och undrat vart Hermione tagit vägen. Senare fick jag reda på att hon stannat kvar på festen tillsammans med Ron tills det hade börjat ljusna, och sedan begett sig iväg ner till sjön med festens eftersläntrare och sett på hur solen hade stigit upp över himlen. Jag hade känt ett stygn av avundsjuka och önskade att jag också hade stannat kvar tillsammans med dem. Men någonting hade fått mig att lämna festen tillsammans med Draco; om jag bara kunde minnas vad.
Jag hade fortfarande inte fått något tillfälle att prata med honom, och det var med ett tungt hjärta som jag insåg att det nog skulle dröja innan ett sådant tillfälle gavs. Antingen så var det bakfyllan som fortfarande satt kvar eller så var skolans lärare ovanligt energiska.
De körde så hårt med oss att till och med Hermione började staka sig när hon svarade på frågor, och hennes hand sköt allt mer sällan upp i vädret för att påkalla uppmärksamhet.
När jag kvart över sex samma kväll sa hejdå till mina vänner och begav mig ner mot Proffesor Flitwicks klassrum förföljdes jag av en bultande huvudvärk som inte blev bättre av den fasansfulla syn jag möttes av. Inne i klassrummet satt nästan hela Slytherins sjätteårskvartett med flickor.
Pansy Parkinsson vred så hastigt på huvudet när jag kom in att hon fick nackspärr och hon gav mig ett ilsket ögonkast som om det vore mitt fel.
Millicent Bulstrode satt och pillade med sina vårtiga händer på en förstorad bild av Gregory Goyle och Susanna Travers stirrade fixerat på sina nymålade naglar.
”Åh, välkommen Ms Jacobsson! Flickorna har väntat på dig.”
Flitwick kunde inte ha haft mer fel. Alla tre såg ut som om det var döden själv som stigit innanför dörren och Pansy gav mig fingret bakom den lilla krumma trollkarlens rygg.
”Vad trevligt”, svarade jag sammanbitet och pressade fram ett leende som smakade värre än sur ättika, ”Vad vill Proffesorn att vi ska göra?”
Medan Flitwick förklarade hur vi bäst tampades med de små luddiga odjuren såg jag mig omkring i rummet. Proffesor Flitwicks klassrum var sig likt förutom det faktum att bänkarna och stolarna som vi brukade arbeta vid på lektionerna var bortflyttade från golvet. De stod nu prydligt uppstaplade ovanpå varandra längs ena väggen för att lämna fältet fritt åt oss.
Vi satte på oss drakskinnshandskarna som vi blivit ombedda att ta med och påbörjade saneringsarbetet medan Flitwick nyfiket betraktade oss bakom katedern.
Det gällde att locka ut danstuffsmössen med deras favoritgodis som bestod av krossad grodmjälte och sedan kvickt pressa ner deras dunmjuka huvuden med pekfingret för att förhindra att de borrade in sina spetsiga huggtänder i handen på en. Sedan skulle man snabbt som ögat rycka upp dem från marken medan de fortfarande var förvirrade och kasta ner dem i en glasbur som Flitwick kommit konkande med. Första halvtimmen var det relativt roande att se hur de andra tre bar sig åt för att fånga dem små monstren; Pansy ryckte bort handen så snart som en danstuffsmus närmade sig, Susanna skrek oavbrutet och Millicent lyckades sätta sig på två stycken så att hon fick vandra upp till sjukhusflygen med ett stort självlysande sår i ändan.
Men efter en timme började det värka i knäna av att krypa runt på det hårda betonggolvet och eftersom varken Pansy eller Susanna gjorde någon större insats så fick jag arbeta så svetten rann.
När halva tiden hade gått reste sig Flitwick och meddelade att han skulle iväg upp till sjukhusflygen för att titta till hur det hade gått med Ms Bullstrodes bakre parti.
I samma ögonblick som dörren slog igen med en försynt liten smäll vände sig Pansy mot mig och flinade. Hennes gulaktiga ögon blänkte illvilligt i skenet från de flimrande lysrören och fick henne att likna Ms Norris som precis lyckats fånga en extra fet råtta mellan sina klor.
”Så det är alltså sant?” Jag hörde på hennes röst att hon hade väntat länge på det här tillfället och jag kunde se triumfen i hennes fula ansikte när hon förstod att jag inte hade den blekaste aning om vad hon pratade om.
”Vadå?”
”Lägg av, säg inte att du inte har hört någonting.”
”Hört vadå?” Jag lyckades inte dölja stygnet av rädsla i rösten och Pansys leende blev ännu bredare. Hon fnissade till och viskade någonting till Susanna som gav upp ett högt skratt. Sedan vände hon sig mot mig igen. ”Alla har hört det. Alla vet om det. Förutom du. Och ändå är det du som kallar dig hans närmaste vän. Lustigt att inte du har hört någonting om det isånafall. Kanske är det helt enkelt så att skenet kan bedra även den bästa, Elli?”
”Vad pratar du om?” Trots att jag hade gjort mitt bästa för att inte lyssna så hade Pansys ord träffat som ett knivhugg rakt i hjärtat och skräcken blossade upp inuti mig. ”Pansy! Säg vem du menar.”
Hon lutade sig fram och viskade i mitt öra: ”Gå till den förbjudna skogen vid midnatt så får du se. Men sanna mina ord, det är ingen vacker syn.”
Innan jag hann öppna munnen för att svara dök Flitwicks lilla siluett upp i dörröppningen.
Han kastade en blick på sitt armbandsur och spärrade upp sina vänliga blåa ögon.
”Flickor! Ni måste genast bege er tillbaka till era uppehållsrum, ni har varit här nere i nästan tre timmar.”
”Men Proffesorn...” Började jag med en snabb blick på Pansy som redan var påväg ut genom dörren tillsammans med Susanna.
”Inga men”, sa Proffesor Flitwick och viftade avfärdande med handen, ”Se till att ge dig iväg nu. Mörkrets inbrott infaller vilken minut som helst och det vore skamligt för dig att bryta rektorns förtroende genom att vara ute och vandra i korridoren nattetid. Iväg med dig nu!”
Han föste ut mig genom klassrummet och stängde med ett leende och en sista förmaning dörren om sig. Jag började småspringa genom korridoren upp mot entrehallen.
Peeves studsade omkring ovanför mitt huvud medan han försökte pricka mig med en smörfylld vattenballong, men efter att ha missat ett par gånger tröttnade han och susade iväg åt motsatt håll.
Flåsande sprang jag uppför marmortrappan och bromsade in framför den tjocka damen som gav mig ett lätt irriterat ögonkast och svängde åt sidan.
För första gången på länge var jag tacksam över att inte stöta på Ron, Harry eller Hermione.
Ingen av dem tycktes ha kommit tillbaka från sin straffkommendering ännu och uppehållsrummet var nästan tomt på folk.
Ett par storögda förstaårselever glodde på mig när jag trängde mig förbi dem och en tredjeårselev vid namn Michael Butler gjorde ett tvärtkast åt sidan för att undvika en krock.
Med andan i halsen störtade jag in i sovsalen och sjönk ner på sängen. Hjärtat bultade i bröstet på mig och jag fick lov att dra flera djupa andetag innan jag fick en chans att tänka klart.
Med största sannolikhet var det där bara någonting som Pansy kommit på för att skrämma mig. Eftersom jag hade norpat Draco framför näsan på henne så hade hon såklart lust att hämnas.
Men någonting sa mig att det inte var så. Fastän att det lät helt logiskt var det något i mitt huvud som sa nej. Om Pansy bara hade varit ute efter att skrämma mig, varför hade hon då inte spöt på ännu mera? Då skulle hon väl dragit till med en mer dramatisk historia. Nu hade hon inte ens velat berätta mer när jag bad henne om det, varför skulle hon vilja missa ett sådant tillfälle att löjlighetgöra mig? Gå till den förbjudna skogen vid midnatt så får du se. Skulle hon tipsa en lärare om det och på såvis få mig relegerad? Det lät troligt. Men ändå var det någonting med hennes berättelse som inte stämde. Hon hade låtit så självsäker, så tillfreds-som om hon verkligen visste något som jag inte visste. Någonting som jag bra gärna ville veta. Och vem hade hon syftat på? Min första tanke föll genast på Draco, men det hade likaväl kunnat vara Harry eller Ron. Visserligen var jag och Ron inte i närheten av bästa vänner, men det kunde omöjligt Pansy veta. Det skulle mycket väl kunna vara Harry hon menade, men jag hade en känsla av att hennes ögon inte hade sett fullt så galna ut då. Hon hade verkligen älskat att få bära den här hemligheten och hon hade väntat länge på rätt tillfälle att kasta den i ansiktet på mig. Och det var bara Draco som skulle kunna få henne så lycklig, bara tanken på att Draco hade svikit mig skulle kunna få det att vattnas så i munnen på henne. Tanken på att kanske; kanske om han svek mig alltför hårt så skulle jag vika från hans sida. Och då skulle hon återigen kunna ta plats i hans liv som tidigare. Jo, det var definitivt Draco hon menade. Det bara måste vara han. Jag stönade och gömde ansiktet i händerna. Det fanns ingen jag kunde dela det här med. Hermione skulle flippa ur och tvinga med mig upp till Dumbledore, som i sin tur skulle kalla dit Pansy som skulle se till att jag fick ett helvete utan dess like. Det bästa vore om jag helt enkelt glömde alltesammans och stannade kvar här uppe i sovsalen och väntade på att Hermione skulle komma tillbaka. Sedan kunde vi läsa lite läxor ihop medan vi beklagade oss över hur hemsk kvällen hade varit och jämförde vem som hade haft det värst. Med en suck tog jag fram det gamla svartvita fotot på barnen från barnhemmet. Sakta lät jag pekfingret löpa längs raden med allvarliga ansikten tills det stannade på min pappa. Han flinade mot mig precis som förra gången och mina ansiktsmuskler ville le tillbaka. Försiktigt lutade jag mig ner och lät mina läppar snudda vid hans panna.
”Vad skulle du ha gjort, pappa?” frågade jag och fixerade min blick vid det suddiga fotot. Jag behövde inte vänta länge på svaret. Långsamt nickade jag åt bilden på ynglingen som fortsatte smila åt mig. Precis när jag skulle stoppa tillbaka fotot i väskan fick jag syn på flickan. Hon stod där hon alltid hade stått; i sin vita klänning och det långa mörka håret böljande nerför axlarna. Det fanns bara en enda sak som skiljde henne nu från då. Hennes uttryckslösa ansiktsuttryck var borta. Istället såg det ut som om hon log.

Hjärtat bankade så hårt i bröstet att jag var rädd för att det skulle avslöja mig.
Tyst som en skugga smög jag mig igenom det sovande slottet. Till min lättnad verkade tavlorna också ha slumrat till och med ljudlösa snabba steg skyndade jag mig genom den mörka korridoren som vätte ut mot skolans område. En stor brun råtta höll på att skrämma vettet ur mig när den pipande pilade iväg framför mina fötter och jag kvävde ett förskräckt skrik. Om någon skulle upptäcka mig nu var jag lika med dödens. Gå till den förbjudna skogen vid midnatt så får du se. Beslutsamt öppnade jag den tunga dörren och smet ut i natten.
Himlen var mörk och dyster utan det vanliga utskottet av vänliga stjärnor. Det var nästan som om också den gjorde ett försök att få mig att vända om. Men min beslutsamhet var starkare än min rädsla och som vanligt så tog nyfikenheten överhand.
När jag kommit ett litet stycke ner från åsen och började närma mig Hagrids lilla stuga stannade jag till och vände mig om. Slottet stirrade tillbaka på mig; lika tyst och ödsligt som när jag lämnat det. Lättad drog jag efter andan och stack in mina frusna händer innanför klädnaden. Varför hade jag varit så dum att jag inte tagit med mig drakskinnshandskarna? Ett hårresande ylande från en hungrig varg fick mig att fortsätta. För varje steg bankade mitt hjärta allt snabbare. Vid midnatt hade hon sagt. Det var när som helst nu. Vilket ögonblick som helst skulle jag få reda på om det bara hade varit ännu ett av Pansys korkade påhitt eller inte. Men den här gången trodde jag inte det. Ingen hade följt efter mig ut ur slottet, ingen betraktade mig nu.
Jag svalde och kastade en hastig blick på Hagrids nersläckta stuga. Ett plötsligt brummande fick mig att ta ett skutt åt sidan och jag kände hur skräcken övermannade mig-för att i nästa sekund förvandlats till ett kvävt skratt när jag insåg att det brummande ljudet inte var något annat än Hagrids och Fangs kvartett av snarkningar. Jag flinade åt min egen dumhet och började försiktigt; för att inte falla ner i någon dold jaktfälla i mörkret; gå in bland träden.

Första kommentaren!
AWESOME!!!

Undrar vad Pansy ska göra... Nej! Inte hota Elli att ge sig genom att kidnappa Draco!

Längtar tills nästa kapitel så det gör ont!

UNDERBART!
*Överfalla dig med blöta pussar*
Lovisa ♥333

HEJA ELZAN!
Underbart kapitel!

Läst kapitlet nu, det var riktigt bra! Vet inte vad jag ska skriva, har tusentals läxor och är upptagen med miljoner saker. Det här fick mig att koppla av lite :3