Prs tippest & JustAFriend

Skrattet från den andres sida kom oväntat. Elliot förstod inte vad i situationen som var roligt. Verkligen inte. Det gjorde att irritation och ilska snabbt byggdes upp inombords. Och sedan försvann lika fort som den uppstått. För ja, när den yngres ord lades till i ekvationen så blev det hela lite lättare att förstå. Eller inte bli upprörd över, iallafall. Sebastian skrattade inte åt Elliot. Eller Elliots mamma. Eller vad han gjort mot Elliots mamma. Nej. Han skrattade åt sig själv. Och det var ju inte förbjudet.
Han tog sats mot väggen och kom lätt vingligt upp på benen. Lite väl fort då allt började snurra något väldigt. Nåväl. Efter stöd mot väggen bakom tassade han bort till sängen. La sig ner. Ja, för även om tankarna och känslorna var kaos för tillfället, så ville Elliot ha närhet. Orkade inte tänka på det där mer just då. Så han blickade bara upp i taket.
”Är vi inte alla det, hm?”.

Seb la huvudet på sidan för att se på Elliot som lagt sig bredvid honom. Är vi inte alla det? Jo, mer eller mindre. Och Seb var mer fast Elliot var mindre.
”Det finns väl olika nivåer av det”, svarade han när skrattet dött ut och allt som fanns kvar var ett leende. ”För du är inte alls i närheten av mig.” Där ansåg Seb att det var omöjligt för den äldre att protestera. Fine att han hade fuckade tankar och sånt, men han var ju sjuk. Vad var Seb? Exakt, fuckad.

Jo, det klart. Olika nivåer fanns det definitivt. Och Elliot var i toppen på den stapeln. Ja, gick det ens att vara mer fuckad? Nä, precis. I Elliots hjärna var det den totala sanningen. Men det gick väl att tolka det hela på olika sätt(snacka om att överanalysera, lol). Och troligtvis hade väl artonåringen blandat in djupare aspekter och så. Undermedvetet, såklart. Men till exempel som att han var en trasig person ocv allt det. Tja, en typiskt Elliot-ig tankesnurra. Han bara skakade på huvudet och lät ett svagt leende ta plats på läpparna. Nej, han höll inte med men att börja småtjafsa om strunt var också något han var mindre sugen på att göra. Så istället rullade han över på sidan och började pilla lite med Sebastians mörka lockar. Lät rummet falla lite i tystnad. Kanske var set bäst så. Eller dumt, för tankar och sånt. Nåväl.
”Det verkar som att jag kommer få sova hemma någon natt typ nästa vecka”, sa han och lät blicken vandra över de skarpa dragen. Ja, det där var ju värt att nämna. Förhoppningsvis inget allt för laddad heller, för något sådant orkade inte Elliot med. Några minuter av bara mys, var det för mycket begärt?
”Eller ja, jag tänkte kanske att jag kunde sova med dig?”

Elliots närhet var definitivt okej. I alla fall nu då klumpen i halsen var borta och tårarna var långt borta. Hur snabbt kunde humöret ens förändras? Sinnesjukt om man tänker på det, egentligen. Ena stunden tårar och andra ett jäkla skratt. Okej Seb, överanalysera inte dig själv nu. Vem vet vilken sväng humöret skulle ta då? Åt helvete, förmodligen. Därför fokuserar han istället bara på Elliots hand bland hans lockar. Mm, mycket bättre så.
”Ja, ja det är klart”, svarade han med ett bredare leende. Det hade Seb inte förväntat sig. En övernattning? Det var helt fantastiskt. Att få sova med Elliot... Det hade varit längesen. ”Hos dig eller mig?” Han antog att Elliot skulle svara det senare, men det var väl aldrig fel att fråga, bara för att vara säker?

Elliots lilla leende växte sig också större. Det var fortfarande svårt att släppa allt kaos på insidan men han försökte i alla fall och den lättade stämningen hjälpte en bra bit på vägen. Nu när han tänkte på det var ju en övernattning verkligen en dröm. Fast så var det ju den detaljen att det inte var helt bestämt än eftersom Elliot dragit på sig sonden och det där. Att han haft ett mindre bakslag fick liksom inte läkarna att lugna ned sig precis. Fast nu hade det gått lite bättre igen och...äh, det var väl bara att hoppas på det bästa. Och äta. Trots att slangen skavde i halsen. Övernattningen fick bli som ett delmål på vägen tillbaks till livet.
”Jag har faktiskt en egen säng nu”, svarade Elliot och sken upp lite. Ja, fosterfamiljen(ja, hela den där situationen hade inte Elliot lyckats sätta sig in i ännu) hade faktiskt ordnat med sådant trots att artonåringen inte fått sova hemma en endaste natt. Och nu när han skulle få chansen, valde han att sova borta. Hmm.
”Men vi kanske kan sova här ändå? Jag har saknat det. Och dig. Jag har saknat dig”, fortsatte han och sträckte på sig för att lämna en puss på Sebastians kind. Ja, de där två månaderna hade inte tagits igen ännu. Inte i närheten.

En egen säng? Wow. Det var en stor skillnad från en delad madrass. Seb blev glad för Elliots skull. Trots att det för honom, en egen säng alltså, var, och hade alltid varit, en ren självklarhet.
När Elliot sträckte på sig för att pussa honom på kinden slöt han ögonen för att inte riskera att få en av fågelbo-lockarna inpetad i ögonen. ( Safety first )
"Okej", svarade han och öppnade upp ögonen igen. Nickade en aning. Sova hemma hos Seb. As usual. Det hade han verkligen ingenting emot, även fast det nu kanske lät lite så. Det enda problemet som skulle kunna uppstå var ju att Sebs föräldrar skulle balla ur helt och inte tillåta en övernattning, men öh... Det får vara ett framtida problem.
"Jag har saknat dig med", tillade han sedan, om det inte hade framgått tidigare.

Elliot hade ju knappt träffat fosterfamiljen, men de verkade snälla. Ja, alltså det var nog inte många som skulle släppt in en drös med barn bara sådär. Givit dem mat, sängar och värme. Nej, klart de var snälla. Att däremot släpa hem sin pojkvän första natten kändes lite mycket. Sebastians säng var dessutom typ dubbelt så stor och även om det inte längre fanns lås på dörren, så var det betydligt lugnare. Ja, övernattning hos den yngre vann helt klart.
Jag har saknat dig med. Trots att Elliot redan visste det, så värmde det upp hjärtat. En hel del. Som så många gånger förr så fiskades en av den yngres händer upp. Pill pill pill.

Sebs mörka blick följde Elliots hand som plockade upp en av sina egna. Tillät den äldre pilla med de långa, rangliga fingrarna. Närhet var bra. Kanske inte all närhet. Och definitivt inte hela tiden. Men händer? Det var ingen fara. Och det hade nog ingen kram varit heller nu när gråtklumpen i halsen var borta.
”Har du en handfetisch eller nåt?” frågade han skämtsamt med ett flin. Att lätta upp stämningen ytterligare var väl långt ifrån förbjudet, hoppades han i alla fall. Lite skämt och lättsamt prat föredrog han alltid över den där tryckande stämningen med allvarligt prat och bla bla bla.

Det var något lugnande i det där pillandet. Något att fokusera på. Lite hjärndött visserligen, men också mysigt. Närheten var mysig. Hud mot hud. De olika temperaturerna. Ja, och framför allt så var det ju just Sebastian. Sebastians hand. Den yngres händer var helt klart de bästa. Utan tvekan. Elliot besvarade den lilla kommentaren med ett finurligt litet leende.
”Hmm, kanske det?”, mumlade han och förde den andra handen mot sitt ansikte. Bet otroligt löst tag i tummen. Eller tja, tänderna kom knappt i kontakt med huden så det räknades knappt. Nåväl, det var ju bara på skoj hur det nu än var. Fast kort kort därefter insåg den äldre hur skumt det egentligen var så då började han attackera handen med små pussar istället.

Om omständigheterna varit annorlunda hade kanske Elliot lyckats upphetsa Seb (trots att det inte var baktanken). Men nu, med förhållandevis dåliga omständigheter, fick det honom bara att skratta. Herregud. Vad flög in i den äldres huvud ibland? Han var så söt. Så söt och fin och perfekt och samtidigt så jäkla konstig. Precis som Seb. Fast Seb var ju inte söt, fin och perfekt men definitivt konstig.
”Handfetisch är väl bättre än fotfetisch antar jag”, fortsatte han sedan och blev tvungen att rycka undan sin hand från Elliots läppar då det där började kittlas allt för mycket.