Prs tippest & JustAFriend

Tja, pussandet kanske var ungefär lika skumt egentligen. Men då fick det vara så. Elliot var konstig. Men det var Seb med, och relationen. Världen med egentligen. Ja, allt var väl konstigt fast på olika sätt. Sebastian verkade dock inte ha några planer på att lämna ändå. Trots Elliots vrickade tankar. Trots osäkerheten. Trots de random pussattackerna. Och även om den äldre fortfarande hade svårt att banka in det faktumet, så var det trots allt en trygghet. Något som visade att relationen inte längre var så instabil som den varit tidigare. Sebastian verkade älska, eller åtminstone acceptera de flesta av Elliots sidor, precis så som Elliot älskade den yngres. Och det var fint.
"Tror jag har en fetisch för dig snarare", kontrade Elliot blickade missnöjt upp från den bortdragna handen, till det älskvärda ansiktet istället. Hjärnan jobbade på för fullt med att tränga undan samtalet som ägt rum bara några minuter tidigare. Nej, nu ville han ha närhet. Och nej, inte den sortens närhet. Inte just då. Bara mysig, varm närhet. Så han kom lite närmre den längre utav dem. Ville inte bli too much. Bara uppvärmd inombords. Jaga bort klumpen i magen.

När Elliot flyttat sig ännu närmare Seb sträckte han ut sin hand för att flytta undan några stökiga lockar från den äldres ansikte. De gröna ögonen var om möjligt ännu vackrare när de var så nära. Åh, kär kär kär. Hur skulle han någonsin kunna sluta känna såhär någon gång? Var det möjligt för en känsla som den här att försvinna, att dö ut?
”Det var nog den bisarraste fetischen jag någonsin hört om”, svarade han med ett snett leende och släppte inte ögonkontakten med de gröna ögonen mittemot. Handen var fortfarande intrasslas i de kastanjebruna lockarna.

Handen bland de kastanjebruna lockarna kändes så rätt. Så bra. Lite mer närhet än tidigare. All good. Och ja, kanske var det konstigt. Men som sagt var väl det mesta med de två pojkarna rätt skumt. Bisarrt var det dock inte. Nej, för enligt Elliot var den yngre den mest älskvärda människan på jordklotet och då var det ju fullt rimligt att falla för honom. Nåväl, det spelade ingen större roll. En vanlig, Elliot-ig överanalys bara. Så istället lät han tystnaden skölja in över rummet. En rätt behaglig tystnad, dock. Positivt. Framsteg.

Tyvärr hann de inte ligga där i den behagliga tystnaden allt för länge innan ytterdörren en trappa ner öppnades upp för att kort därefter smällas igen.
"JAG HAR CHOKLADTÅRTA!!!!!" ljöd Brandons röst från nedervåningen. Vanligtvis skulle Seb låta en ljudlig suck undslippa läpparna, men med tanke på omständigheterna - alltså det där med att han varit arg på sin storebror i flera månader utan anledning - höll han igen. Det var bra att vara snäll. Nu var det dessutom viktigt att vara snäll. Försöka stryka över månaderna av ignorans. Trots att Brandon fortfarande var jävligt irriterande och bara för mycket ibland.
"Antar att det är bäst att gå ner innan han tryckt ner hela själv", mumlade Seb samtidigt som han reste sig upp från sängen. Alldeles, alldeles för tidigt.

Chokladtårta. Rädslan fyllde direkt Elliots blick. Att något så pass simpelt, och i mångas ögon positivt, kunde väcka så otroligt mycket tankar och känslor, ja det var ju bara tragiskt. Det var ju Elliot som bett om det här. Frågat efter tårta. Velat utmana tankarna, till fördel för tillfrisknandet. Men nu när det väl var dags kändes verkligen inte som en bra idé. Bara jobbigt och dumt. Fast det var för sent att dra sig ur. Eller kanske inte, men viljan att kämpa fanns ju ändå där någonstans. Och så var han ju långt ifrån redo att lämna den yngre igen. Elliot bestämde sig för att bita ihop. Resa sig upp. Närma sig dörren och möta upp med den yngre. Stannade upp.
”Kan du hjälpa mig med hur stor bit som är normalt och så? Jag har tydligen en lite skev bild och...och jag är rädd”. Tyst. Osäker, flackande blick. Inte sådär tungt som det varit vid tidigare mattillfällen. Han behövde helt enkelt bara lite stöttning. Ville bara att Sebastian skulle veta. Förväntade sig inga visdomsord. De skulle ju försöka att inte hålla allting inom sig, så då var väl detta en bra sak, eller? Att han inte tog chansen att fuska. Att han istället vågade öppna upp lite. Be om hjälp. Även om det bara var i förbifarten. Jo, det var ett stort steg.

Handen som han lagt på handtaget fick ligga kvar där ett par sekunder till. Han vände blicken mot Elliot som även han rest sig upp. Hjälpa mig med hur stor bit som är normalt och så? Det var inte mycket som den äldre krävde. Det där var liksom bare minimum. Samtidigt kändes det jävligt jobbigt. Vad fan, tänk så var det som Seb tyckte var normalt inte normalt alls? Och det som Seb uppskattade som normalt, tänk så var det alldeles för mycket för Elliot? Fine att det hade varit Elliot som föreslog hela tårtgrejen, men Seb var livrädd för att pressa för honom. Han var livrädd för tårar. Särskilt när Brandon skulle vara där. Vad fan skulle han säga i så fall? Herregud. Skräckscenario.
"Det är klart", svarade han och fullständigt ignorerade tankarna som skrek inne i huvudet. Han kunde inte säga nej, liksom. Elliot, googla tårtbit och se hur stor den är, var inte heller ett bra svar. Det enda acceptabla svaret var ett ja.
Med sin lediga arm drog han in Elliot i något som kanske skulle kunna liknas vid en halvkram eller något. Det kändes typ som att någon slags närhet behövdes med tanke på den äldres ord. Rädd. Ja, kram. Eller halvkram. Det passade sig verkligen.

Det är klart. Jo, det var ändå ett ganska lagom svar. Väntat, kanske. Men definitivt godkänt. Ja. Halvkramen? Mindre godkänd. Eller all form av närhet var ju mysig men halvkramar var så stela. Nu var det inte heller så att det nödvändigtvis blivit stelt emellan Elliot och Seb, nej, men helkramar var definitivt bättre än halvkramar. Ja, det var trots allt fakta.
Nåväl, det var ju inte direkt som att Elliot klagade. Nej. Istället lutade han huvudet lite mot den yngres. Kramade tillbaks med ena armen. Inte länge och rätt löst. Och snart därefter öppnade troligtvis den andre dörren och gick nedför den stora marmortrappan och då följe Elliot lydigt efter, hack i häl. Osäkra blickar. Lätt darrande fingrar. Lyckligtvis en stämning markant bättre än minutrarna tidigare.

Okej, halvkramen verkade inte gå hem. Det kändes lite i luften. Och sen besvarade Elliot den väldigt löst och inte så länge heller för den delen. Det kändes definitivt som en markering. Halvkramar suger.
Eh. Seb öppnade dörren och Elliot följde efter honom ner för trappan. Väl där nere hörde han klirrande med tallrikar och glas inne i vardagsrummet. Ja, det var ju klart. Var skulle de annars äta någonstans? Köket och matsalen var ju fortfarande helt kaosiga.
"Först får jag åka och köpa en tårta och sen segar ni så att jag får duka också", klagade Brandon hyfsat skämtsamt när Seb och förmodligen Elliot också traskat bort till vardagsrummet.
"Mm, förstår att det var jättejobbigt för dig?" svarade Seb sarkastiskt men bet sig i kinden. Snäll var det ja. Hm, det var jävligt mycket svårare än vad han hade tänkt sig.
"Varför skulle ni äta tårta nu igen?" frågade Brandon och öppnade upp tårtkartongen.
"Elliot fyllde år", svarade Seb kort. Rädd att om han pratade längre skulle han säga något elakt, för det verkade vara så han pratade med Brandon naturligt sätt.
"Ah, grattis i efterskott. Hur gammal är du nu då?"

Elliot slängde iväg en blick mot köket. Ångrade det direkt. Hjärtat, som redan innan dunkat stressat, ökade nu takten ytterligare. Åh. Nej det där var inte till hjälp. Som tur var styrde Sebastian stegen in mot vardagsrummet på direkten, så då var det bara för Elliot att haka på. Någon tid för mer dumma tankar fanns inte. Eller tja, inte den typen av tankar i alla fall. Ofta trängde de sig på ändå. Väl därinne var redan Brandon. En person som Elliot definitivt inte kände sig helt bekväm med. Han verkade ju inte elak eller så, men det var en person som artonåringen inte kände och då blev det jobbigare per automatik. Det där med att Elliot var rädd för att bli slagen av alla, ja det var också sant.
”Tack”, svarade han blygt. Ja, för nu var den där otroligt försiktiga Elliot där. Den lilla tapetblomman. Som såg ut att vilja smälta ihop med väggen eller så. Tja, han försökte i alla fall. Det gjorde han verkligen. ”Arton”, fortsatte han kort därefter och mötte osäkert den äldres blick. Sådär ja Elliot, andas. Sebastian är nära. Ingen kommer skada dig. Bara dumma hjärnspöken.

Arton? Det fick nästan Brandon att höja på ögonbrynen innan han insåg att just det, det var nytt år nu och förmodligen fyller Elliot bara år väldigt tidigt på åren. För inte kunde han vara två år äldre än Sebastian? Nej, det skar lite i ögonen. I och för sig gjorde hela den där myndighets-grejen det. Äh, nu skulle han inte vara någon moraltant. Han ägnade aldrig någon tanke åt moral när det kom till sitt eget liv, så varför skulle han göra det med Sebs?
”Myndig alltså”, konstaterade Brandon och slog sig ner i soffan. ”Berätta inte det för våra föräldrar, de kanske anmäler dig.” Kommentaren var såklart menad att vara rolig - men nej. Det föll platt. Verkligen. Seb kastade ett argt öga på sin storebror innan han också slog sig ner i soffan. Stämningen var allt annat än härlig. Och kanske var det inte Brandons fel men han gjorde ingenting bättre i alla fall.
Men sen skulle Seb vara snäll mot Brandon också. Just det. Så han höll munnen stängd och blickade istället ner på händerna i knät. Kanske hade det bara varit snällt att påpeka för storebrodern att hans kommentar inte innehöll någon sorts logik överhuvudtaget, men han vågade inte. Det skulle nog låta allt annat än snällt att bara ’fast nej, kan du inte lagen eller?’.
Snälla nån, vad är detta för situation att befinna sig i?!