Prs tippest & JustAFriend

Jovars, myndig var han allt. Och det sved. Eller kanske inte åldern i sig egentligen men ålderskillnaden gjorde det definitivt. Det var något som han absolut inte behövde bli påmind om. Därav kunde inte Brandons kommentar komma mindre lägligt. När de skulle fira eller något i den stilen. När hela situation redan var ruskigt krävande för artonåringen. Nej, usch och fy. Och anmäla? Visst förstod Elliot att det varit ett skämt men det spelade ingen större roll. Han var nog rätt rädd för Sebastian föräldrar när det kom till kritan. Vilket väl var rätt ironiskt med tanke på sin egen familj. Men ja, han ville ju bara få vara med den yngsta brodern Boyd utan att några trångsynta föräldrar kom i vägen. Jobbigt blev det oavsett.
Lite som på nålar satte han sig ner bredvid Sebastian. Inte för nära. Nej, helt klart osäker och obekväm. Hur skulle han liksom bete sig? Och vänta lite, det där betydde väl att Brandon tänkte att Elliot och Seb var ett par? För anmälningar gjordes väl inte för vänner? Åh.
”Mm”, mumlade han osäkert till svar. Flackande blick. Naglarna på vänsterhanden nu pressade mot den sköra huden på den högra underarmen. Diskret såklart, men endå. Inombords straffade Elliot sig själv hårt. Hur oduglig gick det att vara liksom? Han hade ju förstört stämningen bara genom att gå in i huset.

Elliots reaktion var långt ifrån vad Brandon hade förväntat sig. Han hade mer förväntat sig ett skratt och typ ett ’jomen eller hur’. Men Elliot var inte som Brandons kompisar. Elliot var helt annorlunda från alla kompisar Brandon någonsin hade haft. Inte grabbig, men skör.
”Han skojade bara”, inflikade Seb som om att Elliot inte förstått det. Helst av allt ville han köra ut Brandon därifrån så att han inte skulle få fler chanser att förstöra stämningen på, men det funkade inte. Hur skulle han vara snäll samtidigt som han körde ut honom? Nej, Brandon fick vara kvar. Såvida han inte bestämde sig själv för att gå.
”No shit Seb”, muttrade Brandon och himlade med ögonen innan han skar upp en tårtbit till sig själv. Första biten till födelsedagsbarnet var tydligen inte en grej längre. Äsch.

”Det klart”, svarade artonåringen tyst. Jo, det var ju klart att Brandon skojat. Det förstod han ju, även om det inte verkat så utåt sett. Men nu kanske Elliot uppfattades som stel. Eller ja, det var han ju. Men typ tråkig. Eller någon som inte förstod ironi och sånt. Åhhh, Brandon hatade honom säkert nu. Wow Elliot, överdriv much.
Han drog bort naglarna från armen. Nej, om han blev påkommen med sånt skulle ju allt bara bli värre. Om Brandon inte redan förstått. Alltså det där med ätningen borde han väl ändå misstänkt? Den Elliot som storebrodern kommit på med Seb då, för några månader sedan, hade inte sett ut såhär. Jaja, sluta övertänk.
Fingrarna började pilla med tröjan istället. Han försökte sänka axlarna en aning. Försökte i alla fall låtsas vara någorlunda avslappnad. Okej, seså. Medans Brandon började lägga upp tårta kastade Elliot iväg en snabb blick på Seb. Åh, vad han ville vara själv med den yngre just då. Blä. Fast nu fick han ju ta och skärpa sig. Ja. Han försökte kliva in i skol- jaget. Elevrådsordföranden. Den med åtminstone lite sociala skills. Som tur var fungerade det hyfsat. Han fann lite lugn.
”Umm, men hur gammal var du? 20 typ?”

Nog hade Brandon misstänkt att något var fel med ätningen. Men att det var så illa som det faktiskt var, nej det hade han ingen aning om. Kanske hade han fått ledtrådar om det instabila läget när Elliot tuppat av i hans föräldrahem, men nja. Allvaret hade inte riktigt satt sig.
"22 snart", svarade han och tog en tugga av tårtan. Sött. Och förmodligen mycket godare än om han och Seb slängt ihop en egen tårta. "Du råkar inte ha en storebror?" För visst var Elliots ansiktsdrag bekanta. Jo, det var han nästan helt säker på.
Medan Elliot och Brandon verkade få igång en konversation med varandra tog Seb tillfället i akt för att skära upp en tårtbit som han lastade av på Elliots tallrik. Kanske var det bättre att göra det när den äldre var aningen distraherad?

Åh, hade det varit ohyfsat att gissa på 20? Kanske. Lyckligtvis såg inte Brandon alltför brydd ut. Han verkade mer fokusera på tårtan. Förståerligt ändå. Den såg väldigt god ut. Läskig, men god. Han sneglade ner på biten som lades upp på tallriken. Den såg gigantisk ut i Elliots ögon, men troligtvis var den precis lagom. Ja, du behöver den Elliot. Han skickade iväg ett tacksamt litet leende i Sebastians riktning, innan han återigen lade fokuset på Brandon. Nickade lite.
”Jo, Eric. Han är lika gammal som dig då...gick på samma skola som mig och Seb”.

Tredje hjulet i en situation med sin pojkvän och storebror? Ja, det var Seb det. Kändes det som, i alla fall. Han besvarade Elliots lilla leende innan han skar upp en tårtbit till sig själv.
Brandon, däremot. Hans misstankar blev besvarade. Eric Parker var alltså Elliots bror. Stackars sate som fått ärva de där generna... Eller hade han bara tur för tydligen gillade folk Eric mer än vad de gillade Brandon. Men det sved jävligt mycket. Trots att händelsen som Brandon hängde upp sig på var jäkligt gammal nu och minst sagt irrelevant. Men det sved ändå. Det kunde han inte kontrollera.
"Mm, jo jag vet", mumlade han och kunde inte hjälpa den där svaga tonen av avsky i rösten. Eric Parker - usch. Nästan så att den där avskyn gick ut över Elliot. Men bara nästan. För nu verkade Seb gilla honom och då kunde han inte vara så hemsk.

Elliot plockade upp skeden såg låg bredvid fatet. Blickade ner på tårtbiten. Lyckades inte trycka undan tankarna helt, även om masken definitivt var till hjälp. Läskigt ändå. Han tog en bit, rätt så liten, och förde den mot munnen. Gapa, tugga, svälj. Seså. Även om det inte gick att dölja helt så gade han åtminstone inte stirrat förskräckt, som på twinkien två-tre månader innan. Så det fick väl ändå räknas som ett framsteg. Och tårtan var god. Ja, herregud. Så perfekt söt och chokladig. Elliot hatade sig själv för att han tyckte om det, men så fick det vara. Han tänkte minsann bli frisk och då var det bara att kämpa på.
Hmm, hade stämningen ändrats? Jo, en del va? Elliot visste först inte om han bara skulle ignorera eller vara tyst, men kom snart fram till att en följdfråga satt rätt till. Det kändes verkligen som att Erics namn hade väckt något till liv inuti den äldre.
”Öh, känner du honom?”

Jo visst märkte Brandon att det inte verkade vara jättenaturligt med tårtätande för Elliot. Han tänkte inte jättemycket på det, dock. Det var inte hans ensak överhuvudtaget. Dessutom hade han ingen aning om vad man skulle kunna säga om det där utan att låta som ett rövhål. Han lät bli. Antog att Seb hade mer koll och att han stöttade Elliot.
”Vi brukade spela fotboll tillsammans i high school”, svarade han kort. Nej, minnena från fotbollen var inte jättebra, och till stor del berodde det på Eric Parker. Till stor del för att han nog egentligen var bättre än Brandon. Äh, inte för att Brandon någonsin skulle erkänna det. Fotbollen för honom hade alltid gått ut på att tävla mot Eric. Vara bättre. Och att tävla mot någon i det egna laget... Nej, nej, det var bara inte bra. Och när tjejer kom emellan blev det inte precis bättre... Nej, Eric Parker var långt ifrån Brandons favoritperson. Blä.

(hahaha övergår helt till Brandons perspektiv för pallar inte skriva två olika perspektiv)

”Aha”, svarade Elliot och tog en till sked tårta. Därifrån. Jo, Eric hade ju spelat fotboll i flera år. Inte längre, dock. Någonting sade ändå Elliot att det var något mer än fotboll som Brandon tänkt på. Det var definitivt något mindre positivt som speglades i de mörka ögonen. Fast kanske var det inte den grönögdes rätt att veta. Det var kanske privat. Ja, det var nog bäst att släppa samtalsämnet. Försöka komma på så god fot som möjligt med familjen Boyd. Brandon kändes som en bra första person ändå.

Hade Eric spelat fotboll? Tillsammans med Brandon? Nej, det hade Seb inte haft någon aning om. Inte för att det var så konstigt egentligen - han var långt ifrån insatt i sin storebrors fotbollskarriär i high school. Men Eric hade inte känts som en sportkille. Inte när Seb träffat honom i alla fall. I och för sig var det väl inte så konstigt med tanke på under vilka omständigheter han hade träffat Elliots storebror. Det var väl svårt att framstå som något annat än orolig i sådana situationer. Hm...
"Borde inte han ha varit här hemma då?" frågade Seb som suttit tyst under deras konversation. För visst hade Brandon bjudit hem hela fotbollslaget ibland? Jo, det kan han inte bara ha inbillat sig.
"Verkligen inte", Brandon lika kort som förut och vände ner blicken i tallriken.
Ouch. Tydligen inget bra samtalsämne det där. Seb tittade frågande på Elliot. Hade han någon aning om vad det där handlade om?