Prs tippest & JustAFriend

Sådär fortsatte det. De åt, pratade lite. Elliot klarade att få ner hela tårtbiten och rummets aura fortsatte vara sådär hanterbart stel. Inte avslappnat, men samtidigt okej. Ja, hanterbart helt enkelt. När Elliot någon timme senare återvände till avdelningen kunde han konstatera att det ändå varit en rätt bra eftermiddag.

Helgen passerade. Museibesöket gick bättre än väntat. Inte för att någon trodde att det skulle sluta i kaos, men ja. Syskonen var nöjda och det fantastiska med yngre barn var ju att de inte ifrågasatte så mycket. Eller det gjorde de väl visserligen men inte på ett dömande sätt. De bara var och Eric hade ju redan accepterat allt. Nu var det inte heller så att Elliot och Sebastian varit speciellt närgångna men blah, det hade bara gått bra helt enkelt. Fler dagar passerade och tillslut var det dags för lördagen. Elliot hade fått instruktion att vänta utanför den yngres trädgård. Bra plan. Inte för mycket risker.
Så fem i halv fyra på fredagseftermiddagen stod han där ute på gatan. Iklädd den vinröda halsduken, sin svarta jacka och den vanliga ryggsäcken, nu packad med övernattningsgrejer, på ryggen. Frös. Tydligen väntade en hotellnatt. Något som Elliot verkligen såg fram emot, men som givetvis väckte en massa jobbigt med. Skuld och sånt.

Anledningen till att deras egentligen helt vanliga övernattning blev till en hotellnatt var Sebs föräldrar. Seb hade för en gångs skull frågat dem ifall det var okej att Elliot sov över och de hade sagt nej. Vilket sög. Jättemycket. Men vad skulle han göra åt det? Att smyga in Elliot hade han ju gjort förr, men fan, vad trist det kändes. Så istället hade han frågat Brandon ifall han kunde boka ett hotellrum. Tydligen var det artonårsgräns på sånna grejer, så helt hemligt kunde han inte hålla det.

Men nu var det fredag och Seb, iförd en svart hoodie och en jeansjacka utanpå, gick ut genom framdörren. Det var alldeles för kallt för jeansjacka egentligen, men det spelade ingen roll - för det var den finaste jackan han hade och när han skulle vara med Elliot var det bara den som dög. Att han själv fick lida för det där, tja, det spelade ingen väsentlig roll.
Över ena axeln hade han slängt sin svarta ryggsäck. Fylld med övernattningsgrejer. Precis som Elliots ryggsäck.
Och när Seb hade stängt grinden efter sig fick han syn på en frysande Elliot, med en extremt bekant vinröd halsduk virad runt halsen.
"Fryser du?" frågade han, dumt nog, innan han gick fram till den äldre för att slingra armarna runt honom.

Synen av den yngre fick ett leende att uppenbara sig på Elliots, lätt lilaaktiga, läppar. Skulle det alltid pirra till sådär när Elliot hängde med Sebastian? Eller skulle den avta? Förhoppningsvis skulle det aldrig försvinna. Världens bästa känsla.
”Inte nu längre”, svarade han och dök ner i kramen. Vilade hakan på den längres axel. Åh, underbart. Och det där hade faktiskt varit rätt så sant. Eller tja, det klart han frös. Men den där välbekanta värmen inifrån hade liksom satt igång och den fick den domnande känslan från de iskalla fingrarna och tårna att liksom fadea iväg. Fick honom att glömma bort det för en stund. Närheten blev en perfekt lite påminnelse om varför det var värt att fortsätta kämpa för ett någorlunda vanligt liv igen.

Äh, om det där var en lögn eller inte spelade ingen roll. Seb kunde ändå inte göra något åt det ifall den äldre nu faktiskt fortfarande frös, kramen till trots.
"Vad bra", mumlade han och höll kvar sig i kramen en stund till innan han till slut drog sig undan en aning. Fortfarande kroppskontakt, däremot. När de var så åtskilda hela tiden var det enda rätta att ta vara på kroppskontakten när de väl fick chansen till det.
"Har jag berättat att min cykel blev stulen?" frågade han och rynkade pannan en aning i ett försök att komma ihåg själv. Hm. "I alla fall så betyder det att vi får ta oss en liten promenad till hotellet." Ett snett leende växte fram över de tunna läpparna. Visserligen fanns det bussar att ta till hotellet, men 1. det var faktiskt inte så långt att gå och 2. han var fortfarande inte helt ute. Och inte helt bekväm med vissa saker, varav att ta bussen tillsammans med Elliot var en av de sakerna. Varför det var värre att ta bussen tillsammans med sin pojkvän-ish än att ta en promenad visste han inte, men det var bara en av känslorna i mängden som han inte kunde klura ut.

”Okej. Vart ligger det?”. Ja, att gå var definitivt okej.
Stulen? Nej, det hade Elliot ingen aning om. Förhoppningsvis för att ingen berättat, och inte för att han varit ouppmärksam. Hur det nu än var så sög det. Cykeln och Sebastian tycktes ju verkligen höra ihop. Ja, Elliot var en sentimental filur och de första minnena från kvällen i bildsalen, då cykeln varit med, väckte blandade känslor. Äsch, Elliot försökte återvända till nuet.
”När då?”, undrade han och blickade upp i de välkomnande ögonen. Ingen idé om åt vilket håll de skulle bege sig. Något som gjorde att Elliot tvingades vänta in att den yngre tog täten, men ett par extra sekunder med ögonkontakt var ju verkligen inget straff.

"Typ en kvart härifrån", svarade han med istället för att försöka beskriva vägen. Inte för att han tvivlade på att Elliot hittade i stan, men för att han själv sög på att förklara. Sebs vägbeskrivningar blev alltid ett mummel av vänster, höger, nej juste vänster igen, och där vid den byggnaden, tre meter eller kanske tjugo... Äh, hur som helst var hans beskrivningar värdelösa. Så det var väl bara bra att låta bli.
"Slutet på förra året", svarade han sedan. Cykeln hade varit ute ur bilden ett tag nu. Dock var det fortfarande konstigt utan den. Konstigt att inte slänga den överallt, att ställa den olåst utanför skolan... Hm, det var väl bara rätt åt honom att den blev stulen. Så oförsiktig var det typ olagligt att vara. Äsch, det spelade ingen roll. Det var bara en blå, rostig gammal cykel.
"Men den var inte ens min från början ändå så", fortsatte han sedan. Nej, han hade ju också stulit den en gång i tiden. Kanske var det bara karma. Jo, det lät rimligt, tänkte han innan han började gå. Stack händerna i jackfickorna för att försöka få tillbaka lite värme i dem.

Okej, en kvart var bra. Lagom. Någon exakt beskrivning behövdes inte. Nej. Kanske hade det varit bra att veta riktning, men de skulle ju ändå gå tillsammans. Det var ju liksom bara att hänga på Sebastian. Vilket Elliot givetvis gjorde. Något annat vore lite konstigt.
”Åh”, undslapp honom. Även om en cykel inte var det viktigaste som fanns så påminde ändå alla de där småsakerna om vad mycket han hade gått miste om. Även om hans egna liv pausats på ett sätt, så fortsatte liksom alla andras, där utanför sjukhusväggarna. Det sved lite. Det gjorde även den icke-existerande handhållningen. När kunde de slopa den här fasen? Den där allt var så hemligt?
”Vems var det innan?”.

Seb, som för en liten stund vänt blicken framåt, vred nu åter tillbaka den till Elliot bredvid sig.
"Jag vet inte", svarade han, efter någon sekunds tvekan. Förstod Elliot inte att han menat att han stulit den? Eller... Nej, det där krävde eftertanke. Och sen kom han ändå inte fram till något. Elliot kanske bara trodde att han hade fått den av någon, vilket inte var helt orimligt att tro. Det var fint att Elliot verkade tro något sånt också. Liksom att Seb inte skulle stjäla en cykel. Elliot var fin. Trodde något bra. Och nu lät det kanske som att Seb var en jättehemsk person som stal allting han kunde komma över, men så var det självklart inte. Han hade behövt en cykel och då såg han en riktigt skruttig en som egentligen skulle behövt köras till tippen och så tog han den. Som en tjänst, liksom. Bara snällt.

Det var som vanligt rätt naivt av Elliot att tänka så om den yngre. Att han aldrig stulit något eller liknande. Men kanske var det även lite fint. Att det inte drogs en massa dumma slutsatser och fördomar. Hur det nu än var så fick Elliot ändå en del misstankar av svaret. En liten klump bildades i magen. Inte gigantisk, men lite obehaglig. Var det ens värt en följdfråga? Ville han ens veta? Efter en par sekunder kom han fram till att svaret på de båda frågorna var ett nej. Så ett svagt ”okej”, undslapp honom innan han lät konversationen dö ut. Fast att slösa en enda sekund av tiden tillsammans kändes fel. Så efter någon minut började han prata igen. Ett snett leende uppenbarade sig på de frusna läpparna.
”Idéen med museet var perfekt. Emmet kan inte sluta prata om fiskarna”.

Inga följdfrågor. Det verkade som att Elliot hade förstått. Förstått att Seb, trots att han hade pengar att köpa hur många cyklar som helst, hade stulit en. Fan, han var en ganska skruttig person ändå. Anyway.
De gick tysta ett par minuter. Seb försökte komma på något att säga men som vanligt ekade huvudet tomt. Det sög att det hade blivit så. Alltså att de var ifrån varandra mesta delen av tiden så att när de väl träffades kickade någon slags prestationsångest in som fick Seb att tänka att nej, nu måste allting bli perfekt. Och det är när man tänker så som en spärr kickar in. En spärr som blockerar allting för att de där tankarna är inte perfekta, du kan inte säga det för det är inte tillräckligt bra, och så vidare. Blä. Men Elliot verkade inte ha drabbats av samma sak som Seb för han lyckades öppna käften i alla fall.
"Verkligen?" Seb kunde inte hjälpa annat än att bli lite exalterad. Hans idé hade varit bra. Wow. Och kanske gillade Elliots syskon honom nu. (Inte för han trott att de hatat honom innan, men ja, man vet aldrig...) "Jag älskade också fiskarna när jag var liten. Brukade gå dit med min nanny minst en gång i veckan eller något." Ja, fiskarna hade typ varit hans liv. Och visst blev han varm i hjärtat av att höra att Emmet verkade gilla dem nästan lika mycket som han själv hade gjort en gång i tiden.
"Vi får kanske gå dit fler gånger", fortsatte han sedan, aningen drömmande.