Prs tippest & JustAFriend

Även om Elliot inte längre bodde med sina syskon så hade den yngre brodern i princip endast babblat på om de där fiskarna när de varit på avdelningen och hälsat på. Att Sebastian varit likadan som liten fick Elliot hjärta att smälta. Och tanken på om deras framtida barn skulle vara likadana gjorde inte den saken bättre. Det var ju en mysig liten aktivitet. Tanken på att syskonen börjat bli lite mer komfortabla runt (pojk?)vännen bidrog också till Elliots växande leende. Förhoppningsvis kände Sebastian det samma. Att han kunde slappna av mer runt artonåringens syskon.
”Ja, vi två kanske kan gå dit med Emmet själva någon gång med? Tror han skulle tycka det var supermysigt”

Jo, det kunde han. Slappna av mer, alltså. Dock inte helt och hållet men definitivt mycket mer än när han träffade dem för första gången. Små steg, men många av dem.
"Visst", sa han med en nickning. Det lät inte alldeles förjävligt. Det lät ganska bra, faktiskt. Inte för att det var något fel med Elliots andra syskon men det blev minst sagt ett stort sällskap att hålla koll på.
"Hur har din vecka varit?" frågade han, några sekunder senare. För det var väl ändå en bra fråga. De hade trots allt inte träffats under hela veckan och även om de hade haft kontakt över telefon var det verkligen inte samma sak som att prata face to face.

’Hur har din vecka varit?’. Det där kunde ju vara en sådan där ’hur mår du?’-fråga. Där allt skulle vara så ytligt. Samtidigt fanns det ingen anledning för Seb att fråga det om han inte ville veta svaret. Och efter att ha kännt varandra ett par månader så hade de ju faktiskt blivit bättre på att läsa av varandra. Med andra ord hade den yngre troligtvis kunnat se igen en lögn. Fast kanske var det bara en vanlig fråga, som Sebastian ställt för att han undrade och brydde sig. En som inte var tänkt att dra igång Elliots övertänkade. Suck.
”Jag fick ta ur sonden i förrgår så...ja. Och så kommer jag få sova hemma fler gånger om det här går bra”, svarade han och bet sig löst i kinden. Det där hade var inte varit ett supertydligt svar, men veckan hade också varit rätt upp och ner. Att bli av med sonden var i alla fall väldigt skönt. Förhoppningvis var den där lördagen både första och sista gången han skulle tvingas äta tårta med en slang i halsen. Och att kanske få börja komma hem mer var ju såklart också en positiv sak.

Det där var egentligen inget svar på hur veckan hade varit. Eller? Seb hade i alla fall syftat på känslor. Hur har din vecka känts, Elliot? Men... Nåväl. Han nöjde sig med det. Sonden var ute och om Seb tolkade det rätt så var det positivt. Och det med att sova hemma lät toppenbra. Inte för att han förväntade sig att de skulle sova tillsammans varje gång, men de flesta, väl? Hm... Kanske lite väl mycket önsketänk där.
”Då får vi se till att detta går riktigt jävla bra då”, konstaterade han med ett leende på läpparna. Just nu var stämningen bra och det verkade som att ingenting skulle kunna förstöra det där. Eller, tja, Seb var ju som han var men... Nä, inte skulle han lyckas förstöra allting igen?

Jo, de flesta av de första nätterna skulle spenderas tillsammans. Åtminstone om Elliot fick bestämma. Vilket han ju inte helt gjorde. Det gjorde mer Sebastians föräldrar. Eller nej, men de bestämde ju över deras hus och att sova på hotell varje gång kändes allt annat än hållbart.
Leendet på läpparna växte sig ännu större. Det där lät som en bra plan. Mysa och bara va i typ ett dygn. För det var typ så det skulle vara, va? Skulle de ligga? Elliot hade inte haft något emot det, men bara tanken fick honom att rodna lite. Som tur var maskerades det troligtvis av de redan rosiga kinderna som orsakats av kylan.
”Det låter som en bra plan”.

Snart var de framme vid hotellet. Inte det finaste i Albany, men långt ifrån det fattigaste. Det var fint. Och matchade månadspengen ändå. Han var dock osäker på om sängen skulle vara lika skön som hans egen. Det var svårt att slå den. Riktigt jäkla svårt.
Hursomhelst. Back on track. I receptionen fick de nyckelkortet till rummet och sedan tog de hissen upp till rätt våning.
”Ta-daa!” yttrade han samtidigt som han öppnade upp dörren till deras rum för natten. Rummet där inne var definitivt inte lika vitt som hans eget, men definitivt i samma storlek. Minus badrummet, obviously.

I Elliots ögon var hotellet mer än tillräckligt. Verkligen. Bara entrén fick det att vändas i magen. Ja, för de där skuldkänslorna hade kommit ikapp. Ännu en gång. Trots att de ju pratat om det där hur många gånger som helst. Att det där med pengar inte fick komma i vägen. Att det inte kom i vägen. De hade väldigt olika förutsättningar och det var okej. Men det tycktes ta en evighet att acceptera. Nåväl, de kom snart till rummet. Elliot tog av sig skorna innan han tittade runt. Herregud. Han vände storögt blicken i Sebastians riktning. Nästan som för att söka ett godkännande. Och därefter gick han fram till sängen, vände ryggen till och lät kroppen falla ner mot den tjocka madrassen med ett ”iiih”.

Seb kunde inte hålla tillbaka skrattet när han såg Elliots stora ögon. Herregud, var det verkligen så speciellt? Hm. Okej Seb, det kanske det var. Du var inte rätt person att avgöra vad som var speciellt eller inte.
”Är du verkligen arton?” frågade han, fortfarande skrattandes samtidigt som han stängde dörren bakom sig. Därefter gick han fram till sängen och satte sig bredvid den liggande Elliot. Jo, det här skulle gå bra. Något annat var en omöjlighet.

Åh, det underbaraste av underbara skratt med. Skrattade Sebastian med eller åt dock? Kanske betedde sig Elliot bara förfärligt barnsligt. Inget kanske egentligen. Han betedde sig som ett barn. Punkt. Men tänk om det inte var accepterat? Fast jo, lägg av nu Elliot. Det är okej. Du är ovan och det är okej. Du får njuta. Seså, sluta upp med det där osäkra tramset.
”Vi kan låtsas att jag är en sån där liten gullig sextonåring”, svarade han med ett skratt och ett retsamt litet leende. Satte sig upp för att placera händerna runt den andres kinder. Och därefter kunde han inte hålla sig längre, utan var tvungen att pressa läpparna mot den andres.

En sån där liten gullig sextonåring? Seb kände sig träffad, trots att han var väl medveten om att han var allt annat än gullig. Som tur var kom dock Elliots underbara läppar i vägen för annars hade han låtit orden "jag är inte alls gullig!" undslippa läpparna. Ett statement som, allt för ofta, bara fick motsatt effekt. Äh.
Kyssen var bra. Och Seb frågade sig varför han inte hade kysst Elliot innan de börjat gå. Varför hade han nöjt sig med en kram? Varför? Prestationsångesten kickade in, oturligt nog. Fan. Som tur var så var Elliots läppar fortfarande där för att dämpa det hela. Förminskade prestationstänket markant och sköt undan det långt bak i bakhuvudet. God bless Elliot och hans läppar.