Prs tippest & JustAFriend

Låste sig hotelldörrar automatiskt? Tveksamt. Fast å andra sidan skulle väl ingen annan komma in. Det var ju trots allt bokat för dem två och (förhoppningsvis) inga andra. Sen så var ju kyssar rätt oskyldiga, men ändå.
Kyssandet fortsatte ett tag till, vilket var väldigt mysigt. Men jackan var fortfarande på, vilket kändes sådär. Lite väl varmt, även om fingrarna fortfarande var kalla. Så han drog sig undan och drog av jackan. Och halsduken.
”Blir ju överhettad annars”, sa han skämtsamt och lämnade en puss på den yngres panna, innan han reste sig upp och gick för att hänga upp ytterkläderna borta vid dörren. Någon galge orkade han inte ägna sig åt, krok fick det bli.
”Åh, kan vi inte bada sen?”, utbrast Elliot efter att snabbt ha kika in i badrummet. Utöver toalett, ett gigantiskt handfat och dusch, så fanns där även ett rymligt badkar. Elliot hade nästan aldrig badat. Eller det klart han hade, men de hade inte haft något badkar hemma och stränder var inte riktigt Elliots grej.

Seb orkade inte resa på sig för att hänga upp sin jacka som Elliot gjort. Istället drog han av den och lät den falla till golvet bredvid sängen.
Bada? Seb antog att den äldre menat i badkaret, med tanke på att han kikat in i badrummet. Oavsett vad så var han inte lika exalterad som Elliot verkade vara över det. Bada var ganska kefft. Men bada med Elliot, tja, det lät desto bättre än att bara bada.
”Mm, javisst”, svarade han, fortfarande sittandes på sängen. Vad skulle de göra fram tills dess? Eller skulle de bara bada ni? Ånej, övertänkarhjärnan kickade in. Spärren drogs åt. Men hjälp, vad var der som egentligen hände?

Han hade blivit orimligt taggad igen. Fan också. Allt var bara så nytt och fint. Troligtvis var den yngre betydligt mer van vid allt det där. Men att bada tillsammans kunde väl ändå bli mysigt, eller? Om inte bådas kroppskomplex kom i vägen det vill säga. Vid det här laget borde väl den delen lugnat ner sig en del dock. Bleh.
Elliot vände tillbaks fokuset till Sebastian. Gick fram till sängen igen och slingrade armarna kring den yngre. Ja, vad skulle dem hitta på? Så småningom skulle det väl bli dags för middag, men det var för tidigt för det nu.
”Du är för gullig för ditt eget bästa”, mumlade han och lät sin panna komma i kontakt med den andres. Närhet? Ja, det var godkänt tidsfördriv.

Hade han gjort något speciellt som fått Elliot att säga så? Att han var gullig? Övertänkarhjärnan släppte inte i det första taget. Bara lite. Lite när Elliots panna rörde vid hans. Närhet var definitivt något som sköt undan övertänkandet en aning. Inte helt, dock. Verkligen inte. Det skulle vara för bra för att vara sant.
"Jag trodde jag hade berättat för dig att jag inte är gullig", mumlade han och slöt ögonen. Visserligen var de gröna ögonen extra fina på nära håll, men den där intensiva ögonkontakten som kunde uppstå gick inte riktigt ihop med övertänkandet. Bleh.

Stämningen var inte förstörd men Elliot tyckte sig helt klart känna viss ändring. Hade han sagt något fel? Det kändes så. Kanske var det för att han betett sig så skumt. Övertaggat typ. Åh, han förstörde ju verkligen allt. Kanske var det bäst att bara ta sig tillbaks till avdelningen och strunta i det här. Fast nej, hur feg gick det att vara? Ta tag i livet Elliot. Förstör inte ännu mer. Ni är inte ens osams. Ni har det bra. Skärp dig.
”Vad tänker du på?”, frågade han lite tystare än innan. Stora, gröna ögon. Drog sig undan. Inte långt, men pannorna var inte längre i kontakt. Ett par decimeter ifrån.

Ibland tyckte Seb att det var dumt att han öppnat upp sig för Elliot. För nu verkade den äldre kunna se hans känslor på honom hur enkelt som helst. Samtidigt var det bra att han hade öppnat upp sig för att, vafan, hade de ens varit tillsammans(-ish) om han aldrig gjort det?
"Inget", svarade han och öppnade upp ögonen igen. Vågade möta upp de gröna som var på lite längre avstånd denna gången. Inte lika intensiv ögonkontakt nu längre. Han lät sin ena hand vandra upp till den äldres fågelbo och började pilla runt med lockarna i ett par sekunder innan han öppnade upp munnen igen.
"Allting", fick han ur sig, tystare, osäkrare.

’Inget’ var ett dåligt svar. ’Inget’ sög. Så ’allting’ kom lägligt. Inte för att det direkt gav någon klar bild eller besvarade frågan, men det var ett steg på vägen. Ett litet erkännande. Att det visst var en massa tankar som snurrade runt därinne.
Elliot nickade stillsamt och bet sig lätt i underläppen. Hur skulle han hantera det här? Stötta utan att vara för mycket? Eller ja, det kanske inte ens behövdes någon stöttning men han skulle verkligen vilja veta vad för tankar som var där och stökade hos den yngre.
”Är det något jag sagt eller gjort?”, frågade han snart med ett blekt leende. Försökte verkligen att inte låta förminskande eller så. Bara prata så som par, eller vänner för den delen, gjorde. Livet liksom.

Stämningen var definitivt dämpad. Och det var ingen annan än Sebs fel. Igen. Fan, han lyckades alltid med det där, eller hur? I alla fall när han var med Elliot. För det var då som huvudet kickade in och tankarna skulle börja hålla på. Varför? Var han inte tillräckligt bekväm kring Elliot eller vad var grejen? Nej, det kunde inte vara det. Han var som bekvämast kring Elliot. Det var bara... Något som var helt fel i hans huvud. Vilken skräll.
"Nej", svarade han och blickade ner på den äldres bleknade leende. Försökte komma underfund med sina tankar och känslor. Försökte förstå sig på sig själv. Vem kunde veta att det var något av det svåraste som fanns? "...Jag vill bara att detta ska bli bra. För vi träffas inte så mycket och..." Han lät meningen hänga kvar i luften, oavslutad. Det fanns inte mer att säga.

Okej, det var inte Elliot som gjort något. Inte vad Sebastian ville erkänna åtminstone. Den nytillkomna klumpen i magen löstes upp en aning. Seså Elliot, vad sa vi om det här? Chilla.
Det där förstod han verkligen. De hade befunnit sig i liknande situationer flera gånger. Då osäkerhet och förväntningar kom i vägen.
”Det blir typ alltid såhär nu när vi ses mer sällan, eller hur? Det blir typ...press”, svarade han efter ett par tysta sekunder. Jo, så blev det allt. Som att de två behövde prestera. Göra allting perfekt. Vilket sög för 1) det gick inte 2) deras relation var allt annat än perfekt och det var väl också en del av det fina.
”Vi borde öva på det...att typ låta saker bli fel”.

Öva på att låta saker bli fel? Orden fick nästan ett flin att uppstå på Sebs läppar. De lät alltid saker bli fel. Kanske skulle de snarare öva på att inte bry sig om ifall saker blev fel. Men Seb kände inte för att vara petig, så han knep igen och tillät inte det där flinet att träda fram.
”Kanske”, svarade han istället och höll kvar ögonkontakten. ”Jag bara önskar att allting var som förut.” Vilket kanske var själviskt att säga. För Elliot var långt ifrån frisk då och nu var han på bättringsvägen men... Fan, allting hade varit mycket enklare då. I alla fall för Seb.