Vänta...James?

måste du alltid tycka illa om Sirius?

Jag menade inte så, jag menade bara att det lixom är emot reglerna och så...

PS. Har du alls märkt att jag kallar honom vid förnamn nu?

Ja det har jag och det SKA du göra om jag ska kalla Severus (SNAPE(( kunde inte låta bli))) för Severus annars blir det Snape!!

Det är delvis drf jag gör det... (har börjat säga James också) Bortsett från det är det för att det finns så många Blacks, det blir lite drygt efter ett tag...

YAY James och ja det blir drygt

Vrf blev du så glad över det? Är du kär i James elr???

NEJ ABSOLUT INTE men det betyder att du inte är så förfärligt sur på honom längre

Jo det är jag och det kmr jag alltid att vara (ända tills Severus förlåter honom) men det blir så rörigt att säga Potter pga det finns så många Potters...

Hej alla mina underbara små sockermuffins!!

Ni KAN INTE vara argare på mig än vad jag är!! (För då vill ni nog typ döda mig, och då skulle ni nog inte vilja läsa min ff längre )

Förlåt än en gång för sen uppdatering!! Det värsta den här gången är att jag inte har någon giltig ursäkt! Mitt liv är liksom bättre än jag någonsin kan minnas att det varit just nu så jag antar att jag bara ... nej, jag har ingen ursäkt! Jag är bara så usel!! Jag har helt enkelt inte haft någon lust ... (än en gång, för en utomstående är det en lat anledning men alla författare känner igen det allt för väl!)

Hoppas att ni gillar mitt (lite) dåliga kapitel och i alla fall har haft en bra tid sedan jul (var det verkligen så länge sedan jag uppdaterade??!! *skäms*)

Hoppas ni gillar det ändå! Kram♥

*

Sirius satt vid sin bänk på lektionen i förvandlingskonst. Han kunde inte koncentrera sig, hur skulle han någonsin kunnat det? Han satt bara och lutade huvudet mot handen, utan att lyssna på ett ord som professor McGonagall sade. James hade varit borta länge nu ... riktigt länge! Hade någonting hemskt hänt honom, eftersom han inte kom tillbaka? Sirius hade varit orolig hela tiden, men oron växte sig starkare med tiden eftersom James borde ha kommit tillbaka vi det här laget, om han ... om han kunde. Den gnagande känslan växte sig allt starkare. Vad skulle han ta sig till? Vad skulle dom göra? Och framför allt, vad kunde dom göra?
"Mr. Black!"
Sirius rycktes häftigt upp ur sina tankar och såg sig förvirrat omkring. Professor McGonagall stog rakt framför honom med ett strängt uttryck bakom de fyrkantiga glasögonen. Sirius kvävde en gäspning, gjorde ett tappert försök till ett leende och svarade henne med en så oskyldig röst som möjligt.
"Ja, professorn?"
Professor McGonagall fortsatte att se på honom i några sekunder, innan hon började prata igen:
"Ja, jag vet inte vad du har trott i fem år, men förvandlingskonst är, tro det eller ej, inget annat ord för Fundera-på-oviktiga-saker-konst."
"Oviktiga", upprepade Sirius kallt. Han tyckte sig se en känsla blixtra förbi professor McGonagalls ögon, kunde det vara ... medlidande?
"Jag vill att du stannar kvar här efter lektionen Mr. Black. Jag måste få prata med dig."
Sirius svalde men gav henne ett tveksamt leende och gick återvände till att anteckna vad professor McGonagall sa.

*

"Jag orolig över dig Sirius."
Sirius kunde inte riktigt dölja chocken över att bli tilltalad med sitt förnamn. McGonagall log.
"Jag vet att du saknar James mycket." Sa hon dystert. "Du är inte riktigt samma person längre utan honom"
"Jag har inte direkt anledning att vara det heller." Mumlade Sirius. McGonagall gav honom en frågande blick och han fortsatte:
"James är som min bror! Han förstår mig mer och bättre än någon annan! Han ... jag ... jag vet inte riktigt vem jag är utan honom."
McGonagall såg medlidande på honom.
"Jag har pratat med professor Dumbledore, och vi har kommit fram till att vi inte kan göra någonting just nu för honom. Vi kan bara vänta och se, men vi är bestämda på den punkten att han lever och mår bra. Du kan gå nu."
Sirius ställde sig långsamt upp och gick ut genom dörren till klassrummet, och träffade Peter och Remus som hade väntat på honom.
"Han kommer tillbaka snart, det vet du väl Sirius", sa Peter lågt och la handen på Sirius axel.
"Jag vet", svarade Sirius. "Det är bara lite ... svårt att tro på ibland".

*

Lily gick ut från lektionen i förvandlingskonst med ett tankfullt uttryck i ansiktet. Sirius beteende hade fått henne att fånga upp en sak, som hon visserligen tänkt mycket på, men aldrig riktigt observerat. Vad kunde Potter hålla på med? Han hade inte kommit med några antydningar kärleksfulla "antydningar" på mer än en vecka. Hon stannade upp. Han hade inte sagt något till henne på mer än en vecka, och när hon tänkte efter så kunde hon inte minnas att hon sett honom på hela tiden. Var kunde han hålla hus? Jag bryr mig inte! Påminner hon snabbt sig själv. Han är bara en snobbig, irriterande dumskallig ...
Hon avbröt sina tankegångar när hon såg Remus som satt på en bänk vid biblioteksingången. Visst, marodörerna var idiotiska skitstövlar, men Remus hade aldrig varit så illa!
"Hej", sa hon mjukt och satte sig brevid honom. Han tittade förvirrat upp men log när han såg vem det var.
"Hej Lily", sa han matt.
Lily log.
"Du, jag har ... funderat lite", sa hon långsamt. Remus såg på henne i några sekunder.
"Jaha ... om vadå?"
"Jo ... jag vet inte riktigt ... ", sa hon tveksamt, men sen fortsatte hon med mer bestämd röst. "Jag vill inte låta som om jag bryr mig eller något, men var är James någonstans? Han har inte pratat med mig på nästan en vecka vilket får mig att tro att han antingen har fått något allvarligt hjärnfel eller ... något annat."
Remus flinade lätt.
"Har lilla Lily äntligen börjat bry sig om sin drömprins?"
Lily slog honom med skolväskan.
"Bli inte som honom nu du också! Det är tillräckligt jobbigt med en dumskalle i min närhet, jag vill inte tvingas bekänna att jag har två! Jag är bara nyfiken, det är allt!"
Remus slutade med ens le och såg nervös ut.
"Jo ... Lily, det är såhär att ... "
"Ja?" sa pressade hon på.
"Ehm ... ja, kolla vad klockan är! Jag skulle ha mött Peter i uppehållsrummet för tre minuter sedan. Hejdå Lily!" sa han snabbt, stoppade boken i skolväskan, hängde den över axeln och rusade iväg. Lily satt kvar med en stark känsla av att marodörerna dolde något för henne, och det som oroade henne mest var att hon brydde sig så mycket. Lily tog sin väska och gick snabbt iväg, fast besluten att ta reda på vad det var hon inte fick veta.