~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Freja - Vid Erik & Arya i Öst:
Hon satt skräddare vid Eriks sida. Hans bleka hy lös i månens sken och skägget såg tjockt och fylligt ut. Hans blonda hår var smutsigt, tovigt och risigt men ändå fint på något sätt. Hon drog sina fingrar över hans kind och skägg. Minnen från deras barndom bubblade upp. Hur de hade bråkat, kivats och slagits. Men även minnen från när de pallat äpplen, ridit upp i bergen och lekt på en av stora höskullarna. Hon skrockade lite och en tår gled ner för hennes kind. Hon strök hastigt bort den och skakade huvudet så hon kunde återgå till sitt vanliga själv, något som inte var svårt när ilskan bubblade inom henne. Det hade varit så lätt att skära halsen av henne och skylla det på de där söderlänningarna så Erik kan lämna detta bakom sig och komma hem... Tanken hade smugit sig fram så slingrande att Freja inte ens reagerade på den fören den redan flutit förbi. Hon suckade och släppte tanken, Arya var i Eriks liv - är hans liv - och så skulle det alltid vara. Han skulle förmodligen inte överleva att förlora henne. Hon visste och förstod det. Långsamt såg hon upp på Wilheims ryggtavla. Han stod några meter bort och höll full koll på omgivningen. Han var ett ståtligt exemplar av mandom. Det kittlade i gropen av hennes mage och för en kort minut underhöll hon idén om Wilheim och hon, tillsammans. Hennes händer landade på knäna och hon satt där, stilla med ögonen på Wilheim och vaksamhet gentemot Erik på marken framför. Han rörde sig inte. Han bara låg där alldeles stilla, helt utan medvetande med ett rofyllt uttryck vilandes över hans grova ansikte.

"Sluta stirra." Freja ryckte till vid orden då Wilheim talade med medelhög röst. Hon bet sig i underläppen,
"Jag stirrar inte." bet hon ilsket ut, men Wilheim bara skrockade.
"Jag har känt din blick de senaste minuterna, sluta, jag kan inte känna om någon annan stirrar på oss ifall dina ögon är på mig..." Wilheims röst var först hård men övergick till en mjukhet hon sällan hört från honom. Det fick kittlandet att bubbla upp än mer i henens mage och hon kände sig lättare på något sätt. Eriks arm ryckte till och Freja hoppade till. Men det var en muskel spasm, inget mer och inget mindre. Freja suckar och funderar på när osianerna skulle komma till deras hjälp. Frigga frustade och tog sig upp från marken. Freja ser på medan hatarin går fram till sin husse och puffar hans fot med den stora vita mulen.
"Frigga..." mumlar hon och sträcker ut handen, hatarin kommer över och tar emot lite kel på mulen innan hon frustar och vandrar iväg till kanten av den lilla gläntan för att börja beta.
"Snart kan vi nog använda Frigga, låt henne äta lite bara först." sade Wilheim fotfarande med ryggen mot dem alla och Freja nickade, trots att hon visste att han inte kunde se det.

Leela - Skogen i Öst
Leela hade sprungit förbi de två hyddorna och fortsatt vidare åt det håll nordborna rusat lite tidigare, samma håll som det fruktansvärda vrålet kommit ifrån. Nu sprang hon inte längre bara så långt bort hon kunde, nu letade hon också efter prinsessan vilket försvårade det hela. Hon var tvungen att använda sina Gröna krafter och speciella familjegåva för att hitta rätt. Genom att hela tiden aktivera sina krafter och springa med en hand utåt, så att fingertopparna då och då snuddade vid trädstammar, kunde hon se vilken väg Letoyanerna tidigare sprungit. Det var inte lätt och gick inte lika fort som tidigare, bilderna som svischade var otydliga och svåra att navigera sig med hjälp av, samt att träden i Öst inte var lika samarbetsvilliga som dem tillbaka i Söder. Här svarade de främst till den Gula magin och var inte lika lojala till den Gröna. Men trots alla svårigheter, gick det. De otydliga bilderna av Freja och Wilheims springande ryggar hjälpte henne att hitta rätt utan att hon behövde stanna upp för att leta efter fotspår eller tecken på att de varit där.

Men det hade också börjat brinna i knutarna. Osianerna hade utan tvekan förstått att hon lurat dem och deras långa ben skulle snart vara ikapp henne. Om hon inte hittade prinsessan inom ett par minuter skulle det hela vara kört och Leela själv stendöd. Den Garudiska generalen bet ihop, hennes lysande gröna ögon spanande framför sig, hon tänkte inte ge upp. Aldrig. Hennes mycket gamla men, för i vart fall Leela, fortfarande levande band till prinsessan drog hårt i henne att fortsätta springa. Inte stanna en sekund, hur mycket mjölksyra som än utvecklades i hennes kropp. Aldrig att hon skulle låta någon döda Ashiwarya. Ingen, inte ens hennes egen syster skulle få gå ostraffad om Ash miste livet.

Generalerna i bilderna träden visade för Leela hade börjat sakta ner farten, åtminstone den ena. Det var ett tecken på att det inte var mycket kvar, kanske skulle det till och med gå att se platsen de befann sig på där Leela just nu sprang. Hon sänkte sin hand och lät krafterna svalna. Ögonen lyste fortfarande och benen rörde sig fortfarande i en hög hastighet. Mycket riktigt. Hon kunde urskilja människor bland träden. Hon hade hittat vad hon sökte efter, samtidigt som ljudet av tre par fötter närmade sig bakom henne.

Arya - Skogen i Öst
Hon kunde fortfarande varken tala eller knappt röra sig. Smärtan i hennes kropp och dosigheten i huvudet hindrade henne från att göra någon annan handling än att stirra på den medvetslöse Erik på marken en liten bot bort. Hon såg varken Freja eller Wilheim längre, hörde inte deras samtal. Allt hon ville göra var att kasta sig fram mot sin älskade och ta hans ansikte i sina händer, göra något och bara se att han ordentligt levde. Men hon kunde inte göra något. Hon var på tok för svag. Det enda som gick att göra var att fortsätta att oroligt stirra på Eriks livlösa ansikte och vänta.

Träden viskade i vinden. De var spända på något sätt. Arya kunde känna det i hela sina kropp. De väntade de också på att något skulle hända. Något var på gång. Den Gröna magin inom Arya som konstant kommunicerade med växterna runt omkring henne talade om det för henne. Någon var påväg, något skulle snart hända. Om det var något bra eller dåligt gick inte att avgöra.

Rava - Springandes efter Leela:

De sprang alla tillsammans, följde spåret efter den slingriga söderlänningen. Träden ek sig och viskade mjuka melodier till dem - ledde dem rätt utan att de behövde offra fart eller energi på att spåra.
"Öka!" ropade hon till de andra som frustade men ökade lite till på tempot, "hon kan, inte kommit, långt." frustade Rava fram med stramhet i rösten och pulserande ilska i bröstkorgen. Hur kunde detta hände... Har de andra med detta att göra? Kanske samarbetar de? Rava frustade till, om de hade samarbetat hade de inte reagerat såhär... Nej, något annat är i görningen. De tre krigarna ökar på tempot och de är nu inte långt från deras mål, träden viskar hastigare och hastigare, vinden blåser genom gräset som viker sig åt sidorna för att underlätta löpningen.


Freja - Vid Erik & Arya i Öst:

Allt gick så långsamt, som om träden svajade i snigel fart och hennes hjärta dunkade så långsamt att det kändes som om det skulle stanna upp. I verkligheten var allt som vanligt men för en kort stund hade det hela saktat ner för Freja. Hon tänkte på allt som hänt henne och Erik. Alla gånger hon tagit skulden för hans påhitt och vice versa. De var bästa vänner och det ifrågasatte hon aldrig, inte när Erik umgicks med andra, inte när han var för upptagen för att träffa henne, inte heller när han försvann upp i bergen utan att fråga om hon ville följa med, inte när Erik försvann från Norr och inte nu heller. Men visst hade allt förändrats? Välden hade förändrats så varför skulle inte de och deras relation också förändras..? En suck undkom henne och hennes axlar sjönk en bit. Kanske är det inte meningen att saker ska förbli de samma, kanske är hela meningen med kosmos att allt ska förändras... Årstider, vänskap, familjer, landskap, himmel och jord... Frågan är väl om det förändras till det bättre eller inte... Samtidigt som tanken gled förbi sneglade hon upp på Wilheim som bara stod några meter bort, hennes hjärta hoppade igång och världen föll ut ur fokus till förmån för honom. Hon skakade sitt huvud, hon kände sig urlöjlig.


Briañna - Palatset i Norr:

Hjärtat bankade, huvudet snurrade, hon fick ingen luft, hon klöste sin hals, något satt fast där inne, hon började bli yr och världen började bli suddig i kanterna.
"BRI!" Rok var vid hennes sida, hon stirrade vettvilligt in i hans ögon med panikfyllda tårar som strilade längst med hennes kinder. Han tittade på henne, upp och ner med förvirring i ögonen, hon klöste mot halsen och försökte få ner luft. Men något fanns där, något som inte borde vara där.
"Bri?!" Rok satte henne upp och dunkade henne hårt i ryggen, för hårt, det krasade i henne. Men hon hostade till och i henne kupade händer landade mängd vis med djupt rött blod. Briañna hostade och hostade, hon drog ner litervis med luft i lungorna och världen kom tillbaka in i fokus.
"Rok... Tack.." mumlar hon med blod i halva ansiktet, över klänningen, i händerna och delvis i hennes halvlånga hår som hängde fram en bit. Hennes kropp skakade lite lätt och hon kände sig både iskall och överhettad samtidigt.
"Hämta hjälp." sade Rok plötsligt, Briañna nickade och försökte resa sig tillsammans med honom men det slutade med att hons att i en hög på golvet med ett illvrål som lämnade hennes läppar.

Axeln och revbenen, båda på högra sidan, bultade av smärta.
"Rok, jag, jag tror jag har brutit dem." Hon hostade till och smärtan ilade genom hela henne, hon bet ihop sina tänder och försökte hålla inne gråten och skriket som ville ut.
"Jag hjälpa." sade Rok och satte sig på golvet. Han tittade på henne och Briañna såg i hans ögon att han sökte tillåtelse så hon nickade och han satte sina händer över hennes axel. De började lysa blått, men väldigt svagt, så svagt att Briañna funderade på om där fanns någon vits ens med att han skulle försöka hela henne. Men hon sade inget. Hon ville inte såra honom. Så hon satt där och lät honom hålla på. Det blev visserligen ytterst lite bättre efter en stund men det skulle inte räcka.
"Rok, hjälp mig till mitt rum." sade hon efter ett tag och Rok nickade, om än lite förvånat, "hjälp mig upp." Rok grep tag om hennes midja och lyfte upp Briañna på fötterna. Väldigt smart av honom då det inte smärtade hennes axel eller revben.
"Så, bra, nu går vi." Rok nickade åt hennes ord och de tog sig ut i den stora hallen bortom rummets dörr. Sedan kom de inte längre.

Leela - Skogen i Öst
Hon kunde se hela scenen. Freja på marken vid en tillsynes medvetslös Letoyansk prins, Wilheim ståendes några meter ifrån henne, spanandes omkring runt omgivningen. Än så länge hade ingen upptäckt den springandes, bloddränkta Garudiskan men inom några sekunder skulle de båda göra det. Leela bet sig i sin läpp samtidigt som hon snabbt övervägde vilka alternativ hon hade framför sig då hennes blick föll på prinsessan bakom de vita människorna på platsen. Minnesbilder swischade åter förbi framför Leelas ögon, något brast inom henne och innan hon hann hejda sig själv hade ett panikslaget skrik lämnat hennes läppar.
"ASHIWARYA!" på de två sista vokalerna gick hennes röst upp i en otroligt hög ton samtidigt som hon ökade stegen och var fullt synlig för alla på platsen. Men de två generalerna hade för länge sedan försvunnit ur hennes synfält och det enda hon hade framför ögonen var sin väninnas sargade kropp en liten bit längre fram. Utan att tveka bokstavligen flög hon förbi Letoyanerna och gjorde en tvärnit framför Ash så att växter, jord och småsten virvlades upp vid hennes fötter. Att bromsa så plötsligt och i så hög fart var skickligt, men det krävdes av Leela att hon i princip gick ner i splitt - vilket hon gjorde. Nu stod hon framför prinsessan i en imponerande, ninjalik position och stirrade nästan skräckslaget på den illa skadade kvinnan.

Arya - Skogen i Öst
Arya hade känt igen rösten som skrek väldigt väl. Men hon hann inte så mycket som vända på huvudet innan Leela stod framför henne med uppspärrade oroade ögon. Trots situationen värmde den unga generalens rädsla Arya inombords. Trots allt som skett och trots allt som hänt emellan de två så stod Leela fortfarande på hennes sida och var fortfarande Aryas vän genom vått och tort. Men Arya klarade inte av att så mycket som le för att visa tacksamhet mot sin väninna. Hon kunde också höra hur Osianer var påväg inifrån skogen, om dem alla skulle få tag på Leela var hon definitivt så gott som död. Arya höll Leelas blick en kort sekund innan hon andades ut ordet;
"Ran."
("Spring." )
Med en hastig blick mot Letoyanerna reste sig Leela snabbt upp och slet av sig sin mantel. Hon kastade den över prinsessan och försvann sedan in i skogen igen. Borta lika snabbt som hon kommit.

Freja - Skogen i Öst:
Hon hade hört ropet efter Arya, sett den kvinnliga gestalten flyga förbi och landa vid prinsessan men Freja hade inte kunnat röra sig. Hon satt halvt lutad över Erik ifall att generalen var ute efter att skada honom. Wilheim däremot var en annan femma. Han hade dragit sina dolkar och slungat sig mot platsen där kvinnan, Leela, och Arya befann sig. Men han var inte lika smidig eller snabb som den kvinnliga generalen från Söder. Han hade precis nått fram och höjt sin näve för att hugga kvinnan då hon fintade undan och försvann. Wilheim fintade likaså och började löpa efter henne, men Freja skrek ut,
"Låt henne löpa!" Wilheim stannade upp och slängde en blick mot henne, Freja skakade sitt huvud och tittade på honom med bestämd blick. Hon var medveten om att generalen inte var något hot mot dem nu. Hon hade kontrollerat att Arya levde, gett henne sin mantel och sedan försvunnit utan att ge någon av dem ens en blick. Det enda Freja kunde se det som var vänskap och lojalitet - utav något slag - trots kvällen händelseförlopp.
"Hon kommer ju undan." grymtar Wilheim irriterat och hölstrade sina dolkar.
"Spelar det någon roll nu?" frågar Freja men de avbryts då tre osianer kommer flygande genom buskarna,
"VART ÄR HON?!" vrålar en utav dem, Rava om Freja minns rätt, Frejas hjärna arbetar taktiskt och det tar henne bara en halv sekund att komma fram till att det inte vore i Aryas intresse att de skulle få fatt i generalen. Så hon pekar bara mot riktningen generalen försvann med en fördröjning av några sekunder.
"Hon sprang in där, men jag tror inte ni behöver oroa er för henne. Hon kommer dö där ute med de skadorna som hon fått." Freja försökte prata för att hålla krigarna i några sekunder och ge Aryas vän ett litet försprång. De var inte långt från gränsen och kanske skulle hon hinna över. Osianerna var trots allt kända för att inte bruka våld på andra sidan gränsen om det inte var i självförsvar. Freja var osäker på varför hon försökte uppehålla krigarna egentligen, för en söderlänning, en söderlänning som släppte dem från deras fångenskap... Krigarna frustar till,
"Hon ska fångas och avrättas för sina brott." sade krigaren,
"Halilili!" utropar hon och de tre krigarna försvinner efter generalen, men hon hade nu kanske fått de sekunderna som krävdes för att ta sig över på andra sidan gränsen, dit ingen gick utan tillåtelse av högste ledaren för osianerna.


Briañna - Palatset i Norr:
Där kom Briañnas bror, Jacov, och Briañna stannade upp.
"Jacov!" ropade hon och han stannade upp och vred sig mot henne innan han kom springandes fram.
"Briañna! Vad, vad har hänt?!" Han var vid henne efter tre långa kliv, "vad har du gjort?" frågar han med oro i rösten och lägger händerna på hennes överarmar.
"Jacov, det är Erik, han-"
"Pffht, nämn inte den förrädaren för mig!" vrålar Jacov och trycker ifrån med händerna vilket får Briañna att hissa av smärtan i axeln och revbenen, men Jacov gör ingen anmärkning av det medan han stormar iväg,
"Vad han än i för trubbel, låt honom stanna i det för allt jag bryr mig!" vrålar Jacov medan han ilsket stampar ut ur hallen och in i ett rum längre ner. Tårarna strilar ner för Briañnas kinder och hon känner sig än mer ensam än hon tidigare gjort.

"Bri?" Det var Roks röst som fick henne att vrida blicken från dörren.
"Kom Rok." Med bestämda steg gick hon mot trappan för att ta sig upp till sitt rum, "vi kan inte lita på någon här längre..." muttrade hon och tog sig mödosamt upp för trappstegen med Rok bakom sig. Väl inne på sitt rum slet hon av manteln som hängde henne tungt om axlarna och sjönk ner på den mjuka sängen. Rok stod vid dörren som han stängt bakom sig. Briañna drar ett djupt andetag och börjar uttala ett typ av mantra av uråldrig nordiska, hennes blå magi vaknar till liv och hon helar långsamt sig själv. Revbenen knackar till när de hamnar på plats och blir hela, axeln krasar när den läker och Briañna blir alldeles utmattad när hennes livskraft stadigt sjunker i takt med att hon använder sin magi. Att laga brutna ben är tungt arbete. Köttsår är enkelt i jämförelse med det.

Hon andas slutligen ut och avslutar mantrat,
"Jag, måste vila..." mumlar hon och lutar sig bakåt. Rok kommer till hennes sida och lyfter upp hennes ben från golvet så hon ligger på sidan i sängen. Han drar filten lite stelt över henne med försiktiga rörelser. Som om filten skulle gå sönder av hans beröring.
"hm, tack Rok." mumlar Briañna och slumrar till medan hon hör Rok gå bort till dörren och sjunka ner på golvet vid den. Sedan somnar hon.

Leela - Vid Trädgränsen
Leela sprang genom snår och mellan träd i riktning mot trädgränsen. Hade hon tur kunde hon hinna över innan Osianerna var ifatt henne. Men hon kunde tänka klarare nu, var det verkligen över trädgränsen hon ville komma? Nej, kom svaret. Hennes mål från första början då hon åtog sig detta uppdraget hade varit att skydda prinsessan. Skydda hennes väninna. Inte bara för kungen och drottningens skull eller hennes lojalitet till Söder. Inte heller bara för att skydda sin syster från en helvetes massa konsekvenser. Nej, Leela ville skydda Ashiwarya för att de var vänner, nära vänner enligt Leela till och med. Hon ville skydda prinsessan för att hon fortfarande såg det som sin plikt, sin skyldighet och för att hon kunde känna att det var det rätta att göra i hela sitt hjärta. Nästan som om någon övernaturlig makt talade om för henne att det var vad hon måste göra i alla lägen. Detta läget var definitivt ett sådant läge. Aldrig att hon kunde lämna Ash helt ensam i det skicket omgiven av enbart Letoyaner och Osianer i Öst. Det fanns inte på kartan.

Därför, så snart hon tyckte sig kunna se trädgränsen en par hundra meter bort, gjorde hon en tvär sväng, men såg noga till att inte skvätta jord på samma sätt som förra gången, och började springa rakt åt vänster istället. Hennes riskabla plan var att få det att se ut som om hon flytt över gränsen men i stället ta sig därifrån och hålla sig gömd i Östs skogar. Exakt var hon skulle gömma sig, hur hon skulle göra det och hur hon skulle lyckas komma i kontakt med Ashiwarya hade hon inte helt klarat ut ännu men det fick vänta tills hon säkert kommit undan sina förföljare. Just för tillfället var hon tvungen att handskas med situationen som uppstått där och då. Det andra beslöt hon sig för att klura ut senare.

Arya - Skogen i Öst
Trots utmattningen snurrade tusentals tankar och känslor omkring i Aryas huvud. Hon kände sig på något vis glad, varm på något vis, att Leela fortfarande var hennes vän och hade sett hennes behov av något att skylla sig med. Om hon sett orden som ristat in på Aryas armar var oklart, men hon hade sett barheten och förödmjukelsen Priyanka orsakat och gjort allt vad hon kunde för att hjälpa. Arya kände sig också orolig för sin vän. Osianerna var snabba, skickliga och kunde miljön de befann sig i mycket bättre än Leela. Om hon inte hann över trädgränsen innan de var ifatt henne skulle den söderländska generalen trots sin skicklighet inte ha en chans emot de alla tre i närstrid. På något vis kände Arya också en tacksamhet mot Freja. Osianerna kanske inte hade märkt det, men Arya visste att Freja medvetet hade uppehållit dem i några sekunder för att ge Leela ett försprång. Dessutom hade hon ropat åt Wilheim - som mycket tydligt var på helt andra tankar - att låta den garudiska generalen springa. Arya kunde egentligen inte riktigt förstå varför Freja försökte hjälpa Leela att komma undan, hon kunde inte hitta några tydliga motiv till det. Det fanns liksom inget riktigt skäl till varför hon skulle vilja rädda en garudisk general som normalt skulle ses som hennes fiende. Den sista och största känslan inom Arya var oro för hennes älskade. Erik var fortfarande medvetslös och såg från Aryas position mycket svag ut. Även om hon inte kunde minnas något av det visste hon att han var i fara på grund av att han räddat henne. Någon annan förklaring fanns inte och dessutom kunde Arya fortfarande känna spår av hans blåa magi i sin kropp. Kanske var det den som just nu höll henne uppe, vid liv, trots alla verkade och blödande skador på hennes kropp.

En suck undslapp Aryas läppar samtidigt som hon med stor möda och kraftansträngning drog Leelas mantel omkring sig. För tillfället kunde hon inte göra så mycket annat. Men hon ville ha den om sig innan hon skulle försöka resa på sig och gå tillbaka till den Osianska byn.

Freja - Skogen i Öst:
Osianerna hade försvunnit, platsen de befann sig på var någorlunda tyst och Freja kände en liten rysning - inte av obehag utan ett gammalt minne. Minnet var lite suddigt men Eriks skratt ekade klart i hennes huvud, hans barnaskratt. I bakgrunden skymtade det vita berget och de var i full färd med att löpa mellan trädstammar och hoppa över mörka rötter.
"Wilheim, hämta någon som kan hjälpa oss att få tillbaka Erik och Arya." sade hon och strök ERiks kind på ett väldigt mjukt sätt som var helt olikt hennes vanliga beteende. Det var inte kärleksfullt utan tacksamt, Erik hade gett henne mycket glädje i livet, varför hon minns det nu vet hon inte.

Wilheim - Skogen i Öst:
Hennes hand strök hövdingsonens kind, Wilheims näve knöt sig och knogarna blev vita. Han ville slita Freja från honom men samtidigt kände han en ödmjukhet över vänskapen som uppenbarligen fanns mellan de två - och lojaliteten. Han nickar mot henne men inser att hon inte ser hans gest.
"Snart tillbaka." sade han och bröt ut i en lätt sprint tillbaka mot Osianernas huvudboning där han kunde få hjälp. Han kastade en halv blick mot Freja innan hon försvann ur synhåll och en brådskande känsla av att ta sig tillbaka till henne tryckte på i hans bröst men han ignorerade den. Freja hade bett honom om hjälp, och hämta hjälp var det han skulle göra. Wilheim tvivlade egentligen inte på att de själva kunde få tillbaka Erik till Osianerna, men att få dit både honom och Arya skulle bli svårt. Hövdingsonen skulle dessutom må fysiskt bättre av att bli buren utav flera för att undvika svåra ställningar för hans trötta kropp. Wilheim suckade och ökade på tempot lite, driven av önskan att vara tillbaka vid Frejas sida.

Arya - Skogen i Öst
Osianerna och Leela var borta. Skogen låg till största delen tyst med undantag för vinden i träden och Aryas rosslande andetag. För en liten stund förblev allting så, tills Frejas röst bröt tystnaden.
"Wilheim, hämta någon som kan hjälpa oss att få tillbaka Erik och Arya." sade hon.
Arya hade lutat sig mot ett träd med ögonen slutna fram tills nu. Samtidigt som Freja avslutade sin mening slog Arya upp sina ögon och gjorde sitt bästa för att fokusera dem mot generalen och Erik på marken. Men hon ångrade sig nästan genast över detta. För vad hon såg fick känslan av avundsjuka och bedrövelse att skölja över henne. Trots att hennes blick var grumlig och bilden framför henne mycket otydlig kunde Arya utan tvekan se hu Freja strök Eriks kind. En våg av adrenalin sköljde över henne. Hon ville vara den som satt vid prinsens sida och strök hans kind i väntan på hjälp. Men det kunde hon inte. Hennes lilla klena kropp var för svag för att klara av det, för svag och ynklig för att göra motstånd mot vem och vad som helst. För svag för att skydda, stötta, försvara och finnas vid sin älskades sida. Istället fick en annan, stark och vacker, kvinna som funnits i Eriks liv sedan innan Aryas tid göra det. Avundsjukan gjorde nästan ont inom Arya. Hon hade inte känt den såhär illa sedan det Röda Kriget. Men nu fanns den där, eller uppenbarade sig snarare, för den hade alltid funnits där så länge Freja var i närheten, värre än någonsin och det grämde Arya något så fruktansvärt. Trots tacksamheten hon fortfarande kände lite grann för vad nordkvinnan gjort för Leela kunde hon inte låta bli att önska att Freja inte fanns. Att hon bara skulle försvinna och lämna Erik i fred åt Arya. Det var mörka tankar hon tänkte, det visste hon om. Om Erik visste om vad hans käraste tänkte om Freja skulle han inte bli särskilt glad men Arya kunde inte hjälpa det. Hon ville vara den som fanns vid Eriks sida, inte någon annan. Och det var endast av brinnande kärlek hon kände på det viset.

"Snart tillbaka."
Wilheim försvann in i skogen åt samma håll Leela och Osianerna kommit. Arya såg inte efter honom utan hade fortfarande sina ögon på Freja och Erik. Lite för mycket dock. Hon blinkade och försökte luta huvudet mer framåt och åt sidan för att få en bättre blick över Eriks ansikte då hon inte märkte hur hela hennes ömmande kropp följde med i rörelsen. Innan hon visste ordet av hade all tyngd lagts framåt och hon välte med huvudet före i den fuktiga marken. Ett litet plågat rop kom från hennes värkande strupe innan en liten duns ljöd då hennes kropp slog i marken. Smärtan som uppkom fick Arya att svimma direkt hennes blodiga ansikte träffade jorden.

Freja - Skogen i Öst:
Hon hörde Aryas fall innan hon såg det. Prinsessan låg i, vad som såg ut som, en obekväm ställning tillsynes avsvimmad. Feja flyttade försiktigt Eriks huvud och såg till att det låg rakt och stabilt på marken innan hon reste sig och skyndade bort till Arya. Hon hukade sig och greppade försiktigt tag om hennes axlar,
"Arya? Arya?" hon var smått orolig för prinsessan men oron var flyktig då hon verkade vara stabil i andningen. Förmodligen smärtan och utmattningen som fick henne att svimma igen... Tänkte hon och började försiktigt räta upp prinsessan. hon var försiktig med nacken och försökte stabilisera hennes huvud mot trädstammen bakom.
"Arya?" sade hon igen och försökte få tillbaka henne till medvetandet. Hon slängde en blick mot Erik, hon kunde se hans bröstkrog gå upp och ner, hennes fokus hamnade på Arya igen och höll försiktigt i kvinnans axlar.


Leea - Palatset i Norr:
"Oan 'e oare kant, heaven, ierde en wetter oanmeitsje. Sjoch foar de prins, jou him krêft en krêft. Folje syn siel mei waarmte en wil. Stek fan him hassen en lilkens, beskermje him fan 'e tsjusterens fan' e bûtenwrâld en lit hy troch leafde ferhurdzje. Stel syn siel en skrieme it hurd. Oan 'e oare kant, heaven, ierde en wetter oanmeitsje. foartje him en hâld him heech."
("Andar på andra sidan, himmel, jord och vatten. Vaka över prinsen, giv honom styrka och kraft. Fyll hans själ med värme och vilja. Stjäl från honom hat och ilska, skydda honom från omvärldens mörker och låt honom härdas av kärleken. Fläta hans själ och vira den hårt. Andar på andra sidan, himmel, jord och vatten. för honom framåt och håll honom högt." ) Leeas ord var tunna som en viskning till en början men ökade i intensitet allt eftersom orden flöt ur hennes tunna mun. Hon hade sett Erik för sitt inre öga, i konversation med helgedomen genom själen hade hon känt och sätt Erik i det fysiska och själsliga tillståndet han befann sig. Befarad över att allt skulle gå förlorat om han blev vilseledd eller dog var reell och gripbar.

Benen på bordet rörde sig, blodet i bägaren bubblade och lågorna i eldstaden bakom henne sprakade i en vild dans när andarna hörde hennes ord och gjorde sig nåbara för henne. Jag må vara en varelse av mörker, fast i undervärldens magi för all evig framtid. Men med mina tusentals år har jag lärt mig ett och annat om annan magi... Hon drar de långa smala fingrarna längs med de inristade runorna i stenbordet.
"Oan 'e oare kant, heaven, ierde en wetter oanmeitsje."
("Andar på andra sidan, himmel, jord och vatten." ) kallar hon ut och energin är påtaglig.
"Lit him swimme troch de djipste fan 'e see sûnder eang foar ferdrinken."
("Låt honom simma genom de djupaste av hav utan rädsla för att drunkna." ) Blodet i bägaren bubblar allt häftigare.
Lit him dûnsje oer bergen en troch de delling, sûnder dat er yn poppen falle sil.
("Låt honom dansa över berg och genom dal utan att falla i gropar. " ) Benen studsar, flyger och hoppar omkring i ett vilt mönster av kontrollerat kaos.
Lit him seagen oer streamen fan lava en fleane troch de flammen fan 'e grime sûnder ferbaarnd.
("Låt honom segla över strömmar av lava och flyga genom flammorna av vrede utan att bli bränd. " ) lågorna i eldstaden flammar upp och slickar hennes ben medan de dansar upp till bordet, omfamnar benen och sväljer blodet i bägaren.
Oan 'e oare kant, heaven, ierde en wetter oanmeitsje. Folgje him wêr't hy giet en beskermet him fan wat er kin draaie. Sykje him en lied him. Jou him macht en krêft.
("Andar på andra sidan, himmel, jord och vatten. följ honom vart han går och skydda honom från det som honom kan skada. Finn honom och led honom. Ge honom kraft och styrka." ) Ett illvrål hörs från elden när den skiftar färg och form, vrider sig och expanderar. Slutligen drar den ihop sig och försvinner in i stenbordet. En ny runa ristas in, nej en symbol. Leea drar med fingrarna över de svarta linjerna och ett ormliknande leende sprider sig över hennes läppar. trots sin mörka härkomst hade hon denna dag lyckats förvränga det onda inom henne till att göra gott för någon annan. Den enda som de senaste tusentals åren hade givit henne något av värde. Erik var i hennes värld annorlunda och speciell. Hon skulle göra allt i hennes makt för att skydda och stötta honom, även om det inte låg i hennes natur.


Erik - skogen i Öst:
Det var mörkt och stillsamt.
Där fanns inget. Bara tomhet och luft.
Det var inte kallt men inte heller varmt.
Som om universum för en sekund stod still.
Utan rörelse eller energi.
"Välkommen till ditt nya liv..."
En väsande röst hissade.
"Bara du bestämmer vad som står näst..."
En bas röst trummade.
"Sprid dina vingar till nya höjder. Du står vid kanten..."
En smekande röst visslade.
Men där fanns inget.
Enbart tomhet.
Elden blossade upp.
Marken blev till jord.
Vattnet forsade fram.
Skyn blev till natthimlen.
Han slungades runt.
Kastades upp enbart för att störtas till marken.
Men inget av det var skrämmande eller plågsamt.
De olika rösterna ropade i kör...
"Följ ditt öde, ta fram det riktiga du till ljuset, inse och öppna dina ögon. Nu."
Erik slog upp sina ögon och det var som om naturen runtomkring vaknade till liv. Vinden visslade, träden svingade sina trädkronor, marken kändes mjukare än vanligt och en mjuk fuktighet fanns i luften. Allt kändes klarare än det gjort på länge, någonsin kanske, som om något han hade förlorat återigen fanns inom honom. Hans lungor andades lättare, hans hjärta slog stadigare och hans blick var klarare. när löven rasslade i vinden viskade de Leeas namn och i samma sekund visste Erik att hon hade gjort mer än han någonsin hade kunnat be om. Efter allt som han hade gått igenom var hans kropp svagare och hans sinne mjukt och ömtåligt. Nu kände han sig nästintill återupplivad, som om alla hans krafter från innan det röda kriget var återställda, som om något inom honom hade lagats, reparerats - eller blivit utbytt till nya delar. Runt om honom var ett starkt blått sken med nyanser av grönt, gult och brunt i tunna strimmor. Det sken starkt och klart i några sekunder efter att han slagit upp sina ögon men avtog nu stadigt till ett mjukt skimmer. I nästa sekund var Freja vid hans sida.

Arya - Skogen i Öst
"Arya? Arya?" ett par starka händer höll om hennes axlar och lutade försiktigt upp henne mot trädstammen igen. Arya hade fått sitt medvetande väldigt fort efter fallet igen, men hela hennes kropp värkte, ömmade och protesterade mot minsta rörelse, därför kunde hon varken svara Freja eller öppna ögonen. Hon kunde känna hur hennes värkande huvud försiktigt stabiliserades mot trädet bakom henne och hur den andra kvinnan försiktigt försökte få kontakt med henne igen.
"Arya?"
Till sist orkade Arya långsamt slå upp sina ögonlock och möta Frejas blick med grumliga ögon. Men deras ögonkontakt bröts efter bara några sekunder då ett ljussken från prinsen bakom Frejas rygg plötsligt uppkom. Aryas ögon spärrades trots utmattningen upp och Freja var vid prinsens sida på mindre en än halv sekund efter att skenet avtagit.