Draco memoraid (DM)

Hej mina änglar!!! Jag har legat i influensa 2 veckor... detta är första gången jag orkar sitta vid datan på 2 veckor alltså... därför har ni inte hört nått. Hoppas ni saknat mig och Draco lika mycket som vi saknat er ♡♡♡ Loggade bara in snabbt nu men imorgon blir det kapitel. Ni är bäst!!

Saknat dig och Draco mycket ♥. Krya på dig ♥

Så taggad!♥

Okej, jag kommer skriva jätte konstiga kommentarer men det är inte så konstigt. Men krya på dej

Krya på dig och hoppas du blir bättre snart❤️❤️

ÄNTLIGEN ÄR JAG TILLBAKA!!! Jag känner mig äntligen frisk, wow....Har varit nära döden typ i 2,5 vecka känns det som. But, nuw im back and Draco to!!!! Alltså wow, va glad jag blir över att ni fortfarande finns kvar. Jag hoppas iallafall att ni gör det, annars vet jag inte vad jag gör. All kärlek till er, 1000 ggr om. Jag älskar att skriva, och det betyder så mycket för mig att skriva den här igen, få dela med mig utav Elli & Dracos historia ännu en gång, och förhoppningsvis också få ge er Dm 2, den som jag aldrig slutförde förut. Ni är BÄST!!!!!!!!!

Kapitel tack

Varsågod då! Här har ni nästa kapitel som jag hoppas ni kommer att gilla. Jag följer boken, men inte helt, Angelina är te.x fortfarande kvar här i min ff:n, ni får se varför sen. Hoppas ni ska tycka om det. Draco hoppas på många kommentarer annars blir han ilsken. All min kärlek till er ♥
/ Elzyii

Kapitel 23
Demenskarameller och två vita ugglor

”Uttagningsprovet till laget är på torsdag klockan 18:00.” 
Angelina tittade först på Harry och sedan på Ron som båda två nickade.
”Är du den nya?” Hennes svarta blick svepte över mig och hon log ett leende som visade varenda
en av hennes perfekta vita tänder. ”Tufft.” Hon synade mig kritiskt uppifrån och ner.
”Vi behöver verkligen flera tjejer i laget och Harry sa att du var intresserad.”
”Ja…Ja det är jag.” sa jag och försökte att inte låtsas om Rons mördande blick som brände i ryggen. 
”Vad spelar du helst som?” Angelina plockade ner sina böcker i väskan utan att ta ögonen ifrån mig.
”Jagare”, svarade jag snabbt. ”Jag var jagare på min förra skola”, la jag till och sände en tacksam tanke till Harry som lärt mig översätta alla positionerna på engelska. ”Harry sa att det fanns…”
”…En plats kvar som jagare, jepp det stämmer. Och jag ser mer än gärna att den går till någon tjej.” Hon nickade mot mig, ”Spela riktigt bra på torsdag så ska jag göra mitt bästa för att ge dig platsen.
Och du kommer väl också dit Ron? Alla dina bröder spelar väl Quidditch. Det gäller att du upprätthåller din plats nu. Det gick ju inte så bra förra året.”
”Inte Percy”, mumlade Ron som ignorerade det sista två meningarna.
”Han kommer”, sa Harry i Rons ställe och gav sin kompis en vänskaplig puff i sidan.
”Vi är där på torsdag klockan sex.”
”Fint då säger vi så.” Angelina drog bak sitt långa mörka hår i en hästsvans och spände ögonen i Harry som ryggade tillbaka lite. ”Och våga inte ställa till med någonting , Potter!”
”Jag ska göra mitt bästa.” svarade han kort. ”Vi ses.”
Angelina sa hejdå och sprang ikapp sina vänner som gått i förväg ner till lektionen.
Jag såg förvånat på Harry som fortfarande knuffade lekfullt på Ron som mumlade något ohörbart till sina egna skor, ”Vad menade hon med det?”
”Öh…”, Harry ruskade lite på sig som om han ville klara upp allt inuti huvudet först innan han satte ord på det, ”Jag har…Det har varit lite problem för mig innan…Hm…Jag har missat några matcher på grund av öh, en del saker.”
”Ställ inte till med något…?”
”Alltså jag har haft spelförbud.” sa Harry besvärat utan att se mig i ögonen. ”Mest tack vare Snape, och en lärare som vi hade förra året.”
”Ni gillar inte varandra va, du och Snape?”
Harry skrattade till, ett torrt glädjelöst skratt, ”Inte direkt.”
”Snape är vidrig.” Ron tittade för första gången rakt på mig och det chockade mig att han inte såg de minsta butter ut .
”Snape hatar Harry bara för att Harrys pappa och han var ovänner i skolan.”
”Jasså”, sa jag och betraktade Harry och Ron som båda två envist tittade tillbaka på mig
i väntan på ett medhåll, ”Ja han verkar inte direkt trevlig.”
”Han är vidrig”, svarade båda två i en mun. 
”Vart är Hermione förresten?” frågade Harry.
Ron såg sig omkring som om han väntade sig att hon skulle dyka upp alldeles bakom honom
med sitt burriga hår och tunga väska slängd över ena axeln. ”Jag har inte sett henne sen middagen.”
”Hon skulle till biblioteket”, svarade jag och synade Ron som fortfarande snurrade runt och sökte 
med blicken efter Hermione.
”Det är oartigt att stirra sådär! Har din mor inte lärt dig något om folkvett, pojk?” fräste en fetlagd munk från sitt porträtt ovanför huvudena på oss till Ron. 
”Vet hut!”
”Äh håll mun”, muttrade Ron och gav tavlan fingret. ”Men... Då är det nog bäst att jag
går och letar rätt på henne”, sa han svävande utan att se på oss och fingrade på sitt prefekt emblem.
”Vi har ju faktiskt patrullering idag…Alldeles snart faktiskt.”
Han vände på klacken och kilade iväg nerför marmortrappan med en sådan fart att han slog två pytte små förstaårselever ur balans. De små pojkarna som nyss fyllt elva år vinglade förvirrat fram och tillbaka medan det kvidande gned sina skallar och kastade ilskna blickar efter Rons ryggtavla när det var helt säkra på att han inte såg dem.
”Ska vi?” frågade Harry och nickade mot porträttet av Den tjocka damen.
”Antar att du inte heller gjort din trolldrycks läxa?”
”Jag och Hermione gjorde den igår.” sa jag och följde med Harry fram till porträttet.
”Jaha” sa han och jag kunde höra att han blev besviken. ”Vad synd… Kalkongsonggång!”
”Alldeles riktigt”, fnittrade tavlan och gled upp så vi kunde stiga in i Gryffindors sällskapsrum.
Uppehållsrummet var nästan alldeles tomt på folk vilket tydde på att de flesta eleverna föredrog att ta ut sin ledighet de få timmar de hade innan läggdags på att vandra runt på skolområdet, spela knallkort i korridorerna eller göra sina högt avskydda läxor i biblioteket.
”Ja jag ska väl…” Harry tecknade åt en av fåtöljerna framför brasan, ”...göra klart min läxa så jag slipper få kvarsittning på torsdag, då mördar Angelina mig.” 
Han gav mig ett lite sorgset leende och började långsamt gå genom rummet fram till sin favoritfåtölj längst bort i hörnet närmast brasan.
”Harry vänta!” ropade jag och tog några steg. ”Jag kan hjälpa dig. Om du vill?”
”Gärna”, svarade han och flinade brett. ”Om du lovar att inte berätta det för Hermione…”
”Jag lovar”, svarade jag och log. ”Det var faktiskt inte så svåra frågor så hon borde faktiskt kunna gå på att du gjort alltsammans på egen hand.”
Jag slog mig ner mitt emot honom och stödde armbågarna på det lilla bordet där någons
kvarglömda trollkonstläxa låg och såg övergiven ut. 
Jag flyttade undan det hopknycklade papperet med handen och den singlade sorgset ner på golvet och försvann under Harrys fåtölj. 
”Få se här… Äsch du kan skriva av mig om du vill, det är väl lättast så”, sa jag glatt och sköt över
mitt papper till Harry som förbluffat såg på.
”Va? Får jag?” frågade han och böjde sig ner och kisade för att kunna läsa och jag skämdes över min pyttiga handstil, ”Vad fint du skriver.”
”Tack!” svarade jag och lutade mig tillbaka.
Fåtöljen var väldigt skön, om den bara hade stått lite närmare Harrys…
”Låt oss bara hoppas att det är rätt svar jag skrivit också, annars får du ju massa fel på grund av mig.”
”Ingen risk”, svarade han nonchalant medan hans fjäderpenna flög över papperet. ”Snape ger mig alltid dåligt betyg hur rätt det än är.”
”Men… Så kan han ju inte göra!” sa jag förskräckt och stirrade på Harry som oberört skrev vidare.
”Då förstör han ju ditt betyg i trolldryckskonst!”
”Ja”, svarade han entonigt och tittade snabbt upp på mig. ”Men det är strunt samma egentligen.”
Han sänkte sig ner över sin halvklara läxa på nytt, ”Jag struntar faktiskt i om jag får godkänt i trolldryckskonst eller inte, det är i alla fall inget som jag tänker studera vidare nästa år.”
”Men om du behöver det till ditt yrkesval?” sa jag förvånat och strök Hermiones fula orangea katt Krumben, som tagit tillfället i akt och skutta upp i mitt knä för lite sällskap, över ryggen. 
”Det behöver jag inte”, sa Harry kort och svor till när han råkade spilla ut några droppar bläck över papperet. ”Jag kommer se till att jag inte kommer behöva det.”
Innan jag hann svara öppnades porträtthålet upp och in välde en hel drös med
gryffindorare, alla klädda i svarta skolklädnader med det lilla emblemet av ett lejon fastsatt på bröstet in i sällskapsrummet.
Längst fram i gruppen marscherade Fred och George med armarna om en pytteliten kille som såg lycklig men lätt mörbultad ut.
”Här var det tomt!” utbrast George och slängde ner den lilla pojken i en av de sammetsröda sofforna varpå han själv slog sig ner bredvid. ”Hur känns det nu, Dennis?”
”Br..bra!” pep den lilla pojken och såg sig förvirrat omkring. ”Var är jag?”
Klungan av elever bakom honom vrålade av skratt, och Fred och George gjorde ett lyckligt utrop och slog ihop sina händer i en segergest över pojkens huvud.
”Genialt Fred!”
”Säger detsamma George!” 
Fred snurrade runt och vände sig mot skaran och fortfarande högljutt hurrade. 
”Okej allihopa… vem vill göra en beställning av Weasleys Demenskarameller?”
”JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAG!” Vrålade samtliga i den skrattande klungan och hoppade upp i luften som en man innan de började svärmade runt tvillingarna. 
”Se så skriv upp er här! Bara två galleoner för fem stycken, garanterat funktionella. Håller dig förvirrad i upp till en timme. Perfekt anledning till att slippa dina mest avskydda lektioner!
Ska inte du beställa några, sköna böna?” skrålade George och hoppade över två förstaårselever som stod böjda över Freds handflata.
”Du slipper ifrån Malfoy, precis när du vill det!”
”Nej tack George”, svarade jag och skrattade. ”Vad är det för något?”
”Demenskarameller!” Han höll fram en påse med något som liknade färgglada små tuggummin.
”Tugga på ett som du gör med ett helt vanligt tuggummi med körsbärssmak, garanterat lagligt och helt oskyldigt. Efter bara tio sekunder blir du helt förvirrad och vet inte ens vad du heter och blir skickad upp till sjukhusflygen, där du får ta igen dig den där timmen du egentligen skulle behöva slita ut dig på någon trist lektion!”
”Eller stå ut med Malfoys skrytande”, inflikade Fred som också kommit släntrade till oss med en
svans av folk efter sig. ”Helt genialt, tycker du inte?”
”Jo verkligen!” svarade jag och fnissade. ”Men hur vet ni att det inte är farligt?”
”Vi har testat allt på oss själva minst hundra gånger”, svarade George nonchalant medan Fred halade upp ett papper ur fickan och började ta emot beställningar.
”Och på honom där borta, ser jag.” sa jag och pekade mot den lilla pojken som drömmande stirrade rakt ut i luften. ”Är det verkligen så smart?”
”Äsch, det är bara för att ta reda på om alla reagerar likadant på karamellen och dessutom så var han frivillig”, sa George och viftade avfärdande med handen innan han rätade på sig och hojtade: ” Bara två galleoner per påse, rena rama husalfs priset!”
”Får de verkligen göra sådär?” sa jag och lutade mig fram mot Harry. ”Sälja sånt där till förstaårselever menar jag? De går ju inte ens kvar på skolan. ”
”Det tror jag knappast.” Harry ryckte på axlarna och flinade brett, ”Men de där två har aldrig varit så intresserade av regler och så länge de inte utsätter någon för fara så är det okej antar jag. Dumbledore har gett dem tillåtelse att annonsera sina varor här två gånger i månaden. Jag tror att han tycker att det är rätt kul att ha dem här. De livar upp stämningen lite, om man säger så. ”
Jag nickade och höll med. Det kunde verkligen behövas.

Eftersom Fred och Georges Demenskarameller var onekligen populära och medförde
en hel del oväsen av elever som nästan slogs för att få göra sina beställningar bestämde vi oss för att  ta en promenad upp till Ugglesalen och se om Shanti och Hedwig, Harrys uggla hade kommit tillbaka från sin jakt. Jag hade inte varit i Ugglesalen tidigare och efter den femte långa trappan så höll jag med Harry om att de borde följt mugglarnas exempel och installerat en hiss.
”Det är nästan som om de inte vill att man ska skicka brev”, flämtade Harry och tog sin mödosamt upp för den sista trappan med mig i släptåg. ”Vem orkar springa uppför de här trapporna dagligen? Det är säkert Filchs påhitt, han avskyr oss…”

Så fort vi klev in på det nersölade golvet fick jag syn på Shanti som satt som en vit liten skulptur på takbjälken bredvid Dracos ståtliga tornuggla Dorcus.
Hon bredde smidigt ut sina vingar och landade med ett mjukt svisch på min axel och började genast kärvänligt dra mig i håret med sin lilla näbb.
”Vad fin hon är”, sa Harry och strök henne försiktigt över fjädrarna. ”Då behöver inte Hedwig känna sig ensam längre.”
Han såg på sin egen snövita uggla som slagit sig ner på hans utsträckta arm.
Trots att både hon och Shanti var vita så var de inte ett dugg lika.
Hedwig var både större och bredare än Shanti och hennes ögon var bärnstensgula, inte himmelskt blå som Shantis.
”Hon är också väldigt söt”, sa jag och såg på Hedwig som tittade tillbaka på mig med lugna vänliga ögon. ”Hur länge har du haft henne?”
”Sen jag var elva”, svarade Harry och pussade sin uggla på pannan. ”Jag fick henne av Hagrid i födelsedagspresent.”
”Har du känt Hagrid så länge?” frågade jag och lyfte ner Shanti för att kunna försegla brevet som jag skrivit kvällen innan.
”Det var han som räddade mig när jag var en baby, och som sedan kom och talade om för mig att jag skulle få börja här.”
Harry strök frånvarande Hedwig över fjädrarna, djupt försjunken i sina egna minnen. 
”Det var den lyckligaste dagen i hela mitt liv.”
”Jag kan förstå det”, sa jag tyst och lyfte fram min uggla till det stora fönstret rutlösa fönstret.
”Har du alltid vetat att du är…?” sa Harry trevande och såg på mig med sina gröna ögon.
”Eller är du…?”
”Renblodig, ja”, svarade jag undvikande och knöt omsorgsfullt fast pergamentrullen vid Shantis ena ben. ”Fast min pappa växte upp i en mugglarfamilj och jag har en mycket nära vän som är mugglare.”
”Och ändå har du bott hos Malfoys hela sommaren!” utbrast Harry bestört och skakade på huvudet. 
”Det är ganska otroligt egentligen.” 
Han satte ner Hedvig och räckte henne de brev som han burit innanför tröjan.
”Kanske det”, svarade jag fundersamt och såg på hur de båda ugglorna tillsammans bredde ut sina vintervita vingar och likt två spöken försvann ut i den svarta natten. 
”Det är mycket som är konstigt nu när man tänker på det, egentligen.”

Omg love it ♥ ♥!!

Jag döööööööööörr