Prs tippest & JustAFriend

"Är du visst det", Elliot log. Gav Sebastian en puss på pannan. Ingen av dem såg mycket, Elliots hår var typ överallt. Behövde nog klippa det snart. Sebastian samlade ihop det. Där var ögonen igen. Elliots ögon var pigga.
"Nä, nu tror jag minsann du blandat ihop det med dig själv", han log. Elliot kysste Sebastian ännu en gång, fjäderlätt.
Han satte sig i gränsle över Sebastian.
"Måste ju också prova", han fortsatte le och böjde sig ner för att kyssa Sebastian. Armarna fortfarande på vardera om Sebastians huvud, men nu med stöd av hela underarmen, så han var betydligt närmre. Elliot blev återigen alldeles varm inombords.

Elliot. Gränsle. Över. Honom. Herregud. Sebs hjärta började löpa amok. Han älskade det. Kan ha varit det bästa som någonsin hänt honom.
”Du är så jävla fin”, viskade han efter att ha kysst honom en gång. De var betydligt närmre varandra nu; definitivt något som Seb föredrog. Bara någon millimeter mellan deras näsor... Max någon centimeter mellan läpparna. Och ögonen. Seb kunde se Elliots ögon extra tydligt på så nära håll. Han såg skiftningar i färgen, hur olika gröna kulörer samspelade med varandra; kanske, bara kanske, skulle han äntligen lyckas med att färglägga Elliots ögon. Och göra dem rättvisa.

Nära nära nära.
Elliot kysste Sebastian ännu en gång. Han kunde inte sluta le. Ögonen glittrade.
"Inte i närheten av dig", viskade han som svar. Kysste honom ännu en gång på läpparna. Hakan. Halsen. Han la sig bredvid Sebastian igen.
"Vill ju inte att du ska tröttna på mig redan", han vilade huvudet på kudden under. Egentligen ville han fortsätta i all framtid men Sebastian kanske hade tyckt att det blev för mycket. Det kunde Elliot absolut förstå.
"Nu kan du ju se med", Elliot skakade på huvudet och drog ena handen genom håret. Han tittade upp mot Sebastian igen.
"Bara vänner, jäklar vad bra det gick", Elliot puffade försiktigt till Sebastian i sidan.

Seb rös. Elliots läppar någon annanstans än på hans läppar var ovanligt. Men underbart. Sluta inte, ville han säga. Men det gjorde han inte.
”Mm”, sa han och la sig på sidan för att kunna pilla i Elliots hår. Fågelbo i all ära, men Seb gillade det. Ville aldrig att Elliot skulle göra något åt det. Kanske skaffa sig en hårsnodd, men längre än så ville Seb inte gå.
”Vems idé var det?” bara vänner. Sebs idé, väl? Jävligt dumt. Men han hade ju haft en rimlig baktanke. Baktanken var fortfarande rimlig, men han var både för självisk och för lat för att bry sig. Dessutom såg Elliot ut att må bra. Mycket bättre än i bildsalen.

Sebastians fingrar i Elliots hår. Elliot njöt. Det var liksom lugnande på något sätt. Mysigt.
"Din tror jag", Elliot log mot Sebastian. Han kröp närmre igen. Lutade huvudet mot Sebastians axel ännu en gång. Han tog den andres fria hand i sin och kramade lätt. Tryckte den försiktigt mot sin bröstkorg av oklar anledning men det kändes bra. Fan, nu kunde nog Sebastian känna hur snabbt Elliots hjärta slog. Eller förresten, det spelade väl ingen roll längre. Sebastian visste ju redan hur Elliot kände. Han blundade. Tryckte sig ännu närmre Sebastians trygghet.

Var det sånthär som par gjorde? Myste? Ja, det var det väl. Inte för att Seb och Elliot var ett par, verkligen inte. Men typ. Seb ville att de skulle vara ett par. Ville kunna kalla Elliot för sin pojkvän. Pojkvän! Men det skulle bli för mycket. För snabbt. Dessutom visste han inte ens hur ett par blev ett par. ’Hej, vill du bli min pojkvän?’ Nej, usch. Verkligen inte så.
”Jag tror att middagen är klar snart”, sa han tyst efter att ha låtit rummet falla i tystnad under någon minut. Ytterst behaglig tystnad. Bara ljudet av deras andetag och känslan av Elliots dunkande hjärta mot Sebs hand.
’Jag tror att middagen är klar snart’ var definitivt synonymt med ’jag tror du borde gå nu’. Inte för att Seb egentligen ville att Elliot skulle gå, men han ville inte riskera att hans föräldrar tvingade honom att stanna och äta.

"Då kanske jag borde gå", egentligen ville Elliot stanna med Sebastian men han var mindre sugen på att äta med Sebastians familj så hem fick det bli. Inte för att han visste hur de var. Dem var säkert hur snälla som helst men det kändes lite konstigt. Speciellt när det var första gången Elliot var här. Och han kunde knappt äta. Och Sebastians bror... Så nej. Eric var ju dessutom hemma så det gjorde det ju lite mer uthärdligt där. Om han hade tur fanns det till och med kvällsmat. Elliot andades in doften av Sebastians tröja en sista gång innan han satte sig upp och tog ner fötterna på golvet. Det var kallt. Sebastians säng var betydligt varmare. Sebastian var betydligt varmare. Elliot ställde sig upp. Senaste gången, för någon timme sedan, då han stod här var han helt ovetande om vad som väntade. Något sjukare än han någonsin kunde ana. Något bättre.
Elliot gick fram till Sebastian. Slingrade armarna runtom och borrade ner sitt huvud. Han behövde fylla på den sista energin innan han kunde gå. Elliot drog sig tillbaka lite och mötte Sebastians blick.
"Alltså om din bror är där nere nu får du lova att täcka mitt ansikte för då kommer jag garanterat bli en tomat igen", han log snett. Det var fullt sant.

Elliot förstod hinten. Tack gode Gud. Seb skämdes inte över honom; verkligen inte, men han skämdes över det som Brandon fått se. Dessutom skulle han inte orka förklara för sina föräldrar vem Elliot var. (’Kompis? Du tar aldrig hem kompisar!’ ’Varför har han så ovårdat hår?’) Bleh.
Elliot reste sig upp men kom tillbaka när Seb suttit sig i sängen. Håret täckte hans synfält enda tills Elliot drog sig undan. Seb mötte hans ögon. Fan.
”Och hur ska jag täcka ditt ansikte tänkte du?” frågade han retsamt och slog försiktigt sina händer över Elliots ansikte. ”Såhär?”

"Hmm, kanske såhär", Elliot gav Sebastian en snabb puss. Håret var återigen överallt. Han räckte retsamt ut tungan och backade undan igen.
"Nähä, då får jag väl klara det på egen hand", han började långsamt gå mot dörren men stannade till och drog högerhanden genom håret. Om han nu, som han verkligen inte hoppades på, skulle möta Sebastians föräldrar(eller ännu värre, bror) så behövde ju håret i alla fall inte vara mer kaos än vanligt. Det blev alltid extra rufsigt efter att han legat ner. Han försökte få i ordning det någorlunda, nu med båda händerna, med bristande framgång. Nu var inte Elliot den som tyckte om att döma andra, men med tanke på vad han sett i huset så misstänkte han att rufsigt hår inte var så populärt. Elliot satte handen på handtaget och vände sig om, mot Sebastian.

Seb log. En snabb puss på läpparna kändes som ett gammalt, gift par. Vilket Elliot och Seb inte var, men ändå. Han kunde ju alltid drömma om framtiden. Tänk så kunde Elliot läsa Sebs tankar. Han skulle ju definitivt springa ut ur huset direkt!
”Vänta”, sa Seb när han såg hur Elliot försökte fixa till sitt hår. Det var jävligt gulligt, men rufsigt. Vilket verkade besvära Elliot.
Seb vände sig om till sitt nattduksbord och drog ut lite hårgelé ur lådan. (Varför förvarade han burken i nattduksbordet? Bra fråga. Seb hade ingen aning.)
”Bara lite snabbt såhär”, mumlade han samtidigt som han fokuserade på att lugna ner Elliots hår med gelén. Det funkade hyfsat. Det såg lite mer vårdag ut, men en del av sötheten försvann. Inte för att Seb tyckte mindre om Elliot för det, men ändå. Elliots vilda hår var lite en av Sebs favoritsaker att titta på. Någonsin. Efter de gröna ögonen. Kanske. Svårt med rangordning.
”Så”, sa han och la lite hårgelé i sitt eget hår innan han la tillbaka burken i lådan. Det hade gått två veckor sedan han stylat sitt hår senast. Det var på tiden.