Elbastian +10 [PRS]

Seb kände sig som ett litet barn. Typ korkad. Inte för att barn nödvändigtvis är korkade, men sådana här fuck-ups är reserverade för barn, liksom. Och sedan betedde sig Elliot verkligen som en vuxen människa, vilket han förstås var, men det fick Seb att känna sig liten. Jätteliten. Och dum. Han tittade bort mot sambon och kunde direkt föreställa sig hur hans huvud hade förvandlats till ett pussel. Försökte lägga allting på plats. Fan, Seb. Men skulle de bråka nu? Eller... Stämningen var lite oklar. Han skulle ju dock inte bli förvånad om sambon började skrika på honom, för det förtjänade han ju. Men det var ett scenario som han helst undvek. De hade ju nyss bråkat redan.
”Jag tänkte inte på det”, mumlade han och vred blicken ner mot bordsskivan. Tänkte inte på det. Idiot, Seb. Vem fan glömmer bort en jävla kyckling?

För Elliot var det här en större diskussion än en om kyckling. Det fanns liksom en djupare dimension(wow, deep). Hans blick sökte sig upp i taket. Någon tro på högre makter hade han inte men sprickorna i det smutsvita taket gav mer lugn än de ouppackade matvarorna på köksbänken.
"Jag orkar inte ha det såhär, Seb", svarade den äldre efter att ha varit tyst en stund. Såhär kunde ju innebära en hel del olika saker. Tankarna. Pojkvännens impulser. Förhållandet. Men Elliot syftade på ekonomin. Bara ekonomin(men lite mer impulskontroll från den yngres sida var inte direkt ovälkommet). Det här var långt ifrån första gången pengar kom på tal, inte ens första för dagen. Men uppgivenheten nådde lite till en gräns med den här förbannade kycklingen. Han tvingade blicken att möta sambons. "Jag har pusslat hela mitt liv. Vi har båda heltidsjobb och ändå kan vi inte köpa några simpla fucking äpplen", fortsatte han och vände sig nu mot den längre. "Jag kommer alltid stå i tacksamhetsskuld till dina föräldrar för att ha fått bo här, men de har kontor i fler städer. Jag vet att du älskar New York, men det här är fan inget liv". Inte argt. Snarare uppgivet.

Det blev tyst. Seb vände långsamt upp blicken från bordsskivan och tittade bort mot Elliot. Vad tänkte han på? Om han skulle kalla Seb för idiot eller pucko? Okej nej, det var inte riktigt Elliots grej. Att trycka ner sådär. Visst att båda någon gång låtit förolämpningar slinka ur, men inte när stämningen var såhär pass mild.
Orkar inte ha det såhär? Hur då? Utan kyckling? Fast även Seb förstod att det var djupare än så, trots att han inte ville förstå det. Deras livsstil var inte hållbar, det var ju uppenbart för vem som helst.
”Men vad spelar det för roll? Alltså-”, började han, men tystnade lite för att samla ihop något rimligt att säga. För det han sagt hittills var ju inte rimligt någonstans. Det var klart att det spelade någon roll. En ganska stor roll, till och med. ”Vi gillar väl att bo här båda två? Visst att jag kanske gillar det mer än du men... Jag vet inte, El. Det funkar ju ändå.” Han tystnade ännu en gång och reste sig upp från stolen. Tog några steg fram mot Elliot innan han lutade höften mot en köksbänk.
”Jag fattar att vi inte kan leva såhär hela livet. Men nu är det liksom... Okej.”

Vad var grejen med att ignorera saker som var uppenbara? Att förtränga och förminska problem var de båda proffs på. Eller tja, ibland kunde problem även förstoras, helt klart, men poängen kvarstod. Att de praktiskt taget gick in i varandra och slog i dörrkarmar på daglig basis? Att varje dag behöva duscha i kallvatten? Att de båda två snart säkert skulle börja lida av skörbjugg? Ja, det spelade en otroligt stor roll. Inte bara när det kom till Elliots livskvalité, utan det mesta. Inte minst sambons stressnivå. De stod nära varandra nu. Ja, köket gav inte utrymme till speciellt många steg.
"Ja, jag tycker om att bo så nära allt, men det är inte bara i New York som det finns mataffärer inom fem minuters promenad. Det här är en av världens dyraste städer att bo i, Seb. Vi har inga marginaler", svarade han med en suck. Fäste den trötta blicken i pojkvännens mörka ögon och tog sedan försiktigt ett halv steg, eller snarare glid, fram till den yngre. Trots att vaderna protesterade med att darra något förfärligt, ställde han sig på tå för att mjukt pressa läpparna mot Sebastians. När Elliot var tillbaks på fast mark slingrade han istället armarna kring den yngres midja.
"Vi skulle ju skaffa barn, vad hände med det? Fine att vi kanske inte är redo än, men när, eller om, det händer, ska vi först då börja spara till det där huset? Du vet att jag älskar dig Sebastian, men vi kan inte offra allt det här för ett jobb som du inte ens trivs på", fortsatte han och kramade om sambon lite hårdare, dock inte hårt.

En av världens dyraste städer? Verkligen? Eller tja, det visste han ju. Att priserna i New York var överdrivna, minst sagt, hade han inte missat. Bara en idiot (eller en rik person) hade missat det uppenbara faktum.
Elliot såg trött ut. Om det berodde på joggingturen och en allmänt jobbig dag eller på en uppgivenhet över deras livssituation visste Seb inte riktigt. Han var fortfarande ingen tankeläsare. Men om han fick gissa, vilket han alltid gjorde, antog han att det var en blandning. Han besvarade Elliots kyss innan han själv krökte på nacken för att nå ner till honom så att deras pannor kunde mötas. Han slöt ögonen, lyssnade på vad sambon hade att säga och lät en uppgiven suck undslippa honom. Allt Elliot sa var sant. Uppenbarligen. Det var liksom Elliot som sa det, duh.
”Men var annars ska vi bo?” frågade han efter några sekunder av tystnad. Ögonen fortfarande slutna. Hjärnan på högvarv. Ugh. ”Albany?”

Kanske var det lite udda att hålla denna typ av diskussion så pass nära. Speciellt med tanke på att Elliot hade hållit avstånd tidigare. Och ja, innan förhållandet blivit så pass stabilt som det ändå var nu så hade den här grejen med närhet lett till en hel del missförstånd. Men nu kände de två varandra i princip innan och utan och hade osagt kommit fram till att problem bäst löstes med kroppskontakt. Om det var något som de båda vill lösa så slutade därmed ofta såhär. Panna mot panna. Kropp intill kropp. Även Elliot slöt ögonen. Delvis för att det var lite skumt att stirra på det sättet och delvis på grund av den ökande huvudvärken.
"Jag vet inte", mumlade den äldre till svar. Det klart att han hade tänkt. Jättemycket till och med. Men grubblerier och solklara planer var helt skilda saker. Albany som stad var det inget fel på men att flytta ifrån allt det där som satt i väggarna, ja det hade varit en befrielse. Att flytta tillbaks hade nog inte gjort gott för någon av de två. Men New York City fungerade uppenbarligen inte. Det bästa hade nog ändå varit ett mellanting som ingen av dem hade någon vidare anknytning till.
"Nej, men Syracuse kanske? Då kan vi typ börja om och men samtidigt kunna bo i något större än en skokartong?", föreslog han. Detta förslag var ett av de mest genomtänkta. Det var realistiskt. Men Starbucks i varje gathörn och åtta miljoner stressade storstadsbor - nej det ingick inte.

Seb drog sig undan från Elliot och öppnade upp ögonen för att titta på honom. Syracuse? Det var så... Random. Fast i och för sig skulle vilket förslag som helst vara random. För ingen av dem verkade vilja återvända till Albany, och här verkade de inte kunna bo kvar. Seb hade aldrig bott i någon annan stad än de två, och vad han visste hade inte Elliot gjort det heller. De skulle liksom få börja om igen. Och Seb var inte överförtjust. Nytt område, ny matbutik, nytt kaffeställe, ny arbetsplats, nya vänner... Ugh.
”Kanske”, svarade han och ryckte lätt på axlarna. Undvikande, to say the least. Det blev läskigare när Elliot kom med ett riktigt förslag. Ett riktigt, och rimligt, förslag. För Seb ville verkligen inte lämna New York. Orkade inte börja om. Vågade inte? Ughhhh, fan Seb.

Det var lätt att tro att Elliot inte hade några problem alls med att flytta. Att en flytt inte kändes stort eller läskigt alls. Detta var givetvis fel. Han var livrädd för vad en omstart kunde innebära. Det var dock något som Sebastian troligtvis visste då de två ju kände varandra väl. Orosmolnet runt den äldre följde alltid med. Ögonkontakt var till hjälp, mindre kroppskontakt var det inte. Inte heller det undvikande svaret.
”Alltså det går ju att flytta till någon mer avlägsen förort eller så men om vi ändå ska börja om så är det väl bäst att göra det någonstans där vi typ kan leva resten av våra liv?”, resonerade Elliot och lät blicken vandra runt i sambons ansikte. Resten av våra liv var(förhoppningsvis) en lång tid. Stor press. I framtiden skulle säkert en flytt kännas okej men där och då kände Elliot att en flytt till fick räcka, mer pallade han inte.
”Älskling...”, fortsatte han och fiskade upp pojkvännens ena hand. ”Ingen av oss kommer ha några tår kvar om vi fortsätter trampa runt på så här lite plats”. Ett svagt skämtsamt leende kunde anas i det annars ganska allvarliga ansiktet.

Resten av våra liv. Resten av våra liv? Hörde Elliot ens hur det lät? Det var skitläskigt. Seb ville nästan öppna upp köksfönstret och hoppa rakt ut. Inte för att han var rädd för att spendera resten av sitt liv med Elliot, Gud nej - det var allt han visste att han ville göra i livet - men skulle de verkligen bestämma nu vad de skulle göra resten av livet? Hur livet skulle se ut? Det lät som en dum idé. Seb var ju mer eller mindre fortfarande en tonåring mentalt. Eller var han egentligen det? Kanske inte. Men han kunde inte tänka på resten av sitt liv utan att det skulle kännas som att väggarna krympte omkring honom och kvävde honom.
”Det är bara så mycket att tänka på”, mumlade han till svar efter att ha släppt ut en så kallad ’skratt-fnysning’ åt Elliots lilla skämt. Fint att den äldre försökte lätta upp stämningen. Men Seb var livrädd. (Okej, dramaqueen...)

Nej, resten av deras liv var ju alldeles orimligt att tänka på. Utöver att åren skulle spenderas med varandra, såklart. Men Elliot blev ju lätt lite uppslukad och uppstressad av stunden. Om en flytt hade tagit år att bara vänja sig vid tanken med, tänk då hur jobbigt tre, fyra, fem flyttar skulle bli. Att leva i nuet och så vidare...ja, den delen gick sådär. För Elliot var ju givetvis också livrädd. Det var nog bara så att han hade tänkt och hunnit processa tanken på flytt mer. Att han och tankarna legat ett, eller snarare femtio steg före sambons. Isåfall hade det inte varit den första gången. Inte för att Sebastian aldrig var orolig eller tänkte på framtiden, utan bara för att Elliot var en övertänkare och planerare av rang.
"Jag vet", svarade han och flätade ihop sina fingrar med den andres. "Men...kan vi inte börja titta på nya ställen? Bara kolla runt lite?", fortsatte han försiktigt.