PRS Vidomina & Lupple

Astral pustade ut och nickade. Han hade förstått på henne att han noterat hans icke existerande tålamod. Han försökte att samla sig och gick några steg från vattnet för att lämna Melanie ifred. Han tänkte inte tvätta sina kläder eller sig själv, det var inte läge för det här. Han ville tala med Serena igen, han trodde att hon kanske kunde hjälpa de. Hon hade trots allt bott i skogen länge, visste området, landet. Och hennes syner. Han skämdes över att han inte trott på Serenas syner såsom Melanie hade gjort. Astral suckade igen och blickade runt, förbi träden, mot bergstopparna. Det var vackert här. Det gick inte att förneka.
"Melanie. Astral." Serena visade sig plötsligt mellan träden. Hon kom klädd i samma vitt med det mörkt gröna håret hängande över hennes axlar och rygg. Hon log vänligt, iallafall verkade det så. Den tomma blicken var svår att tolka. Astral vände sig åt hennes håll när hon visade sig.
"Jag hör er tala om resan, jag hör er tala om ditt folk, Melanie." Hon såg över axeln på Melanie och iakttog henne för en sekund innan hon vände sig om för att gå fram till henne. När Serena upptäckte vad Melanie höll på med gav hon ifrån sig ett lågt fnitter och nickade. "Det är uppfriskande med vattnet, eller hur?" Hon fnissade igen och sträckte sig sedan efter Melanies händer för att hålla de mellan sina. "Jag vet var ni ska vandra. Jag vet platsen där svar på dina frågor finns." Hon slöt ögonen och stod stilla med händerna om Melanies. "Det finns en väg, där solen lyser som starkast, där vinden viner som mest. Om ni har tur hittar ni den." Hon öppnade ögonen igen och såg med de pupillerlösa ögonen mot Melanie. "Hjälp dem. Hitta dem. Skulle ni någonsin behöva mina hjälp, kalla på mig så kommer jag." Hon kysste Melanies panna och gick sedan lugnt därifrån, tillbaka bland träden, utan att säga något mer.
Astral såg efter henne. Han var inte säker på vad han hade hört eller sett. "Melanie, gör dig och dina kläder rena. Vi verkar ha en början på vår resa."

Klädesplagg för klädesplagg hade hon tagit av sig, gjort rent så gott hon kunde och hängt upp innan hon själv stigit i vattnet. Hon hade doppat sig minst tre gånger, och den tredje gången hon nådde utan så både såg hon och hörde Serena. Lite förvånad rörde sig Serena mot henne och även hon fnissade. "Det är väldigt friskt vatten."Viskade hon lyckligt och lät den andre ta hennes händer och lyssnade intensivt och noga. Det var väldigt bra tips, det var absolut en början och Melanie hade redan en tanke på vart de skulle kunna prova att gå, En kyss på pannan fick henne att le stort. "Jag tackar dig Serena, den allseende. En dag kommer jag återgälda dig på bästa sätt." Viskade hon sjungande efter henne och följde henne med blicken. Tillfreds med sig själv och oerhört lycklig tills Astral började att stressa. Hon vände blicken mot honom och såg på honom, mjukt och förstående. "Jag tror du skulle må bra av ett bad Astral." Log hon i samma sjungande röst som tidigare och dök ned för att doppa sig igen, kom upp till ytan och doppade sig sedan en femte gång- fnissandes nådde hon ytan men blev sedan allvarlig igen. De hade en tidspress och Astral hade på ett sätt rätt, det var inte direkt läge för att roa sig. Men vattnet hade gett henne betydligt mer än Astral kunde ana. Det hade gett henne alla krafter tillbaka och det hade gett henne något ännu mer värdefullt- hennes minnen. Hon slöt sina ögon och började sjungande mässa på ett främmande språk i alla fall för Astral. Hon bad naturen om varma vindar och dessa varma vindar färdades till henne inom kort och blåste hennes kläder torra. Hon klev upp och blev själv torr av vindarna. Med snabba ryck fick hon på sig den vita underklänningen och sedan den mörkgröna klänningen över. Färgen på klänningen påminde om naturen med tanke på att det var skiftningar i färgerna så att det gav illusionen om levande träd. Hon knöt på sig sina skor och hängde sedan kappan över sig. " Vi ska gå dit solen skiner som starkast och vinden viner som mest. Det måste vara bergen."Viskade hon mot Astral och knöt på sig sitt bälte och började sedan vandra raka vägen mot bergen som skymtades längre bort.

Astral ville fråga vad Serena hade sagt. Men när han såg hur Melanie roade sig vattnet och verkade trivas insåg han att det troligen skulle störa hennes frid. Han teg och svalde istället för att se sig om. Serena syntes inte längre till. Vakterna var inte längre efter dem. För ett ögonblick kändes den lugnare. Tryggt. Men när Melanie steg upp från vattnet och talade om den väg de skulle vandra- mot bergen, blev han allvarlig igen. Bergen var inte säker väg, dit gick ingen om det inte krävdes. Han hade vandrat där tidigare, mest på grund av sin dåraktiga attityd som yngre, men på så sätt anade vilka de skulle stöta på där. De som bodde i bergen och levde där var ett eget folk som höll sig till sina. De onda makter och magier som sökt sig dit hade gjort de starka för överlevnad. Det var inte en vacker plats.
"Bergen? Är du säker?", sa han, fullt medveten om hur dumt det lät. Men han var inte säker på att om de satte sin fot där skulle de komma därifrån helskinnad. Han satte fart efter Melanie, klumpigt. Han rörde sig inte alls lika graciöst som Melanie. Risen, buskar och grenar verkade vara i vägen för honom. Han frustade och kom jämsides med henne. "Om du har tillräckligt med vett i dig så vet du att det inte är en säker plats, Melanie. Är du säker?", frågade han igen och kände sig mer besvärad än orolig.

Melanie såg på honom med en frågande blick. "Självklart är jag säker, Serena sa de orden till mig. Där solen skiner som starkast och vinden viner som mest. Där ska vi hitta mitt folk. Där ska vi kunna hjälpa och om vi behöver den vises hjälp så behöver vi bara kalla på henne. "Fortsatte Melanie med nästan dansande steg. " Inte en säker plats? Varför skulle det inte vara säkert?, solen är som starkast där och det finns få skuggor och vinden viner där. Det är självklart att vi ska gå dit. Vart skulle vi annars gå? Till någon dal, där blåser det inte särskilt mycket. " Sa hon allvarligt och tog några lätta skutt för att undvika rötterna. "Akta deras rötter, de vill inte bli trampade på." Banande hon honom. " Ingen gillar när någon trampar på dem." Kommenterade hon sedan och kände sig lika lätt som luft. Kanske för att alla hennes krafter flödade i henne, eller kanske för att hon hade gott sällskap till sitt folk- vad kunde gå fel? Att Astral var så tvekande oroade henne, var det så att han hade ångrat sig. Tvärt stannade hon och vände om mot honom. I en enda rörelse. "Har du ångrat dig Astral? Om så är fallet behöver du bara säga till. Jag kan med lätthet färdas själv även om det skulle vara en mycket tystare färd. " Suckade hon. "Jag har blivit van ditt sällskap och jag uppskattar det högt. " Log hon och tog några steg närmare honom. "Men jag kan inte tvinga dig att följa mig. " Log hon för att sedan fnissa. Antagligen så kunde hon ju det med tanke på sin ställning men det kändes väldigt fel att använda den nu.

Astral stannade så tvärt att han rörde sig fram och tillbaka för att återfå balansen. Han hade inte varit beredd på att Melanie skulle stanna så tvärt. Hon iakttog henne kort för att processa vad det var hon hade sagt. Ångrat sig? Hon verkade inte förstå. Det såklart, han hade ju inte berättat vad som oroade honom inne i bergen. Vilka som väntade de. Det sårade honom en aning att hon trodde så om honom. Så mycket de två hade med om tillsammans, så mycket de hade klarat av och genomgått. Skulle han lämna henne nu? Astral suckade och tog ett steg närmare henne för möta hennes blick. "Melanie. Vägen är farlig. Serena må tala om bergen som lösningen, som vägen att gå. Men den är oförutsägbar och ond. Vi kanske inte överlever där." Han pausade och rätade på sig en aning för att se på henne. "Men om det är den här vägen du har valt och vill ta..Så följer jag dig. Jag har lovat att hjälpa hitta ditt folk, låt mig göra det." Han nickade och i ett försök att le drog han på läpparna för att sedan backa undan. "Efter dig." Han visade med handen att hon skulle fortsätta stegen.

Vägen är farlig, hon förstod inte hans ord. Varför skulle den vägen vara farligare än dem andra? Ond? Hon kunde bara inte tro det. " Det finns natur där Astral och jag har en god kontakt med den."Sa hon som för att försäkra honom. Melanie log ett strålande leende mot honom och nickade. " Du hjälper till." Log hon glatt och började sedan gå när han gestikulerade till henne att göra just det. Stigen var krånglig, det var uppför och både stenar och rötter var ganska förrädiska men hon knatade på ända fram tills mörkret. Då slog hon läger en bit bort från stigen i skogen och satte sig ned. De hade avlagt en hel del avstånd idag och det gladde henne men hon var fysiskt trött efter all vandring. Melanie sökte efter Astral med blicken och när hon fann honom så log hon. " Jag tänker att vi vilar här tills solens första strålar lyser upp himlen. " Log hon mjukt och lutade sig mot en bred trädstam och började tyst nynna.

Astral lät det gå, att Melanie inte verkade orolig över de som väntade de i bergen. Och kanske de hade tur, så fanns det liv Astral en gång mött där, inte kvar. Melanie behövde inte besväras med oroligheter i onödan. Han valde att inte yttra sig mer om det och istället fokusera på att följa stegen efter henne, hack i häl. De vandrade länge, i tystnad. Genom vind, genom sol, till mörker. Det hade varit ansträngande, särskilt med så ojämn mark med rötter som snirklade sig under sulorna, stenar som suttit löst. Astral var svettig efter vandringen och beslöt sig för att ta av sig manteln, trots att han så sällan gjorde det. Han iakttog var Melanie satt och gick fram för att lägga ifrån sig manteln i gräset. Han pustade ut och slöt ögonen för att samla tankarna, men bara för en sekund för att se sig om. Instinkten, att alltid vara på vakt och hålla garden uppe. En av hans svagheter och styrkor. "Det låter som en bra idé.", sa han instämmande till Melanie utan att se på henne. Han skulle bara se sig omkring först. Försäkra sig om att de var i trygghet. Han gick några steg från Melanie och lyssnade. Försökte se, men det var nästan omöjligt i sådant mörker. Han gjorde detsamma åt motsatta håll, men inget visade sig som ett hot eller bakhåll. Astral beslutade sig för att de var trygga här och andades ut, för att märka att han inte andats rejält ut på länge. Han svalde och gick tillbaka till Melanie. Han slog sig ner en bit ifrån henne och sträckte sig efter sin mantel för att dra den till sig. Den skulle fungera bra som ett täcke, för kylan var påtaglig, snart skulle det bli svalare.

Melanie såg på honom när han direkt efter att ha stannat till började genomsöka området. Hon log svagt. Han var en väldigt uppmärksam man. Hon ville inte direkt berätta för honom att hon redan visste att ingen var här. Melanie hade i alla fall inte hört eller sett någon och hon hade både bra hörsel och syn men ville inte förstöra hans rutin så satt bara tyst medan hon la ifrån sig väskan, öppnade den och plockade fram frukt och bär hon sparat och började knapra på dem. När han väl satte sig igen så vände hon blicken mot honom och log svagt. " Jag ogillar att du är så orolig. För vägen jag valt. Vill du vara vänlig och förklara varför den oroar dig så?" Frågade hon ömt och tystnade sedan för att ge honom tid att tänka igenom sitt svar, eller ja tänka igenom om han ens ville svara. Det var mörkt och kalt omkring dem och hon visste att landskapet bara skulle bli kalare desto högre de klättrade. Det skulle finnas mindre natur som hon kunde kommunicera med men sierskan ord och kraft hade övertygat henne. Detta var rätt väg och om hinder skulle möta dem så skulle de bara behöva överkomma det också. "Min pappa brukade berätta historier om bergen, att de kunde vara förrädiska -mer förrädiska än mycket annat men de var också tålmodiga och visade man dem samma tålamod så skulle du aldrig kunna hitta en solidare vän. " Viskade hon leendes. "Jag tror min pappa hade rätt. "Avslutade hon, i hopp om att kanske också kunna försäkra honom om det hon var så säker på.

Astral hajade till av hennes fråga, hennes undran om vägen. Han hade inte tänkt på det, att han säkert avslöjat sig, även i tystnad för sin inställning mot vägen och bergen. Han skakade på huvudet och vilade blicken en bit framför sig i gräset för att sedan låta armarna vila i runt hans knä. Han suckade i försök att hitta en bra ände att börja i. Hur mycket skulle han våga berätta? Vad behövde hon veta? Vad behövde Melanie inte veta? Han svalde kort därpå och samlade sig när han kommit på ett svar, inte säker ifall det var det hon ville höra, men det var det svar han hade.
"Du säger att din pappa talade om bergen som förrädiska. Och han har rätt.", började han, fortfarande med blicken vilandes på gräset. "Men det tålamod och de vänner.. Det var längesedan de levde där." Han tittade då på Melanie, kände vad mer han kunde berätta. "De liv som finns och lever där nu.. De är inte våra vänner. De är inte där för att hjälpa oss. Varelser, som lämnat solljuset, varelser som..", han tvekade och vände bort blicken för att se framför sig mellan träden. "..Om vi ska vandra där, om vi ska hitta svaren på våra frågor där.. må ett mirakel ske." Han drog efter andan och andades tungt ut. Han tystnade och vände blicken tillbaka till Melanie igen. "Så. Men låt oss sova nu. Vi har en bit kvar att vandra innan vi är framme."

Melanie väntade tålmodigt trots att hon ville skynda på honom att börja tala men när han väl gjorde det så lyssnade hon uppmärksamt. Längesedan, ja det var väl rätt beskrivning på allting. Mycket kunde förändras på kort tid och senast hon hade vandrat någonstans var mycket längesedan. De berättelser hennes far berättat var ännu längre tillbaka i tiden. Hon nickade sakta och undvek att titta på honom. "Men varelserna är inte förknippade med bergen. Om vi ger bergen en chans så kommer de också ge oss en. "Viskade hon och tittade upp mot skyn, mot den stjärnklara himlen och svalde hårt. Hon behövde tro på detta, det var hennes grundläggande tanke om all natur. Varelser som lämnat solljuset, hon försökte förstå men kunde inte. För en sekund, kanske längre fruktade hon att de varelserna han talade om var hennes folk- kanske hade de behövt förändras för att överleva, om så var fallet visste hon inte hur hon skulle hjälpa dem. Med ett svagt, påtvingat leende vände Melanie blicken mot honom. "Sov du, jag tar första vakten. "Viskade hon och fingrade på dolken i bältet och drog den med en enda rörelse. Det var tydligt att Astral var orolig och hon ville underlätta han oro om det så krävde att de vaktade lägret under nätterna. "Jag väcker dig när jag behöver vila. "Försäkrade hon i en mjuk viskning, lutade sig mot trädstammen och lät sina sinnen vara på helspänn för att vaka över Astral, lägret och henne själv.