In the dark PRS Vidomina & Medi

Pigan började att badda hennes hals försiktigt och såg sedan på Leo och sedan log.

Alice nickade och ryste av baddningen.
"Halsen." Hon såg på dem och höll i Rions hand.
"Snälla jag har ångrat mig." Viskade hon och svalde hårt.
"Jag vill tillbaka." Hon tog trasan och höll den mot halsen.

Leo mötte pigans blick och log ett påtvingat leende tillbaka mot henne. Han iakttog henne när hon gjorde rent Alices sår.
"Såså", började Rion och tog Alices hand mellan sina händer. Han iakttog henne. "Det är ingen fara.", sa han och trodde först inte på sig själv. "Du har varit med om mycket, Alice, men jag lovar dig..", började Rion och svalde. "..Jag och Leo ser efter dig.", sa han och skämdes tyst för sig själv att han inte varit vid hennes sida då Ivan blivit galen, att han, Rion, försade sig. Det var inte hans att berätta. Men den kvällen, då han kände så för Alice, den ljuvliga doft han plockat upp, den var så oemotståndelig. Rion hade inte anat att en sådan histopria skulle göra en sådan skada. "Jag..", började han. Men visste inte hur han skulle fortsätta meningen. Hur skulle han förklara att den man, som sugit blod från henne, en gång var en av Rions favoritpersoner och faktiskt skapare till det han var idag? Deras koppling var för evig.
Rion suckade och sänkte blicken. "Har du ont?", viskade han sedan. Osäker på vad han skulle säga.

Hon såg på honom. Hon log mattat och tog loss handen och höjde den mot hans ansikte och smekte hans kind. Sen tog hon ner handen från såret.
"Du har frågat det tidigare. Ja min hals gör ont och jag har ont när jag pratar. Huvudet dunkar så jag måste få vila en stund." Hon såg på dem båda.
"Lämna mig inte snälla. Somnar jag så stanna kvar."
Pigan såg på dem och pekade på hennes skor.
"Ta av henne skorna och bädda ner henne. Jag gör upp en eld så kan ni vara med henne." Kvinnan gick till den öppna eldstaden och gjorde upp en eld och sedan lämnade hon rummet.

"Mästare hur är det?" Isabella såg på Ivan och såg sedan sig om.
"Så du kan vara ute i solens sken nu?"

Både Leo och Rion nickade när de förstod att hon hade ont och behövde vila. Leo såg upp då pigan talade till de. "Javisst.", svarade han och sträckte sig efter Alices fötter för att ta av henne skorna, en i taget. Han placerade de försiktigt vid sängkanten och borstade händerna för att få bort smuts. "Rion, hjälper du mig bädda ner henne?", frågade Leo och Rion nickade och ställde sig upp. Rion plockade upp Alice medan Leo drog undan överkast och täcke för att göra plats för hennes att lägga sig. Rion lade ner henne på madrassen och Leo förde täcket över henne. "Sådär. Kanske det blir bättre nu.", sa Leo och försökte le, men misslyckades. Han kikade på Rion som också iakttog Alice. "Hoppas det känns bättre.", sa han i en viskning.

Hon sa inget medan de tog av henne skorna. Inte ett knyst medan de stoppade om henne men gav dem ett svagt leende innan hon somnade om och började snart att andas regelbundet.
hon hade näsduken intill sig och skålen med det svala vattnet intill sig.

Leo och Rion bytte blickar igen. De sa inget. Men visste att det som hänt inte fick hända igen. Ivan hade gjort henne skada. Rion skämdes så och klandrade sig själv för att berättat för Ivan den kvällen de jagat henne, tagit henne med sig. "Rion..", började Leo, men Rion klippte av honom. "Bäst jag stannar här, med henne, ifall Ivan kommer tillbaka.". Han gick fram till en stol nära eldspisen och drog den till sig för att sedan sätta sig ner. "Hon vill ha svar, Leo.", sa Rion och sjönk ner på stolen.
Leo verkade fundersam och svalde samtidigt som han letade efter orden att svar honom. "Vi kan inte berätta allt, Rion. Hon kommer inte förstå.". Leo suckade och tog tag i sänggaveln för att luta sig mot den samtidigt som han blickade åt Alices håll. Han iakttog henne när hon sov. "Hoppas hon drömmer fina drömmar..", mumlade han för sig själv och svalde på nytt.

Ivan hade gått ner till matsalen för att tvätta ansiktet med vattnet från ett av faten ställt från åt de. Han böjde sig över det enorma fatet och kupade ena handen för att fånga vattnet och föra det mot ansiktet. Han gned det över ansiktet och pustade ut. När han hörde Isabellas röst såg han upp mot spegelbilden och mötte hennes blick. "Isabella..", sa Ivan och flämtade, mest efter andan, men också chocken, adrenalinet pumpade i honom. "Jag..", började han och rätade på sig. Han snorde runt och iakttog henne. "Alice har magiskt blod.", sa han först. Han svalde. "Jag kan inte dela henne med någon. Jag vill inte.". En ton av ledsamhet hördes i hans ord. Ivan backade ett steg. "Det finns bara ett sätt att ta reda på det, Isabella.". Han rörde sig mot en av dörrarna som vette ut mot gården. "´Sakta sträckte han sig efter handtaget. Frestad över att testa om Alices blod var så som Rion talat om det.

Isabella såg på sin mästare och lade huvudet på sned. Han var sådär kontrollerande igen. Med en suck sträckte hon ut sin arm.
"Vill ni att jag går med?" Hon såg upp på honom, log ett svagt leende och bet sig i läppen.
"Ni vet att ni kan lita på mig mästare." Hon drog bort en blond lock som ramlat i hennes ansikte.
"Så vad ska ni göra med henne?"

"Isabella..", hans hand vilade på handtaget. "Min Viol..", sa han och visste att hon gillade smeknamnet. Han kikade på henne över sin axel. "Jag måste vinna hennes förtroende igen. Men hur? Hur gör jag det?!". Han lät en aning upprörd och tryckte sedan ner handtaget. "Ja, följ med.", sa han sedan och öppnade dörren så att den svängde utåt.
Det första Ivan upptäckte när han tog steget ut i den friska luften var doften. Av naturen, sedan ljuden; kvitter, grenar som knastrade, och is som krossades under hans fötter. Han såg ner. De varma andetagen blev som ånga i den kalla luften men..
Han såg upp, mot solen, och höjde en hand för att inte bli bländad. Ivan tålde solljuset..!

"Du var rätt aggresiv. Du vinner inga hjärtan genom det." Hon lade en mantel om si och log mjukt.
"Har du gett henne mer gåvor? Mer smycken? " Hon klev ut och log.
"Det här har varit en dröm för mig. Att vara med dig i solens sken."

"Isabella.. se dig om!", sa han i extas och sträckte ut armar och tippade huvudet bakåt för att njuta av solens strålar. Det var en underbar känsla. Bekant, från den gången han hälsat på hos Rion. Han andades in några andetag innan han öppnade ögonen igen för att se åt hennes håll. "Tror du hon vill ha mer smycken? Gåvor?". Ivan lät armarna fall längst sidan och vände ryggen mot för att se utsikten över skog, över vatten och staden under sig. Det var en underbar syn.
"Jag vill ha hennes förtroende, min viol.", viskade han sedan och suckade. Allt det här skulle vara förgäves om inte Alice var med honom.