Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Den där kyssen var den bästa kyss Sienna varit med om. Det kändes som om den bara strålade av kärlek - men just nu var hon så otroligt lycklig att hon skulle uppfatta allting som positivt. Hon kunde äntligen kalla Erland sin man, och det i sig var en fullkomligt obeskrivlig känsla.
”Jag älskar dig.” Utbrast hon lyckligt efter kyssen, hade kvar händerna om hans kinder. Som hon älskade den här mannen. Egentligen hade hela deras historia gått så otroligt fort sedan de träffats för första gången men hon skulle aldrig vilja ha det på något annat vis. Inombords hade hon varit säker på vad hon velat redan efter första gången de träffats, och nu stod hon här, som gift och bärandes på hans barn. Hon tvingade bort blicken ifrån Erland för att låta blicken svepa över alla gäster.
Det kändes... märkligt att alla dem var här för deras skull. De var så många som ville fira dem. Men å andra sidan så hade ju Anselm och Brynjolf minst ett par fingrar med i det spelet, och det gjorde ju även sitt att Rowan och Thessa var där. De båda vännerna hon fått på köpet då hon träffat Erland. Visserligen var det väl främst Thessa hon var god vän med, hon ville tro att hon hittat en äkta vän där.
Vägen till slottsgården och bröllopsfesten var kort, men i efterhand skulle hon inte komma ihåg mycket utav den. Allt var bara ett enda virrvarr av lycka och folk. Men väl där framme blev hon häpen över hur vackert det var, dem hade dekorerat med massvis av blommor i alla dess färger.
”Det är så vackert.” Log hon emot sin nyblivna make.

Allt detta påminde Rowan om hans eget bröllop, vilket kändes som om det var igår. Tiden gick sannerligen otroligt fort. På något vis kändes det som om han alltid känt Thessa, de passade så bra ihop på något vis. Han kunde inte tacka ödet nog för att de fört samman dem. Vem hade nånsin kunnat tänka sig att han idag skulle stå här med Clavius dotter som sin fru? Han hade åtminstone aldrig i sitt liv gått med på det förrän han hade träffat henne. Hon hade gått till att bli det viktigaste i hans liv, hans allt - tidigare hade han prioriterat hämnden högst. Men ärligt talat, hade han blivit tvungen att välja insåg han idag att han alltid skulle välja Thessa.

Då de var tillbaka vid slottsträdgården drogs Rowans blick emot Anselm, som tycktes strutta runt ibland alla gäster i en hög takt och skryta. Han skrattade svagt åt den komiska synen - de hade åtminstone var sin härlig svärfar de där båda.
”Man hade kunnat tro att de där båda vore bröder.” Log han emot sin egen fru, han hade förstått att Anselm och Brynjolf var väldigt goda vänner. Brynjolf skulle han själv våga påstå sig vara vän med, en biprodukt av att han och Erland tillbringat mycket av sin ungdom ihop just här. Men Anselm hade han inte lika god kännedom kring.

Sträckan mellan kyrkan och slottsgården hade varit något av en dimma. Erland fann sig i att lyckligt krama om Sienna, kasta henne kärleksfulla blickar, men också med en aning oro eftersom han fann henne i sådant fragilt tillstånd. Han var noga med att de som ville hälsa på bruden inte skulle hetsa sig fram, utan försiktigt, genom att gå värdigt fram och gratulera henne för giftermålet. Detta var inget han givetvis sa eftersom det skulle följa med frågor och funderingar. Istället gestikulerade han lugnt att det gick bra att gå fram och hälsa på henne, eller så gav han de en menande blick om gästerna verkade alltför ivriga. Bröllop verkade ta fram sidor av folk som Erland inte hade upptäckt tidigare. Men ändå kunde han inte låta bli att skratta åt det. För han kände ju igen sig. När Thessa och Rowan gift sig var alla gäster där uppe i varv efter vigseln, en nästan intill elektrisk eller statisk känsla. Det var väl något liknande som infann sig nu.

"Ja, det är vackert. Men du är vackrare. Min fru.", sa Erland i försök att skämta, men det föll sig platt. Lyckan hade tagit över på ett sätt så att han tappat förnuftet och omdömet en aning. Nära intill en berusande känsla. Men kort därpå skulle han samla sig när person efter person kom fram för att ta de i hand, gratta de och berätta något som Erland bara halvt hörde på om. Han kunde inte heller låta bli att se sig omkring på slottsgården. Det såg ut som något taget ur en saga. Brynjolf och Anselms ansträngningar hade visat gott resultat. Han nästan skämdes över att han ifrågasatt sin fars deltagande i planeringen.
Men så upptäckte han sin och Siennas fäder. Båda verkade uppspelta att berätta för gästerna, oavsett om de hörde på eller ej, om dekorationerna, hur det gått till. Detta var till Erlands mamma, Freya, inte lika intressant. Hon drog i Brynjolfs arm och tog med honom bort för hämta något att dricka åt de. Lugna sig en aning. Vilket Brynjolf motvilligt gick med på.

"Nå, min sköna.", sa Erland och vände sig mot Sienna när han sett på alla gäster som kommit dit för att fira de. Alla var samlade. "Får jag lov?" Tur nog började även musikerna spela en trallvänlig, svängig melodi som fick gästerna att klappa händer och jubla. Det kändes verkligen i luften att festen och firandet hade börjat.
Erland erbjöd Sienna sin hand och såg på henne med en kärleksfull blick. Det var otroligt hur mycket han älskade henne. Kunde han skulle han ge henne månen. Men för stunden fick han nöja sig med en dans. Leendet på hans läppar breddades, kände ett rus av lycka.

"Ja, verkligen.", stämde Thessa in och klev in i gården där vakterna efter de parkerade sig på sina platser runt om, som för att nästan intill smälta in med dekoren. Hon log glatt. Det var fint att se folket där, gästerna. Sienna och Erland. Hon kunde inte låta bli att tänka tillbaka på hennes och Rowans bröllop. Det hade varit så genomtänkt i minsta detalj och känts till viss del som någon rutin. Förmodligen för vad det innebar att de faktiskt var kungliga.
Den här festen kändes mer inbjudande och lite mer levande. Gästerna här var inte bara från adeln, utan också från andra samhällsklasser. Vänner till Erland och Sienna. Deras familj. Det satte en annan ton i slottets område än vad det annars brukade vara. Och Thessa älskade det.
"Jag älskar det.", sa hon innan hon hann tänka efter och skrattade åt att orden lämnat hennes läppar så snabbt. Hon såg mot Rowan. "Jag älskar dig.", sa hon då och lät sig omfamnas av sitt glädjerus. Hon vred på huvudet och placerade en puss på hans läppar för att sedan dra sig undan. Hon skulle inte göra det för märkvärdigt, hon visste ju att gästerna också hade ett öga på kungaparet.
"Kom, jag tror Erland och Sienna ska ha sin första dans!" Hon krokade arm med Rowan och gick sedan längre in på det utrymme som var utsedd som dansyta.

Det smälte Siennas hjärta hur otroligt försiktigt han var med henne, och även fick alla gästerna att vara lika försiktiga dem. Hon älskade honom ännu mer för det - det fick henne ännu gladare över att hon faktiskt väntade deras barn. Det hela var sannerligen en lycklig dag på alla sätt och vis. Hon sökte med blicken igenom folksamlingen, fortfarande förundrad över den stora mängd som dykt upp för deras skull. Blicken landade snabbt på hennes far som sprang runt som en yr höna ibland alla, men efter att ha fått syn på även sin mor förstod hon att han nog inte skulle springa runt på det viset mycket länge till. Även om Anselm själv kanske skulle vilja ge sken av något annat, så var sanningen att Siennas mor Cateline egentligen var den som bestämde på hemmaplan. De båda passade fint ihop - båda var normalt sett ganska lugna utav sig, men bröllopet hade väl stigit Anselm helt åt huvudet.

Erlands ord lockade henne till skratt, endast för att han var så gullig. Dessutom hade han en speciell kunskap till att alltid kunna genera henne, men inte på något negativt sätt.
"Och det skall komma ifrån denna stilige herre?" svarade hon med en lätt retsam ton, även om hon menade varje ord till tvåhundra procent. Han var utan tvekan den vackraste man hon träffat. Det var först då han tog till orda igen som hon insåg att hon låtit förlora sig helt i hans ögon i några sekunder, men drogs snabbt tillbaka till verkligheten. Som inte var mycket mindre underbar den.
"Så gärna så." log hon stort och tog sin makes hand, för att följa honom ut på dansgolvet. Hon hade aldrig känt sig som någon stjärna i dans, men här och nu spelade det verkligen ingen roll - det enda relevanta var hon och Erland för tillfället. Det, nej han, var hennes värld.

Hela den här ceremonin kändes på något vis mer fri än vad Rowans egen hade varit. Men det var ju inte heller särskilt märkligt - det var så livet som kunglighet var. Han vantrivdes egentligen inte heller med det, men där hade han också fördelen med att han växt upp med det. Han hade tillbringat många år ute i vildmarken, men man vande sig förvånansvärt fort igen. Vande sig vid etiketten och vakterna som ständigt följde efter. Det var ett nödvändigt ont, en del av livet. Sen kunde han självklart fantisera med tanken på att slippa vakterna främst, men det var inga fantasier han hade de minsta tanke på att göra verklighet utav.
"Jag älskar dig." log han emot sin älskade fru då hon talade med honom, anade att hon också kände av den där skillnaden. Det var en härlig kontrast på något vis. Hans leende breddades fort då hon skänkte honom en puss.
"Vildmarken har redan smittat av sig på dig." retades han glatt med henne, inte för att han klagade - för hans del kunde folket få säga precis vad dem ville om det, han skulle mer än gärna kyssa sin fru när och var som helst. "Som tur är har det väl gjort det på mig också." flinade han svagt, men hann inte mer än att fundera på ifall han skulle kyssa henne eller nöja sig med en omfamning innan hennes ord fick honom på andra tankar. Genast följde han med henne ditåt, ville inte missa det.

Erland skrattade åt hennes kommentar i ett andetag. Han hade sett alla sidor av Sienna ville han tro. Men idag, idag liksom strålade det om henne. Det fanns ingen mer vackrare än henne. Det var han säker på. Erland hade hursomhelst inte ögon för någon annan. Sienna var hans allt. Och han längtade till att få fortsätta resten av deras dagar tillsammans.
Han tog hennes hand i sin och placerade sin andra om hennes midja för att röra sig i takt till musiken. Hela tiden blicken på Sienna. "Går det bra det här?", sa han samtidigt som han tog ett steg åt sidan. "Jag menar.. borde jag vara mer försiktig?", frågade han och lät en aning osäker, oron gjorde sig påmind igen. Han ville ju vara rädd om den lille som växte inuti henne. Deras barn. Han fortsatte stegen, men med en iakttagande blick på sin hustru.

Thessa fick höja sin hand över läpparna för att dölja det lyckliga leendet. Bara att Rowan hade snappat upp hennes känsla för festligheterna fick henne att undra ifall andra också hade upptäckt hennes beteende. Samtidigt så ville hon inte grubbla i det, utan låta sig glädjas. För hennes skull, för Rowan, Erland och Siennas skull. Det var en glädjes dag. Såhär glad hade hon inte varit på väldigt länge. Ja, förutom hennes och Rowans bröllop då.
Det var en känsla av lättnad att så mycket ont lågt i det förflutna. Hennes dagar för att gottgöra allt ont hennes far orsakat riket hade börjat. Och nu hade hon Rowan på sin sida, sin älskade älskade Rowan. Han var hennes klippa. Hennes allt. Dessutom hade Thessa lärt känna Erland och Sienna med. Några som hon kom att se som sina vänner, till och med sina bästa om hon fick säga det själv.
Det var inte längre någon förälder kvar hos henne. Och inte hos Rowan heller. Det kunde vara något som stärkte de båda också, att de kunde förstå något som andra inte gjorde. Något som andra inte gick igenom. Och Thessa älskade att Rowan fanns där för henne. Han sa alltid rätt saker, gjorde rätt saker.
"Nåja.. lite kanske.", erkände Thessa som svar på sin makes kommentar och lösgjorde sin arm från hans för att krama om hans hand istället.

Sienna kunde inte låta bli att släppa ifrån sig ett lätt skratt, helt enkelt av hur gullig han var med det där.
”Erland, det går bra. Du är verkligen nog försiktig som du är. Och jag tänker då inte missa min bröllopsdans.” Log hon stort, fann det inte det minsta irriterande att han var så försiktig. Tvärtom var väl det om något ett tecken på hur mycket han brydde sig om henne, och det hade hon inte det minsta om att han visade. Hon lät för någon sekund blicken åka bort emot deras föräldrar.
”Hur tror du dem tar det?” Frågade hon med ett litet leende, måste säga att hon var mycket nyfiken vid det här laget på hur de skulle reagera på tillökningen. Hon tvivlade inte på att fäderna skulle bli utom sig av lycka över nyheten, med tanke på hur förtjusta de varit bara i självaste bröllopet. Men det i sig var väl också gulligt, hon kunde inte ha önskat sig en bättre familj att få gifta sig in i. Hon hade fått allt hon någonsin kunnat drömma om med Erland.

Trots att Rowan inte hade något direkt emot att lyda alla etikettens lagar och regler, så var han ändå väldigt förtjust i de stunder då de släppte loss lite mer. Som nu till exempel.
Han ägnade några sekunder åt att betrakta alla gästerna. På ett vis var det både upplyftande och sorgset. Där fanns så många släktingar och familj till brudparet, något som Rowan - och Thessa med för den delen - saknade. Visserligen var Rowan ifrån en kunglig familj vilket också innebar en stor mängd kusiner och mer avlägsna släktingar, men inga av den där närmaste familjen som också var den viktigaste.
Men så hade dem istället en mängd vänner som blivit som deras nya familj, såsom Erland och Sienna. Han skulle också vilja påstå att dem inte längre behövde någon familj då de hade varandra. Vad skulle han nånsin kunna behöva mer än Thessa?
”Nå, om min sköna ändå är på ett sådant vilt humör kanske hon till och med vill bjuda på en dans?” Frågade han leendes, brudparets första dans var snart över vilket skulle öppna möjligheten för resten av gästerna. Rowan ville ju ogärna missa en chans till dans med henne.

Erland log lättat. Han medgav att han kanske oroat sig lite mer än nödvändigt. Inget illa skulle hända henne. Inte i hans närhet, inte om han fick bestämma. Här var hon bland vänner och familj. Sina närmaste och käraste. Men det var ju det, de visste ju inte det mirakel som växte hos henne.
Precis som han tänkt över det hade Sienna tagit till orda och Erland skrattade igen. Han hade försökt föreställa sig en reaktion av sin far. Hur den än skulle bli, så skulle han bli överlycklig. Hans mor, Freya, hon skulle bli glad också, men mest överraskad gissade han. "Far kommer att älska det. Men mor.. Hon blir överraskad.", sa han då ärligt. "Hon har gett upp hoppet om mig som far. Och som du märkt.." Erland sneglade över Siennas axel mot Brynjolf. "..Så är det far som är mest uppspelt över det." Han flinade lite åt tanken. Erland var så lycklig. Han skulle få bli pappa och Brynjolf.. han skulle äntligen få bli farfar.

Thessa drog ett andetag för att försöka samla sig och hålla fasaden uppe. Men det var riktigt svårt. Speciellt när hon fick vara med Rowan och här bland sina vänner. Hon ville dra med sig honom ut till dansgolvet för att röra sig till musiken, men fick hejda sig. Dels för att det inte var det bästa beteendet från en drottning, nejdå, hon skulle föra sig med grace. Vilket bara kändes skrattretande med tanke på hela situationen.
Men det var också något annat som fått Thessa att stanna upp i en rörelse. Det var Brynjolf.
Han klirrade med knivskaftet mot glaset i sin hand för att på så sätt få allas uppmärksamhet. Thessa upptäckte Erlands mor något steg bakom sin man en aning orolig vad han skulle säga.
Gästerna tystnade sig och musikerna slutade att spela för att se upp mot Brynjolf. Han ställde sig på en stol för att göra sig med synlig för alla.
"Nu börjas det..", viskade Erland till Sienna samtidigt som han kramade hennes hand i sin. Han var själv på spänn över att höra vad Brynjolf skulle säga.
"Som far till brudgummen, ja, ni känner ju Erland..", sa han och nickade mot sin son som nickade tillbaka. Det följdes av ett tveksamt skratt från gästerna. "..Så är det väl bäst att jag säger något fint ord eller två.", fortsatte han varav Erland höjde ögonbrynen.
Brynjolf drog ett andetag. "Jag vill berätta för er vad min gosse sa den dagen han blev köpman!" och Erland sänkte blicken, generad för att också dölja ansiktet med sin ena hand.
Brynjolf svalde och fuktade läpparna samtidigt som han såg sig om på gästerna. Var noga med att de hörde på.
"Nå! Såhär var det!", sa han sedan med en höjd röst och bytte vikten på fötterna och knöt nävarna, en vana när han var en aning nervös.
"Min pojkspoling skulle göra sin första affär! Jag hade berättat för honom hur en riktig affär går till. Jag sa åt honom att du behandlar din kund, precis med samma värdighet som du behandlar din familj. Men som ni vet, mina vänner, sin familj kan i dens unges ögon bli sedd som ens självklarhet. Den finns alltid där, vänner kommer och går, men familjen.." Tystnad. Brynjolf tog ett nytt andetag. "Erland, min gosse.." Han tittade på Erland och sedan de andra runt om. "..han berättade för mig att kunden kan inte bli behandlad på samma sätt som familjen. Och jag, 'nå min pojk, varför inte?' För att jag tycker inte om min kund lika mycket som jag tycker om min familj."
Gästerna skrattade och applåderade. "Det visar bara, min son, att du alltid varit och alltid kommer vara, en familjeman. Jag och din mor.." Freya tog ett steg fram för att ställa sig bredvid Brynjolf. "..Är väldigt stolta över dig. Och Sienna, vi är så glada att du är med oss. Välkommen till familjen."
Återigen applåder, skratt och jubel. "Men!", Brynjolf sträckte upp händerna igen. Tydligen inte klar med sitt tal.
"Anselm! Kom, det är dags att vi avslöjar vår present, jovisst, till brudparet." Han vinkade med hela armen åt Anselm att han skulle stiga fram.

Sienna tyckte hans förutspående lät väldigt rimligt, och försökte just fundera ut hur hennes egna föräldrar tordes reagera för att svara honom då Brynjolf tog till orda. Hon stannade upp invid sin älskade och lät blicken nyfiket vila på svärföräldrarna, även om det var en utmaning att hålla uppmärksamheten ifrån Erland ens för några sekunder. Han gjorde det inte heller mycket lättare för henne genom att locka henne till ett litet skratt - han hade väl rätt i att det kunde komma vad som helst ifrån Brynjolf.
Nyfiken höjdes dock genast än mer då han tydligt tänkt berätta en historia om en yngre Erland, sådana historier var Sienna väldigt nyfiken på att få höra allting om. Hon ville lära känna sin nyblivna man så gott det gick. Först trodde hon det skulle vara något roligt han sagt eller kanske någon pinsam historia, men även om det fick även henne att skratta med gästerna så smalt det hennes hjärta än mer. Hon visste ju mycket väl att han hade ett hjärta av guld, men det var otroligt gulligt att höra att han varit sådan redan som yngre. Fast å andra sidan så visste hon ju faktiskt inte heller hur gammal han varit där och då.

På Brynjolfs uppmaning klev Anselm upp intill honom, med ett brett och stolt leende på läpparna. Han kunde knappast vara stoltare över att bröllopet blivit så lyckat och att deras familjer äntligen var sammanlänkade. Han harklade sig lätt, delvis för att ta över uppmärksamheten ifrån gästerna lite.
"Vår present kunde inte gå till ett finare par! Må ni leva lyckligt i hundra år till och få lika många barn." han gjorde en liten konstpaus innan han fortsatte.
"Som många av er vet, flyttade mina goda vänner Helmut och Frigga härifrån för en kort tid sedan. De lämnade efter sig ett hus i toppskick att säljas, och vi såg chansen. Ett perfekt hus för våra fantastiska avkommor att få frodas i!" förklarade han fortsatt lika stolt över det hela.

Hela stämningen här hade nog smittat av sig mer än han ville erkänna även på Rowan, som kände sig lite väl äventyrlig i sammanhanget. Äventyrlig och äventyrlig var kanske inte det rätta ordet, han ville helst kyssa sin älskade fru men fick försöka bete sig åtminstone lite kungligt. Trots att det var svårt ibland och väldigt lockande att strunta i allt det där. Han försökte lägga fokuset på familjen som var i fokus här istället, och då det började bli dags för presenter letade han upp Thomas - en av vakterna som var med - med blicken och gav honom en lätt nickning för att visa att han kunde hämta deras present.

Erland suckade och kände sig en aning lättad. Brynjolf hade inte berättat någon genant historia. Vilket egentligen förvånade Erland. Eftersom Brynjolf gärna skämtade på sin sons bekostnad. Kanske berättelserna var sparande till ett annat tillfälle. Förhoppningsvis i ett socialt sammanhang med färre åskådare.
Erland kände Siennas blick och såg tillbaka på henne med ett kort skratt. Hon verkade bara se det goda hos honom. Och han älskade henne för det. Han smekte hennes kind och lät sig iaktta henne någon sekund för länge tills Brynjolf hade kallat på Anselm.
Erland såg förvånat upp. "Ehm.. vad nu?", sa han lite förvirrat åt sig själv och sneglade mot Sienna som om hon hade någon förklaring. Han kände sig dock lite lugnare över att det var Anselm som talade nu. Det var en annan ton än Brynjolf, även om de hade många liknande personlighetsdrag. Han påminde sig om de som talat om de som bröder. Och Erland kunde se det. Men så var det väl med goda vänner.
Erland sträckte på sig för att se efter Rowan, hans bästa vän. Han som Erland lärt sig så mycket av och hoppades på att han skulle fortsätta med det. Han beundrade honom mycket och uppskattade deras vänskap. De hade delat många sidor, historier och berättelser till varandra. Han var riktigt tacksam över att ha honom i sitt liv. Detta fick honom att känna rus av lycka. Han var riktigt smickrad över att så många hade kommit dit, just idag, för att fira hans och Siennas dag. Deras giftermål.
För att inte verka alltför uppspelt drog han ett nytt andetag och såg mot Anselm för att höra på vad han hade att berätta.
"Ett hus?!", utbrast Erland. Helt oberedd på överraskningen. Han såg mot Sienna. Det här var för bra för att vara sant. Gudarna tycktes vara på deras sida denna dag.
Tanken att han skulle få dela resten av sina dagar med Sienna, i deras eget hem, fick honom att le större, om så möjligt. Av ren reflex släppte han taget om sin fru för att gå fram mot Anselm och Brynjolf och uttrycka sin tacksamhet. "Jag.. jag vet inte vad jag ska säga. Vi.. vi är oerhört tacksamma.", sa han och sträckte ut sin hand för att krama om Anselms. "Åh, lägg av pys, du vet att ni kommer behöva utrymmet. Tänk på alla barn ni kommer ha.", sa Brynjolf och fick en menade blick från Freya, hon var inte lika road. "Ni gör precis som ni vill, det är erat.", förtydligade Erlands mor och log varmt mot sin son. Erland svalde, kände sig plötsligt torr i halsen. Han ville ju inte avslöja Siennas graviditet än. De skulle göra det tillsammans. Förhoppningsvis hade hans panikartade blick inte skvallrat om något. Erland såg över axeln åt sin fru för att sedan sträcka ut sin hand åt hennes håll. Han ville ha henne nära sig.

Thessa log varmt åt Brynjolfs ord och klappade händerna efter det. Det var fint att höra så gott om Erland. Även om det inte var riktigt en nyhet. Alla här visste förmodligen redan vilken varm och trevlig person han faktiskt var. Hon såg glatt mot Rowan och ställde sig bredvid honom när hon insåg att det nog fick vänta med den där dansen eftersom de vankades presenter.
Hon följde Thomas med blicken och förstod att det var dags för Rowans present. Thessa var ganska säker på att Erland skulle uppskatta gåvan och log gillande mot sin make. "Jag är stolt över dig.", viskade hon då till Rowan samtidigt som hon iakttog brudparet borta vid föräldrarna.

Det tog Sienna någon sekund att inse vad dem faktiskt hade sagt. Ett helt hus till henne och Erland? Visserligen hade hon ju vetat med sig att dem en dag skulle ha sitt eget hem, och med tanke på barnet som var påväg skulle det väl ha behövt ske relativt snart ändå. Men det kändes ändå som en avlägsen tanke fram tills nu när hon stod inför det. Det var sannerligen ingen dålig överraskning att komma med. Något som fick henne ännu gladare över deras egna överraskning åt dem - efter allt de gjort för brudparet var hon glad över att få ge något tillbaka.
Hon log lyckligt och skyndade sig fram bredvid Erland, leendes emot svärföräldrarna och sina egna föräldrar.
"Tack. Tack så otroligt mycket." det kändes ynkligt till svar, men hon kom inte på något mycket bättre - det fanns inga ord starka nog. Hon längtade efter att få avslöja allting för dem nu också, men det fick vänta tills tillfället var rätt. Även om det knappast hade varit misslyckat nu, så ville hon att allting skulle vara rätt.

Rowan log åt hennes ord, fann sig ständigt överraskad av hennes gullighet. Hon var alltid så otroligt rar emot honom, och han fullkomligt älskade henne för det.
"Jag älskar dig." viskade han glatt tillbaka, lyfte blicken ifrån henne då Thomas kom emot honom med den lilla asken.
"Tack." sade han då vakten överlämnade den till hans händer, nickade sedan lite åt Thessa att följa med honom bort till brudparet och deras föräldrar.
"Erland." det var egentligen mest för att få vännens uppmärksamhet. "Jag kunde aldrig ha önskat mig en bättre kompanjon och vän i allt vi gått igenom ihop. Du har alltid stöttat mig och utan dig hade jag fortfarande levt gömd nånstans. Vilket är varför jag inte hade kunnat önska mig något hellre än att få ha dig till min kapten om du accepterar rollen." sade han medan han räckte över den lilla asken med kaptenens medaljong. Visserligen hade dem diskuterat innan att han skulle bli kaptenen, men han behövde ett officiellt ja-tackande utöver det.

Erland hade svårt att finna orden, men gissade att deras familj visste hur tacksam han var. Han sträckte sig lite tafatt efter Cateline för att ta hennes hand med. Han kände ju till Cateline som Anselms hustru. Och Erland hade sett henne flera gånger i huset. Men alla affärer hade gått genom Anselm, då därför hade han inte utbytt så många ord med henne.
Han log lyckligt mot Sienna när han föreställde sig huset, hur fint de skulle ha det. Och barnet..! Han ville berätta där och då, men tack och lov att han blivit avbruten. Han ville ju såklart också att det skulle vara rätt tillfälle. Men han anade att det var inte särskilt långt bort.
Det var Rowan som fått Erlands uppmärksamhet. Han skrattade då när deras blickar möttes. "Tänk va, här är vi idag..!" Han klappade honom över axeln och flinade brett. De hade kommit så långt i livet och delat så mycket tillsammans. "Min kung. Min drottning.", sa han då han också upptäckte Thessa som kommit efter Rowan och ställt sig bredvid. Lite skämtsamt log han åt deras håll.
Sedan upptäckte han asken och skrattade då igen. "Nämen, Rowan..!", började han. Innan Rowan ens skulle hinna säga klart sin mening tog Erland armarna om sin vän i en omfamning och klappade honom över ryggen. "Självfallet, Rowan. Jag står bakom dig."
Gästerna sträckte på sig för att nyfiket se på vad som försiggick. Det var ju givetvis lite spännande med kungligheterna på bröllopet och vad Erland och Sienna hade för relation till de.
De skulle strax få en förklaring då Erland plockade upp medaljongen i sitt band och höll det högt för alla att se.
Gästerna jublade och applåderade.
Brynjolf stannade upp i en rörelse av ren chock. Det dröjde ett tag innan han återhämtat sig och applåderade tillsammans med de andra. "Min pojk! Kapten! Tänka sig..!" Han skrattade sedan tillsammans med Freya. De var båda så stolta över honom.
Erland sänkte armen sedan för att se på Rowan och Thessa. "Tack, hörni. Jag kommer inte att göra er besviken. De lovar jag er.", sa han lågt så bara de skulle höra.
"Det tvivlar jag inte en sekund på.", svarade Thessa honom och log åt hans håll.
"Men om ni ursäktar.." Erland bugade lite tafatt åt de och vände sig till Sienna. "Sienna...", viskade han. "Jag kan inte vänta längre. Jag tycker vi berättar för de. Men vi kanske kan gå någonstans?"
Tills hans lättnad hade musiken och dansen tagits upp igen så uppmärksamheten var inte helt på dem längre.