Draco Memoraid

Kommer aldrig förlåta dig för att du dissade mig på kik. Känn dig blockad.

jaaaa! kapiel snart love u♥

jay c: kapitel

Snart nytt kapitel :3

JAAAAAAAAAAA!!!!!!!

Elzyii Kapitel? Jag dör av uttråkning här och ett kapitel skulle göra mig väääääääldigt glad...

KOMMENTERA SÅ JAG KAN LÄGGA UPP NÄSTA KAPITEL! ♥



Haha en aniiiing kanske (a) TACK SÅ MYCKET VENDELA ♥
Gjort! Draco ville inte kommentera detta...Har ni bråkat?! Eller justja...Han är bara på allmänt dåligt humör. Ovanligt va?

Åh tack kära du! Det var en av de finaste komplimangerna jag fått...Åh tack snälla rara du!♥ Detsammadetsammadetsammadetsamma! Är så glad att du stannar här ♥

♥33333

Gaha kan inte förklara varför jag älskar den
här kommentaren så mycket men det gör jag :3 Haha älskar fortfarande ditt namn.. Hpsås ♥33 Ååååh! Om du bara visste vad jag tänker på när jag hör det...HAHA. Nej men seriöst...eller hur! Hon blir nog kidnappad snart.... DET är en sak jag faktiskt kan lova att hon blir.
KLART DEM SKA BLI SÖTNOS. Din önskan är min lag snygging ;* ♥ Tack så mycket!!!

HAHAHAH! Det allra konstigaste är väl att Draco inte ens är sur över det?! Och vet u varför han inte är det? Jo...det förklarade han väl ganska bra själv kanske *Peka på hans vänsterarm* Stygg pojke!
Psst...Jag tror Voldy är pedofil. OCH nekrofil. Obehagligt va? Huh. Han skrämmer mig kind of mycket. Lucius har blivit lite intresserad av dig också Freddie, så jag rekommenderar att du flyr för ditt liv. Och bara så du vet- DIN KOMMENTAR ÄGER UT MIG FULLSTÄNDIGT. Blev så happyface när jag fick den så du kan inte ana! :'D
Hihi du är en mycket smart flicka 8D JÄvla pansy
HAHHAHAHA OMG!!! VET DU VILKA LNÄPPA SCENER SOM PLOPPADE UPP I MITT HUVUD NU?!!! Okej, ärligt talat så vill du inte veta...HAHAHHAHAHAHAHAHA!!!!! Du är bara för bäst min kära ♥ Lövejo♥

Åh tack! Du, detsamma bejb!♥ Bortsett från din profilbild....Peddo lucius!
...HAHA såg precis att det var Luna.....Förlåt mig (a)

Moahaha jag slår dig där, butch. Du dödade mig FEM!
Åh....*Suger i sig allting* Gaha....Du är favoritrankad älsk.
Nä seriöst, det är du. Du är alltid så snäll och....Gaha, underbar bara! Tack tack tack tack snälla du ♥33
BUUFUFHH!! Du är ju redan miljoner ggr bättre än mig,så tvärtom skulle jag vilja säga! Ge mig hälften, okej?! DEAL???! :'D
Du kan få Draco då också om du vill (a)
Pansy är så ful. Hon ser ut som etfjädrad kyckling. Ush.
Haha älskade Neville. Han är så...BÄBIS!♥
Draco:..... ;________;

OM DU SLUTAR LÄSA SÅ SKICKAR JAG LUCIUS EFTER DIG RARING. Och tro mig-det är inget man vill.
Puss ♥33 TACK ♥33

Hon är dum ._.
ÅH TACK TACK TACK LUMO!!!! My sweetnes ;*
Det ska du du få dear. DET SKA DU FÅ!!!!


ÅH ME GUSTA STALKER NEVILLE!!!
jag älskar dina kommentarer som är fulla med babbel, just so u now!
Åh det är ingen fara min vackring, då blir jag ju ännu gladare
när det dyker upp nån liten kommentar från dig!
Gah fattar om du var trött...Shiet va sköjj å va på Gotland Hoppas du har haft det skujj och sett massa fina fåååååååår.
Hihi ja, varför skulle inte trollisar kunna använda betong (a) (Y) Älskar Neville ♥33
HAHA!!! Finns faktiskt en på skolan som heter så IRL också :3 I dont like him, but...Well!

Haha håller med dig! Men Pansy kan inte simma (tror jag) .... synd va? HAHA. Rätt åt henne. Ush. Du är näver tjatig. Jag ÄLSKAR isf ditt tja, härligt att höra av dig!♥333 Kramiiiis och LOVEU♥


Awww ♥3333333333

DÅ SKULLE JAG HACKA DIG OCH SKRIVA ÖVER HELA DIN SKÄRM HUR UNDERBAR DU ÄR 8D

Åh tack sweetie ♥33

ÅH FINASTE PIXI!!!
Såklart det kommer ett nytt, nej...flera nya! Men ett idag Fast det är inte så superbra men...Det får duga!♥33

Det gör inget Bree! Du tummar ju alltid kapitlet, och så ser jag att du fprtfranade läser och då blir jag så megasuperglad ♥ :*
Ush skolan....Now that feeling ;_;
Åh vart har ni rest?! *avundsjuk* GAHA ♥ Har iallafall saknat dig ♥
TACK ♥33
Pansy: Jaha? Vrf det? Jag har väl inte gjort något. Passa dig jävligt noga smutskalle....."
Ähum, bry dig inte om henne. Hon har en dålig dag. Okej, det har hon alltid men.. Öh!
DET BEHÖVS INTE ÄlSKLING, BLIR GLAD BARA DU LÄSER ♥
Detsamma♥33

Tack sötnos!! Duger det idag? (a)

Det gör ingenting hjärtat
Huvudsaken är att du fortfarande läser och DET GÖR DU JU OCH DET ÄR HELT FANTASTISKT.
Tack tack tack sötnos!!!♥
Blir så himla glad när du skriver något, och att du fortfarande läser... det är fantastiskt. Så tack snälla rara du för det, de är guldvärt! Hoppas du kommer gilla nästa också ♥

Lägg upp det nu!!!!

KAPITEEEL ♥

Har inte hunnit rätta det här ordentligt men hoppas det är okej ändå!
Blir jätteglad om ni lämnar en kommentar eller tummar om ni inte orkar kommentera, så får jag se att jag fortfarande har läsare ♥ Det gör mig motiverad till att fortsätta skriva. Är det något ni vill att jag ska förändra så skriv det! Ni är bäst ♥

Kapitel 63
Enkelt byte

Jag hade bara kommit ett par meter när en olustig känsla av att vara iakttagen drabbade mig.
Kvickt vände jag mig om och snurrade runt på stället.
Vid det här laget hade mina ögon vant sig vid mörkret och utan svårighet spanade jag in bland träden. De var lika ensamma som det hade varit sist jag såg dem och jag drog ett djupt andetag för att lugna mitt galopperande hjärta.
”Det är ingen här, Elli.” Sa jag tyst till mig själv och stoppade tillbaka trollstaven innanför klädnaden. ”Ingen alls förutom du. Och du har väl aldrig varit spökrädd förut? Fegis.”
Med en suck åt mig själv fortsatte jag vandra längs stigen. Intresserat betraktade jag spåren efter en enhörning som sävligt hade passerat framför mina fötter ett par timmar tidigare. Om det fanns enhörningar i närheten så behövde jag inte oroa mig. De skulle aldrig utsätta sin flock för fara.
Men den olustiga känslan försvann inte och efter ytterligare ett stycke stannade jag. Hur långt hade Pansy menat att jag skulle behöva gå? Jag var ett stycke in i skogen nu, så pass långt bort att jag inte kunde se öppningen men ändå så nära att jag fortfarande kände mig trygg. Hon hade aldrig berättat det för mig. Kanske hade det hela varit ett skämt ändå? Isånafall hade hon misslyckats.
Jag gottade mig åt Pansys besvikna ansiktsuttryck ett ögonblick men blev snabbt allvarlig igen. Saken var den att jag inte trodde att det här hade varit ett skämt från hennes sida. Men varför hände ingenting? Jag sneglade på mitt armbandsur och rynkade förbryllat pannan. Hon var kvart över tolv.
Pansy måste helt enkelt ha lurat mig i sin iver över att få mig relegerad.
Vid det här laget hade hon säkert informerat hela lärarkåren om mitt lilla upptåg och när som helst skulle de komma stormande med trollstavarna i högsta hugg. Vid den tanken sjönk hjärtat som en blyklump i bröstet på mig. Hur hade jag kunnat vara så dum att jag hade låtit mig luras? Skulle det ens hjälpa att jag berättade för Dumbledore att Pansy lurat mig? Troligtvis inte. Dumbledore var en snäll och mycket förstående man, men även han hade sina gränser. Det var väl lika bra att bege sig upp till slottet och packa på en gång. Kanske kunde jag resa redan tidigt imorgon bitti innan dem andra steg upp och började ställa sina jobbiga frågor. Tanken på vad mina vänner skulle säga(Och inte tal om Draco) fick det att hugga till i magen. Varför kunde jag aldrig lära mig att tänka innan jag handlar? En rörelse i ögonvrån fick mig att stelna till och avbryta mina självömkande tankar. Den här gången var det inte inbillning. Någon eller något var mycket riktigt påväg mot mitt håll, än så länge dold av de kraftiga trädstammarna. Instinktivt kastade jag mig ljudlöst åt sidan och kröp in bakom den tjocka stammen på ett pinjeträd och satt där med klappande hjärta.
Stegen kom allt närmare, så pass nära att jag nu kunde urskilja spridda röster och skratt. Och med en lätt ilning av fasa upptäckte jag att det inte var steg från bara ett par skor, utan från minst tio.
I nästa sekund dök dem upp längs kröken och jag fick lov att bita mig i läppen för att inte flämta till.
Femton par människor travade framför mig på stigen. De bar alla svarta långa klädnader och hade varsin obehaglig mask i form av en grinande dödskalle för ansiktet. Jag hade inte sett dessa figurer sedan jag var mycket liten men det fanns ingen tvekan om vad det var för några.
Den främsta dödsätaren höll upp handen framför sig och det andra stannade som på given signal. Och när han talade började min kropp att skälva.
”Vår herre kommer att tacka er alla för att ni är här idag”, sa Severus Snape och lät sin iskalla blick skölja över klungan som spänt betraktade honom genom sina masker, ”Ni kommer alla att belönas mycket stort.”
”Var?” Väste Bellatrix och slängde otåligt med huvudet, ”Var är han?”
Snape gav henne ett äcklat ögonkast och krökte sedan på sina bleka läppar. ”Mörkrets herre tar igen sig ikväll, han är fortfarande svag efter uppvaknandet...”
”Och hur ska vi kunna lita på dig?” Bellatrix tog ett steg fram mot Snape som denna gång inte berättigade henne med en enda blick, ”Hur ska vi veta att vi kan lita på dig? Du har gjort fler misstag än de flesta av oss! Levde som Dumbledores snuttefilt i sexton år medan vi andra var ute och sökte efter honom, offrade vårt eget blod för att finna...”
”Om mörkrets herre litar på mig så borde du också göra det, Bellatrix”, avbröt Snape och Bellatrix såg ursinnig ut. ”Det är ditt fel att Narcissa är död!” Utbrast hon och slog ut med armarna, ”Om inte du hade röjt till allting så hade det aldrig hänt. Min systers blod spilldes på grund av ett smutsigt halvblod som du, en i familjen Black har fått lämna in tack vare en äcklig liten blodsförädare!”
Trots att jag inte kunde se Snapes ansikte så kunde jag föreställa mig hatet som fick varenda muskel i hans vaxbleka hud att spännas.
”Hur vågar du...”mumlade han lent, ”Hur vågar du förolämpa...”
”Ursäkta mig mitt herrskap”, sa en skarp kvinnoröst som kom från en av dödsätarna som stod snett till vänster om mig där jag satt ihopkrupen, ”Om ni ursäktar så sitter det en dum liten flicka bakom det här trädet och lyssnar på vartenda ord av det ni säger.”
Redan innan kvinnan hunnit uttala klart meningen gjorde jag ett djärvt försök att fly men misslyckades och hamnade i klorna på en ihopsjunken dödsätare som hade naglar som en varg och en andedräkt som var så bisarr att den fick det att vända sig i magen på mig.
”Släpp mig!” tjöt jag och vred mig som en mask i hand händer, ”Jag har inte hört någonting!”
”Ljug inte, dumma flicka!” kraxade Bellatrix och slet tag i min hals och blottade min strupe. ”Ljug inte för Mörkrets herres närmaste undersåtar!”
”Var försiktig, Bellatrix”, förmanade en av dem. ”Du vet att han vill ha flickan levande...”
”Åh, var inte orolig, Avery”, sa Bellatrix och pressade sin vassa nagel mot min pulsåder.
”Hon kommer att vara i allra högsta grad levande när jag överlämnar henne till Mörkrets Herre... Finns det fler?”
Hon ruskade mig hårdhänt mig och jag kippade desperat efter frisk luft.
Den stinkande dödsätaren höll fortfarande min kropp i ett fast grepp mellan sina ruttnande händer och jag kunde inte andas.
”Jag sa: Finns det fler?”
”Ne... Nej...” flämtade jag och Bellatrix släppte sitt grepp om min hals. ”Nej... Det är bara jag här.”
”Vilken otur för dig”, flåsade Stinky bakom mig, ”Stackars lilla flicka... Men jag ska inte göra det smärtsamt för dig, jag äter upp dig i ett nafs...”
”Nej Fenrir”, sa Snape skarpt och skred fram till oss. ”Du vet att hon liksom Potter tillhör Mörkrets herre.”
Fenrir gjorde en grimas och jag drog en suck av lättnad när han rätade på sig.
Istället stirrade jag rakt in i ett dödskallegrin som nätt och jämt täckte min trolldryckslärares kolsvarta ögon. ”Ni...”
”Mycket angenämt.” Svarade Snape ironiskt och slet av sig masken. ”Titta så mycket du bara kan, flicka lilla; för det här kan bli det sista du någonsin ser.”
”Du... Du sa att ni inte skulle...”
”Inte vi”, sa Snape med ett leende som varken var glatt eller vänligt.
”Men Nagini gillar inte att leka med maten. Vi kan givetvis inte släppa dig nu och det kommer inte ta lång tid för Mörkrets herre att pressa ur dig det han vill ha av dig, sedan är du ovärderlig för honom och Nagini får sitt lilla roliga.”
Jag hade ingen aning om vem Nagini var och jag kände ingen som helst lust att ta reda på det heller.
Här gällde det att vinna tid och hoppas på att Pansy mot all förmodan hade fått kalla fötter uppe i slottet och kallat på hjälp. Tyvärr lät det allt för osannolikt för att kunna vara sant och jag kände hur den sista lilla strimman av hopp försvann.
”Vi kanske ska fråga Draco vad han tycker?”
Vid benämningen av Dracos namn ryckte jag till. Var han också här? Nej det var omöjligt. Tänkte dem skada honom? Trodde dem kanske att det var han som hade skickat hit mig?
”Nej! Ni får inte röra honom, jag svär... Han har inte gjort någonting!” skrek jag desperat och till min förvåning började dödsätarna att skratta.
”Inte gjort någonting... Åh, du milde...Så rart.” frustade Bellatrix och höll sig för den grinande munnen. ”Narcissa skulle vända sig i graven om hon hade hört det där!”
Förtvivlat såg jag från den ene dödsätaren till den andra. Varenda en av dem stod och skrattade med det äckliga grinande munnarna öppna.
Allesammans, förutom en. Jag hade inte fått syn på honom tidigare eftersom han stod sist i ledet och i jämförelse med de andra fjorton såg väldigt liten och mager ut. Han hängde med huvudet och tillochmed på det här avståndet kunde jag se att han darrade.
”Ska vi inte ta och fråga Draco vad han tycker?” Bellatrix stack handen innanför masken för att torka bort skratt tårarna, ”Skicka fram honom hit så ska vi allt se vad han...”
Jag, som fortsatte betrakta ynglingen la inte märke till den stelnande fasa av skräck som plötsligt uppenbarade sig i Bellatrix ansikte. Och innan scenariot var ett faktum kunde jag svära på att den lilla dödsätaren sträckte sig efter sin trollstav; i nästa sekund exploderade skogen och jag for till marken när någonting stort och vildsint flög på Fenrir bakifrån.
Springande steg hördes och en röst som ropade något, men vad det var hörde jag inte.
Skräckslaget kröp jag ihop på marken medan skenet från dödsätarnas förbannelser studsade över huvudet på mig. Men vad det än var som hade kommit till min undsättning så verkade det inte besväras av deras ljusgröna blixtar som skulle sända en vanlig trollkarl till en definitiv död.
Någonting träffade mig i sidan och jag kände en skärande smärta i vänster arm, sedan blev allt svart.

Jag vaknade av att någon satt och stirrade på mig.
Förvirrat slog jag upp ögonen och insåg att jag fortfarande befann mig utomhus men på säkert avstånd från skogen. Det snurrade i huvudet på mig och när jag lyfte handen för att stryka bort en hårslinga från ansiktet sköljde illamåendet över mig.
”Snape”, viskade jag och skakade på huvudet som om jag inte riktigt kunde tro vad jag just hade sett. ”Severus Snape...”
”Kom inte och säg att du är förvånad.”
Den klingande rösten kändes välbekant för mina öron och jag vred förvånat på huvudet.
”Nott?”
Han svarade som vanligt inte utan fortsatte bara att betrakta mig i skenet från en blek måne.
”Vad gör du här?”
”Jag skulle precis fråga dig detsamma.” svarade han kyligt och stirrade in i mina ögon.
Det var inte förens då som jag fick syn på revan över hans högra kindben och insikten kom över mig som ett anfallande djur. ”Tack.”
Han gjorde ingen ansats till att han hade hört mig utan fortsatte bara att se på mig med samma mystiska blick. ”Du kunde ha blivit dödad.” Han sa det på ett sakligt nästan lite ironiskt sätt och jag tittade fundersamt på honom.
”Ja. Varför räddade du mig?”
”Varför ställer du alltid en ny fråga?”
”Och varför ger du aldrig mig några svar?”
Äntligen flyttade han blicken från mina ögon och studerade istället snön som bar små röda fläckar efter såret på min vänsterarm där det fallande trädet hade träffat mig. ”För att du inte kräver några.”
Jag lät tystnaden bevilja oss en stund medan jag omsorgsfullt plockade bort löv och jord från såret.
Efter att noggrant torkat av armen med en flik av min klädnad och baddat ansiktet med en uppfriskande näve snö vände jag mig återigen mot Nott som stod kvar på exakt samma ställe, fortfarande med sin blick djupt rotad på blodet i snön.
”Hur klarade du av alla dem ensam? Dem var femton stycken...”
”Det sa jag inte att jag gjorde”, svarade han.
”Men...Dem försvann...”
”Jag sa aldrig att jag var ensam.”
”Jag såg ingen annan där.”
”Du såg inte mig heller.”
Jag suckade och han log ett litet glädjelöst leende. ”Jag räddade ditt liv, kan du inte bara nöja dig med det? Det kommer inte att hända två gånger.” Han lyfte blicken och tittade återigen utryckslöst upp på mig. Men någonstans i hans tomma djuriska ögon dolde sig ett skimrande ljussken. Något som hade gjort att han valt att rädda mig undan en säker väg mot döden den här kvällen. Och jag kunde inte vara nog tacksam, trots att jag aldrig skulle sluta fundera över hur det gick till.


Som jag väntat mig blev Harry, Ron och Hermione mycket tagna av det jag hade att berätta.
Hermione slog genast händerna för ansiktet och satt alldeles orörlig medan jag snabbt hasplade ur mig vad som hänt. Av någon anledning nämnde jag inte något om Notts uppdykande-någonting sade mig att han helst ville ha det så- och när Harry med rynkad panna undrade hur jag kom undan, ryckte jag bara på axlarna och mumlade någonting om märkliga väsen i skogen.
”Jag visste det”, sa Ron misstroget, ”Jag visste att Snape skulle ligga bakom på ett eller annat sätt!”
”Vi måste tala om det här för Dumbledore”, sa Hermione hastigt. ”Tänk om Snape...”, Hon spärrade upp ögonen, ”Tänk om Snape utsätter Dumbledore för fara!”
”Vi är alla i fara”, sa Harry och reste sig upp ur fåtöljen och började stega fram och tillbaka genom rummet. ”Jag har alltid tyckt att det varit konstigt att Dumbledore litat så på Snape. Men jag antar att även en sådan stor trollkarl som Dumbledore kan ha fel, eller hur?”
”Jag antar det”, sa jag och tuggade frånvarande på min gåspenna. ”Jag har alltid trott att Dumbledore visste någonting om Snape som vi andra inte visste.”
”Jag också”, sa Harry bistert och stannade till, ”Men vi hade tydligen fel. Dumbledore hade fel.”
”Är du verkligen helt säker på att det var Snape du såg därute i skogen, Elli?” Hermione såg tveksam ut. ”Jag menar, det var väl mörkt och så? Kanske du såg fel.”
”Lägg av Hermione!” svarade Ron i mitt ställe, ”Ingen kan ta fel på den där snorgärsen.”
”Det var Snape”, sa jag och mötte trotsigt Hermiones blick. ”Jag både hörde och såg honom. Om han inte har en tvillingbror vill säga, så var det han som sprang runt ute i skogen i natt tillsammans med fjorton andra dödsätare.”
”Fjorton?” Harry hajade till, ”Var det fjorton stycken?”
Jag nickade och han sjönk tillbaka ner i fåtöljen.
”Femton med Snape?”
Jag nickade igen och Harry bet sig fundersamt i läppen.
Hermione betraktade honom oroligt och rörde försiktigt vid hans arm. ”Harry, är det något som är på tok?”
”Jag tycker bara det är lite märkligt”, mumlade han och stödde hakan i händerna. ”Hur lyckas Snape smuggla in fjorton stycken dödsätare på Hogwarts? Med alla dessa säkerhetsanordningar och skydd som lärarna och Dumbledore har tillsatt... Det borde vara omöjligt.”
Hermione såg fundersam ut. ”Kanske kände Snape till ett knep hur man upphävde förtrollningarna?”
Harry skakade bestämt på huvudet. ”Det skulle Dumbledore aldrig anförtro honom.”
”Är du säker på det?” Ron gav Harry ett osäkert ögonkast, ”Vi vet ju faktiskt inte om...”
”Dumbledore skulle aldrig äventyra elevernas säkerhet!” fräste Harry till svar och blängde på Ron. ”Det trodde jag ni visste lika bra som jag!”
”Harry, jag vet att du står Dumbledore väldigt nära...” började Hermione försiktigt, ”Men även han kan begå små misstag, det vi precis ha fått höra om Snape är ju ett sådant. Om han kanske har berättat för Snape i förtroende om hur man upphäver skyddsförtrollningarna för att kanske; tja, inte vet jag, ifall det skulle behövas om han själv inte kan närvara, så skulle Snape kunna ha använt sig av den informationen i natt.”
”Men det betyder ju att dödsätarna när som helst kan ta sig in på slottet!” Jag stirrade på Hermione som avfärdande skakade på huvudet, ”Nej. Slottet är tio gånger mer bevakat än själva området. Jag vet faktiskt inte om skogen ens är bevakad. Dem skulle mycket väl kunna ha tagit sig intill Hogwarts via förbjudna skogen...”
”Men Hogwarts ligger ju på en ö omgiven av vatten?”
Hermione ryckte på axlarna. ”Jag vet, det nämns flera gånger i Hogwarts historia. Det sägs att det ska vara omöjligt att ta sig ut till ön om man inte har tillåtelse att komma hit. Men det står ingenting om hur skyddet förtär sig runt den förbjudna skogen. Jag menar, den måste ju ha en öppning någonstans, eller hur? Börja någonstans, fast från andra hållet. Jag vet att den inte sträcker sig runt hela ön så jag antar att om man går ett par dagar så kommer man fram till skogens början fast från motsatt håll. Kanske Dumbledore räknade med att ingen skulle vara så pass dum att den skulle försöka ta sig till Hogwarts via skogen? Eller så hoppades han att varelserna som bor där skulle hålla inkräktarna borta. De placerades ju dit av en anledning, eller hur?”
”Kanske det”, sa Harry och drog en djup suck, ”Men den Dumbledore jag känner hoppas inte, han vet.”
”Alla blir väl lite gaggiga med åren.” sa Ron tröstande och gav Harrys axel en vänskaplig dunk.
”Hur som helst så måste vi berätta allting för Dumbledore. Jag vill för allt i världen inte missa Slytherinarnas nylle när deras älskade elevhemsföreståndare blir sänd till Azkaban!”

Till vår besvikelse var Dumbledore inte inne på sitt kontor.
Och när vi omtumlade och med sänkta huvuden var påväg därifrån efter att ha bankat bra länge på hans dörr utan att få så mycket som en harkling till svar, kom en nyvaken och mycket ilsken McGonagall rusande uppför spiraltrappan med sin sammetsgröna nattsärk fladdrande runt benen.
”Proffesor Snape har befunnit sig nere i fängelsehålan HELA tiden!” Fräste hon ilsket till svar när vi upprört talade i munnen på varandra, ”Han har straffkommendering för Mr Malfoy i natt, och om ni inte ligger i era sängar om fem minuter så kommer det att sluta likadant för er!”
”Draco? Varför har Draco straffkommendering?”
”Det angår dig inte!” sa McGonagall och blängde ilsket på mig. ”Att ni ens understår er att anklaga Proffesor Snape för att...” Hon skakade matt på huvudet.
”Men Proffesorn! Det finns dödsätare där ute, jag svär...”
”Nu är det nog, Mr Potter. Marsch i säng nu.”
”Ta er en titt då!” skrek Harry, ”Ta er en titt i den förbjudna skogen så får ni se.”
McGonagall spände sina små vassa ögon i Harry som andades häftigt.
”Hagrid lämnade just in en rapport åt mig, Mr Potter. Han hade hört märkliga ljud inifrån skogen vid midnatt och bestämt sig för att ta en titt. Det han hittade var nässvirkor, Potter, nässvirkor.
Så vidare du inte påstår att en nässvirka skulle kunna anta en dödsätares skepnad, så tror jag att vi är klara här.” Plötsligt hajade hon till och gav alla tre en sträng blick. ”Och hur skulle ni fått syn på dessa dödsätare? Jag förmodar att ni inte knallade omkring utanför slottet. Ni borde vara väl underrättade om vad som händer då vid det här laget.”
”Vi såg dem från ugglesalen, Proffesorn”, sa jag snabbt och filade av ett förhoppningsvis självsäkert leende.
McGonagall höjde på ögonbrynen. ”Och vad gjorde ni alla fyra uppe i ugglesalen vid midnatt?”
”Jag skickade ett brev till min sjuka mamma och ville inte gå dit ensam”, ljög jag. ”Hermione följde med mig och sedan... Sedan så väckte vi Harry och Ron för att berätta vad vi sett.”
McGonagall såg inte övertygad ut och jag skyndade mig att tillägga: ”Vad vi trodde att vi sett.”
”Det må så vara”, muttrade Proffesor McGonagall och viftade med händerna för att få oss i rörelse. ”Jag är trött på att hitta mina elever rännande ute i korridorerna om nätterna, är det förstått?”
Vi nickade och hon såg en smula gladare ut. ”Seså, gå och lägg er nu.”
”Proffesorn?” Harry hade vänt sig om.
”Vad är det Potter?”
”När kommer Proffesor Dumbledore tillbaka?”
En skugga drogs över Proffesor McGonagalls stränga ansikte och rösten var hes när hon svarade: ”Han kommer tillbaka när han fullföljt sitt uppdrag. Det kan ta dagar, det kan ta veckor.
Marsch i säng nu Potter, och inga fler konstigheter.”