Prs tippest & JustAFriend

Ja, det hade väl varit lite dumt sagt. Alltså, de gjorde ju fel och misstag dagarna i ända. Att reda ut saker och ting var däremot en skill som hade förbättringspotential.
Aj. Det sved. Nu kanske Sebastian hade menat då, innan Elliot åkte in till sjukhuset, men som vanligt blev det ett missförstånd. Hjärnspökena förstörde. Som vanligt, alltså. De kom till samma slutsats som så många gånger förr. Det vill säga, att den yngre nog hade hade haft det både lättare och bättre utan artonåringen i sitt liv.
”Innan jag kom in och förstörde allt?”. Tystare än innan. De gröna ögonen blickade ner på händerna istället. Fingrarna. De hade börjat pilla bort nagelbanden. Dålig vana.

Det var klart att Elliot skulle tolka det så. Han var ju Elliot. Vad hade Seb egentligen tänkt sig? Att den äldre inte skulle ta illa upp? Det var liksom dömt att hända. Fan också.
"Det var inte så jag menade", mumlade han och, likt Elliot själv, blickade ner på hans händer. Tog de i sina egna för att förhindra det där pillandet som inte såg så jättebra ut. "Det förstår du väl? Jag älskar ju dig."
Nej, Seb ville verkligen inte gå tillbaka till tiden innan Elliot. Fine att han hade önskat det, när han ofrivilligt stegat ut ur garderoben och allting var i ett jävla virrvarr, men nu? När allt det lagt sig? Aldrig i livet att han ens skulle våga tänka tanken.

Handhållningen hjälpte med utschasningen av hjärnspökena. Den räddade de stackars nagelbanden från att bli mer sönderpillade med. Definitivt bra på alla sätt helt enkelt. Fast sen så fanns ju ändå tankarna där och det sög. Sebastian var ju den som behövde stöd, inte Elliot. Eller det borde inte varit Elliot. Han borde inte snott fokuset sådär. Även om det inte varit meningen. Att den yngres liv varit lättare utan en Elliot var dock fakta.
”Vad menade du då? Vi vet ju båda två att jag bokstavlig talat är ett problem”, svarade han efter någon sekund av tysthet. Den var ingen ilska eller upprördhet i rösten. Bara ett lugnt, och lite sorgset, konstaterande.

"Du är inte ett problem", sa han hastigt. För det där var jäkligt viktigt att påpeka. Elliot var långt ifrån ett problem. Herregud, att han ens kunde säga så om sig själv var så sjukt. "Det är bara ditt huvud... ibland... och tankarna och det." Ha! Nämn en person som gjorde klumpigare ordval än Seb. Omöjligt, det lovar jag dig.
"Jag bara menade... att det var lättare när du var här", fortsatte han, en gnutta medveten om hur självisk han var. Ugh. Och så gnagde det i lite i honom. Skulle han berätta om diskussionerna om att byta skola? Skulle Elliot ens bry sig överhuvudtaget? Nej, kanske inte. Men för tillfället kändes det bättre att inte ta upp det.

Elliot skickade iväg en ytterst menande blick i den yngres riktning. Inte ett problem? Det blev ju nästan fånigt att försöka låtsas som. Allt med artonåringen var ju problematiskt. Eller nej, det var inte sant, men mycket var det. Och utan Elliot i vägen hade Sebastian med allra största säkerhet haft betydligt bättre förutsättningar till att leva ett relativt bekymmersfritt tonårsliv. Nu var det ju kaos typ hela tiden. Och vems fel var det? Hah! Elliots, såklart!
Det är bara ditt huvud. Så hela Elliot alltså? Tankarna. Åhhh. Och det. Hela hela hela Elliot. Fan.
”Det är ju hela jag, Seb”, påpekade Elliot tyst och vände upp de glansiga, gröna ögonen. ”Men jag förstår. Fast allt var rätt rörigt då med ju”.

Jo, som han hade uttryckt sig var det egentligen hela Elliot han syftade på, men det var ju inte det han menat. Det var tankarna. Hjärnspökena. De var inte Elliot. Right?
”Sant”, svarade han. Ignorerade det första Elliot sagt. Om han kommenterade det skulle den äldre bara säga att han hade fel och så skulle de vara fast i en oändlig diskussion... ”Men det var mindre ensamt.” Ah, go on Seb. Försök få detta till att handla om dig. Fin pojkvän. Nej men, hur dum kunde han vara ibland?

Elliot försökte trycka bort allt det där. Han förstod ju nånstans att den yngre inte menat något illa. Att göra det till något det inte var var ju verkligen bara onödigt.
Han nickade. Det där var med sant. Livet hade varit extra ensamt utan ”pojkvännen”. Troligtvis för dem båda två.
”Det kommer i alla fall bli bättre snart”, svarade han tyst efter ännu en paus. Ja, för nu skulle ju artonåringen bli frisk. Eller åtminstone friskare. Och då ingick frihet i paketet. Övernattningar. Prat. Kyssar. Sebastian. Ja, allt det där som varit så saknade, hade nu blrjat slussas tillbaks in i livet.

Bättre snart. Seb tvekade på det, trots att han ville tro på det mer än allt annat. Ville tro att det skulle bli bättre. Men fan, vad svårt att övertyga sig själv om att saker förbättrades.
”Mm”, mumlade han och la ena handen på Elliots kind. För närhet, det insåg han att han fick passa på med. Det var definitivt inte något oändligt längre; men ytterst, ytterst begränsat.
”Hur lyckas det typ alltid bli deppigt när vi träffas?” frågade han efter en liten stund, med ett liter leende över läpparna. Nej, det där var ju svårt att förklara.

Det där lät inte så övertygande. Kanske trodde inte Seb på att Elliot verkligen skulle bli frisk. Han kanske bara låtsades som det ibland, för att inte få den äldre att tappa hoppet. Men saker och ting hade ju blivit bättre. Till exempel att de nu kunde spendera den första natten ihop på...tja, månader. Men Elliot försökte släppa det där. Det var inget illa menat. Sebastian trodde säkert visst på artonåringen. Seså, move on.
”Det kanske blir så automatiskt när två sorgliga själar möts”, svarade Elliot med ett snett skämtsamt leende(även om han definitivt hade en poäng). Han lutade sig framåt och lämnade en kyss på de tunna läpparna, innan han drog sig undan igen.
”Vad säger du, ska vi släppa deppet för den här gången?”

Två sorgliga själar? Räknades Seb verkligen som en sorglig själ? Tja, det gjorde han väl. Trots att det bara var Elliot som såg den sidan av honom. Men sorglig själ, var det verkligen vad han ville vara? Okej Seb, häng inte upp dig på det där. Skärp dig nu och fokusera på Elliot. Elliots läppar mot dina egna framförallt.
”Hur ska ”två sorgliga själar””, sa han och drog tillbaka sin hand från Elliots kind för att kunna göra citationstecken i luften. ”..släppa deppet?” Han höjde skämtsamt på ögonbrynen och lät händerna falla ner i knät.
”Men visst. Det vill jag gärna att vi gör”, tillade han sedan.